Soldatminnen

[ överordnad ] [ Start ] [ Hjilmer ] [ Assar Blomberg ] [ Folke Ekström ] [ Skolan ] [ Fattiga ] [ Soldaten ] [ Gårdarna ] [ Föreningar ] [ Kommunen ] [ Spelmän ] [ Arkeologi ] [ Rättsväsendet ] [ Billingen ] [ Djuren ] [ Kyrkan och Döden ] [ Sjukvård ] [ Klas Abrahamsson ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] [ Soldatminnen ] [ Örlog ] [ Soldatöden ]
[underordnad]

Pärssen

I Sätuna tjänstgjorde för hemmanet Isaksgården efter varandra två soldater med namnet Käck, far och son och om den äldre av dessa berättas, att han var med bland de soldater från Skaraborgs regemente, som under dansk-tyska kriget 1848 översändes till Fyen. Käcks praktfulla kroppshydda gjorde att han här kom att bli föremål för mycket stor beundran både av de danska kvinnorna – naturligtvis – men icke minst av landets officerare, som sade sig aldrig ha sett en så vacker karl och när de svenska officerarna förstodo äran för regementet och för Sverige av att äga sådana män, så begagnade de sig av att förevisa honom för dessa så ofta tillfälle erbjöd sig eller någon ny dansk kollega infann sig på besök. För att giva detta förevisande sken av att ske ovalt och av att det fanns många sådana karlar, fick Kjäck i tid och otid stå på vaktposten så att han liksom i förbigående kunde förevigas de besökande.

En dag var Käck sålunda kommenderad till vakttjänst och visste med sig vad det var frågan om och var därför naturligtvis på sin vakt. Men när middagstiden kom och matlusten inställde sig, kunde han icke motstå utan smet in i ett kök och fick sin "schakå" – huvudbonad – laddad med fett danskt fläsk. "Nu skulle han må", tänkte han, och beredde sig att inmundiga den erövrade härligheten. Just då kom den väntade officeren och hans danske följeslagare! och vår svenske hjälte fick brått att sätta schakå’n på huvudet och intaga sin ställning. "Se här!" sade den svenska officeren till den andra. "Här har vi en av våra mannar. Jag tror det är en av regementets starkaste karlar." Den danska officeren tittade nyfiket på den posterande soldaten, vars schakå’s feta innehåll formligen flöt utför kinderna på denne, och förmådde icke innehålla att anmärka härpå sägande: "Jaså ! Men det var vådligt vad den karlen svettas! - Är det för geväret är så tungt att hålla ?" Det genmälet var för den svenska officeren oväntat och mer än en skulle därav ha kunnat bli frapperad, men så råkade nu lyckligtvis icke bli fallet – svaret kom omgående: "Åh nej ! - Det är på grund av det varma klimatet härnere på Fyen !" Med detta svar, räddade den svenska officeren den gången måhända både den svenska, sin egen och soldatens ära. Men enligt vad Käck sedan själv berättade, hade han härvid riktigt få stå "perssen" och i sitt stilla sinne önskat allt vad officerare hette så långt pepparn växte.

Vänta !Di tar mäk ! sa Sälle.

Minnet av gamle soldat Sälle lever ännu efter hundra år – och dör väl aldrig. Än i dag berättas i orten en del historier om honom, varav en sättes i samband med det rubricerade ordstävet. Sälle var med sina gelikar från det rätt nyblivna Västgöta fotregemente ute på manöver uppe i de s.k. Svensbokärren, en särskilt före mitten av förra seklet för mindre omfattande militära övningar ofta frekventerad plats. Man levde då ännu i de tunga tehakåernas ?? och flintlåsgevärens tidevarv och manskapet var utrustat med då vanliga, för en vistelse i oländig terräng olämpliga låga skor, vilka vid en hastig framryckning alltid blevo efter. Den ena av regementets två bataljoner hade till uppgift att från sin ställning söder om Bjellumsbyn och Bjellums Nabbe försvara vägen mot norr och den andra att med sin ställning vid Bolumstorp hindra en framryckning mot öster eller Häggums socken. Under ett häftigt skjutande å ömse sidor avancerade den förstnämnda linjen framåt och snart blåstes till anfall med bajonett. Härvid måste bataljonen vid Bolumstorp vika och i vild flykt sätta av mot söder över den mest sidlänta delen av den nämnda kärrmarken. En förskräcklig villervalla rådde därunder. Här och där fastnade oviga och feta kompanichefer i de djupa kärrhålorna och gamla soldater med tunga packningar stodo på huvudet bland de höga med ljung och enbuskar beväxta tuvorna och blevo efter. Ingen brydde sig emellertid därom eller sökte hjälpa en förolyckad till rätta. Det skulle ju föreställa krig och en var ägde att i möjligaste mån komma undan förföljarna. Då hördes plötsligt en över hela kompaniet, för innehavarens fritalighet känd röst, ropa: "Vänta – gossa – vänta ! – Ja seter fast – å nu tar di mäk – nu tar di mäk !" Det var den till den flyende bataljonen hörande Sälle, som råkat illa ut och i sin stridsiver ej ville bli efter. År 1848 var Sälle med på Fyen och låg med den trupp han hörde till förlagd i grannskapet av Middelfart vid Lilla Bält. Den svenska brigadgeneralen bodde därunder på herrgården Hindsgavl. Denne hette Dahlström och överbefälhavare var general Löfvenhjelm. Den senare var en dag på ett besök hos den förre och som de båda voro intresserade schackspelare så voro de snart inbegripna i ett parti sådant. Det lyckades slutligen genom D. i ett sådant trångmål därutinnan, att den senare vid den förres nästa "flytt" måste bli "schack och matt". Då inträffade emellertid något oväntat, som ryckte den så gott som givna segern ur överbefälhavarens händer, i det att en ordonans, vartill förordnats vår vän Sälle, inträdde med ett brev från överste Hall vid västgötarna samt därvid gjorde så dundrande ställningssteg, att bordet med schackbrädet for mot himlens höjd och schackpjäserna slogos omkull i en enda röra. "Vad innerst in i blåröda h-e, tar du dej till karl?" brusade general D. upp och överöste den förbluffade soldat Sälle med rapp på rapp av sin i stövelskaftet medhavda ridpiska ända till dess gen. L. klappade honom på axeln och sade: "Ah, låt du karlen vara! Han har ju bara frälsat dig från att bli ’schack och matt’ ". Vid återkomsten till bivacken beklagade sig Sälle för sina kamrater, sägande: "Hins Gavel hette stäelt å att Hin själver va husbonne där – dä kan min fatie rögg intuja!"

Kung Karl XV

Berättat av sold Alexander Björk Åh Örgryte född Broddetorp 1856. Upptecknat 1944 av Ragnar Nilsson

Karl XV såg jag många gånger. Det var en kraftig karl. Han brukade vara på Billingen och jaga ibland. När de var ute på förmiddagen så behagade det konungen att gå in på ett torpställe. Torparen och hans hustru var ute på åkern. När Kalle kom in stod en pojke uppkliven på en stol. "Står du här och dricker mjölken för mor din" sa kungen. Angår dä däk eller ä da di mjölk" svarade pojken. Då fick kungen tag i fatt på pojkens skjorta. Han ryckte loss en bit av skjortan. Pojken sprang ut och skvallrade. Då kom torparen och skulle slå till kungen. Då tog kungen fram en 50 lapp och gav torparen. Sen talade han om vem han var. Då blev torparen rädd och skulle till att bönfalla. Men kungen tröstade honom. Sen tänkte kungen på denne torparpojke. Han fick pengar så att han kunde gå i skola i Skara. Till sist blev han skollärare i samma församling som han var född.

Karl XV ville gärna ta livtag med knektarna. Kan frågade kompanichef, som hade en knekt på kompaniet, som kunde vara överlägsen i att ta livtag. Han skickade efter en knekt som hette Kraft. När Kraft kom, så bad kungen att få ta livtag med honom. "Jag kan inte ta så hårt i Hans Majestät" svarade Kraft. Men kungen gav sig inte. De nappade tag i varandra. Rätt som det var låg Kalle på ryggen. Men Kraft fick en stor blank penning för besväret. "Sådana knektar vill jag ha", svarade kungen.

När jag tjänade soldat i min ungdom så kom Karl XII ofta på tal. Man tyckte inte om honom för att man armat ut landet. Gamla knektar talade om honom. Han var en stor krigare sad di men han behövde komma bort, för att det skulle bli fred i landet. Folk var uttröttade på honom och till slut var det en som sköt honom. Han hade tappat en knapp i rocken och det skulle vara med den, han hade blivit skjuten. Di hade gjort en kula av den. Det var en svensk, som sköt honom, för di ville bli av med honom för han hade gjort nog ont.