[ överordnad ]
[ samma nivå ]
[underordnad]
Ordstäv[ överordnad ]
|
När kattera sôver på hjäern blir lä rusk. / Ester i K. 1947.
Dä ä bätre å få ett hagelkorn i säaskäppa än en brems. = En kall vår är bättre än en varm. / Allm.
För tidigt gräs ger dålig häs. (hässja). /J. Pauli /MA.
När mårtens-gås går på isen, går julagresen i sjiten. Jämte vice versa.
När lä rängnar trefalldihesdar blir lä sä bå på backe å dal.
När skaddan om morgonen " går upp" är regn att motse inom tre dar, men om hon "går ned" bådar det vackert väder. / Ond 1927. Skadda = dimma. //MA.
"Noak bygger "till regn eller torka, kan man få höra talas om. Därmed förstås, att när strimmorna på himlen gå i öster och väster, det snart blir regn, och om de gå i norr och söder, torka eller vackert väder. / Mor 1927.
"Môsa-käringera rökar" heter det när ur mossar och myrar dimma (rök) synes uppstiga. När så är fallet säges det "bli vackert väder".
Enligt folktron funnos å nämnda platser ett slags väsen, som hade sin hemvist under jorden. / Ond 1927.
Solen "drar regn" heter det, när på en s.k. "ulmi" himmel strimmor synas gå i riktning mot nämnda planet : Det bådar att regn snart kommer att falla. / Ond 1927.
När röken från en skorsten stiger rakt upp och snart försvinner, betyder det vackert väder. Men om röken "går ned" har man stora utsikter att snart få regn. / Ond 1927.
Vårn kåmmer sju veker ätter trättenelen. / EiNA. 1928.
När Petter Katt har kastat sina stena i sjön, töar lä lika mö’t unner sum på snön. /Aron 1928.
Petr. Kated. den 22 februari. / Jan 1926.
När mars kåmmer mä si luva, kör han barna in i gruva, män när han kåmmer mä sitt sjägg, låckar-n barna utfôr vägg. / Farmor 1925.
Aprilla snö ä så gôtt sum fårajö – där lä inga kåmmer.
Fårgödsel stod förr högt i ropet – ingen var så bra som den – den var fet – till potatisen var den makalös – särskilt bra på mossar och sura marker. / Vall / H. J. 1927.
Pingstarängn bler messmarstôrk. / Far 1928.
Om det regnar trefaldighetsdag, blir det korn på båd’ backe och dal. / Far 1925.
När lä rängnar Petterifäng, blir lä rängn tie veker i fläng. / Far 1925.
När lä rängnar Petterifäng växer tolera i fläng. / Far 1925.
Den 1 aug.
När lä rängnar på Gallius, då växer lä korn på skallius.
Härmed menades att när det regnade denna dag, d. 16 okt., så växte kornet det följande året bäst på höglänt mark. / Sten / H. J. 1927.
När stubben bär hatt anners-mässe-natt, då ä venntern satt, um ente Anna rår ta-n, så seter-n te vaffedan. / Jan 1929.
Blir lä ente vackert, så blir lä le rängn. / Far 1926.
När svala flujer lika höckt sum ocksen bär oket, då blir lä rängn. /Far 1925.
Västavär å käringaträta börjar mä stôrm å slutar mä väta. / Bärnt 1924.
"Um di åt ägg fôrste maj! Ja, då va jevet, då sulle di jära……å dänn môern di sådde arttera, då sulle di u ha ägg.
/ Jakob Andersson Frimansgården f. 1863.
Att döma av församlingsböckerna var förfrysning en mycket vanlig dödsorsak och frostskador voro förr i tiden oerhört vanliga.
Dåliga bostäder, bristen på bränsle, långa landsvägsresor i stark kyla och icke minst ett omåttligt förtärande av starka drycker, orsakade detta.
Den 19 mars 1844 på em. inträffade ett svårt oväder, som började med hårt regn och sedan övergick i full snöstorm och stark kyla samt fortsatte hela den följande dagen – en tisdag – vilken av folkminnet bevarats i åminnelse under benämningen "onde tisdag" och omtalas som en övermåtan svår ovädersdag, varunder många människor dels omkommo och dels erhöllo allvarliga frostskador, varav döden småningom följde.
Ovädret inträffade vid den tiden på året, då det s.k. hästvakanset skulle betalas, vilket skedde i Mariestad, och mycket folk, långväga från denna stad, voro i rörelse på vägarna. Flertalet av dessa räddade sig naturligtvis undan ovädret in i utmed vägarna belägna gårdar och undkommo oskadade, andra återigen förolyckades och sluppo i lindrigare fall undan med frostskador eller förkylningar.
Bland dem som råkade ut för detta oväder omtalas bland andra två män från trakten av Hornborgasjön, nämligen torparen Johannes Brandberg från Sven Bengtsgården, Bjellum, enligt kyrkboken 52 år 1 mån och 14 dagar gammal. Med uppgiven dödsdag den 19 och den andre, en torpare vid namn Johannes under St. Veka i Sätuna, bosatt på den s.k. Tjurs backe vid gränsen mot Gudhem, men med uppgiven dödsdag den 20. För båda har som dödsorsak antecknats att de frusit ihjäl. Ehuru de båda männens dödsdag enligt kyrkboken uppgives olika är det påtagligt att båda mött sitt öde under ovädret.
En tredje man, hem.äg. Lars Andersson i Grevagården, Hof, uppgives av släkttraditionen sagda dag också ha varit till Mariestad och i skogen söder om Lerdala ha blivit överraskad av ovädret men räddat sig genom att välta vagnhäcken över sig och där stanna tills det värsta var över. Han lär dock under den ofrivilliga vistelsen i skogen ha ådragit sig så svåra skador att han sedermera ( den 11 dec 1847) avlidit.
De förstnämnda båda männen, som ehuru på var sin skjuts, haft ressällskap, men efter ovädrets utbrott kommit isär, hade nått så nära hemmen att de förmodligen ämnat söka sig dit. Den sistnämndes lik återfanns i de s.k. Bjellums lider, helt nära där han bodde med hästen stående vid den plats, där han fallit, under det den senare mannen, vars häst sedan hans herre stupat förirrat sig ned till Hornborgasjön, återfanns på vägen mellan Bjellum och Bolum.
Advente-söndag 1880 eller 1881 blev ett så svårt yrväder att utflödet från Hornborgasjön dämdes till och alla kvarnar vid Flian stannade i brist av vatten.
Kvarnarna blevo överfulla med mäld och när vattnet tre dagar före Jul kom i flöde belägrade av folk som ville ha malet julmäld. Endast vissa kannor maldes då till var och en.
Håkansson 1946.
var på sommaren. Många fröso ihjäl. Det var mycket kallt och föll mycket snö.
Det var två, varav den ene från Sätuna, som hade varit till M-stad med kronoskatten. De frös ihjäl mellan Bjellum och Bolum.
Pankes Albin från Broddetorp hade plats såsom drängpojke i Stp. Blev sänd efter brännvin och frös på hemvägen ihjäl strax vid trädgårdshörnet till gården.
Hästar och but. klarade sig. Anna Nilsson 1945.
När naten i Hornborgaån sågs gå över vattnet ansågs detta som ett tecken till regn.
/ Karl i Derag. 1945.
1. Um summa vesste va summa sejer um summa, så saje summa ente så mö’ um summa, sum summa sejer um summa. /Far 1930.
2. Dä ä mä dä (något) sum dä ä mä dä sum ä – sum dä ä så ä dä (är inte säkert att det är som något annat). / Ma Gä. 1930.
3. Knut sto ve knuten å knut en knut.
å kåm Knut å sa te Knut :
Va knuter lu Knut ?
Ja knuter en knut ! sa Knut.
Å så ble knuten knuten bakum knuten.
/ Fru Hv. 1930.
1. Tummetott, Sleckepott, Långe man, Stackar’ hann, Lella fati’ käring.
2. Store den, känner ätter, rasker dräng, kommer ätter, lella skvallerbötta.
3. Storen, Rackarn, Lången, Stackarn, Ätterdackarn.
Man tog barnets ena hand och tog finger efter finger, med början på tummen och sade : för tummen : jak är svulten, pekf.: ja vell ha mat, långf.: var sa vi ta’t, ringf.: i mora kista, lillf.: du lella slafsebötta!
Dä –nte fôr små sparva, dä stora foggla hogger i. / Vega 1957.
Vitt på tôppen, brunt i bôtten, står unner täcket, å jär gôtt i krôppen. (jäsande öl)
En krokröggier far, ena ihulier mor, å tre huvelösa barn.
(gryta med grepe).Fämtan starka kar’a, bar mej ej på stång, Men e’ junfru klarar me’ mä nävatång. (ägget).
Två små grå sat i vrå, En inunner, en uppå: Kvarterslånger penne narar lunsen gå. (hemkvarnen).
Stulpen står, buljan går,
Tie drar i fira. (mjölkning)."Gu da mina tjuje gäss", sa en bonne. "Um en gång te så monga, en halv gång te så monga. Ena heler gås, ena halver gås, å en gåse. Då vôre vi tjuje jäss’, svara gåsa. Huru monga va di ? ( 7 ).
Dä va två sum sat å nöta gunne, å då sa dänn ene: "Um du jer mä ena nöt så får –a en gång så monga sum du". "Nä d-ä bäter lu jer mäk ena så får vi lika monga", svara dänn andre. Hure monga hade di vann? (5 á 7).
"Fäm gånger fira. Fira gånger fäm. Två gånger tie. Ällva å nie. Fämtan å fäm. (100).
"En gång en tvåfot sat på en trefot å åt uppå en fot. In kåm en firfot å naffsa enfot. Upp sto då tvåfot å to sin trefot, å slo te firfot mä dänn Å jeck sin enfot ijänn. (En man satt på en trebent stol och åt på en svinfot. En hund kom in och tog svinfoten. Då sprang mannen upp, grep stolen o slog till hunden med densamma och återtog svinfoten).
"Lelle trôlle lå på hölle, lelle trölle neder fall, ingen man i vårt lann, lelle trölle rädda kan. (ägget).
"Dä står en ve vår vägg, mä horngap å lä’rskägg". (tuppen).
"Um dan då går’n full utte köt å blo, um natta står’n lull å gapar i ro". (skon).
Lôet utafôre, lôet innafôre, Lôet hundra arna in i räva. (ullgarnsnystanet).
"Ett litet ting, uti vår ring, långt mindre än en fluga, finns i mat män ej i stek, uti danns, männ ej i lek, kan ej till sådant duga". (bokstaven a).
"Dä jeck ena ko på Honnbôrje bro, hundra man rår –nte mota-na, män en man urkar bära-na". (molnet).
"Sämmer än ben, bätter än sten, dänn döe han äta’t, um dänn levan åte’t, sulle han dö". (intet).
Fira gångara, fira hängara, Två stånnara, en ätterdackare". (kon).
"Lita å rör, rässum ho flujer, faller ho dör". (eldgnistan).
"Rota upp å tôppen ner, ser sol män alldri summer". (takisen).
"Va står utfôr vägg, går runt å jär ägg?" (slipstenen).
"Frå inlann te utlann ena tunna jeck, utan lagger å bann, utan tapp å sveck, hôller tu slags dreck". (ägget).
"En rör knôpp mä svartt-ôpp, har ett träben å stå på". (nyponet).
"Dä sto en hunn på Hunnebärj å själlde ôver havet, hans namn dä har –ak – reda sagt – va hette han ?" (Harak).
"Va ä trinnt sum ett ägg, räcker runnt ene vägg ?" (garnnystanet).
"Två små springer fôre, två stora kåmmer ätter, å di springer redit iblann, män hinner alldri varann". (vagnshjulen).
"Runnt sum sola, svart sum jola, en långer rump ätter". (steklaggen).
"Va har så monga sår, sum vi ha huvehår?" (huggkubben).
"Va ä dä sum går å går å ai kåmmer te dôra?" (klåckan).
"Ocket å bocket, barkat å bett, i skojen hogget, i smia smitt, på fårakätta tar lä si föa". (kardorna).
"Har lapp på lapp, män ingen söm". (kålhuvudet).
"Lapp på lapp, män ingen söm – vet du, va dä ä fôr ett kålhuvve", sa Rabben.
| Gåta Dä ä fira mil mella Skövde å Hjo. Tre mil ifrå Skövde å ena bro (Svensbro) å ändå legger ho närmare Skövde än Hjo ? Bron ligger en mil närmre Skövde än Hjo // Aron 1941 Någon större : Boen ser’n ôfta, kongen ser’n sällan, Vår Hare ser’n alldri? Ordlek : ”Boen sto på furtti fätter, ropa : ut speat! Släpp ut burebas, annars kåmmer nolaflas, snaffsar navelskafft. = En bonde stod på en harv och ropade till pigan (ut speat), att släppa ut hunden (burebas), så att inte vargen (nolaflas) kom och tog svinen (navelskaft) // Trass 1929 Feskenätet : ”Fast hål vid hål det fått, det håller likväl gott” Två hästar för en vagn: ”Hår imot hår, lår imot lår, mä ena stång i mälla” // Lars 1930 Fönstret : Lelle vite vinge, hart ute, hart inne Sopkvasten: ”Va ä dä sum dannsar um på gulvet å ställer sä ve dôra å sjämms? Plogen: Vem ä dä sum går upp å ner å sjär långa svarta sjiver? Harven : Va ä dä sum går upp å ner å rallar svartta artter? Likkistan : Dänn sum jär-na, han vell ente ha-na, dänn sum får-na, han vet ente å-na. Skrivpennan : Va ä dä sum krafsar å river på en sônnerreven sark? Kärnsmöret : Va ä dä boen töcker bäst um? – käringa jär-t imälla bena! Tröskeln: Vem tittar var man i räva? Knallen med sin säck : Hällta fram å hällta bak, går på väjen å dackar Ett fruntimmer som tar på sig byxorna : Tie fillekôner drar en fisepôse upp fôr kålltringebärj Stugunyckeln : Va ä dä sum tackar var vän fôr sist? Jorden, tanken och sorgen: Vecket ä dä fetarste? Vecket ä dä lättarste? Vecket ä dä töngsta? Lammungen diar sön: Lelle tutte opp lelle tutte knopp, kör pimpen, i pompen, läter rompen gå Sockertoppen : Litet huvve, foten stor, inga ben i honôm bor, kasstas han i vatten fôrsvinner-n i bôtten, suns äjj mer, män känns ändå Nyponet : Liten å nätt, seter på trät, seter lär var summernatt, mä rö kjortel å svartt hatt Ägget : Tre kära rår-nte bärat på-na stång, män ena jomfru kan bärat i si hånn |
| Kärlek skrock om ”Vart tar alla di vackre tösera väjen å var kåmmer alla di fule käringera ifrå?” Ja, svara på dä! Fria å ente få, plöjja å ente så, Sejla utan vinn, dä ä tre fôrarjelia ting. ”Dä ä nock ente monga sum jefter sä fatiare än di har fira sjinker å en kôrv”, sa käringa. ”Gålbönnera buter alldri hässta” ”Friar bôrtte å jeffter sä hemma” Två såta vänner får plass på ett håvesji Sji = en kerma ”Ett ällskane par får plass på ett säxtumsbräe te å mä um dä står på kannt”. Di sum går fôrst får vagga fôrst Kärleken är alltid varm i oerfaren flickas barm När alla enebära ä mojna ä alla fleckera jeffta å trojna ”Kärleken ôversjular bå seckel å snôr” ”Gull jeffter trôll, män bra fôlk jeffter sä själva” ”Di helie hönnsa värper i nätera di åck” ”Dänn sum har flecka i sänga å ente kösser-na, han ä bra dum” ”Di sum ente jeffter sä mä di ä barnslia, väntar te di blir barnslia” ”Dänn sum jeffter sä mä-na änka, han får bå bol å bänka” Jeffta säk ä å slô räva i en murstack = att gifta sig är detsamma som att sätta sig på en myrstack ”Köss gumma enar lu går ur sänga, bruna lien enar lu går ifrå änga” En sa ente titta fôr höckt fôr lå kan en få lortt i öja = fattigmans flicka bör ej tänka på rikemans son ”Armbujastöta å änkesôrjer går snart um” ”När eent ruker å kabbelôka blummar, då sa en söka si gumma” ”Ingen ä sämmer än när han jeffter sä, å ingen ä bäter än när han ä dör ”All kärlek börjar mä te kassta å slutar mä sparken” ”Dä ä ingen krok i artteakern” Dä jecke-le an fôr far, han feck mor, aent ä dä mä mäk, ja ä tvongen te ta ena osjöller, sa pôjjken ”Te se-na vacker flecka å hänne kössa få, dä ä te vella drecka å umma källa stå” // Ond 1926 ”Te ta fessken i sjärtten å flecka på ola, osäkrare hanntag finns ennte på jola” // Ond 1927 ”Häller än ja toge ett gubbafä, häller-a toge ett spingestecketrä å lage breve mä i sänga” // Far 1927 Nej, men se, huru sött, nu varandra de mött, de ta’ famntag som om de bråka, men de vilja ju bara språka. // Ond 1926 ”Ällska din fästeman å sno has murstarser, så får lu mä hônnum gå bôrtt på kalaser” // Ond 1927 ”Hå, hå, du tonga val, sum så min ongdom prässa, sum slo ijäl min goe kar å la en ursslinge i sôffa” // Far 1926 |
| Ordspråk1 Blinn höna hittar ock ett korn Sät bara snara um halsen – skam drar nock ôt. // Far 1927 ”Di silante bönnera ä sena” ”När skogen hastar sa bonden rasta. // Far 1932 Dä va ett äventur, sa AndreasaMaja // D i Munkatorp Bäter brölös än rålös, sa käringa, tôrka bort mä katten. // Elias 1953 Dä finns’e le fler broketa stuta än prästes. // Ond 1953 ”En sa ente begråta lôet skinn” ( man skall inte sörja några djur). K K 1953 ”Sju veker fasta å sju veker vår, varar så längen vala står”. // Em 1954 ”Mä tur å löcka, gresa Fajermans one”. Fagerman höll orne åt bönderna i Bjellum och efter hans död blev dottern ”busogga”. Har-nte Vår Hare jett däk fôrmåja å tala sa du ha vet å tija. // K H 1951 Var å en har sin se’, sa brua, hade vagga mä säk te vigsla. // Fru Boh 1951 Dänn Gud vell bevara ä utan fara. // Hoff 1951 använde det som ordstäv med tillägget ”sa Fagerman” Dä sa ente en bå låna å bära hem. // Far 1940 En känner ente söskena fôren arvet sa delas. // Fast 1950 En del kan, summa lär sä aldri. // far 1940 Dä jär sum Blexes råckaskört – dä går ut mä ett ente. // Hugo P 1952 ”Blex” ortsuttal av Blixt, var bosatt i Hornborga Skam vell ente ha mer än en kållsme um årt, så dä blir monga Vaen ä varer än skaen Har lu glockat kan du gala u Boen vell ha mer, skam vell ha fler Skam tar ijenn sina lån När hon ä tommer, slôss svina Dä en ente vet, har en ente ont å Dänn dä tränger så går han Dänn sum inga böxer har, han får gå mä räva bar // K H 1948 Dä finns bara två mänsker, sum ai har jort nôra dumheter – dä ä du å ja. Så länge en har nô å knacka, så länge har en nô å smacka. // Stork 1948 Te å riva skatebo, springa ikapp mä späkalva å träta mä käringer, har ai –nget gôtt mä säk. // Far Dä ä årsans ti att släen sa gå // Fru Boh Kåmmer da. Kåmmer rå, kåmmer snö går le dänn å. // Lars 1944 En sa ente sputta i dänn kårn en kanche själv får äta. // Karin 1944 På min heder – han sa så Skam um äran. // Livi ”Tack fôr ort” sa Andreas // Hilma 1944 Kaka d-ä vägga, sa Fajerman, stack tummen i kart å åt upp-a. // Far 1940 Hej lårum å hej benum, sa Molitorsa. // Sandb En stacketer kôrv ä ente gor å böja Så sade fruntimren i fattigstugan när Anders i Uddag förhöll dem att skaffa oäkta ungar till världen. // Ragnhild 1946 Supa å svära ä manligt, men själa å skita i böxera ä skamligt. // Signe Svensson Afzesg 1945 ”Skam – må va falbomar å falbokôna” Gav till känna, att en falbos häst och kvinna icke hade någon avundsvärd lott – sämre än på andra håll // Träla 1945 ”När bara dänn ena kona får, då dröper län andra”. // Bil 1940 Dä ä bäter å ha en tammer åkse än köra mä en jecklier stut. // Grön 1939 Orätt fånget gods går ente länger än te fjäle le. // Bält 1945 ”Här vilar inga trötta ben fast krôppen är en lathund. // Far 1932 En späktor sum ente själ, han mår alldri väl Kåmmer li bara ôverens, blir bröstöcket durt Dålir sneckare sum ente kan jära en vegge te slô ner i ena môsatuva Vegge (vigge) benämndes ett mot ena ändan avsmalnande trästycke. Man skiljde på spetsiga viggar och tvärviggar. De förra hade rund spets, de senare, som hade bred sådan, kallades även kilar och användes i ex klyvning av stockar Dänn dä tränger så går han Dä ä mä dä sum dä ä mä dä sum ä – sum dä ä så ä dä En sa ente lägga sten på sten utan sten på stena Dänn ä allti gor, dänn sum glop föller Lånta pänga går mä (också) i hanndel När en får ett grånn, sa le ingen struka lite um mun mä ena fjär Dä ä ente gôtt å välja sä vär å sjita i Dänn sum har tänger, behöver ente bränna sina hänner Får man sjalen, så får man flickan Om man får schalen av en flicka att bära, så kan man också lita på hennes sällskap Um han ente har m-än ena såa, nock sa ho stå på änne Det är gry i en person, varom detta säges Far ôver alla vackra blumster å slôr ner i ena sjettmocka Faseli reven å dåli ôtgång Stor reven (efterfrågan), dålig åtgång Bönaman i näven å sjorttesneppen i mun Di jeffter säk ente mä dänn di friar te D-ä lika bra höken har’t sum gla’a Det gör mig detsamma vem som blev vid det eller det, den som tog det eller den som ville haft det. Höken och gladan fika båda efter rov Skam plåckar sina kartta sent // Biljer 1933 En sa ente lära gammelt fôlk Så länge en har å knacka (präglatröska), så länge har en å smacka // Jon i Pek 1936 Dänn sum fôrst ä skiten var ä skitens far Inga främmata fingera i maten Hur en vänner säk så har en räva i bak Stor i ola, liten på jola Ve tjuje år ä ett trôll sjönt Gud skapte inga bråsska . sjönna er pôjjka, sa han bara Gud ser te trona, ente te skona, sa käringa jeck barfätter te körka Lite fetare hässta ä, lite minner äter li Dänn sum hôller i rumpen, han drar Stor i truten män sje darätter Onger kar å kôrtter i hallsen (i en sådan rinner det lätt) Dä varar ente nô brö i hunnaboa Tack för ätant. Sa Oblujer Dänn ene trasen höter å dänn andre slôr te // Far 1939 Lever lu så får lu le fläsk å dör lu ä du fläskater nock // Mor 1941 Stora uträkninger å sônndria fliker fôrlorar en på // Karl-Gust 1942 Alla får ente hara vära, en del sa säcken bära // Kr Brg 1936 Dänn objudne jästen får seta på kubben // Far 1936 Timmen går ôt, sa stenstuven, när man bad honom gå till Bolum efter brännvin // Deern 1935 En kar sa stå ve sett ol, ena käring ve si gruta // Bilj 1934 Snål spar, skam tar // Biljer 1934 Seter hedern så nära räva ä-n ente nô å ha, sa tösa, blev förmanad att ta sig i akt för karlar // Far 1941 Sånna jägara ä, sånna ä hunna // Far 1935 Skit sa skit ha, All höckfal har en sjeten änne // Nordberg 1935 Skit sa skit ha, sa skam feck ena skurvier käring // Far 1935 Åkse ôt andra å stut ôt sä själver // Far 1937 När dreckat ä gôtt så grönner bröt // Far 1937 Dänn rättfärdies kor kalvar lätt // J T 1937 Dä ä äcklit å höra lusa hosta i träjarmera Alla stiva kör så längen môsa bär En har ente mer rolit än en jär sä sjôlver Dä ä ente bôrte, dä sum renner ur näsa i mun Garna katter får revet skinn å när li dä har fått springer li hem På sä själv känner en andra Dä ä ente gôtt å veta var haern har sin gång Dä sum har vôrtt å ente ä, dä vell ente ens svina äta När lusa ä nattagammel får ho hela murmor När sola glur så blir tôrparn blinner Dä ä so sum svinnum likt När lä truter i hon då slôss svina En väntar ente fôr längen på dä sum gôtt ä Vet ente frammante um han (ho) ä levane bak Dä ä bäter å blåsa på gröten än te bränna sä Fôr lata svin ä marka allti frusen Sista kaka jer brö i hust En sa ta uelt te leent å räft te varp Dänn sum ente passar si ti går si mårti fôrbi När katten ä bôrtte dansar rôttera på bort Vänskapen ä dur å unnerhôlla Dänn sum veskar han jujer, dänn sum pôppar han suger När sôppa sa in, så sa öjat ut Små sår å fatia fôräller sa en ente fôrakta Var å en ä sä själv närmast Di gamle sa äras, di onge sa bäras Dänn sum börjar å slôss får hôlla på Sôrj å bekömmer jär männesja grömmer En sten sum alla sputtar på blir snart våter Dä böjjes i ti dä sum krokit sa bli Dänn gresen, sum en får dra i öra te hon, han äter ente möö När musa ä mätter ä mjurt besst När kväll kåmmer får länn late bråttum Di dummaste bönnera får li stôrste petätera Prästen å hunn tjänar föa mä munn Di late å di fete har allti ont å bete Tummesmäss da ä dä martten i var sta När barnt får si velje så gråter lä ente Kônnstera ä monga män knepa ä fler Går upp sum a sol å faller ner sum a pannekaka Ingen rök utan ell Smôrj jällper fôr allt ting, te å mä fôr en gammel länsman Alla goa rå kåmmer ätter ”Dä går i årning”, sa Bu-Lars um mätinga ”Pänga klär tösera”, sa Munterabon ”Möö väsen fôr lite ull”, sa han sum kleppte gresen I Brobacka där finns dä gull å i Orebacka där finns dä söllver Dä krôppen tarvar dä sa han ha Gamla trä har håla kvessta ”Dä kvettar va kona mjôlkar um ho sjôlver drecker ur-t” Dä ä bäter å ha ena flåsa på foten än ena rönnka på skon Gå hem å raka sä å kåmma tebakers mä helsjägg Dänn fatie har ente anta söllke å ha När höna har fått ett maltkorn så örar ho Skamlit lemnat ä skamlit äet Uträckninger å trasia fliker hänger ente i Dä går å su råcka fôr fäm kroketa mark Um ente ”um” hade vôrtt hade käringa vôrtt kong Dä ä kållt um röggen å inga vanta ha Dänn sum äter så buken värker tre gånger um dan har ai nônn hälseda Nôr Hombôrjesjön blir sängter tar vala slut Dänn tupp sum gal fôr tidit på môern råkar i hökaräva enar kväll Västavär å käringaträta börjar mä stôrm å slutar mä väta Svinafläsk å svärförällra ä bässt när li ä kålla Var sa sleva vära um ente i gruta En blir gammel när en blir stil Allting pruder en skönhet å inget messklär en ful Va en jär, jär en ôt sä sjôlver Smes häst å skomakars käring har li sämste skona Dä sunns på klära va krôppen va lir Ongdom å visdom furss ente ôt En blir ente viser ena en får vanndrat Dä väckser ente vet å rögga på en gång En hôller ente på en kôrv i slacktetia Ena jol järning har inga vänning Dä ä ente gôtt å äta barnabrö = Det smakar inte När lä rängnar välling har än fatie inga sje När teggarn får ost sa han steka-n Dänn sum jer uttå jevet får sjudubbelt ijenn Grimma fuljer hästen, repet kona Hiskeli rart hacka rover i kårn Självberöm locktar illa Inget ont antan dä har nô gôtt mä sä Har en ente nô å äta sa en jära kalas, å har en ente nô å ella mä sa en bögga En sa ente klappa på dänn dôra en ente vell in Majen blir fôr mätter än öjat En sa gå bôrtt fôr te få veta, hur lä står te hemma När en talar um bärja står trôlla i fôrsta Vardasgrann går härdas likedann Dänn sum lever får se En tar sen dit en kåmmer En ä tvongen te krupa ena en kan lära sä gå Utte di roggiaste fôla blir li bäste hästa En bra kar jällper sä sjôlver, en dålier ä ente lönnt å jällpa Dä ä ingen fôr gammel te få skurven Dänn sum kåmmer fôrst te kvarna får fôrst mala Tomma kar slamra mäst, tomma hunna jaja bäst Dä ä bäst å smi mänar järnt ä varnt En fullsövder kar jär ett gôtt arbete Dänn sum lägger sä sum ett svin står upp sum en bra kar Det orätt fås med sorg förgås Dänn sum bjönnar mä a knappenål, slutar mä a sölverskål Dänn sum ente har nô å jära, han sa plåcka sten Gålbönnera plär ai buta hästa Uträckninger slôr allti fel En sa ai äta sä mättare än en kan äta upp ena kaka brö å ena sell |
| Ordspråk2 En liten hinner jära möö mä en stor vänner sä um En, sa ente bå låna å bära hem Dän sum köper hänne fôr kroken, han jer bôrt sina pänga fôr ente Den karl, som gifter sig med en sådan (arg el dum) flicka för kärleks skull, han gör det han ångrar Sett bässta å väl lä, anndras sämmsta å knappt-ä Di sum ente kårn vell supa, få ente uttå sujert nupa =De som inte vilja äta utav kålen, få inte häller något av sovelt Di får allt lôven å ha bråttum, di sum sa raka smör ur ellen Var å en töcker um sett, um d-ä alldri så lett Skam har-nte skreket män en gång, när-an sulle bära järsgårsverke Får lä får lu le, bara du har bagge Dä dummaste en kan jära ä te å flå sella å äta upp skinnt Ell på dänn sum jeffta sä vell å dänn sum ente dä vell han skrapar å sä ell Dänn pänga får, han köpeskål består Ä dä bjutt så ä dä fängnat Dä ena fôrst å dä andra fôrst um dä går an Väjen te jarttat går jenum majen Sum en bakar får en äta, sum en bäddar får en legga Fôr häffti å fôr lat kåmmer lika snart Dä sa vära anta häffta älle u rännesjeta Dä ä stirt sum Hökes pannekaka Buken stör le röggen Dä kôstar på en lathunn å sprita fjär Precis sum när ko kösser nöt = alldeles likadant Dä jes alldri män ett bu – dä rätta – å dä sa en ta D-ä bässt å passa sina löss fôr muva = Det är bäst, att akta sig så man inte får huden full med stryk En sa ente gå Rumperå å köpa trå ”Um ja sa jeffta mäk, sa jalaga ja får ena litta käring, så ja kan föa en gres u”, sa ’hallte kleck’ ”Nu ä dä färdifilat”, sa Stadig, när Bjellumasmen hade gjort båda hans döttrar i ’batt’ Ja, sa je dä på morttarn så dä ramlar i stöten ”Å se står lu här, Lena lella,” sa drängen, kösste bullten ”Dä jeck le rittit på knep”, sa skräddarn, när hönnsa sprang ikôll-en ”Långer väntan, ökar längtan” ”Sa du bju på snus älle sa jak ha å däk”, sa gubben ”Skål, go vänner”, sa boen, ”dä-nte ôffta en har lä nöjjet å va mä på gravöl”. En halter häst kan en le få utan att en köper-n I dänn väjen, sum ôfta körs, växer inget ogräs Användes ibland bokstavligt, ibland underförstått (t ex i fråga om horor) Dänn sum har medel, har ente trång te gå = Den, som har pengar, behöver inte gå (han kan åka) Dä sa va don ätter pärson Kassta en sten i hunnahopen: dänn dä träffar så gnäller han ”Di kvennfôlka sum sa fö sä mä spune, har allt å stå i”, sa Agust Bäckström Musa dör-nte unner höstacken ”Kålen kokar sum ruttarn rider, arttera så sum bruden skrider” //Far 1929 ”Ja, ja vesst koka fessk, koka sås i Borås!” ”Rädda hunna själler varst” Um en smôrjar ena klåcka mä bek å blåner, så står ho evärdelit ”Dreck ur tåra du”, sa boen, vattna hästen i sjön Vånn dräng hade åck en dräng å bägge va di lata Till lags åt alla kan ingen vara, ty hur vi slita och hur vi spara, finns alltid någon vi ej behaga En dålier sneckare, tar ett stort ämnaträ Dänn lôvar runnt – han hôller tunt Ente ôffta går-a te Guss hus män går-a så kåmmer-a in sum en sjutusanes jäkel, sa käringa, kåm på alla fira jenum körkedôra Å har lu ont i majen, så gå te Lars på Hajen, slôr han en spik i majen När harva ruker å döngevangen druper ”Alla barn i Böjja – summa i Katôrp” = Alla barn i början”, etc En sa ente köpa gresen i säcken Dä finns ente nô onnt, utan dä har nô gôtt mä sä” När stôlla kåmmer te martten, då får köpman pänga Ett gôtt tal, får gôtt svar Dänn ä inga käring sum jär karsjärning Va tar li å lusa män en smäll = Man kan inget ta, där det inget finns När lu har glockat, sa du le gala u Nolavärt d-ä kållt, vecka le dä kåmmer ifrå Sputta på en käpp å je-n, så får-n bå vått å tôrt Dä-nte bäter ätter ål än anner fessk Dä ä-nte svårt å sjita, när räva ä fuller Dä blir le rätt mä kössen, bara dänn kåmmer sum sa ha-n En skaver lite å ben, män ente å sten Gud har skapat allting så när sum bråsska Dänn sum har medel, han behöver-nte gå Dänn dan man inte spinner har man sina blåner i behôll (sa Agust Bäckstrum) Dä bå juser å varmer på en gång, sa ho sum hade ell i hårt, ack um dä nu bara finge vära Bru dä ente um väven du, när lu ä så dålier, dänn står la på träben, sa Daresa Um en än går i varendaste stuva, så får en ente så mö sum en sup en gång, sa Muntersôn, hade kört vall käringa å va ute å fôrsöckte läjja sä mjôlkesa D-ä inga ben i natta = Det är inget som brådskar; vi har natten för händer Di sa ente kasta sten, sum själva seter i glashus Ena käring kan ente träta ensam Dä sum stjäls ifrå måen, får sola släppa te // Augusta 1937 Pôjk har a vôrt å gubbe har a vôrt, män dräng har a ai vôrt, sa Lars-Joan på Tômta Dä ä bätter å ingen gres ha än ha en sum ingen får lôa å Han har-nte mer å seja te um än käringa sum spann fôr groft Dä en har å får, driver lån ur gål En sa språka mä en drecker, sa Olles-Agust Har en inget fått har en inget å tacka fôr Prat föller inga maja Hå, hå fôr länne barna, sjeckar en dum te stan så går li te kvarna Tovia fôla å snôria onga, blir li vakkraste ”I nödens stund äter höken kråker” ”En aen gång ä en själlm ”Dä ä så varnnt sum dä vôre kockt ve börkeve ”En får le maten, där en jär arbett” ”Dä ä-nte gôtt å hôlla dä en ente har i näven” ”Ä di lika nöjjda ä di alldri nöjjda” ”Di sum har tur, behöver inget vet” Ä dä så du arver å fôrvarver nô, sa du få dä, sa Kakksa-murnarn, tacka fôr jällpa ”När pija ä mätter mjôlkar kora bäter” ”D-ä skae”, sa gresen, ”att en ente sa kunna bli nô bätter, när en har så gôtt huvve” ”All smår sjit fruser, stora höja brenner” ”En sa ente lägga sin honger på andras tallrik” ”Dänn sum sliter ä val meriter” ”En sa ente skåda hunn ätter håra” ”Dä blir inga böcker å dä tut” Sades när någon kom med ett otillräckligt ämne eller dåligt förslag // Vall 1930 ”Dä ä dumt å höra löss hosta sum inga bröst har Säges om personer som lägga sig i tal utan att förstå fakta // Bäck 1930 |
| Ordstäv Det var tal om en ungmö som råkat illa ut och inte kunde säga vem som var far till barnet. Sådant kannstöpes ju alltid. En av de närvarande femininiteterna, som i sin dag varit som man brukar säga ”fresker” på’t samt själv haft några oäkta ”dattingar”, ansåg sig då vilja ha ett ord med i laget och yttrade : ”Va ja har vôrt i min da …. Rejäler har-a allti vôrtt. – Ja har alldri hatt mer än en (karl) telikers!” Den anförda kvinnan gick i orten under känningsnamnet ”Kaksa-Järda” och som hennes frispråkighet och forna förhållanden voro väl kända saker, så blev av hennes tal ett sådant där bevingat ord. Guss barnbarn (läsareungar) har sällan nônn ritti framgång i livet. Föräldrarnas föreburna höga moral och i tid och otid framställda förmaningar inverkar ofta menligt på barnens levnadsmod. Äter ente du kuljehuvor, sa Hedrén – till drängen som var missbelåten med den välfägnad i form av sådana som bestods honom. // Fast 1950 ”Um dä finns en Pär i var kôll, så blir ente barnkullen utfattig”. Det tryter då v s inte barn. // Per Östberg 1944 Korsg Det har aldrig kommit något gott ifrån Korsgården. Där har alltid varit en socknens pesthärd och dess ägare ett damokelssvärd mot grannarna. // Ond Dålig snickare ”Han kan ente jära en vegge å slô ner i ena môsatuva en gång utan att den spreker” // Far 1940 Ingen har så vackra pinketu sum ja å Lellemunersa, sa Svarvel”. // Biljer 1947 ”Di hade långa viser fôr – di la allti upp dum på 28 värs”. // Häggblad 1948 Rent vell ja ha, sa Maja Stina, pötte unnar hönsalorten å satte brökaka. Maja Stina – en syster till Trollsvikarn som bodde i Segerstad – satte, när hon bakade, brödet på bara golvet. // Sign Wahl 1948 ”Ä dä kållt så ä dä skört, sa di allti fôr, när li präjlatrask. // Hovsl 1948 ”Höga herrar låta alltid vänta på sig”. En bonde råkade med vetskap om att denne inte brukade vara så värst punktlig, försumma ett utsatt möte med en hög herre. Och naturligtvis blev det ovett av’et ….. ”Vems skyldighet är det, att stå och vänta?” ”Dä får le dän jära, sum kåmmer fôrst!”, sa bonden. Finteli sö han jeck på bärjet å grannas te han svälte ijäl Kåm, dä hetter Pans gres, å han hade vått i en ho å tôrt i en ho å så hade-n gadiner fôr fenstert Dänn sum har dålia gålbönner ä tvongen å skräppa å sä själver Smôrja vangen så går han lätt, muta domarn så får du rätt Dä ä lättare fôr en far å fôrsörja tie barn än fôr tie barn å fôrsörja en far Dänn sum talar ätter sagen, han jujer ente Dä ä nô lönnt å sjecka ena so te Rom, ho va so när ho jeck, å so när ho kom. = Det finns sådana människor, som ej gå att bibringa vett och hyfsning vilka medel man än tillgriper, skickar man dem så till påvestaden Rom Hemmet är jol utå såcker å jola ä jol utå sallt, smällter ente du så smällter ente allt Di barna sum ä stögga får struk på sina rögga, men di barna sum ä snälla, får smôrgås bå môrna å kvälla ”Dä sa gå titt, titt, titt”, sa Spar Spar var soldat i Karleby. Som han var väl mycket på starkvaror blev han av församlingens präst en dag förmanad :”Du sa jära sum ja”, sa prästen, ”låta bli å ta mer än en sup um sänder!” – ”Dä tar ente ja mer-a häller, män dä sa gå titt, titt, titt”, svarade Spar // Janne H J 1927 ”Rôet ä snart revet”, sa käringa röckte örat å gubben ”Dä hära dä va gôtt dä du mor, du sa få en pôjk te”, sa falbon åt å barnsängsmaten ”Dä ä dä sissta sum går”, sa tjuven nôr an to dôra ”Dä ä dä sissta sum går”, sa boen nôr sjetust brann ”Äta jinge le an, varer vore dä um en ente rådde tala”, sa käringa ”Dä kåmmer le te hettes”, sa boen sket i höt ”Sjit, sa Sjölds, feck en palt te frukost ”En sa le ente svälta bå när en har å ente har”, sa käringa”, dä sulle bli ett fasa svältane” ”Ja va siest å ja feck heta Siest”, sa Mangnusa- Gustav, mönstra te kneckt å feckt heta Siest ”Nu ä dä färdifilat”, sa Stadi, när Bjellumasmen hade jortt båa hasa töser i batt ”Dä ä hunn på hunn”, sa pôjken, satte hunnhätta på far sin ”Dä blir le nöttit”, sa ”Lites-Per”, plåcka i stenrört ”Dä sum hôller ute kula, hôller le ute varmen”, sa gubben um skalepällsen ”Dä ä mina tak”, sa boen när ocksen skubba säk ”Dä går le ôver”, sa han sum spudde i sån ”Dä ä kållt å inga sjortta ha, när en ä varer ve en trase”, sa lodarn ”Hade ja dänn å dänn fattas dä mä bara tre i järn”, sa käringa, räckna hara ”Ta ere I våra, di främmate di tar sä nock”, sa Snåla-Lena ”Dä ena räcker lä andra hånna”, sa käringa, när ho la sista gåsahalva i gruta gåsa värpte fôrsta ägget Inga gapa vell ja vära män ingen sjit sa dä stanna ve mina dôra, sa Skvaller-Mali ”Dä ä tre ol i bibbel sumja ente ferstår mä på”, sa käringa te prästen, ”å dä ä stöt-osten, å vidsje-pällse, å stenta-flor” Um summa vesste va summa sage um summa så sage summa ente så möö um summa sum summa sejer um summa Gurselôv fôr mor ble jefter i år, sa pôjken, nu ä ja en äkta fôle, annars hade ja vôrt en horonge // Far 1940 Gud ga ente kôlla nôra horn, fôr lä hade ho stångad ijäl så monga kalva ho hade fått // Far 1939 ”Du ser så mersslönnter ut sum um du hade äet upp nöårt fôr räven // Far 1929 Lin kan en jömma te dä blir selke – ull te dänn blir bare lorten // Far 1940 Denn sum får vår Mari, han får ett nöt, sa Hebbärsgubben. Dottern hans, Maria Hedber, hade nämligen löfte om att få en ko i hemgift Dä bässta barnt mor hade, satte ho på bort, senn ba ho di anndre ackta sä fôr busen Så skall man sin hynda leda, sade Max drog käringen i håret Oarn, Kloarn stal en tupp, longa å lever åt-en upp, Jarttat stack-en i flika, tesse han kåm te Snika; Då åt-an upp både jarttat å flika Du ser ut sum: kåm å jällp mä å slipa. Du ser ut sum: kåm å köss mä um du kan Vid frieri anlitades böneman, såvida man nu ej hade ”bönaman i näven å sjortesneppen i mun” // Far 1931 Knut sto bak knuten å knut en knut. Knut kåm te Knut å Knut sa te Knut : ”Va knuter lu Knut?” – ”Ja knuter en knut!” sa Knut. Å Knut så på Knut, när Knut knut sin Knut å så ble knuten knuten bakum knuten // Fru Hva 1931 Spela kort å tärning, dä ä satans järning, män kassta käggler å klot, dä ä ente Gud i mot // Far 1930 ”Tösera, di sa bli anta lärinner älle su mamsäller, di sum ente blir lä, di blir horer, sa Stadi ”Jeffta mäk, dä sulle jak le jära, bara ja kunne få tak i mäk ett frujentemmer”, sa pôjjken. ”Dä jeck-e le an fôr far, han feck mor, män jak, ja ä ju tvongen te ta ena osjöller”, sa han ”…. Gå i sådde akern å trô ner rujen, töcker lu, när vi ente har satt män di petätera”, sa Backes-Kal ”Nu sa dä bli andra bulla å-t”, sa bajarn, sjet i jässten ”Va ente dä Häggum då”, sa han sum alldri svor ”Ä dä spritat å pepprat så smakar lä le”, sa Böling um peperhalva ”Hare Gud, lindra ett grun”, sa han sum fôråt sä på korngrunsgröt ”Gack din väj”, sa käringa te spöket ”Dä har sina sider”, sa Rumpen, sat i artteakern ”Ta ere köt å brö å känn på dänne”, sa Kôrven ”Ho hör te di Vällske”, sa Dön um löpekona ”Kåm hem te vårtt du, Anna, där ä ente lessamt. Vi har en pôjk i lagårn å en i stall å mor ho står ve spisen å sejer ai ol”, sa Gresa-Fredrik, va ut å läjjde pija ”Dänne mine tu finger, di har tusen sinom tusende musar tagit”, sa Sjödal ”Dätta jer ente brö”, sa teggarn sloss mä bröpôsen ”Dä ä le dä sum har blett ätter”, sa Tången um jurt ”Dä ä ente lönt å ha nôra pänga, fôr en får entenô fôr lum”, sa Kållsmen, hängde upp sä ”fôrst karra å senn kurra”, sa krämare-Fredrik ”Ä dä nônn sjit i maten så ä dä kanel”, sa käringa ”Han skållar gammel”, sa Slöta-Majja um friarn ”Sa en kunna ta sä bra ut mä storgubba, får en allt lôven å vära lite storgubbaktier själver”, sa Olle-Petter ”Dä ä bra sum dä ä”, sa han sum hade ell i hårt, ”dä bå juser å varmer på en gång”, sa-n ”Tacka vet ja lössa”, sa käringa, ”di seter le stell mä en tar lum, aent ä dä mä lôppera, di hôppar ifrå en” ”Kaka dä ä vägga dä”, sa Fajerman, satte brökaka på tummen å åt upp-a ”Dä kvettar”, sa Vise-Petter, ”dä ä mina viser å vell I ente köpa dum så slepper I” ”Dä blir le nôka rå”, sa han sum inga rå feck ”Se jenum dössfall kan en bli å mä dä en har”, sa Kass ”Dä ä inget ont i-t”, sa teggarn sloss mä bröpôsen ”Dä ä långt hänar å dit”, sa käringa peka på måen ”Ra i ra”, sa han sum kule vall si ko ”Lä mä si på väven”, sa dänn blinna ”Dä va inget å fästa sä ve”, sa käringa, hade ramlat ner frå bärjet ”Dä kåmmer le ijenn”, sa boen, ga gresen fläsk ”Dåli årning”, sa katten, ble utkörn julafta ”Ja sa je däk fôr gammel ost”, sa boen te knael ”Dä jer sä te äen”, sa repslagarn ”Låna te sånna hara, sum går mä lôa in på pällsen, dä kan ja jära, män te låna te sånna, sum går mä lôa ut på-n, dä aktar-a mä fôre”, sa Anners i Ôddragårn ”Sa i bläkta i natt mä, far, så sa le ja ta på mä min lelle päls”, sa pôjken ”Nu sa le väggalössa je sä lell, mor”, sa pôjken, när stuva brann ”Nu slo klåcka ett”, sa Hoven, när lot fall ner ”Dä har sina neck, mor”, sa Soten, ”män dä fôrstår lu dä ente på” ”Ja vängde å min häst mä te äta å hade-n bara levet, så sulle ja vängt-en å mä te drecka u”, sa Bjellumen ”Dä ä monga modäller på körtu”, sa han sum åckte på bullten ”Dätta jer ente brö”, sa teggarn, sto på lon å trask, ”dä ä bäter å ta säcken å käppen å kaka på fläcken” ”Vi lägger uss harlen mars å sôver te Mekaeli”, sa käringa ”Var da sulle vära en sônnda å mett i veka sulle vära en stor härda”, sa luffarn ”Mor, mor ä dä sônnda i da”, sa pôjjken, när han så pija stå å tvätta sä ”Äras dänn sum äras bör”, sa boen, löffte på hatten fôr bôrjmästars sogga ”Ja tvättar mä två gånger um årt anta dä behöfs älle ente”, sa boen ”Gull äjj annat å än mull, tacka vell ja söllver”, sa käringa um bläckbonnka ”Dä blir le stämmer ôfter”, sa boen sup upp kronepänga uppbörsdan |
| Smädelser Fôr långer te mänska å fôr kôrtter te spöke // om en lång Vet ente frammante um han ä levane bak // far um lôken Så sträng nökterist så han ente drecker mjôlk atter ena ko sum har drocket drank // folk om Biljer Hänger ihop sum ler å långhalm // om älskande Jäkli på trä bara han kåmmer jenum barken // om snickare Hôll däk i skinnt så du ente kruper ur-t // till en häpen Han ä så långer så han får ai nôn varmer mat i säk // om en lång Snut däk ser lu strax bäter ut Ho ä så ful så när ho tittar sök i en spejel så sprecker den Han ä så krokröggier så hanses porträtt kan ente hänga på ena vägg Han ä så majer så han får gå tre stej ena böxera rör säk Sa du nôket älle va dä bara skägget sum vefta? Han skjuter rögg sum en oter Va ente hemma när skams jeck fôrbi Då vôre en bra kär, bara huvvet vôre å-n Tittar sum ena mus i halvdajninga Han har så bråttum, så han hinner ente jära nô Bligar sum en flådder stut Han har så bråttum sum han hade ell i äen Han slôr sum hade han ett nösta unner armen å va rädd å tapat Duger ente te slô en vegge i ena môsatuva utan att môsen sprecker Sejer-n ett sant ol, rår-n ente fôrt Du ä så dummer så du sundar mä-t Dä ena spöket ser ente dä andra Så full å fan sum körka ä full å bönner ena julotta Stôrer skepp har gått ôver änne än ena döngekara Du har ente mer å seja te um än käringa sum spann fôr groft Du har ingen talan fôren på näste måne, då får lu veska te kalven Han duger ente te å mota svin // om en hjulbent Han slôr gnister mä knäna // om en kobent Du gapar så en kunne köra in mä häst å håva å vänna |
|
[ överordnad ]
|