Kysk präst.

En i Varnhem tjänstgörande själasörjare var med i Danmark 1848 och fick ett barn med en danska. När han återvände till Sverige följde danskan efter och prästen måste muta henne för att hon ej skulle göra honom skada. "Di helie hönsa värper i nätera, di ock". / Jacob i Frimansgården 1946.

Soldatkontrakt.

Kontraktet tillhör LarsNilsgården och Munkgården

Så wida drängen Göran Andersson i LarsNilsgården, Bolum, af höga wederbörande herrar blifwer antagen till soldat wid Wästgöta Kongl. Regemente n:o 6 och Gudhems compagnie n:r 25 så gifwa wi honom.

1. Uti Leija 13 rdr 1 sk. bco.
2. Och årlig lön 3 rdr 1 sk. bco.
3. Till hwarje Jul en tunna spannemål, (varav) 1/4 Råg, 1/4 Korn,1/4 Malt och 1/4 Blandsäd.
4. Bostället uppsås första året af Rusthållarna men sedan af soldaten så länge han tjenar.
5. Bostället brukas med wåra ökar warje år.
6. Hus och hägnader answaras af oss årligen.
7. Det boställe och den jord dertill den förre soldaten innehaft begagnar äfwen den senare soldaten.
8. Fyra lass wed skall af oss tillsläppas och till soldaten utan hans hjelp till bostället hemköras, warje lass med twå hästar om året.
9. Till hemkörsel av nödigt bränsle skall soldaten begagna wåra hästar, då han det själf anskaffar, och (för) boställets bergning under hans commenderingar answara wi.

Sålunda afslutat. Hof den 14 augusti 1840. Göran Andersson, tilltr. soldat.

Anders Larsson o Gustaf Pettersson rusthållare. Till wittnen Anders Jonsson. Pär Swänsson i Bolum.

Torpet skulle bestå av en särdeles stuga, ett spannland (25,39 ar) åker, kåltäppa, liten haga eller ängsstycke av två lass hö. Men den som för sitt hemmans svaghets skulle ej kan sådana hemvister åstadkomma och således med en nöjaktig lägenhet till bo och föda knekten utom gården försörja, kan skall och måhonom inom gårds uti en särdeles stuga hysa och dagelig nödtorftig mat och föda giva. 

Soldaten var pliktad att arbeta för bonden emot en billig erkänsla och en släpeklänning av vadmal, nämligen rock och byxor, då honom ock skall vara förbundet att motvillingsvis sin värds arbete försumma och hos andra för någon vinning att arbeta, väl vetandes att där han föda åt njuter är ock skäligt att han sig med mindre arbetslön nöja låter. 

Umgängesformer

Berättat av Alexander Björk Åh Örgryte f Broddetorp 1856. Upptecknad av Ragnar Nilsson.

Oskarsdagen den 1 december brukade vi oskarsbal på Skaraborgs Regemente då var gymnastiksalen klädd med grönt. Den kvällen började kl. 8 och slutade klockan 12 på natten. Vi bjöds på punsch, öl och smörgåsar. Vi fick ta våra flammor med och gå fram och dricka punsch. Var och en fick bjuda en flamma med sig till balen. Den kvällen fick vi nästan vara som bröder med officerarna. Vi hissade bataljonschefen. Det var damer som passade upp. Musiken stod på en läktare. Den spelade upp till dans. Det var Regementsmusiken. Jag minns denna från 1877 och flera år framåt. Det var något vi längtade efter varje år.

Berättat av sold Alexander Björk Åh Örgryte född Broddetorp 1856. Upptecknat 1944 av Ragnar Nilsson

De gamla knektstugorna och torpstugorna voro nästan lika. Det var ryggåsstugor. De voro några timmervarv lägre. Ryggåsen gick rätt fram. Det var en stock. På den stocken låg bjälkar på vilka taket vilade. Sågspån papp och torv lades till tak, eller halm och torv. Om dessa tak voro väl lagda så var det inte farligt att vattnet gick igenom dem. Två fönster fanns det, ett på långsidan och ett på gaveln. Gavelfönstret var störst. Det fönstret var ungefär en och en halv aln högt. Det bestod av fyra rutor. En öppen spis stod efter väggen. Golvet bestod av bräder eller lera. Knektarna fick bräder till golv. De nöjde sig inte med mindre på min tid. Ladugården var byggd i ett med stugan. Förstukvist fanns Därifrån ledde en dörr in i stugan och till ladugården. Det fanns bara ett rum i stugan. Det var stort. Så fanns det ett litet kontor där man förvarade gångkläder och varjehanda. Där förvarade knekten geväret och slängmunderingen och bondelårt.

Till ladugårdslängan hörde en loge och två lador. Ett ränne fanns. Man förvarade hö på det. Logen var ett par alnar bred och 4-5 alnar lång. Så var det själva ladugården. I den var det plats för en ko, en kalv och ett par får och höns.

Någon stenfot fanns inte under dessa stugor. Man skottade jord intill väggarna.

Knekten hade inga särskilda skyldigheter mot rotebönderna eller den bonde, som han tjänade som knekt. Jag minns inte sådant från min tid. Inte husbonden hustrun hade några sådana skyldigheter. Men det förekom att knekthustrun spann blå och lin åt bönderna, men det fick hon särskilt betalt för.

Bonden eller bönderna hade många skyldigheter mot knekten. Bonden skulle förvara knektens bästa uniform. Den skulle vårdas och borstas gång efter annan och knapparna skulle hållas blanka. En sergeant kom och visiterade varje månadsdag eller en gång per månad. Eller en korpral kunde komma i sergeantens ställe. När knektens hus skulle synas, så kom en kapten och en löjtnant. Det skedde en gång om året. Då fick knekten göra sina anmärkningar mot rotebönderna, om han ordentligt fick det han skulle ha dem om de skötte sina åligganden ordentligt. Om inte knekten hade tillräckligt med gödsel att gödsla med så var det bara att kalla på rotebönderna. De måste köra till honom gödsel var och en på sin lott allt efter gårdens storlek. Om knekten låg i tjänstgöring, så måste bönderna så och sätta och berga och skörda, skaffa ved och hjälpa till på allt sätt och göra arbetet precis som om det hade varit dem själva. Rotebönderna måste även tröska åt knekten om han ar i tjänst. De skulle se till att knektens barngick i skola och att de skötte sig eller tog vara på dem om det tillfälligtvis behövdes. Knekten skulle ha två famnar ved om året. Så skulle han ha julkost till jul. Varje gång han skulle till heden i tjänst skulle någon av bönderna skjutsa honom. Så skulle han ha kost med sig för tre dagar. När han skulle hem från heden så kom en rotebonde till heden och mötte honom. Knektens jord skulle hållas i gott skick precis som deras egen jord. Om knekten gjorde dagsverke åt bonden, så fick han betalt som andra för sitt dagsverk.

Dagen före julafton eller på själva julafton gick knekten omkring i roten och tog upp julkollekten. Den bestod av en kaka . Den omkring 65 cm i diameter och kallades knektakaka. Den var bakad av rågsikt. Så var det sovel, ost , smör och brännvin och två ljus. Böndernas skyldighet i detta avseende voro allt efter storleken på hemmanet. Många gånger gick det efter sinnelaget. Den godhjärtade bonden gav väl så mycket som han skulle ge och den snåle bonden försökte att de dåligt och i underkant ½ stop brännvin skulle knekten ha av varje rotebonde. Han brukade bli något i tagen när han kom till den siste bonden, att denne måste skjutsa honom hem. Det var fullt kalas hos varje bonde den dagen. Knekten skulle smaka på julmat och brännvin överallt. Han fick inte neka. Då blev de onda. Och den ene ville inte vara sämre än den andre. När han kom hem, så var det hustrun som fick ta hand om knekten och alla hans håvor.

Knekten började sin rundgång i roten på morgonen. Vanligen hade han en dragkärra med sig och så hade han heaskrin liggande i kärran. I detta skrin förvarade han det ömtåligaste. Det var fullt och mer till. Heaskrinet var ungefär en aln högt. Locket var kupigt. Inuti var plats för brännvinsflaskan, ett rum för mat och ett rum för putsgrejor.

Vid slåtten brukade han ställa till med slåtegille hos knekten. Då kunde det vara 20 - 30 personer tillsammans. Man slog gräset. Då började man vid 3 tiden på morgonenoch kunde vara färdig vid tretiden på eftermiddagen. Sedan var det mat, dryck och dans. Man fick gröt, sovel, ost, bröd och brännvin så mycket man ville ha. Sådant slåttergille brukae även bönderna ställa till för egen del, och då var knekten med om han inte var i tjänst. Då har man brännvin och smörgås så fort man hann till dem som slogo.

Bönderna skulle se efter att inte knektens barn hade det illa, när han låg i tjänst. Om det var en soldat, som hade det klent ställt, och han skickade ut barnen att tigga, så blev det böndernas risk. Och detta var de rädda för. I allmänhet så gick det ganska bra, så att inte knektens barn voro sämre klädda än andra.

Vart femte år fick stamsoldaten ligga i garnisonen och vakta fångar. Det var fyra månaders vakt. Far låg två gånger på Marstrand. Det var inte borttaget under min tjänstetid. Också jag var beordrad på sådan vakt 1880.

Det fanns inga järnvägar och postgången var dålig. När kompanichefen ville ha fram en order, måste knektarna sköta om den brevbäringen. Den enen knekten bar det skyndsamt till den andre i den riktning det skulle gå. Det kunde komma order mitt i natten. Då måste man stiga upp och bära den vidare. Det var att gå till nästa knekt . Brevet var lackat med rött lack, så satt en fjäder i lacket. Det var meningen att brevet skulle iväg ögonblickligen och på snabbaste sätt. Inte så att knekten hade skyldighet att skaffa häst, men han skulle gå det raskaste han kunde och den genaste väg han visste till närmaste knekt.

När rotebondes dotter gifte sig, så skulle rotebondens knekt vara med på bröllopet. Han skulle sitta längst fram vid bordet. Den dagen var knekten paradklädd med plym i mössan. Han skulle vara med på bröllop, begravningar dopöl och kalas hos rotebönderna. Knekten förbigicks aldrig vid deras tillställningar. Och paradklädd var han utom på de vanliga utom på de vanliga kalasen. På deras julkalas fick han vara med. Vanligen bar han då uniform men inte i parad. Det var bara vid högtidliga tillfällen. Vanligen brukade det vara ett gott förhållande mellan knekt och rotebönder. Nog kunde det bli missförstånd och kiv någon gång, men sådant gick över.

För det mesta så höll sig soldaterna till varandra. Det var så många soldater. De gick till varandra pratade och hälsade på. Och alltid var de till varandra på julkalaser. De lika sig bäst när de kom tillsammans. De hade så många upplevelser att minnas och tala om. Det var ungefär lika förhållanden för dem. Den enda skillnaden kunde vara att den ene hade fått sämre jord än den andre. Och den som hade fått den sämre jorden redde sig kanske inte fullt så bra. Men det var synd att klaga.

Soldaterna skulle bevista tjänsten i kyrkan. Varje söndag behövde de inte gå. Det var inget tvång. Det kom order från sergeanten, när de skulle samlas till kyrkan. Det var en söndag i varje månad. En sergeant eller korpral tog emot på kyrkbacken. Där vi ställes upp och marscherade in i kyrkan. Då var vi klädda i parad, borstade och med blanka knappar, snygga och fina. En gång om året var soldaten tvungen att gå till nattvarden. Då gick man också till kyrkan i parad. Man hade inte gevär, bajonett eller gördel med vid gudstjänstbesöken. Om inte knektarna på min tid voro säkert gudaktiga, kanske ännu farligare att ligga i brännvinet, så respekterade de Guds ord och höll på kyrklig ordning och gick ofta till kyrkan.

När soldaten dog, så var det för änkan att flytta från torpet följande 14 mars. Och vanligen fick då fattighuset ta vara på henne, för så vitt hon inte hade barnen att stödja sig till.

När en knekt hade tjänat ut sin kapitulation, så ålåg det rotebönderna att ge knekten en bit jord och sätta upp en stuga åt honom. Men de brukade då välja ut en utmark. Det var inte så mycket jord, att man kunde föda en ko. Det var så mycket att man kunde sätta potatis till husbehov och till ett grönsaksland. Man satte rötter morötter kål och lök. De var de vanliga grönsakerna. Det kallades att man skaffade knekten husvära. Därtill hade knekten 24 kr i pension av kronan om året. Då skulle han tjänat knekt i 30 år. Om man tog till knekt i 20 år, så hade man tjänat ut vid 50. Det gick skapligt om man var frisk. Då hade man ännu krafter att göra dagsverken och kunde tjäna till hjälp. Hustrurna spann och stickade och kardade åt bönderna. Då fick de ut pengar eller in natura av det de behövde för arbetet.

Så kunde de vara hos bönderna och hjälpa dem med ett och annat, till exempel i skördearbetet. Påså vis drogo de sig fram ganska bra.

När soldaten dog, så gjorde roten begravning efter honom och bekostade den. Sex man ur samma kompani bar knekten till graven. Det kunde till och med vara 8 bärare men ur samma kompani som knekten tillhörde. Om knekten hade varit med i krig, så sköt man ett skott över graven, men inte eljest. Om knekten dog på heden i tjänsten, så paraderade hela kompaniet och regementsmusiken var med.

Rotehållarna hade hand om rotekistan. Denna var blåmålad. Det var ett kupigt lock och det var gulmålat. Den var omkring 4 aln lång. I den hade man den bästa munderingen förvarad, plym mössa, underkläder, såsom skjorta, kalsonger, strumpor och skor. Den hade man med sig när man for till heden. När man lämnade heden, så tog man den med sig. Kistan förvarades hos en av rotebönderna. Den hade inte knekten något ansvar för annat än då han var i tjänstgöring.

Tjugotre dygns tjänst hade vi om året in och utryckning inberäknat.

En av bönderna var rotemästare. De bytte så att var och en hade den sysslan något år. Rotemästaren kallade tillsamman de andra bönderna., när det var något som gällde knekten eller knekteroten. Han hade också rotekistan i förvar.

Herrgårdarna liksom bönderna höll knektar. Dagsnäs hade 8 knektar och St Bjurum hade en hel hoper. Det fanns herrgårdar som sträckte sig över en hel och närapå två socknar. Om jag inte minns fel, så skulle två hemman hålla en knekt.

Knektarna hade olika arbeten för sig när de var hemma. En del gick på dagsverke på herrgårdarna eller hos bönderna. En del voro timmermän och snickare, en del skomakare eller skräddare, en del sysslade med dikesgrävning, andra arbetade i kalkgruvorna. Alla Möjliga hantverk fördelade sig på dem. Det var allt eftersom knekten var händig till. En annan blev dödgrävare och kyrkvaktare. En del sysslade med slakt. Somliga knektar körde sand i Hornborgasjön. Det var stora massor de körde ut sand på. Det var för att få gjyttjan blandad och få god jord till åker. Då hade de betalt för famn. För ett sommardagsverke fick man en krona och upp till 1.25. För ett vinterdagsverke 65 upp till 75 öre (1860 - 70-talen).

Björn, Wass och Lejon voro knektar och hade varit med i krig. De gick alltid klädda i sin uniform vardag som helgdag. Wass hade ett träben. De hade skjutit av ena benet på honom i kriget. Men han haltade fram med en käpp i handen. Uniformen bar han till den dag han dog. Dessa knektar tillhörde Hornborga socken.

1848 låg Svenska knektar kommenderade till Danmark. De låg på bevakning på Fyn. De behövde inte rycka ut. Eljest var det meningen att de skulle hjälpa Danskarna mot tyskarna. De låg inkvarterade hos bönderna. Knekten Skatt talade om att han blivit bekant med en tös. När han kom hem till den bonden och skulle hälsa på tösen, så höll de på att koka fläsk. Han fick ett stycke. Detta lade han på huvudet under huvudplagget. Han mötte en löjtnant. Denne undrade varför svetten rann för ansiktet på det viset. Han såg efter och fick se att det var fläskflottet som rann ner för ansiktet. Det lär bara bliva skämt av alltsammans. Det hände att danska flickor kom farande efter de svenska knektarna. De hade gjort barn på töserna. Efter vad knektarna talade om, så var töserna alldeles befängt efterhängsna. Vart de kom så fanns det villiga flickor.

Många knektar var svåra och stygga mot rotebönderna. En bonde på Torstenagården var illa med sin för sin knekt. Knekten hette Trygg. Knekten var stark och oförvägen. En dag kom knekten. Då sade bonden "Nu kommer fan i Knekten". Men mest gick bonden och gömde sig. Rotebönderna var rädda för Trygg som för faen själv. Slåss kunde han. Stor och grov var han. En dag så lade rotebönderna in att myndigheterna skulle ge honom avsked. Men de fick till svar, att han skötte sig så bra, att de kunde inte undvara honom. Bönderna skulle lägga sig vinning om att sköta honom på bästa sätt.

En rotebonde hämtade knekten från heden, när han hade gjort mötet. Strax innan de kom upp till gården eller bondstället, sköt knekten av ett skott "Nu är knekten hemma" sa bönderna när de hade hört skottet.

Min svåger Ek, som var soldat hade 16 barn, som han och hans hustru hade fött upp. Barnen slog sig bra ut. Den knekten tjänte lite extra med att ropa på auktioner. Knektarna i allmänhet hade många barn. Min far var soldat och min farfar var soldat. Han hette Hög. Han hade sex bröder, som voro soldater. Far min hade tre bröder. En hette Gren, en hette Grotte och en Asp. Och morfar var knekt. Han hade namnet Läkt. Han hade två bröder som var knektar. Men dessa rymde till Amerika. Jag minns dem knappt nog.

Namn på knektar: Träff, Rask, Lind, Skog, Levin, Sjöqvist, Jaderlund, Kilström, Björk. Den siste var en släkting till mig. Så fanns en soldat som hette Mörk och en som hette Nyberg. Denne Nyberg hade en jul varit och hämtat julkosten hos en bonde. Han tyckte att han hade fått för litet av bonden och blev förtörnad. Han hade fått ett fåralår. Men det behagade honom inte. När bonden satt och åt kvällsmaten, så åkte dörren upp och ett fåralår kom indassande på golvet. Bonden upp från bordet och ut och fick tag på knekten. Det blev en farlig vals, som slutade med att knekten bet tummen av bonden. Knekten fick 10 dagars fästning och bröd för det. När knekten tjänat ut straffet, så bonden och hämtade honom så betalade bonden honom det han förlorat i förtjänst under dagarna. Bonden var rädd för knekten och ville göra sig vän på det viset.

Knekten gjorde ett julkalas. Då bjöd han andra knektar och även rotebönder.

Det var ganska allmänt att knekten begagnade snus. Jag lärde mig också det bruket, när jag kom i lag med dem. En annan olat de hade var att de gärna ville ha brännvin och öl. När knekten for hem från mötet, så skulle han ha sådan vara, eljest var det inte bra.

I hemmet lagades enkel mat. Man hade ko. Därav hade man mjölk och smör. Men inte alltid räckte mjölken till. Man fick då köpa någon kanna då och då av rotebönderna eller på herrgårdarna. Herrgårdens knektar höll sig till herrgården, när de skulle köpa något i den vägen. Så fick man leva på havre och kornbröd. Ibland blandade de ihop havre och kornmjölet. Det var för dyrt. Man levde på detta slags bröd, kålrötter, potatis, fisk, sovel, sill välling och gröt. Ibland fick man kål eller någon soppa. Man slaktade mycket, så det gick ganska bra att leva, bara man fick vara frisk. Några höns hade man och kanske ett par får. Då slaktade man ett av fåren på hösten. Den matlagningen var enkel och enahanda. Di kunde inte med att laga mat som nu för tiden.

Möbleringen i hemmet var inte storartad. Efter väggarna stod två soffor och en säng, vid fönstret ett bord. Så hade man några trästolar och pallar för barnen. Eljest fick barnen sitta på trösklar och soffor. Vid bordet fick de inte hålla sig mycket. På kokkärl och andra kärl var det inget överflöd. Det var jämt så mycket att man redde sig. Man hade var sin trätallrik, var sin sked och så vidare en gryta eller två, en stekpanna och någon kastrull.

Det var mest torparpojkar, knektpojkar och annat fattigt folk som tog till knekt. Det var ofta för att de skulle få en liten säker bärgning och kunde gifta sig och bli sina egna. Det var sällan som någon bondpojk tog till knekt.

Inom Skaraborgs Regemente var det så att två hemman ihop höll soldattorp och knekt och inom Västgöta Regemente ett hemman till roten alltså en knekt på hemmanet. En bror till mig hette Krans. När han tog avsked, så fick han köpa stället för 500 kr. Det hände så att bönderna sålde stället till knekten. Men det var mest nu på slutet. Det torpet hette Åstorp och låg i närheten av Stenstorp.

Årslönen var lika för alla knektar, men boställena kunde vara bättre eller sämre.

Släpmunderingen använde man i vardags på mötet. Knekten förvarade geväret och släpmunderingen hemma hos sig. Detta måste han hålla noga vård om. Geväret skulle man se till titt och tätt så att det inte rostade i pipan. Det skulle vara blankt och fint.

När djuren blev sjuka tog man in dem i stugan. Hönsen hade man i staket i stugan. När man släppte ut dem, så flög di omkring i stugan på hyllor och över allt.

I slutet av 1870 talet och i början av 1900-talet rev man ner de allra flesta ryggåsstugor och byggde nya och bättre. Logen var ungefär 4-5 alnar lång och ett par alnar bred. Det var nätt och jämt att man kunde re sig med tröskningen. Soldaten trask sin säd själv. Ibland hade han hustrun till hjälp eller någon av barnen voro stora att de kunde hjälpa till. Barnen fick ge sig ut och tjäna som vall pojkar och vall töser. Så snart de dugde till det. Och när de hade gått och läst, så fick de ge sig ut och tjäna sitt bröd på allvar.