Billingsnamn.

Vid Storemossen fanns en plats kallad Vasen, där man lade risvasar att gå på, när man ville över, och en sten kallad Store Sten under vilken man kunde krypa.

Vid Varggården var en varggrop.

Skallerhöna var en mosse på Ökulls skog.

Stallråsera,

Olofs (Olas) äng och

Hjortamossen låg på Hornskifterna.

Blaggars-Jakupa källa, låg vid Ohlsjövägen.

Björnasika och

Utmossen låg på Häggums skog i gränsen mot Bolum liksom

Dunesika

Huljemôssen

Gladera Hötta, ett enstöringsbo med eldstad å den senare. // Granq. 1947.

Billingen.

När man från en översiktspunkt nere i bygden skådar öster ut, stänges utsikten av de på nära håll belägna

Bärja, som med ett gemensamt namn benämnas i skrift

Billingen och enigt de älsta ortsbornas uttal

Blengen eller Blängen.

Den förra av dessa båda uttalsformer är liknöjt tonlös men sannolikt den, som accepterats av namnets första skrivare. De åldringar undertecknad hört använda denna form ha gjort det på ett sätt, som låtit en ana förekomsten av ett e mellan B och l. Detta har också varit fallet beträffande den senare uttalsformen, ehuru avsaknaden av denna bokstav då icke varit så stor p.g.a. det ljudligare uttalet med tjockt l och tydligt ä. I förra fallet och vid hastigare, mera ljudliga uttal, ha i-na fått ersätta e-na och så har namnet fått sin skrivform.

När traktens gamla for till Billingen efter skog, sade de sig skola "te Blengen" eller "Blängen", varmed de menade det "stora" berget. En parallell till namnet på berget utgör det å den på Nordbillingen belägna s.k. Blängs mosse, som är den största av där belägna mossar. Namnet häntyder alltså på att berget är det största d.v.s. av de här i närheten (Västergötland) varande, vilket också är nog så riktigt.

Från en sådan översiktspunkt, en öppen eller högre belägen plats, ter sig nämnda berg först som ett enda stort massiv, men vid en närmare granskning av detsamma, kan man urskilja vissa höj- och sänkningar i dess "rygg" samt ana att avbrott i samhörigheten kunna förefinnas. Så är också fallet, ehuru de i flera fall äro små och obetydliga och endast i tvenne fall helt och fullt dela berget i skilda delar.

Detta är fallet med Billingens utlöpare mot söder, som genom en klyfta eller dalgång

Kôddikalet skiljes från moderberget och sedan genom en annan klyfta

Tjuvadarn inom sig delas i tvenne berg, varav södra delen benämnes

Brunnumabärjet efter den sydöst därom belägna socknen Brunnhem, medan den mellan detta och Billingen varande delen benämnes

Tovabärjet efter den på bergets häggumssida liggande gården Tovatorp.

Det senare berget delas också, ehuru utifrån osynligt av en längsgående dalgång i tvenne delar, varav den östra kallas

Möjebärjet.

I den mellan dessa båda berg gående dalgången låg för flera år sedan ett torp, som p.g.a. sitt avskilda läge kallades

Krokstorp och därefter benämnes mossen på dalens botten för

Krokesmôsen och den därifrån mot norr rinnande bäcken för

Krokarsbäcken.

Men även å den egentliga delen av berget, d.v.s. sydspetsen av

Sydbillingen, särskiljer man i orten olika delar, som gå under olika namn. Från Koddyke led räknat nämnes först

Råbärjet, som genom en djup dalgång benämnd

Falkadarn, s.k. efter en på

Falkalöcka bosatt och efter honom uppkallad f.d. soldat, skild från

Bjärsgårsbärjet.

Därnäst kommer

Frubärjet, där naturligtvis bergafrun bodde.

Sedan kommo

Stora Flujebärjet, även kallade

Stora- o Lella Bjäsjöbärjet efter den där ovanför bergstupet belägna

Bjäsjösjön eller

Bjärsjön, vars namn orätt skrivits

Björsjön och halvt orätt uttalas

Bergsjön, ehuru den senare namnformen förklarar härledningen.

Lilla Bjärsjöberget avskiljes mot norr av

Jupadarn från

Bjelluma Nabbe, den viktigaste av alla utsiktspunkterna här på berget.

Ett par av de nämnda sjöomgivande klippartierna ha också sina särskilda namn, såsom

Åmbärjet och

Harabärjet, det senare med sin s.k.

Ättestupa, som i höjd tävlar med sin namne på Råberget.

Bjärsjön äger sju tillopp, de s.k.

Störtera, varav det största är

Lunnsbäcken, som kommer från den på andra sidan gränsen mot Häggum liggande s.k.

Lunns- el Iggla- el Sjötôrpasjön, vilken förr i tiden var mycket större och med en flik sträckte sig in på Bolums område.

Från Bjärsjön leda tre stigar till andra platser på berget, nämligen

Sjötôrpastijen till hemmanet Sjötorp och Bjärsgården,

Larssastijen till torpet Halleberg i Häggum och

Sjötôrpastijen som går till det s.k.

Ötôrpet.

Utom dessa stigar inåt berget, användes vid skogskörslor vintertiden den s.k.

Venterväjen, som utgår från

Bjärsjöväjen samt forts ätter förbi

Sängasten, uppför

Sängastenslia på

Sjutfältet, vidare in över

Långemôsen och

Gröna Råsa el. Gröne Ma, som denna vid övergångsstället vanligen kallas, emedan gräsväxten där och på den invid belägna

Svea varit rikligare till följd av en här under 1700-talet övergången brand, orsakad av hanksvedjare samt därifrån in till

Darn el. Sunnersika, s.k. p.g.a. sin sträckning norr-söder.

Denna dal eller sik är en för bergvandrare viktig känningsplats, varifrån olika vägar eller stigar leda ned från berget såväl som in över detsamma.

Men då vi nu är ute på en sommarvandring på berget, ha vi icke valt denna väg in till Dalen, utan den förut nämnda Ödetorpsstigen samt komma efter att ha passerat söder om den s.k.

Komôsen in till dess södra ända, där nämnda torp, som efter siste innehavarna även kallas

Pantôrpet.

Den dit ledande stigen går på något avstånd från Ödetorpet samman med en från Häggum kommande väg eller stig – sommarvägen – som går från

Kållkälle i Häggum till

Björstôrp, där den mötes av en väg från Bjärsgården och Skomakarhemmet, och sedan över

Vasen, en med Igelsjön sammanhängande mossdråg, som endast med hjälp av risvasar kunde överstigas, in till det meromtalade torpet. Forts. n.s.

Pantorpet har sitt namn efter en f.d. soldat vid namn Pan, som i mitten av förra århundradet upptog en här förut ödebliven nyodling och bröt sig mark, fast virket varken av honom själv eller mågen, som hette Vallgren, någonsin fullföljdes. Pan dog efter att ha odlat den än i dag efter honom s.k.

Pans Môse, och mågen övergav trots kostnaderna med uppförandet av åbyggnader på platsen densamma så att den än en gång blev till ödetorp.

Öster om detta ödetorp finnes en stor mosse kallad

Ölöckemôsen, vilken antagligen också fått namn efter torpet.

Denna mosses mot torpet belägna del benämnes med namnet

Varpemôsen, men om anledningen härtill är att över en där enligt sägnen ihjälslagen skogvaktare ett s.k. varp kastats eller namnet givits på den grund att vattnet därifrån under runtgående rörelser avrinner både mot söder och norr kan ej med säkerhet sägas.

Varpemôsa Va, varifrån vägen går upp på östra sidan av Dalen, där den under namnet

Sunnersikaväjen fortsatte till andra sidan berget och på sin tid flitigt frekventerades av häggumsborna på väg till och från tingsplatsen i Skärv, dit man gick man ur huse endera som svarande eller kärande.

Härav kom vägen också att benämnas

Sunnersuckaväjen emedan vederbörande där under vandringen ansågs ha tillfälle att i lugn och ro betänka sina synder och sucka över dem.

Ett litet stycke öster om Dalen finnes på Lundby sockens skog alldeles invid gränslinan till Bolum en mosse med det egendomliga namnet

Orakiecklingen, vilken emellertid av ortens jägare omändrats till det av dem lättförståeligare

Ôraköcklingen, antagligen emedan de där funnit tillgången på orre och tjäder riklig.

Att det förra namnet är det ursprungliga framgår bäst av att marken vid och särskilt innanför mossen, d.v.s. öster därom, i dagligt tal plägar benämnas

Ora.

När någon varit uppe på berget sades vid beskrivning om var han där varit, att han varit

"invid Oran", "inför Oran", "på Oran", o.s.v.

Detta var en plats, som var känd utan vidare kommentarer.

I trakten av Oran och Orakiecklingen var det förr i tiden rikligt med lingon och hjortron.

Då med Ora, enligt en uttolkning, i äldre tider förstods en plats, där offer till de hedniska gudarna förekom, så kan man förmoda platsen vara en sådan. Dess avsides läge tyder måhända på, att den varit i bruk efter kristendomens införande. Och vad namnets senare del beträffar hindrar det icke antagandets riktighet. Vägen upp hit både var och var ansedd som svårframkomlig och man fick faktiskt "kreckla" (krångla) sig både dit och dän. Det är väl häller ej helt omöjligt att krakel mellan de olika religionsutövarna till slut kommit å färde, fast detta kanche är mindre troligt emedan offer där förekommit in i senare tid, nämligen i samband med jakten.

Jägare ha, som vi veta, en viss benägenhet för vidskeplighet och göra villigt vad de anse vara riktigt och traditionsenligt för ernående av god jaktlycka och detta har här medfört bibehållandet av en under hedendomens tider vanlig sedvänja, som här ännu är i bruk – eller åtminstone var det för ett par år sedan, då undertecknad senast var vid den s.k.

Oresten och besåg offergömman eller den fördjupning å stenen ifråga, vari diverse småmynt av koppar bruka nedläggas och som till skydd mot ohägn av väder och vind och skogens djur alltid är överlagd med en mindre sten.

Denna stens läge kan närmare preciseras till gränsen mellan Bolums och Norra Lundby skogar, mitt för gränsen mellan hemmanet Backens och Uddagårdens skogsskiften, varest den utgör en i båda riktningarna inmärkt gränssten, som p.g.a. sin storlek ej gärna kan rubbas.

Om man från Dalen fortsätter Vintervägen rakt in över berget kommer man efter hand in till

Hallavasbäcken, vilken utgör avlopp från den s.k.

Säxtingen, en stor mosse inne på Norra Lundby och Varnhems socknars skogar, vilken genom de s.k.

Säxtingahalsa sträcker sig vida omkring på berget.

Övergången av bäcken har gett namn till bäcken och kallas

Hallavat, och övergången sker på

Hallavas Hall, en på bäckens botten liggande hall.

På båda sidor om Hallavadet var den s.k.

Rasteplassen, där man oavsett behovet och från vilket håll man kom alltid skulle hålla stilla en stund och låta hästarna ta’ igen sig, innan man fortsatte över bäcken. Här invid vadstället tillstötte en andra bolumsskogarna tvärande väg, den s.k.

Mällumväjen, som kom från hemmanet Söakullen, öster om Ölyckemossen, och gick ut mot vallehäradsskogarna.

I och med övergången av Hallavadsbäcken är man inne på den s.k.

Hornsjefta, ett för sig delat område av socknens skog, som erhållit namn av att det spetsar sig utåt.

I skogsskiftens östra ända går över densamma ännu en väg, den s.k.

Ohsjöväjen, som från rådenesidan Häggum över hemmanen Gåran och Backen anlöper skogsskiften vid den s.k.

Våtemôsen, en Gåran tillhörig odlad mosse, och sedan fortsätter över N. Lundby och Segerstads skogar ut till

Ohlsjö-Os, avloppet för den å segerstadsskogen liggande

Ohlsjön samt därifrån ut till

Löta, ett å berget beläget till Varnhems socken hörande hemman, som vunnit ett sorgligt rykte genom den där intill något efter mitten av förra århundradet belägna

Avrättningsplassen, som i Bjellum gick under det speciella namnet

Hansabacken efter en därifrån varande å platsen avrättad stolle vid namn Hans.

Med denna väg sammanlöper den från simsjöhållet kommande

Jöltabroaväjen såbenämnd efter de s.k.

Jölta broer, stora stockbroar ute på

Storemôsen, en "bläng te môse" å den till Stenstorps socken hörande vid ändan av Bolums belägna skogsskiften, vilka broar enligt sägnen där anlagts av en fru Ingeborg Gylta, som skall ha ägt Rådene herrgård samt några gårdar i Valle härad, till vilka hon på detta sätt velat förskaffa sig en genväg.

Ohlsjövägens sträckning utmed gränsen mellan olika häraders skogstrakter samt dess namn, liksom namnet på sjön och "oset" som äro kända från nyare tidens första århundrade, ger stöd för en förmodan, att den "ol" (gräns) varav namnen härleda sig, här är mycket gammal och fanns redan under medeltidens första skeden.

Tillägg.

Varjagårn på Billingen, som man än i dag kan få höra omtalas i orten, var belägen i här berörda områden. Den låg på Segerstad sockens skog och å hemmanet Seltorps del därav.

Dit drevos vargarna under de s.k. skallgångarna och nedgjordes.

Platsen uppgives å annat ställe felaktigt till Brunnhemsberget.

Den del av Bolums skog, som ligger mellan Dalen och Hallavadsbäcken kallades för

Fyrkanten. // Bil. 1946.

Sagesmannen räknade en gång till 80 öre på Orstenen.

Inne vid Hallavadet finnes ännu en sådan "offersten" där jägarna lägga sina "lyckopengar".

Anm.

Orrekriktingen.

Senare delen av namnet härledes av "kreckta" = stänga inne eller mota.

Nämnes enligt L.M. Svenningsson i 1838-års protokoll över skiftet av Billingen.

Namnet är numera i denna form icke gängse.

P.M.

Oterhöna är en mosse, som ligger på Billingen vid Skövdevägen.

Här finnes också en sjö kallad

Stasjö.

Med Oterhöna menades en orrhöna.

Trinne môse benämndes en mosse av rund form mellan Råberget och inre delen av Billingen. Vattnet från denna mosse rinner ut i Falkadalen.

Bjärsjön är väl numera knappast att betrakta som en vildmarkssjö. Ehuru den i stort sett är oskärad av naturen, har den dock fått denna alldeles inpå sig. Detsamma gäller i viss mån även berget. I stället för den gamla klunkande hjulkvarnen finns där nu en modern inrättning med turbin och elektrisk belysning och uppe på berget vid sjön har uppförts ett par s.k. sommarstugor, vilkas röda och vita färger bjärt bryta av mot barrskogens dunkla grönska. Kvarnen synes dock ej till sjön och vad Ängarna beträffar ligga de så väl gömda bland skogens träd att de ej äro synliga förrän man kommer alldeles inpå dem.

Därför kan den efter ensamhet och rofylld natur längtande vandraren där ännu finna en sådan plats - om än icke absolut vid dess västra ända, där de tillfälligtvis bebodda stugorna ligga och de flesta besökarna draga fram. Gå bara lite längre in och det sökta finnes i rikligt mått!

Sjön och berget häruppe besökes rätt ofta av naturälskande turister nu för tiden, och så var det även fordomsdags, fast då mästadels av ortsborna.

En vild och fager natur har nog alltid utövat sin tjusning på människorna. Väl visade icke allmogen någon sentimentalitet inför naturen, lika lite som i fråga om mera materiella ting, men känslorna fanns där nog i alla fall, och man kände bättre sin hembygds märkplatser och sevärdheter då, än vad man synes göra nu för tiden - förbättrade vägar och fortkomstmedel och allt tal och alla skriverier till skam och trots.

När någon släkting eller bekant från staden eller en annan trakt kom på besök, nog skulle man ut och se sig omkring, och man kunde gå! långa vägar. Var nu den besökanden från falbygden eller från slättbygden, så ställdes kosan till endera Hornborgasjön eller Billingen, om tiden medgav till båda delarna.

Sjön lockade med bad, rodd och fiske, berget först och främst med sina utsiktsplatser och sina vilda klippor. Gärna gick man också till sådana platser, som voro omtalade eller där det hade hänt något sorgligt eller märkligt. Med en främmande vid sin sida kunde man gå nästan vart som hälst, utan att bli föremål för folks nyfikenhet, annars fick man skaffa eller göra sig ärende av något slag, för att våga gå dit eller dit.

Bjärsjön var emellertid ej som Hornborgasjön. Den var ej leende utan dyster. Dess stränder inbjödo ej till bad, någon eka fanns ej att tillgå däruppe och med fiskbeståndet var det magert beställt. När någon eller några skulle begiva sig dit upp, fingo de av sina anförvanter otaliga förmaningar, att taga sig i akt för sjön, för det den var bottenlös och av andra mer eller mindre uppfantiserade attribut och orsaker, vilket allt i stället för att avskräcka, ökade den av naturen skapade mystiken kring densamma och lockade i synnerhet ungdomen till besök.

Upp till sjön drogo därför sommartiden söndagligen ej sällan flockar av pojkar och flickor och ditkomna utsträckte dessa som oftast sina vandringar långt in på berget för det märsta dock med Junfrukällan vid Bjärsgården såsom slutmål.

Bolumsborna samt andra kring berget belägna socknars inbyggare hade den tiden sina hästar och nötkreatur på bete på berget och hade alltså tillsynen av dessa som giltig orsak till vistelse här uppe.

Vägar på Billingen

Genaste vägen att nå slutmålet - Junfrukällan - var att från söder om Bjärsjön gå österut över Sjötorp, men vanligen valde man att gå endera norr om sjön förbi den s.k. Komossen, där djuren av förkärlek brukade hålla till, eller också omkring dess västra ände i nordlig riktning - Ötorpastigen - strax öster om samma mosse och vidare in till den s.k. Varpemossen.

Varpemossen vid Ötorpet, sedan i annat sammanhang nämnde Pan där odlade mark även kallad Pansmossen, ligger mellan Ölyckemossen öster därom och Dalen eller Sunnersiken, som från förstnämnda mosse går i nordlig riktning mot Amundtorp i Norra Lundby socken, hade troligtvis sitt namn av att där fordom funnits ett s.k. varp eller en kasthög.

Sägnen förmäler nämligen att skogstjuvar här fordom mördat en skogvaktare eller kronjägare, som kommit på dem, och på vilken plats förbigående sedan brukat kasta småsten och pinnar för att skydda sig för s.k. ont mot.

Här löpte stigen från Bjärsjö samman med en annan från Bjärsgården kommande, som sedan över den fastmarksremsa, som finnes mellan Ölycke - och Varpemossarna, där sedan det torp byggdes som gav stället namnet Ötorpet, mötte en på andra sidan mossarna och dalen gående stig, som från Kvarnslätten i Häggum förbi Gåran och Söakullen gick ut till Amundtorp i Norra Lundby socken.

Från Gåran utgick ännu en väg över Billingen över Backen i samma socken förbi Våtemossens sydspets och därifrån väster om Storemossen norr ut förbi Ösjö os till Storekullen på landsvägen mellan Varnhem och Skövde.

Nordöst ut från Ötorpet slingrade sig mellan mossarna en väg, på vilken man via Gylte broar på Storemossen kunde komma ut söder om Simsjön i Rådene socken.

Här uppe på berget var för övrigt en mängd olika stigar och vägar, om vilka numera knappast någon har en aning och som, under de senaste decennierna alldeles igenväxta, aldrig kunnat användas som körvägar, utan endast av gående eller på sin höjd ridande.

Från Ötorpet eller Varpemossen ledde emellertid som nämnt en väg från Bjärsgården och denna blev merendels av bergsbesökande ortsbor anlitad som återväg, såvida man ej valde att runda Ölycksmossens norra sida och gå över Söakullen och Björstorp.

I förra fallet kom man ju också ut till Björstorp men förbi Nytorp och över Vasen eller Vasatorpet..

Nytorp hade fått sitt namn därav att en gång förr i tiden här gjorts ett försök att bryta mark, innan Långe- Per eller Lången någon gång under 1800 - talets första decennier upptog torpet, som han kort efter mitten av 1800 - talet sålde till Johan Billberg, vars son Karl Billberg bebodde det tills han för några år sedan inhystes på Haga ålderdomshem, vareter det revs.

Vasen däremot hade varit ett gammalt skogvaktartorp, som omkring 1870 upptogs av Gustaf Häggren från Söakullen, som efter några år ledsnade och överlät det till en äldre man benämnd Gabbril (Gabriel), efter vars död det råkade i lägervall.

På Vasen bodde medan Billingen ännu var kronopark en skogvaktare, som vid ett tillfälle kom på några drängar, i färd med att stjäla skog. I stället för att gripa de skyldiga blev han emellertid själv gripen och oskadliggjord på så sätt att man trädde en lång sly genom armarna på skogvaktarens rock och lät honom gå. Och där fick han också gå, likt ett ärtspöke, trädande sig fram mellan träden i den då för tiden täta skogen, medan drängarna lungt lassar på och åkte sina färde.

Vasen har sitt egendomliga namn till följd av sin belägenhet vid den dyiga mossdrag, vilken fordom, innan den avtappades, delvis täcktes av Igelsjöns då rätt avsevärda vattenyta och endast på denna plats, som var den smalaste, stod att komma över, om man där "vasa" eller "risa" för sig, d.v.s. lade ut risvasar att gå eller åka på.

Ett litet stycke söder om detta torp ligger Björstorp, nu utan åbyggnader. Det hörde fordom - och gör det i skattehänseende ännu - till hemmanet Stommen i Bolum, vars ägare besutto det med åborätt, tills denna rätt år 1852 transporterades på dåvarande ägaren till Skomakarehemmet, som sedan också skatteköpte det.

Innan Västgöta Rytteri upplöstes hade lägenheten tillagts rusthållet som bete till av detta hållna hästar (remonter).

Den andra vägen norr om Ölyckemossen eller över Söakullen var betydligt längre, men gicks icke desto mindre ofta, särskilt under 1860 - 1870 - talen, då platsen var mycket omtalad och omsjungen i anledning av där timade händelse, som skildras i s.k. Häggumsvisan.

Namnet Söakullen är ej det äkta och ursprungliga, vilket skall vara Sjökullen.

Den förut nämnda Ölyckemossen skall nämligen, naturligtvis för åtskilliga hundra år sedan, men fråga värt om ej i historisk tid, då gårdens älst skrivna namn börjar på "sjö" och ej på "sö" (= tacka) varom också i mossen vid dikesgrävningar gjorda ekstocks - eller kanotfynd lämnar en häntydning. Namnet Söakullen skulle uppkommit först sedan häggumsborna börjat använda ett område av berget till fårbete.

Från Söakullen leda stigar och vägar i olika riktningar, varav den s.k. Åsavägen som ehuru felaktigt upptages på kartan, går ner vid Kållkälle i sydlig riktning och en annan till Björstorp, vilken våra rundvandrare fingo taga, därest de valde denna väg. Från Björstorp gick sedan, utom de nämnda till Vasen och Bjärsgården, en väg ut i riktning mot nuvarande hemmanet Noläng. Denna väg upptages på kartan som utfartsväg för Skomakarehemmet och Sjötorp, men ??? har dessa nuvarande hemman mästadels använt sig av vägen över Bjärsgården.

Vattnet i den vid denna gård belägna s.k. Junfrukällan, som fordom synes ha utgjort en verklig vallfartsort, kändes säkerligen de efter en bergbestigning som denna trötta och törstiga vandrarna både smakligt och välgörande.

Vandrarna fortsatte sedan genom Falkadalen mellan Bjärsgården och Råberget ut till Korsbacken och därifrån på den s.k. Svennavägen hem till sin by igen.