Från forna tiders ofredsår.

1.
Under ett krig blevo åtta danska ryttare vid försök att undkomma sina förföljare drivna ut på den s.k. Schettriksudden och sökte därifrån på Hornborgasjöns is rädda sig över till andra sidan. Isen var emellertid för dålig så att de sjönko igenom och omkom, både karlar och hästar, och man fick aldrig tag i dem, utan sjön blev deras grav.
När detta hände vet man ej, men när man efter Hornborgasjöns sänkning på sjöbottnen utanför udden anträffade skeletten efter en häst och en ryttare jämte ett eneggat svärd (värja) och ett egendomligt kombinerat hovbeslagsverktyg, verkjärn, hammare, tång sade upphittarens föräldrar, vars förfäder i flera generationer bott i socknen och ofta hört sägnen berättas, att det var nog lämningarna efter en av de nämnda ryttarna, sonen påträffat. Den funna ryttarutrustningen förevisades genom undertecknads förmedlan för en sakkunnig person, som bedömde vapnets ålder till början av 16:de seklet medan han ansåg hovbeslagsverktyget förskriva sig från medeltiden. Vid upplysandet av att sakerna voro funna på ett och samma ställe, förklarade personen ifråga, att inget hindrade att verktygsmodellen senare varit i bruk.
Det förtjänar i detta sammanhang omnämnas, att på Skara museum finnas förvarade flera gamla vapen, som enligt uppgift äro funna i Hornborgasjön, dock utan fullständiga fynduppgifter.

2.
Ett det ovannämnda alldeles likt fynd, också efter sjösänkningen, gjordes utanför den s.k. Gettnäsudden, men anses vara från folkvandrings- eller möjligen vikingatiden.
Detta fynd bestod av ett nästan fullständigt hästskelett, ett människokranium och ett tveeggat järnsvärd, varav de båda sistnämnda tillvaratogs av torvingenjör E. Wallgren, Stockholm.


3.
På St. Hist. Museum finnes numera ett sommaren 1918 utanför Bjellum Lunnag. mossmark påträffad s.k. kittelhatt av järn från 1400-talet.
Dylika kittelhattar eller stormhattar användes på den tiden under striderna av menige krigsmän, såsom huvudskydd, under det att riddarna voro iklädda rustningar.
Huvudbonaden väger cirka 2 kg och har en diameter av 38 x 41 cm samt en höjd av 19 cm. Den är imponerande att se och saknade vid inlämnandet, enligt meddelande till upphittaren, förut någon motsvarighet på svenska museer.
Énligt vad upphittaren, Biljer i Bolum, meddelar, fanns på det ställe där fyndet gjordes en stor mängd häst- och människoben på sjöbottnen, alldeles såsom skulle man på detta ställe vräkt ut mängder av döda människor och djur. En vidare undersökning av fyndplatsen kunde måhända giva stöd för en förmodan, att man under något medeltida krig på detta ställe i sjön nedsänkt offren vid någon batalj i orten, fast händelsen råkat i glömska.
Det i annat sammanhang skildrade förhållandet, att man vid Bjellum, med utnyttjandet av därvarande strategiska möjligheter, brukat avskära den däröver gående urgamla färdevägen från Jönköping genom anläggandet av s.k. bråtor, giver åtminstonde stöd för det antagandet att trakten varit ett vid krigstillfällen mycket hemsökt område och platsen för åtskilliga strider såväl under forn- och medeltiden som senare 1566 och 1612.




4.
Vad det sistnämnda krigsåret beträffar, så bör omtalas att bygden även då svårt hemsöktes av danskarna, som då härjade och brände så, att över 40 hemman i Valle härad till största delen belägna i Skarke (Varnhem, Norra Lundby, Häggum och Bolum), det följande året fingo avkortning på skatterna och 31 kronohemman inom häradet av ståthållaren Bo Ribbing den 6 aug 1613 förmedlades, varjämte 21 hemman i Skärv, Skarke och Bolum blevo öde, tillika med fyra kvarnar i N:a Lundby.


5.
Om tillståndet i Broddetorps pastorat efter danskarnas härjningar år 1566 lämnar oss 1568 års jordebok ett sorgligt vittnesbörd.
Om Broddetorps 11 gårdar heter det nämligen ”Brendt och öde”. Samtliga 17 gårdar i Hornborga voro också nedbrända. Endast i Sätuna fanns något kvar, enär där blott 9 gårdar lagts i aska. För ett par ställen står ordet ”knecth”, vilket väl torde angiva att innehavaren var soldat och därför fri från skatt.


6.
Enligt Lindskogs ”Försök till en kort beskrivning över Skara stift”, skulle Bolums ena kyrkklocka ha blivit tagen av danskarna, som sedan sålt den i Södra Lundby, där den numera utgör ”vällingklocka” på herrgården.


7.
Ingatorp i Hånger var kungsgård förr i tiden. Det var en kung Inge, som bodde där.
En gång hade kungen varit ute i krig och tagit många fångar och dessa hade han till att stenröja en mark därute på gården. Och det fick de göra redit, så att det inte blev en enda sten kvar, och stenen fingo de lägga i en enda stor hög, det stenröret, som nu kallas för ”virsslerört” för att det alltid är en sådan mängd virssler (vesslor) där.
Ja, det var en sägen om detta – Att plocka sten var ansett som ett simpelt arbete förr i tiden och var det någon, som hade gjort något illa så var stenröjning ett straff och till sådana arbeten satte man också krigsfångar.
Markerna vid Ingatorp äro mycket stenbundna men där är en åker nordöst nämnda röse som fullkomligt stenfri enligt denna sägen.



8.
Omkring ett hundratal meter söder om den plats där vägen från Bolum numera delar sig i två, varav den ena går till Varnhem och den andra till Axvall, finnes väster om vägen ett par små kullar vari man vid odlingsarbete anträffat stora mängder med människo- och synbarligen även andra ben, vadan man förmodar att här varit någon massgrav under forna krigstider.
Några vapen – eller andra fynd på platsen har dock ej gjorts, men såsom belägg för den möjligheten kan antecknas, att platsen är belägen inom det förut omtalade område, som till följd av Hornborgakärret å den ena och Billingsberget å den andra sidan, sträckande sig nästan ända fram till det s.k. Himmelsberget, utgjorde en farlig och ganska lätt stängd fälla för en t.o.m. stark fiende.

9.
Under forna krigstider körde bönderna upp sina kreatur på berget, där kvinnor och barn fingo taga vård om dem, medan männen drogo ut i strid eller lågo i skogs- och bergkanterna och lurade på fienden, som icke vågade sig upp på berget.
Vid uppfartsvägarna till berget hade man förskansningar, varest man låg och motade de fiender, som eventuellt vågade sig dit.
Lundbyborna hade en sådan skans på bergkrönet ovanför Åsa i Amundtorp, just där vägen går upp på berget, och denna plats kallas ännu idag för ”Modig skans” efter en man med detta namn, som vid ett tillfälle ensam försvarade densamma och lyckades hålla fienden på avstånd tills hjälp anlände.


10.
I de meromtalade s.k. Ryttarehålorna i Bjellum fann man vid uppodlandet en stor mängd häst- och människoben, hästskor och gamla förrostade vapen, bland vilka senare märktes s.k. huggare och hillebarder, varav några såldes till museer och samlare, ehuru man numera ej vet vart eller känner till var de kunna finnas.



Från krigsåret 1566.
Medan danskarna under befäl av Daniel Rantzan år 1566 med rov och brand härjade i Västergötland, sände konungen (Erik XIV ) sin befälhavare C. de Mornay att uppbåda menige man mot dem.
Bråtar skulle fällas över vägarna mellan Göta älv och Jönköping och allt göras för att vålla fienden avbräck – ”även borde bråtas vid Billingen”, om den syntes ämna sig längre upp i landet. Komme sedan fienden upp mot Tiveden, ”skulle den där få tillbörligt nederlag” av hären, som med konungen i spetsen skulle skynda västgötarna till hjälp.
Rantzans härjningar voro fruktansvärda. Städer och byar stodo i ljusan låga och alla som ej lydde fiendens minsta vink dödades utan förskoning.
Till en början rönte danskarna häller inget motstånd utan voro ständigt på framryckning.
Den 13 juli uppbrändes Bogesund, den 15 Falköping och sedan dagen därpå var den danska mordbrännarhären i Skara, dit den anlände förbi södra ändan av Hornborgasjön, enär vägen norr därom spärrats av bondebefolkningen, som å därför tjänliga ställen förskansat sig bakom bråtar och satte sig till motvärn – för vilket de under de följande dagarna enligt sägnen dyrt fingo plikta genom att få byar och gårdar förstörda av de över motståndet förbittrade fienderna, som sökte kringgå deras ställningar.
I Skara bemäktigade sig danskarna därvarande stora krigsförråd av livsmedel och det var endast med yttersta ansträngning det lyckades riksrådet Karl Gera att rädda undan dit förlagda del av fältartilleriet och föra det upp mot Tiveden, varifrån hjälp väntades.
Under de sju dagar danskarna efter stadens intagande lågo lägrade i Skara, brändes de flesta byar och gårdar i de kringliggande häraderna av de strövskaror som därifrån utsändes för att röva och bestraffa befolkningen för det visade motståndet och när de slutligen den 23 juli gav sig av därifrån, antände de staden, som helt och hållet nedbrann.
Domkyrkan, vilken de danska ryttarna använde till stall, förstördes därvid så att endast murarna voro kvar och den stod därefter i flera år utan tak tills den år 1572 iståndsattes på föranstaltan av Johan III.
Under återtåget från Lidköping, vilken stad också uppgick i lågor, drabbades Rantzan av en svår motgång, i det att Mornays trupper i en skog strax norr om Alingsås överföllo, slog och erövrade med förnödenheter och krigsbyte från danskarna, som vid sin flykt därifrån efterlämnade 300 man i döda.
Genom ständiga skärmytslingar och till följd av rödsotens härjningar förlorade Rantzan sedan ytterligare en mängd folk och när han fram på hösten, efter att en tid ha uppehållit sig i Älvsborg med återstoden av sin här återkom till utgångspunkten Halmstad, skedde detta icke som segrare.
Den av konungen utlovade hjälpen till västgötarna uteblev dock alldeles och om de strider och svårigheter dessa då fingo utstå talas mycket litet i litteraturen.
Det är som om urkunder från denna tid saknades och som om ingenting av vikt då skulle förekommit. Så torde dock icke vara fallet, utan orsaken till att författarna tiga synes fast mera vara danskarnas bortdrivande var en bondebefolkningens egen kamp och om man sagt något detta skulle blottat för riksstyret och tjänstemännen mindre hedersamma förhållanden.
Ute i västgötabygderna fortleva emellertid alltjämt sägner och berättelser från denna tid, vilka äro värda att något stanna inför, ehuru som man kan förstå de endast utgöra bleknade minnen av vad de en gång säkerligen varit och vi vilja här förtälja om ett par av dem.






Som i förestående historik omnämnes befanns vid danskarnas antågande landsvägen norr om Hornborgasjön över Varnhem och Axvall till Skara och Mariestad spärrad av bönderna, som uppfört s.k. bråtar eller träfästningar och bjödo motstånd.
Detta skedde på ett ställe mellan Billingen och Hornborgasjön, där vid den oansenliga lilla byn Bjellum vägen passerade genom ett smalt pass mellan den s.k. Bjellums Nabbe och norra ändan av sagda sjö, vilken senare på den tiden var vida större än nu och genom ytterst oländiga kärr sträckte sig ända fram till vägen, som gick på foten av det på kort avstånd sig upptornande berget, vars här mycket branta stup utgjorde ett effektivt hinder för kringgående rörelser åt detta håll – en alltså i alla avseenden lämplig plats.
Hit hade man från berget nedforslat massor av virke och bråte och ordentligt förskansat sig så att när fienden kom, den måste vända och taga vägen söder om sjön, där motstånd ej lär ha mött.
På återvägen brände danskarna alla gårdarna i Bolum, så att ingen enda byggnad där fanns kvar och det säges att av de då också förstörda Bolums och Bjellums kyrkor endast Bolums återuppstod.
Det motstånd som nu här mötte danskarna synes ha organiserats på initiativ av Bolums och Norra Lundby sockenmän på eget bevåg, då order om spärrande av vägarna till det inre av Västergötland och vid Billingen av konungen gavs först den 19 juli under det att detta timade redan den 15 eller 16 juli.
Danskarna synes i stället för att anfalla och söka erövra bråtan ha föredragit att vända och taga en annan väg. De ha förmodligen antagit försvaret vara starkare än det måhända var och ej velat vedervåga något.
Det kan också hända att detta motstånd sedan befälhavaren fått kännedom om att sådant redan blivit organiserat, funnit för gott att icke bege sig längre in i landet utan beslutat draga sig ur äventyret, sedan han likväl först låtit sina trupper vila ut en smula efter den hastiga framryckningen.
Innan danskarna emellertid lämnade Skara skulle de ännu en gång få stifta bekantskap med den nämnda bråtan och dess försvarare.
En dag var en stark dansk ryttaravdelning ute på härjningståg utåt Axvall och Varnhem, kommo till Norra Lundby och fortsatte därifrån vägen mot Bolum men funno plötsligt denna stängd av just densamma bråtan, nu mot uppförsbacken teende sig än ointagligare.
Plötsligt fingo de höra vilda rop bakom sig och så blev reträttvägen stängd av en överlägsen skara ryttare och vid varje liten buske i bergkanten sågo de vapen glimma i solskenet.
De hade kommit i en veritabel fälla : på ena sidan så långt de kunde se vatten och kärrmarker och på den andra sidan det branta berget och skogen, där fienden lurade, bakom sig vägen full av fientliga ryttare och framför sig fästningen. Nu voro goda råd dyra.
Ville de undvika strid så måste de försöka komma förbi fästningen och detta syntes dem ej vara omöjligt, ty strax väster därom var en höjd, som såg ut att fortsätta bortigenom och lyckades de bara nå dit, trodde de sig om att komma undan. De vågade försöket.
Hästarna sjönko djupt i den lösa jorden men de som gjorde första försöket kommo lyckligen över och de andra följde raskt efter, påskyndade av förföljarna. En del av hästarna lade ned sig men de flesta räddade sig välbehållna och undan för undan kommo de över till den förmenta åsen. Denna var emellertid endast en i kärret belägen backe, som på alla övriga sidor omgavs av oöverstigliga dyhålor, i vilka ryttarna med sina hästar ohjälpligt satte sig fast, när de försökte att komma över.

Forts. n. s.


Forts. Från krigsåret 1566.

På reträtt över den förut upptrampade landsidan av backen, där redan flera hästar sutto fast var nu icke att tänka, enda räddningen var att fortfara på den inslagna ”vägen”, varför de sprängde ut i dyn och sjönko den ena efter den andra, pådrivna av sina efterföljande kamrater, som beskjutna av fästningens försvarare, så fort sig göra lät ville framåt. En förskräcklig villervalla uppstod nu bland danskarna, som nedgjordes till sista man.
Den omskrivna bråtan var enligt sägnen uppförd på ägorna till det nuvarande 1/2 mtl Bäckagården och de för danskarna så ödesdigra dyhålorna dels på samma gård och dels på nuvarande Väster Bredegårdarnas ägor på Bolumssidan sockengränsen till Norra Lundby.
Nedanför platsen för den omskrivna bråtan, sträckande sig nästan över byns hela ägoområde, börja och äro till finnandes de för vägfarande, särskilt fordom, så besvärliga och svåra s.k. Bjellums lider, som väl i anledning av vad där en gång varit plägade benämnas med namnet Bråtaliderna, och de likaledes omskrivna dyhålorna kallades, innan de i senare tid uppodlades, aldrig för annat än Ryttarehålorna.
En i orten förekommande benämning Danskaberget på det i närheten av platsen belägna Bjellums Nya Kalkbruk, är dock av ett senare datum och tillkommet på grund av dess nuv. till börden ägares där bedrivna fredliga rörelse, väl brännande men icke städer och gårdar utan kalk till dessas byggande och förkovran.
Före innan denna i ortens sägner sålunda omtalade bråtan byggdes, fanns det enligt traditionen gott om skog på Bjellums Nabbe, men man högg då ned allt, rubb och stubb, och sedan har det aldrig velat växa någon skog där.
Men från den skoglösa bergsplatån däruppe, där sannolikt vårdkasarna under ofredstider tändes, har man en ståtlig utsikt över vårt nedanför liggande då härjade Västgötaland.
Antagligen såsom en repressalieåtgärd för det visade motståndet brändes liksom Bolums även Norra Lundby sockens byar och gårdar.
Att särskilda omständigheter till så hårt framfarande i dessa socknar förelegat, kan man förstå därav att medan i Bolums och Norra Lundby socknar brändes respektive 27 och 21 hemman
i varje av de närbelägna socknarna N. Ving och Skärv endast brändes ett och i Öglunda tre hemman. Att anledningen varit den omskrivna plus det att befolkningen forslat bort sin egendom och ej erbjöd sig att betala brandskatt, behöver icke betvivlas, och härpå tyder också det förhållandet, att dessa socknar utom utsyning å kronoparken under flera år erhöllo avsevärda nedsättningar i skatterna.
Bland de gårdar i trakten som brändes märkes kungsgården Höjentorp och Brunsbo biskopsgård.
Andra byar och gårdar sluppo lyckligare undan genom att språka väl vid de danska befälhavarna och erlägga av dem krävd eller en med dem överenskommen ersättning av ena eller andra slaget.
Så skedde ifråga om byn Tubbetorp vid Skara, där bönderna gingo in på att till danskarna överlämna ett stort silverbälte om 15 lod. Därigenom undsluppo de att få sina gårdar förstörda. Denna sak råkade emellertid bli känd och bönderna därför straffade, varvid silverbältet förklarades vara till konungen förbrutet.
Under vistelsen i Skaratrakten utförde danskarna ett dåd, varigenom de antagligen avsåg att skada eller ödelägga hela bygden, i det de vid nämnda Tubbetorp dämde igen Hornborgasjöns enda, den tiden denna väg gående utlopp så att vattnet hotade att efter hand dränka hela bygden, särskilt det synbarligen för dem mycket förhatliga Valle härad.
Så fort danskarna gett sig iväg och möjlighet därtill erbjöd sig, skyndade man sig givetvis att åter rensa upp ån men vattnet hade då redan sökt sig annan väg nämligen genom Flian, som från den tiden mer och mer blivit ansett som sjöns rätta och naturliga utlopp, vilket emellertid enligt denna och andra sägner rätteligen varit förbi Skara. Forts. n. s.
Forts. Krigsåret 1566.

Genom uppdämn. av vattnet i Afzen underlättade Danskarna för sig intagandet av Skaraborg, vars vallgravar därifrån fylldes med vatten.

I de s.k. Ryttarehålorna ha vid dikesgrävningar och odlingsarbeten anträffats förrostade svärd, stigbyglar och tränsar m.m.
//Hj. Andersson 1946.



Krigsflyktig.

År 1714 d. 9 april kom en främmande flycktad fru från Lifland och på resa, födde en liten son i Bolum, som döptes d. 11 medh nampn Ereus von Fredrich; fadern Cornet, fången hos de Danske vid nampn Lars Stierna under grefve Achenbergs regemente, Modern Margareta Helena Rosendahl, om sanningen är berättat gifwer tesse vittnen vid dopet att(est) : (namn)
//K.B.