Berättat av Alexander Björk Åh Örgryte född 1856 i Broddetorp. Upptecknat av Ragnar Nilsson 1944.

Det var en mängd i min hemtrakt. Vid Billingen fanns det en stor del. Stora Herrgårdar hade sina torpare. Självägande bönder fanns inte så många. Hos torparen var stugan och ladan i en länga. Man gick ur stugan och in i farstun och in i ladugården. Ladugårdslukten trängde in i stugan. Om sommaren var det värst Det gick inte att stänga flugorna ute. Di kom in i stugan från ladugården. Men man var van vid flugor och ladugårdslukt, så man märkte inte så noga på den tiden. På stugan var det små fönster med fyra små rutor, Gavelfönstret var lite större. Fönstren gick i det närmaste ner till backen. Väggarna bestod av några stycken i fyrkant. Stugorna voro mycket låga. Man gick inte rak igenom dörren. På sina ställen var det inte annat än stampater jord till golv. Jag minns många sådana golv från min barndom. Man hade lagt lera över jorden och stampat till så att det var hårt. Spisen ar murad med kullersten, och detsamma var skorstenen. Det var inte annat än kullersten och lera mellan stenarna. Spis, mur och skorsten smetade med kalkbruk, så att den var vit. Särskilt till midsommar brukade man smeta både spis och skorsten. Något spjäll hade man inte. Man hade en trälämm på skorstenen. En stång gick igenom taket. De var i förbindelse med lämmen, så att man kunde öppna och stänga som man ville. När brasan hade brunnit ner, så lades lämmen över skorstenen, och det kunde bli ganska varmt i stugan om man hade eldat bra.

I muren fanns en bakugn. Det var kullersten till valv, men till botten var det en slags tegel. För det mesta eldades inte annat än ris och kvistar. Torparna fick nöja sig med sådan ved. Vid gräddningen i ugnen eldades ständigt med ved, helst med torr granved, som i det närmaste hade samma längd som bakugnen. Under gräddningen eldade man lite vackert med stickor eller småved av furu.

Yttertaket bestod av bräder halm och torv. Först lades sparrar bräder och på dessa halm och torv. På ett annat ställe hade man golv av bräder, men vanligast var det ett golv med hårdtrampad lera. Runt stugan var det upplagd jord runt väggarna. Detta var för att det inte skulle dra underifrån.

Det var inte mer än ett rum om man var aldrig så många i familjen. Man eldade bra, men det var osit och osunt. Man hade en säng. Där låg far och mor. Så var det vanliga träsoffor. Soffor fanns fler efter alla väggar. Ett bord med en skiva att fälla upp och ner, samt några trästolar och pallar. I sängarna hade man halm inga madrasser. Ett lakan lades över halmen. Så hade man täcke över sig. Kudden var stoppad med halm eller trasor När man bäddade om kvällen så redde man till halmen och lade lakanet tillrätta.

Tog upp en fjärdedel av stugan. Det var i ett hörn eller gick utifrån hörn fram efter en vägg. Där hade man hönsa. Det var uppsatt av spjälor. Det var så där en och en halv aln högt. Uppå var det tätt med bräder. Spjälorna stodo upp och ned. Så var det en liten lucka nedtill att släppa dem ut genom. Uppe på steket satte man grytor kärl, träfat, trätallrikar och träskålar. Man hade inte något skafferi eller skåp. Detta var på de fattigaste ställena. Någon gåsabänk såg jag inte i dess simpla stugor. Torparna hade inga gäss. Det var bara i undantagsfall att någon torpare höll sig med gäss. Man hade hutsare, det var ett slags klockor som hängde på väggen. En och annan hade moraklocka. Inte alla hade klockor. Man följde solen året om. Så gick man till grannen om man ville veta vad klockan var någon gång.

Hus med ryggås var också brukligt i min barndom. Men de kom bort allt efter det blev bättre. I Slutet av 1870-talet blev det bättre och då började man bygga bättre bostäder. I slutet av 80-talet var nästan alla ryggåsstugor försvunna. Ryggåsen gick mitt i rummet. Stora bjälkar var spikata på ryggåsen. Till tak var det bräder, halm och torv. Fönstren gick i det närmaste ned till backen. Lera på golv.

Till och med bondstugor var ryggåsstugor. Det var en ingång och två fönsterlyftar på dessa stugor.

Backstugusittare grävde ner sig i jorden. Sådana bostäder kallades för kojor, jordkojor eller jordkulor. Uppe på taket var det små glasrutor till fönster.

Berättat av sold Alexander Björk Åh Örgryte född Broddetorp 1856. Upptecknat 1944 av Ragnar Nilsson

Hos min styvfar hade de hönsen inne i stugan. Det har jag i gott minne på. Hönshuset var tillrett i köket i ett hörn. Där hade man spikat upp spjäler uppåt taket för att hönsen skulle sitta på. När det led mot kvällen, så kom hönsen in och flög och satte sig på spjälorna. På morgonen var det tuppen som väckte i god tid. I många stugor hade ingen klocka, men om morgonen gick det bra för då väckte tuppen. Allmänt hade man hönsen inne i stugan. Kalvar hade man inne i stugan. Man rättade till en kätte inne i en vrå och där hade man kalven. Det var mest om vintern och om kalven blev sjuk. Alla slags smådjur tog man in om de blev sjuka. Det var så vanligt. Det var ingen som kom in och förfasade sig, om man fick se kalvar svin och höns i stugan. Svin hade man ofta inne. De kunde vara rätt stora, innan de släppte i kätten i ladugården eller i svinhuset. Det förekom så länge jag bodde i trakten. På 1900 talet har jag inte sett att man haft kreatur i stugan. Större husdjur kan jag inte minnas, att de hade inne i stugan på något ställe. Anker, gäss kalvar, höns, får och svin fick vara i stugan. En spädgris kunde man ha i en trälåda, men lika ofta gick den i lag med folket på golvet.

S S Pr i Bp 1868 16/4 :

Upplästes förteckningen över de fattiga skolbarn, som anmält sig till underhåll av Broddeliiska donationen och befunnos alla anmälda barnen vara i behov av understöd, särdeles i år då alla näringsämnen äro dyrare än vanligt. Antalet anmälda barn voro 28 i stor- och 6 i lilla skolan. Dessa 34 barn lovade skoll hr Hedrén benäget förskottsvis lämna två middagar i veckan för 16 öre så långt räntan 300 rdr och uppbära densamma så snart den förfaller.

// S Walberg

Gåvofonden till folkskolan å kr 5000:- Broddeliiska fonderna ,användes ursprungligen till bespisning av fattiga barn, senare utdelades s k matpengar.

Syskolefonden kr 500:-

Nödtidsbestämmelser

i Broddetorp

år 1792 den 19 sept kom hit till Broddetorps församling konungens höga befattningshavandes i orten högunstiga skrivelse av den 31 sistlidna augusti jämte avskrift på en från hans kungl höghet regenten till högvälborne greven och landshövdingen m m utgiven nådig skrivelse av den uti samma månad angående avrådande från yppighet och uppmuntran till sparsamhet.

Högvälborne hr greven och landshövdingen m m behagar uti denna sin höggunstiga

skrivelse låta länets innevånare förstå, att en allmän önskan länge varit rådande det

yppighet och överflöd, som stigit till (synnerlig) höjd ibland oss, måtte hämmas och

avläggas, men däremot en för allom nyttig måtta eller sparsamhet ombeflitas, samt att en

så god och nyttig sak lättast befrämjas, då vi med förenade tänkesätt gå varandra till mötes

och att vänner och grannar sluta överenskommelser på svenskmanna tro och ära, att

avlägga vad hälst, som kan anses för överflödigt och umbärligt, mäst av utlänska varor,

som på ett nog kännbart sätt, gjort oss till utlänningars skattedragare.

Till allerödmjukaste åtlydnad av allt detta, som i så märkligt mån syftar ej allenast på landets bästa i allmänhet, utan och på var och en undersåtes enskilda väl i synnerhet, hava denna församlings resp ledamöter yttrat en hjärtlig glädje över dylika landsfaderliga nådiga föreställningar samt under välsignelses tillönskan över deras höga upphovsman stannat, efter åtskilliga så allmänna som enskilda rådplägningar, uti efterföljande otvungna överenskommelse och

Beslut :

Prästerskapet jämte ståndspersoner i församlingen avsäga sig samt med deras hustrur och barn allt bruk av dyrbara och kostsamma utlänska varor vid och uti deras klädebonader ; dock obetingat att nyttja vad man redan kan hava färdigt och tillförne brukat.

Då grannar och vänner antingen blott för ro och nöjes skull, eller ock vid ofta oundvikliga högtidliga tillfällen, infinna sig hos varandra, och där komma att åtnjuta någon förplägning, vare sig till middag eller afton, skall hela välfägnaden inskränkas inom 3 högst 4 rätter god mat samt sådana dryckesvaror, som av landets produkter kunna åstadkommas, varmedelst alla utlänska likörer förkastas och indrages.

Dessutom är för gott funnet, att , vid de vanliga eftermiddagsbesöken, ävenledes avlägga den lika så allmänna som högst skadliga kaffedrickningen, vilken, i dessa fördärvade tider, stigit till allra största höjd, varigenom mången ruinerat både sin hälsa och förmögenhet, det bästa man i världen äger.

Menige allmogens hustrur, döttrar och pigor avsäga sig ock, vid deras beklädningar, allt bruk av utlänska tillverkningar, såsom mycket dyrbara sidentygsmössor, kostsamma silkeskläder, sidenband och spetsar m m även ock som de hädanefter med mera sparsamhet vilja bruka de utlänska dyra färgerna, coccinell och indigo, samt vid vävnader avlägga mycket av den numera ganska kostsamma bomullen och det turkiska garnet. Härjämte och tillika hava männerna, deras söner och drängar givit tillkänna, att de hädanefter skola finna sig nöjda med kläder av hemmagjort grått eller melerat utan några kostbara färger, samt att till deras igenknäppande bruka antingen hakar och hyskor eller ock knappar överklädda med samma slag som klädningen. Utlänska rörkäppar med dyra beslag samt granna och kostbara skospännen vilja de även hava avlagda ; dock med det tillägg, att få nyttja allt det redan färdiga och brukbara.

Som stora och långsamma bröllop gemenligen alltid förorsakat allmogen mycken kostnad och dryga utgifter, därföre är nu överenskommet, att deras bröllop ej få vara längre än två dagar, inom vilken tid gästerna, närmaste släkten ej därunder inbegripna, böra vara åtskilda och avresta. Välplägningen vid samma tillfälle skall bestå av högst fyra rätter tarvlig mat, grötar och kakor oberäknade, jämte nödigt dricka och brännvin. Den vanliga skålpängen, såsom i sig själv ganska bullersam och i vissa delar rätt ledsam, blev mycket inskränkt.

Överflödiga måltider vid begravningar blevo enligt kungl förordn ytterligare förbjudna.

Då hittills varit en gammal kostsam vana, att vid barnsängskvinnors kyrkogång hava med sig ett stort antal av ogifta och gifta kvinnor till kyrkan, varigenom vederbörande haft mycken känning ; ty inskränkes detta antal hädanefter till högst fyra personer, utan offring och annan mindre nödig utgift.

Fästmörs eller nygifta hustrurs kringgång i församlingen blev även inskränkt till närmaste anhöriga och vänner.

Denna vår otvungna och frivilliga förening, blev efter laga utlysning offentligt uppläst och av samtliga sockenmännen erkänd vid allmän sammankomst i Bolums kyrka efter slutad gudstjänst den 2 dec 1792.

Joh Pet Rhodin

Joh Rezelius

Johan B Otter

Fr Båld

Sven Nilsson i Toltan

And Pehrsson på Stommen

Anders Eriksson i Huleg.

En avskrift härav blev insänd den 8 i samma månad till högvälborne hr greven och landshövdingen m m

Den 14 juli följande år hölls på konsistorie anmodan ånyo stämma i denna sak, varvid endast hänvisning till det förut fattade beslutet gjordes.

Pr den 13-10-1799:

K B:s kungörelse av den 11 juni angående yppighet och överflöd jämte protokollen över församl 1792 och 1793 upplästes och Pastor gav de ömmaste och allvarligaste föreställningar om nödvändigheten av en i möjligaste måtto sparsam hushållning i närvarande svåra och bittra tider.

Församlingens resp ledamöter yttrade gemensamt,

att, oaktat alla förr gjorda löften och försäkringar i denna väg, ville de nu ånyo ej allenast

hava dem ytterligare stadfästade, utan ock genom vite kraftigare gjorda, och därför nu

överenskommo i likhet med Gudhems församling, att alldeles bortlägga bruket av den

mörkblåa indigofärgen och icke sedan efter låta förfärdiga någon ny klädning av samma

färg ; Dock med förbehåll, att få nyttja de färdiggjorda, sedan de förut blivit stämplade,

och skulle någon beträdas med att hava några nya ostämplade mörkblåa kläder skall han

utan skonsmål böta 2 rdr.

att den röda conccienell –färgen, som kvinnkönet gärna vill bruka i sina kläder, även vid

samma vite skall vara bortlagd, dock med förenämnda förbehåll, att efter föregången

stämpling få slita ut de gamla.

att alldeles borttaga nyttjandet av sammets- och sidenband, charlakans- och

nätteldukskläder, vid förenämnda böter ; och vad de mindre silkesnäsdukarna och

sidenmössor beträffar, så förklarade församlingens ledamöter sig villiga, att även

bortlägga dem, om höga överheten så finner för gott att förordna.

Vid betraktande av de summor penningar, som årligen utgå ur riket till införskrivning av

utlänska tobaksblader såväl som av den nog dryga utgift ett överdrivet tobaksrökande

förorsakar var enskild, som nyttjar det, jämte de olyckor som kunna därav hända, när

ungdom vårdslöst förfarer därmed m m . kommo församlingens ledamöter överens, att

ingen hädanefter skall få röka tobak, förr än han fyllt 25 år, vid en rdrs vite för första

förbrytelsen, och sedan fördubblade böter, om han ändå beträdes därmed ; och vad dem

angår, som för det närvarande rökar, utan att hava uppnått nämnda ålder, så skola de, i fall

de icke vilja bortlägga tobakspipan, utan framdeles nyttjanden, vara förbundna, att därför

årligen erlägga 16 sk till socknens fattigkassa, tills nämnda ålder uppnåtts.

Sjöskumspipor och rörkäppar skola ej häller av församlingens ungdom brukas vid en rdrs böter och varans förlust.

Över efterlevande av denna överenskommelse skall varje sexman i sin rote hålla noga uppsikt, vid det vite författn utstakar, för försummad verkställighet av sockenstämmobeslut ;och skall utom dess varjom och enom vara tillåtet, att om han så behagar med sitt namns förtigande, angiva allt vad häremot bryter; då böterna strax, utan vidare lagsökning, skola av sexmännen uttagas, och tillfalla hälvten angivaren och hälvten socknens fattiga.

Vad stämplingen av de gamla klädespersedlarna angår, förmodar och hoppas församlingens ledamöter, det konungens höga befallningshavande höggunstligt tackes därom draga nödig försorg genom kronobetjäningen.

// J P Rhodin.

Det finnes i protokollen en lucka mellan den 24 aug 1800 och den 29 maj 1803.

Med den ironi kyrkoherde Rhodin skrev de sista protokollen kan man ej undra på att de helt upphörde.

// Hjilmer Johansson.

Pr den 24-11- 1811

Med smärre ändringar och tillägg samt uteslutande av viten, antogs åter det 1792 fattade beslutet.

// G Bratt.

Erik Lundin berättar om att de fattiga såg man till då och då och Krantz kom en dag med ett paket till en fattig och knackade på . Innifrån huset hörde man då "Lägget i farstun, ja ä inte dö än"

Torpbebyggelsen på Billingen klar
Ett småstugebebyggelsens eldorado. Utmed foten av Billingen och Brunnhemsbergen sträckte sig under 1800 - talet en omfattande småstugebebyggelse, som på sin tid höll på att utarma trakten. Redan i början av 1840 - talet men ännu mera fram mot mitten av detta sekel möter man i sockenstämmoprotokollen och andra urkunder klagomål över densamma och den i samband därmed tilltagande fattigdomen. Väl hade man icke då som nu någon ordnad fattigvård utan de fattiga fingo taga sitt komma bäst de kunde och många mindre bemedlade, som icke kunde erhålla arbete till sin försörjning, fingo gripa till tiggarstaven och genom kringgång eller på annat sätt söka sitt uppehälle. För att stävja denna bebyggelse och dess följder sökte sockenstämman och enskilda genom överenskommelser och åtgärder göra, vad i deras makt stod, men allt var fåfängt så länge man ej kunde gå till roten med det onda, vilket hindrades av det redan då utvecklade demokratiska styrelseskicket med dess oförnuftighet och husbondelöshet, som då som nu tog sikte på att mota all enskild företagsamhet och hålla folket i armod.
Långt in på 1900 - talet gick folk omkring o tiggde. J. Törnbergson berättade att en jul kom över 20 pers. till hans lilla hem för att få lite bröd och fläsk. G.T.