Påläggsdjur.

"Julakalv å påskagres, måtte bonden ha tell pris". Sådana böra alltid användas till pålägg. Kalven hinner till betestiden växa sig stor nog att släppas ut och svinen växa bäst under sommaren. / Far 1928.

Kons hull.

"När öxna får hår så får kona lår". När vintern var förbi voro kreaturen ofta alldeles utmagrade. De släpptes mycket tidigt ut på bete, redan första dagarna i maj, vanligtvis den 1. Det dröjde sedan fram mot midsommar innan de kom i skapligt hull. / Vall / H. J. 1927.

Våren.

Så långt lärka spelar fôre varferhärda, så långt ätter sa ho legga nere. D.v.s. så långt före vårfrudagen lärkan spelade, så långt efter dröjde det innan vårarbetet kunde påbörjas. / Lilja 1928.

Ohyra.

Som medel att utrota vägglöss användes s.k. svinpors (getpors), som lades i rummen. / Häll / H. J. 1927.

Vårleven.

Bruket att till Julen baka s.k. vårlev, en lev eller kaka, som var avsedd att gömmas till vårbrukets början, var gängse i alla jordbrukarhem.

Vårleven eller vårlevarna – de voro ofta flera – bakades alltid av det bästa mjölet, alltså av enbart finsiktat rågmjöl, ty detta var det den tiden bästa, innan vete började odlas, och sådant bestods i de flesta hem endast om Julen.

Vid tillredningen förefors sålunda, att mjölet rördes upp i vört (ojäst dricka) till s.k. "vurttabrö" – sirapsbrödets föregångare. Efter att ha jäst gjordes degen upp och gavs önskad form.

Utom formen av en vanlig brödkaka, fast större och med många hål i samt den likaledes i alla hem om julen vanliga solkorsformen på levarna, bestående av åttformiga ämnen, som lades i kors över varandra, brukades tre andra former : harar, oxar och galtar.

Vanligast av dessa synes haren ha varit, därnäst oxen och sist galten. Icke sällan gjorde man två eller alla tre formerna.

Oxarna ansågs av dessa tre för lättast att göra. Med levarnas utseende var annars icke så noga, men det är givet att ett vällyckat julbak utgjorde en heder för husmodern, då levarna liksom mycket annat utgjorde julens skådebröd och ofta förevisades för besökande grannar och släktingar.

Hararna gjordes såsom framgår av namnet i form av en hare. Sedan degen kavlats ut, skar man därav ut en krum av omkring en halv alns längd och en kvarts alns höjd, sträckte sedan högra spetsen av krummen åt vänster så att bakdelen bildades, förfärdigade därpå huvudet och snedtaggade ryggsidan av haren från öronen till svansen så att denne såg ut som man kan tänka sig en dylik i fullt språng. Med fingrarna pressades en rand i degen från kindbenen till svansen 1 1/2 -2 tum bred till skillnad mellan den egentliga haren och den s.k. öronbågen, vilken utsirades med hjälp av degsågen och kniven samt försågs med hål för upphängningen. Somliga gjorde haren i två delar, kroppen för sig och huvudet och öronbågen för sig samt pressade samman dessa båda delar med fingrarna. Öga formades i degen eller ock anbringades på dess plats ett torkat plommon eller dylikt.

Galten förfärdigades efter samma grunder. Sedan degen kavlats ut, skar man ut figuren av ett svin, som tunnades i ryggen och buken, där den sporrades eller taggades. Ögat och svansknorren bildades med hjälp av kakhornet. Utsmyckningar med årtal, kors och annat voro även vanliga.

Oxens förfärdigande avvek emellertid i så måtto att man ej vinnlade sig om att framställa någon regelrätt figur av djuret ifråga. Om någon likhet skulle skönjas med en oxe så var det djurets bål sedd från ovan. Man kavlade ut en oval av degen, klöv denna i ändarna och vred dessa åt sidorna. Utsirades med hjälp av degsågen. Somliga sadlade oxen – som det hette – genom att lägga en väl utkavlad degremsa över leven.

Levarna tillätos ej att jäsa för mycket efter utformningen, ty då förlorade de sin figur och blevo otympligare till utseendet och då i dem iknådats mycket mjöl för att de skulle bli lätthanterliga, så blevo de täta och hårda och sega så att det ville till verkliga hästtänder vid deras ätande.

Efter att under julen ha hängt på brödspettet eller på en spik eller dubbe på väggen samt därunder torkat, förvarades levarna på ett tjänligt ställe t.ex. på vinden eller i sädesbingen, varunder man emellertid måste ägna den tillsyn så att den ej skadades av mögel och mott eller andra skadedjur.

När man sedan på våren började jordens brukning, togs levarna fram från sitt förvaringsställe och gavs till dragarna och folket att multa på. Hästarna klarade ju i regel skivan med brödets ätande, men med oxar och äldre personer kunde det ej sällan vara si och så och man fick då blöta det i för ändamålet från julen gömd dricka, som vid det laget var "surt som pell".

Seden att baka och använda vårlev har så småningom i likhet med de flesta andra gamla bruk dött ut, men den var ännu på 1870-1880-talen gängse i orten.

Vårleven ägde enligt folktron en underbar förmåga att giva styrka och krafter till dem som åto därav samt ansågs av många vara ett verksamt medel mot vårtrötthet och andra åkommor hos såväl folk som fä t.ex. modstulenhet hos dragarna, varför man gärna gömde undan någon bit för att ha till hands om så skulle behövas.

Att vårleven gavs formen av en galt, en oxe eller ett kors, bör ej vara ägnat att förvåna – ifrågavarande djur räknades ju till hus- och nyttodjuren och korset har ju alltifrån heden och katolsk tid varit symboliskt för våra förfäders föreställningar – men att densamma gavs formen av en hare är ganska svårförklarligt. Haren är ju ej att betrakta såsom något nyttodjur och har aldrig spelat någon roll i folkets tro och föreställningar.

Dess förekomst verkar därför nästan som ett skämt och man kan föga mer än ana att den haft en betydelse eller uppgift att fylla i de gamlas föreställningar.

Vad vårlevarnas former beträffar torde solkorset, haren och oxen i nämnd ordning varit i etymologiskt hänseende intressantast.

Galten hörde egentligen endast julen till och har ej på något sätt varit fästad vid året i övrigt.

Solkorsets samhörighet med årets kretslopp är för väl känd för att närmare behöva omnämnas i detta sammanhang.

Oxens samhörighet med våren framgår av uttrycket våroxen drar" om de i synnerhet om våren tätt ovan marken synliga dallrande luftvågorna, som ansågos vara ett tecken till att nu var eller närmade sig tiden för vårbruket.

Haren hade lika litet som i verkligheten någon praktisk uppgift att fylla men dess förekomst är därför icke minst intressant.

Tre gånger om året framträdde den. Vid julen gjordes den, om våren bars den ut och om hösten i bärgningen fångades den. När de sista stråna utav grödan (havren) skars sökte man fånga den.

"Ta haren! Ta haren!" ropade mejare och upptagerskor om varandra samt sprungo och futtlade och håmmade, som hade det gällt att i verkligheten infånga ett mycket snabbfotat och värdefullt djur. Detta hände när det var så mycket kvar på åkern att meja att man kunde anse det räcka till bakningen av just ifrågavarande julhare eller lev, och denna ville alla i skördearbetet deltagande visa sin benägenhet att söka fånga, d.v.s. taga av och binda.

När man bakade till jul, bakade man bland allt annat även en s.k. vårlev – eller om antalet hushållsmedlemmar och dragare voro många flera sådana.

Denna kulle gömmas till våren och gavs vid vårbrukets början till gårdens folk och dragare.

Vårlev bakades om jul och gömdes till våren.

Första betan man var ute och körde i jorden, togs vårleven fram och dragarna och arbetarna fingo var sin bit därav. De skulle då bli starka.

"Hästa rådde mä-n, fôrståss, män mä fôlk va dä allt sjit iblann, fôr leven va hål sum sten". / Jakob Andersson Frimansg. f. 1863.

När kvinnfolken i jordbrukarhemmen "bakade till jul", bakade dessa bland mycket annat även en s.k. vårlev. Voro antalet hushållsmedlemmar och dragare stort bakades flera sådana. Denna lev skulle sedan gömmas till våren och gavs vid vårbrukets början till gårdens folk och dragare.

Anna Kajsa Persson i Doterbo f. 1849 meddelade, att man i Norra Lundby bakade vårleven i form av en hjort. Denna gavs sedan på våren till hästarna och nötkreaturen.

Vårleven.

I Kappag., Bolum, bakade man alltid vårleven i form av en kaka. Man gjorde kakhålet i ena kanten av kakan och garnerade den med små levar och följande årets årtal. Ätandet sedan under våren kallades att äta "kälkeben".

Granar utanför dörren voro vanliga, men inomhus hade man ej sådana. I stället hade man ljusakronor att ställa på bordet eller hänga i taket. / Fru Kilian, Håkentorp f. i Bolum 1868.

Varsel.

Hade man vita får och dessa fingo svarta lammungar, sades någon i gården eller släkten snart dö. /Sten 1930.

Då likugglan skriker sitt "klä vitt" vid husen eller råttorna tränga in i desamma är detta dödsbebådande tecken. / Farmor d. 1923.

Någon dag före hennes död gingo råttor in i rummet.

Om man drömmer om vita kläder eller begravning, kommer snart någon en närstående person att dö. / Mor 1926.

På Juldagen skulle man ej sopa golvet, då sopade man ut någon av husets innevånare, som i så fall, kom att dö under följande år. / Far 1927.

"En sa ente skåda fôttera, då får en spörja lik". / Far 1927.

Om barn, som voro ovanligt försigkomna var den tron gängse, att de blevo ej gamla.

/Far 1927.

Om man vid inkörandet av säden råkade glömma en stack eller "stuka" kallades detta att duka "kalasebol". Man trodde att man då skulle få göra kalas, i synnerhet begravning, innan nästa år så års. / Far 1927.

Detsamma sades om man vid sådden råkade se så dåligt upp att ett stycke blev osått. / Dito.

Råkade man vid utformandet av brödet (vid bak) köra fingret i kakan, sades man komma på begravning innan den var uppäten. / Ond 1927.

Då man glömde bort en kaka vid bakning kom snart ett dödsfall att inträffa. / Mor 1927.

Om man råkade "kåmma i klämma" mellan dörren och tröskeln fick man snart spörja lik.

/ Ond 1927

När två med varandra bekanta personer möttes och den ena ej kände igen den andra, brukade man säga "Antingen dör lu äller u ja snart". / Mor 1927.

Kom man att trampa över halmstrån, som lågo i kors över vägen, ansågs detta betyda att man snart fick spörja lik. / Far 1927.

När hönsen utan särskilda tecken till sjukdom dogo, trodde man att någon i gården snart kom att dö. / Mor 1927.

Om ett lik ej styvnade före begravningen, betraktades detta som ett förebud till att någon snart skulle komma efter. / Ond 1927.

Om ögonen på en död ej kunde fås att sluta sig, sades "han ser efter fler". / Far 1927.

En person, som mot vanan var ovanligt arbetsam och "hang i å slet" från bittida till sent, sades ej ha "långt kvar". / Far 1927.

Då tuppen gal tre gånger efter varandra om kvällen, bebådar han dödsfall. / Far 1928.

Då vid dödsringningen lillklockan slog sista slaget, troddes nästa lik inom församlingen bliva ett barn, men då storklockan slog sista slaget trodds det bliva en vuxen person, som nästa gång kom att jordas där på kyrkogården. / Ond 1926.

Tre sorters ved.

Man skilde på tre sorters ved:

• Lugve, prima långhuggen (björk-) ved, som ej sprakade och som användes i "lujen" vid bakning.
• Ljusebränna, småved, som användes i den stora öppna spiseln, vid vilken "kvällsetera" höllos.
• Tappella, risbränsle och "bönke", vilket man under dagarna eldade för värmens skull. - Långved – småved – bränna. / K. H. 1946.

Fredagarna skulle man vara försiktig med. Man skulle inte fara eller flytta åt något håll då. Den 13:de i varje månad var olycklig dog. Torsdag ville de gamla inte gärna slakta på, baka, spinna eller kärna smör. Vi var rädda för att trollen skulle komma och förstöra det en gjorde. Om torsdagskvällarna skulle en inte väsnas. Det var inte bra. Att vara efter vägarna den kvällen. Det var så mycke ont ute. Man kunde bli stående med hästarna. På torsdag skulle man inte få klippa naglarna och inte på söndag.

Efter vägen mellan Skövde över Billingen var det flera sådana högar, som var till minne efter någon ogärning. Det skulle kastas en sten eller vad man hade för i händer, eljest skulle det inte gå bra för en. När jag var tio - 12 år så var jag med far, och jag minns att far stannade och vi skulle ur vagnen och kasta. Vi sade inte något när vi kastade. Men vi skulle kasta för att vi skulle kunna komma förbi, och att inget ont skulle hända oss.

Text
Vid ackords - eller s.k. betingsarbete beräknades flåhackarens lön efter normen dagsverkspriset ggr antalet rutor, varav det gick 16 på ett tunnland. Att hacka en ruta per dag ansågs ej illa presterat. Duktiga arbetare kunde dock hacka 1 1/2 och överdängare t.o.m. 2 rutor, vilket givetvis ökade deras förtjänst. Efter hackningen skulle för samma lön den upphackade torven brännas och sedan utspridas. Sedan jorden sålunda upphackats och bränts ärjades ( krokades ) och bearbetades denna, varpå därå såddes höstråg, varav utbytet det följande året blev rätt gott medan det sedan var slut med växtkraften i jorden, som förut varit obruten samt saknade gödnings - och humusämnen, varför den om gräsväxt inställde sig i regel icke besåddes utan nyttjades till kreatursbete.
saknar ett handskrivet ark, hoppas hitta det. MA.
nästa fortsätter så här......
_dana och det fanns gott om folk. Dagsvärkslönerna hade då (i början av 70 - talet) nyligen stigit från sexton skillingar (32ö)till femtio öre för karlarbete, och som rågpriset vid samma tid var cirka 30 kronor tunnan, så kan man räkna ut, att männen för sitt arbete erhöllo en dagsförtjänst av drygt denna summa, efter avdrag för den av dem själva hållna kosten.

Tre sorters ved.

Man skilde på tre sorters ved:

• Lugve, prima långhuggen (björk-) ved, som ej sprakade och som användes i ”lujen” vid bakning.
• Ljusebränna, småved, som användes i den stora öppna spiseln, vid vilken ”kvällsetera” höllos.
• Tappella, risbränsle och ”bönke”, vilket man under dagarna eldade för värmens skull.

Långved, småved och bränna.