Hälsovården
i Broddetorp
B V P den 25-10-1758
§ 12 : Berättades här vara tillgång på dem, som tillförlitligen slå åder,
varvid påmintes, att en kristlig jordegumma bör till församlingen anskaffas.
§ 13 : Skulle svåra epidemiska sjukdomar, särdeles den s k Lues Venera, yppa
sig, är högst nödigt, att därom med utlåtande till hög. landshövdingeämbetet
och provinsialmedikus inkomma, att farsoten genom Guds nåd må förekommas
eller dämpas.
// Halenius
Pr den 30-9-1804 § 2 :
Såsom medel till undvikande av smittkoppors härjande förödelse, så togs
nämnda ämne i behörigt övervägande, då församlingens resp ledamöter
enhälligt beslutade, det klockaren Carl Wingborg, som åtog sig gå i
befattning härmed, skulle med görligaste första hos vederbörande
provinsialmedikus hämta undervisning uti nämnda för mänskligheten högst
gagnande förrättning (skyddskoppympningen).
Ledde av upplysning och nit för allmänt väl, åtog kaptenen välborne hr A A U
Mannerhjerta samt hr kvartermästare Båld inseendet över vaccinationens
fortgång.
// C Wendt
Pr den 3-5-1812 § 5 :
Föreställde v pastor församlingens invånare, vikten och angelägenheten av
att inom sig äga någon kunnig jordegumma eller barnmorska, samt huru nödigt
det i detta avseende vore, att någon av kvinnkönet, som kunde vara hågad och
tjänlig, att vid förlossningstillfällen betjäna, på församlingens bekostnad
(enligt vad åberopad kungl skrivelse innehåller) sändas till
provinsialmedikus i orten, eller någon examinerad barnmorska, för att
erhålla nödig undervisning. Församlingens ledamöter yttrade sig väl redan
äga inom sig åtskilliga erfarna personer, som i flera år med lycklig
framgång vid dylika tillfällen biträtt ; ville det gå i författning om
verkställighet av vad nu andragit blivit, såvida antingen av nyssnämnda
personer, eller andra, någon skulle finnas hågfälld och skicklig till
ytterligare kunskapers inhämtande i detta ämne. Som emellertid någon dylik
för närvarande icke kunde bestämt uppgivas, så överenskom man att i detta
avseende med första göra sig vederbörligen underrättad, då man sedermera vid
skeende allmän sammankomst ville ytterligare rådgöra och besluta om de vid
den blivande barnmorskans undervisning m m förefallande kostnaders
bestridande.
// G Bratt
Pr den 14-3-1813 :
Behandlades åter frågan om tillsättande av barnmorska. En hantverkarehustru
vid namn Kristina Moberg i Hornborga, vilken brukade biträda vid dylika
tillfällen, hade yttrat sig villig genomgå utbildning. Utgifterna därför
avskräckte emellertid och något definitivt beslut synes ej ha fattats.
Till vaccinator valdes emellertid vid detta tillfälle klockaren Johan
Valleroth i Bolum, som på församlingens bekostnad skulle erhålla utbildning.
Vaccinator hade förut utsetts 1804.
Pr den 5-5-1822 :
Enligt allmän kungörelse grundad på kungl majt:s skrivelse av den 28 dec
1821 och den 6 mars 1822, valdes nu för första gången hälsovårds- eller
sundhetsnämnd, vartill utsågs kyrkorådet med pastor som ordf.
Ett vidlyftigt protokoll i ärendet fördes av
G Bratt.
|
Smånotiser
Kryparesjukan
Kröp en havande kvinna under en gärdesgård fick barnet ’kryparesjukan’.
Denna bestod främst däri, att det ej kunde stå på benen. Sjukdomen botades
dock lätt. Man hade endast att binda en ulltråd om varje led och låta dessa
sitta tills de föllo av. Då tillvaratogs och uppbrändes de. // Ren 1927
Snarken
En havande kvinna borde ej äta fläsk av ett svinhuvud, för då fick det barn,
hon då gick med ”snarken”. // Fast 1927
Kistenaglar
Om en kvinna i havande tillstånd råkade snudda vid kyrkdörren, fick barnet s
k kistenaglar. Dessa botades genom att en död fick ta’ på dem. // Sten 1930
Lyte
Om en havande kvinna kröp igenom en grind eller stängsel i en
hägnadsöppning, troddes barnet skola bli puckelryggigt // Ond 1925
Andersa-Lena var barnmorska och på ställen där hon var sovo alltid barnen,
det var förunderligt med det. Ville barnen ej sova tog hon och lade dem på
bordet och slog tre slag i detta, sägande : ”Nu sa du sôva!” Sedan somnade
barnet genast. // Sten 1930
Det växte en törnrosbuske uppe vid Korsbacken och om den sade Andersa-Lena
”Dänn busken du, dänn ä bra å veta var länn finns”. Busken bestod av tre
sammanväxta skott eller telningar, och av dessa brukade hon tagas något, när
hon gick till en hustru, som skulle få barn. Det bar hon på sig. Då komme
barnen lätt till världen, sa hon. // Sten 1930
Gamla-Blanka, som bodde mitt för Stenåsen, rådde Bolin att offra i
Jungfrukällan och där taga vatten till att bada sin son Johan (född 1889) i
när denne som bara var sjuk. Han blev då åter frisk. // Sten 1930
En havande kvinna borde ej gå ut genom ett hål och in genom ett annat t ex
ut genom fönstret och in genom dörren, ty då blev barnet tjuvaktigt. // Bil
1926
Om en havande kvinna åt av en ’fårakäke’ kom barnet att ’skära tänder’,
trodde man.
// Bil 1926
Om en havande kvinna fick se en orm och därvid blev rädd, blev barnet
’ormögt’. // Bil 1926
Om en havande kvinna åt med en sprucken sked, troddes barnet bliva
’harmynt’. // Bil 1926
Om en havande kvinna gick från en väv och lät skytteln kvarsitta i skälet,
troddes barnet bliva ’harmynt’. // Bil 1926
En havande kvinna eller digivande moder borde ej stjäla något, för då blev
även barnet tjuvaktigt – märk väl om hon hade ett rättskaffens samvete // G
i V 1926
Dröpel
Om en kvinna åt upp ”dröpjern” av ett djur, fick barnet ”dröpel”. Detta
yttrade sig sålunda att barnet dreglade sig och tuggade så som ett djur
idisslar.
Dröpeln föreställde man sig sitta i munnen eller halsen på idisslande djur
men man visste ej fullt bestämt var. I huvudet satt den emellertid. Och
därför tillråddes mödrarne att ej äta någon av djurhuvud anrättad mat. //
Sten 1930
Barnsängsmaten utgjordes av :
Ölsupa, munkar med inlagt krösamos samt ett par brödkakor.
Istället för ölsupa hade man stundom fruktsoppa, men detta ansågs för mindre
rart
Potatis och sill
Blev man fägnad fick man ej taga barna-kvinnan i hand och tacka, förrän hon
tagits i kyrke.
Har li små öra å jusrö läpa, blir li rika.
En person, som var född med s k ’segerhuva’, troddes äga förmåga att
förhindra vådelds vidare spridning genom att gå omkring det brinnande huset.
// Ond 1926
När man kom hem med ett barn (gosse) från dopet, skulle man, innan man bar
in det i stugan, lägga upp det på taköfsen,. Då fick barnet aldrig ont av
svindel – eller som en namngiven person, vid fråga om varför han gjorde så
svarade : ”Han hissnar-nte senn fôrstår lu!” (Stenholm) // Ros Aug 1926
Om det vatten, vari ett barn döptes slogs ut i en krusbärsbuske, fick barnet
krusigt hår. Sådant ansågs vara vackert. // G i V 1926
Om dopfaddern vid hemkomsten från dopet satte sig på en jordfast sten och åt
hårt bröd troddes barnet skola få starka tänder. Det samma ernåddes om
modern åt upp den första tanden som barnet fällde. // A P 1926
När ett barn fällde en mjölktand, skulle det kasta denna i spiseln och säga:
” Tvi, tvi bentann, får-a ena gulltann”, så fick det en ny och starkare tand
i stället. // A P 1926
När barn under det de åto spillde ner sig, brukade man tillrättavisa dem med
att säga :” Se, se barn, du speller ner läk! – Nu äter kråkera upp däk, när
lu kåmmer ut”. // Farmor 1926
Voro barnen oroliga om nätterna, troddes de vara besvärade av något
’gängse’, och för att skydda dem däremot satte man då ett psalmboksblad över
dörren. // Bil 1926
Den första gången en barnsängskvinna gick utanför dörren, skulle hon bära en
ullsax i handen // G i V 1926
När barnet var fött men ej förr, fick modern tala om vad det skulle heta, ty
då blev det skvalleraktigt.
Barnen uppkallades främst efter far- eller morföräldrarne, hälst om dessa
voro döda, därnäst efter andra, nära anhöriga, som på något sätt utmärkt
sig. // Ond 1926
Kvinnor som fått barn, varnades för att gå över rinnande vatten förrän de
gått i kyrke, gjorde de detta löpo de fara att bli ’förgjorda’. // Ond 1925
Innan kvinnan tagits i kyrke fick hon ej gå ut i skog och mark. Då kunde hon
bli bergtagen eller förgjord av trollen. Hon var då heden.
Se sägnen om Kvinnan och trollen!
Kyrkogångskvinnorna fingo ej gå in i kyrkan förrän alla andra gjort det, d v
s först sedan ’tjänsten’ påbörjats. Varje sådan kvinna hade till sällskap en
eller flera andra kvinnor s k ’följeskvinnor’. Inne i kyrkan togo de plats i
korsgången. Under kyrktagningsakten trädde modern fram till altarringen,
medan följeskvinnorna stodo, i korsgången. En moder, vars barn dött, fick ej
samma böner som en, vars barn levde. // G i V 1926
Man skall ej kliva över ett på golvet liggande barn, ty då upphör detta att
växa, såvida man icke går samma väg tillbaka. // Far 1926
Rensas flicka, med ”äggafôttera”, hette Johanna och bodde sedermera, efter
moderns död i Hånger, där hon hade en s k handel. Hon var född på 1860-talet
// Far
Lilla prästes bjälleko = örat
Prästes bläxa = näsan
Va ger du gåsa = tjåka
Vad är ?
1 En kläpp i ena bjälla !
2 Två öga i en tjuraskalle !
3 Tre fötter unner ena gruta !
4 Fyra hjul unner en vagn !
5 Fem fingrar på min näve !
6 Sex dagar i ena veka !
7 Sju böner i Fader Vår !
Aftonbön
Gud som haver barnen kär’
Se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder,
Står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går,
Den Gud älskar lyckan får.
Är jag fattig, är Gud rik,
Beder jag honom, han hjälper mig.
Om jag honom rätt bedja kan,
Han hjälper mig i Jesu namn.
Amen
// An P 1926
Bytingsägen
”På ett ställe hade di råkat å få en bôrtbutinge. Män hônum jole di så snart
å mä.
Gumma hade hurtt sä fôr å vesste rå. Ho sulle kasta in ongen i bakåmmen. Män
ho hade blett lärder, att ho sulle hota-n tre gånger, enar ho jole allvar
å-t. Så ella ho åmmen väl varmer å satte butingen på gressla.
”- Nu kastar-a in däk”, sa ho. Å dä sa ho två gånger. Senn när ho hade
sackt-et trejje gången, så sulle ho te å hiva in-en – män i däsamma kåm
mora, trôllt, in å to-n ifrå-na å ga-na hännes rätta barn i stäelt. // A P
1926
|
|
