Hafnadsbrukare. Han brukar en gård mot att han får hälften av skörden. Hälftenbrukare samma ord.

Trämor Fostermor det vi idag kallar Plastmor. Skitare Kajsa var därmed trämor till Stenvallsa d.v.s. Anders Stenvalls hustru.

Flåtten, Kutten se hästslaktare.

Hästslaktare

kallas för Kutten eller flåarn. Han fick aldrig komma in i husen utan maten bars ut till honom. Tallrik, kniv och gaffel kokades sedan i brygghuset. Puken var ett annat namn/ K Vacker 1860. August Hedberg f51

Den siste Kutten dvs. hästslaktare jag minns var Kruta Buss. Hans far var soldat och hette Krut. Kruta Buss var avskydd och fruktad. Han bodde i en stuga uppe i Bolumstorp. Stället kallades för Bussens. Han var ungkarl men husade alla möjliga driftakvinnor.

Lasses Anna i backstuga vid Heljesgården hade Hästslakt i Bjellums by. Maten som flåtten fick i gårdarna fick han ta med sig hem och äta. Om han någon gång blev bjuden att äta skulle fattigstuge Anna hem och städa efter honom. Servicen och stolen tvättades med björkasklut, det fick inte gårdens folk göra. Slakten fick Flåtten göra själv, ingen ville deltaga i det ruskiga arbetet. Kruta Bussen tog en del av köttet och hade kalas i sin stuga med lösa fruntimmer. Det var så ruskigt så folk ville inte tala om det. Hästen kunde inte ätas stod det i bibeln. Kruta Buss betalning var mat och brännvin. 

Johan Persson 1860 Bolum. (okänd tv): När lik skulle till körgårn så tog man om man inga egna hästar hade, och lånade någon, som Kutten skulle slakta. Detta om liket var en självspillning - likaså den sämsta vagnen. Den kasserades sedan. Lars i Söakullen var sist flått i Häggum. Han slaktade hästar och örjde  hundar och katter. När han örjde stod han på ena sidan gärdesgården och djuret på den andra, så stack han genom händerna genom gärdesgården och örjde dem.

När hästen skulle till Kutten skulle alla tacka honom för gott arbete, och husbonden sa för god gärning har du fått god vård, nu får du lida för alla våras synder. Kutten har nu hand om dig. Skinnet tog en del snåla bönder tillbaka trots att det varit i händerna på den avskydde Kutten. Hästen som skulle till Kutten fick ej ledas över främmande mark, där växte sedan inget gräs. Hästen var ett orent djur, hedningar åt hästkött men inte kristna. 

Kutten var anställd mot taxa att slakta hästar, hundar fick de ackordera om. Den siste kutten vi minns bodde på ett torp kallat Lövgrens. Det låg ovanför Ängarås uppe mot Billingen. Han bodde där 1873, han var en liten kutryggig gubbe, som gick mycket framåtlutad. Han gick för det mesta barfota utom i den allra strängaste kyla. Kutten ville ingen sällskapa med så han bodde själv i sitt torp. När det var nattvard i Varnhems kyrka fick han gå fram sist. Det hände att han fick vinet ur kalken upp och nervänd utanför kyrkomuren. Det minns jag som liten gosse. På gårdarna stod flåttens tallrik kniv och gaffel och sked på särskild plats så ingen annan använde dem. I kyrkan var på allmänhetens plats ingen bänk för honom, han satt bland ínhyses hjonen nere vid dörren. Han fick mottaga hästen och själv avliva den, dock stannade någon och såg till att så skedde så den ej kom ut i handel igen. Slakten skedde vid Lövgrens. I slakteritaxan ingick mycket brännvid, för efter varje slakt var det kalas till Lövgrens. 

Onera (onus sing) skatt åliggande pålaga i form av vägunderhåll, snöplogning, som åvilar en fastighet.  

Åbo

Åborätt

Mantal

Regler för barnens namnande.

Förr i tiden fäste man en mycket stor vikt vid det eller de namn, som gåvos till nyfödda världsmedborgare och vissa regler gällde därvid.

Älsta sonens älsta son kristnades eller döptes nog oftast till farfaderns namn och de övriga syskonen följde gärna exemplet men eljest skulle ett barn icke uppkallas efter en levande nära anförvant – farmoderns och morföräldrarnas dock undantagna såvida vederbörande önskat eller medgivit detta.

Undantag från regeln att äldsta sonens äldsta son skulle bära farfaderns namn, ansågs endast kunna vara befogade om svärfadern var på något sätt förmer än fadern och om ifrågavarande son gift sig till den förres gård och skulle efterträda honom därstädes. Sådant ansågs då som en skam för fadern och var en inför denne känslig sak, som om sonen icke tog konsekvenserna lätt satte svärdottern och svärfadern i ogunst.

Inträffade att ett barn erhöll en ännu levande anförvants namn, retades utomstående med denne och frågade om han eller hon redan gjort upp räkningen med livet eller om vederbörande önskade honom eller henne ur vägen. Elaka människor ha alltid funnits.

Där man var mån om att ovidkommande icke skulle få något att gapa och begabba över, iakttog man för den skull en viss försiktighet vid barnens namnande. Å andra sidan funnos dock familjer som icke fäste sig vid vad annat folk sade och tänkte och som voro fördomsfria nog att bryta mot sådana oskrivna lagar.

Att giva sina barn namn efter ännu levande syskon var ock ett oskick varmed för sådant upplagda syskon retade de andra men förekom icke inom familjer av harmonierande läggning.

Ville man nu nödvändigt ha ett redan i bruk varande namn fanns förresten den möjligheten att kringgå reglerna genom att ge den nyfödde ett synonymt namn: för Stina eller Kristina – Kerstin, för Anders – Andreas, för Johan – Jan eller Johannes, för Jonas – Jon, för Per – Petter. O.s.v., vilka kunde förklaras vara namn för sig men både var det och inte, ehuru ibland använda på olika barn inom samma familj.

Barn gåvos sällan namn efter fadern och modern, ehuru sådana släkter funnos där detta var vanligt. Mot denna regel bröts mäst av soldater och andra på något sätt "edsvurna" personer, vilka antagligen ansågo sig på något sätt beskyddade för tänkta menliga följder av ett brott mot regeln.

Vid barnens namnande fick man också taga i akt, att icke använda namn, som icke förut varit brukliga i faderns eller moderns släkter.

En regel varemot man mycket sällan och aldrig utan svårt tadel därför bröt var den, att om den ena av föräldrarna förut varit gift och blivit änkling eller änka samt gift om sig och fick barn i det senare giftet, av samma kön som den avlidna maken, så skulle detta ha samma namn som denna. Det ville till att den vederbörande nya maken skulle vara mycket svårt marterad av svartsjuka för att motsätta sig ett vidhållande av detta skick, som av opinionen ansågs som en hederssak.

Dessa regler och möjligen ännu flera utgjorde bland allmogen en oskriven lag, mot vilken det inför ovänner och belackare hörde s.k. "hondan" till att bryta och om så skedde alltid på något sätt medförde sina obehag.

Seder vid dödsfall

Vid ena makens död i familjer med underåriga barn, utsågs om fadern dött förmyndare för dessa på hans släktsida, en broder eller svåger, och om modern dött någon närmare anförvant till denna. För änka utsågs dessutom, om denna icke själv sörjt för s.k. biträde, god man, att bevaka hennes rättigheter.

Släkttermer

Far, Mor,  Farfar Morfar, Farmor Mormor, Farbror Morbror, Faster Moster, Styvfäder, Syskon, Halvsyskon, Syskonbarn, Kusiner, Sysslingar,  Pysslingar, Trollungar, Glasungar, Styvmor = Trämor, Sysslingar = Bryllingar.