Avrättningsplatser.

Timbergsängen

vid St Torpa i Segerstad. Ligger 350 m norr om de tre sockengränsmötena men flyttades på inrådan av Johan Gyllensting och Anders Segerstadius med debut 1690 men genomfördes ej förrän i början av 1700-talet till 

Helahögen Herdahögen

vid Gattorp el torpet Galgen alldeles norr om tresocknamötet i södra delen av Ekornavallen. Den siste som avrättades här var sventjänaren d.v.s. ryttaren Nils Andersson mer om detta i Barnadråpet längre ner på sidan. 

Strupahögen 

Barnadråpet vid Ekornavallen och hur folktraditionen förändrat det kan vi läsa mer om.

Mord och Dråp
Barnet gömdes under en buske.

En kvinna någonstans uppifrån bergakanterna kallad ”vasakorpesa” var med på ett kafferep i en gård nere i bygden. Därunder kom det på henne, att hon skulle få barn. Hon gick då ut och fick det samt lade det under en buske ute i trädgården, sedan hon förvissat sig om att det ej skulle ge några ljud ifrån sig.
Därpå gick hon åter in och deltog i kalaset, alldeles som om ingenting hade hänt.
Efter att ha gått hem, sände hon iväg mannen att taga vara på liket, men innan denne kom dit var saken upptäckt och blev sedan föremål för länsmans undersökning. Men saken gick ej på henne, ehuru hon var starkt misstänkt.
Bl.a. hade länsmannen henne att gå till närmaste edsvurna barnmorska, som bodde i Varnhem, för undersökning. Resultatet av denna undersökning lämnade dock ej klarhet i saken. Ity mannen hade gått över berget till Varnhem och mött henne i närheten av barnmorskans bostad, där han diat henne och sedan försvunnit samma väg han kommit.
Det sägs att samma kvinna flera gånger observerats vara i välsignat tillstånd utan att det blivit något mera.
Det skulle blivit ting om saken, men strax före detta dog kvinnan.

Berättelse om barnamord.
”Murkes” doter – jeffta mäenska, to livet å tre stöckene barnonga.
Dän ene gravde ho ner i en haje inte gårn å en hade ho i ena kärna på vinn å dän trejje hetta di unner en buske i Nisagårn. När ho feck den siste va ho där på s.k. julkalas. Di så hur ho jeck ut gång på gång å ana orå å när ho å di andre jästera hade gått så di ätter å hetta ongen där under busken, dör. Dä va le meningen, att ho sulle tatt mä säk ongen så dä ente ble uppdajat, män ho kåm le ente ifrå sällskapet äller urka ente bära’n.
Dä ble rabalder å’t senn. Prästen å länsman va ute å fôrhule män ho bekände inget å dä sulle ble’t ting å’t, um ho ente hade dött ena därs. Di sa ho hade fôrtjurdat säk, män dä vet ingen va ho do utå. //Ring-Anna. 1945.

Hansabacken.

Till omkring 1860 hade Valle härads tingsrätt sin avrättningsplats vid det forna intäktshemmanet Löten i Varnhem, avsides beläget uppe på Billingen. Här lära en stor mängd människor av förbrytaranseende ha gått sina öden tillmötes. Den siste där avrättade var enligt traditionen en Klas Furuberg, som mördat sin fästmö.
Därförut avrättades vid ett tillfälle tre postrånande dalkarlar och vid ett tidigare tillfälle ett helt rövarband, som med Skaraborgs Regementes bistånd infångats.

Hans Gunnarsson mord.

Den mördare efter vilken häradsplatsen å Billingen erhållit sitt namn, mördade den 27 juni 1819 sin piga Anna Andersdotter, född i Götene 1792, genom att med en yxa tilldela henne flera slag i huvudet och avrättades därför den 26 april 1820.
De närmare omständigheterna kring mordet ha icke utforskats utöver vad traditionen och församlingsböckerna därom ha att förtälja.
Med visshet kan därför icke utsägas om pigan i allt skött sina åligganden riktigt eller om husbonden av annan orsak blivit gramse på henne och förletts till dådet, allt nog: förmildrande omständigheter synas ha förelegat så till vida att den dömde tillåtits begravas i vigd jord, d.v.s. på hemsocknens kyrkogård. Att detta berott på enligt traditionen visad enfald är med tanke på den tidens hårdhet föga troligt.

Hans, som bar tillnamnet Gunnarsson, var född i Dala den 13 maj 1764 och vid sin avrättning således nära 56 år gammal. Han var efter hustruns (Anna Larsdotter f den 25 nov 1767 i Vara) död den 27 nov 1817 änkman och hade i sitt äktenskap endast en son i livet, Anders född den 24 juni 1892 samt således med pigan ungefär jämnårig.
Vid Hans avrättning förekom ett intermesso, som stod länsmannen dyrt och kunde blivit honom ännu dyrare – om man får sätta tro till sägnen.
Allt var klart för avrättningen ”spettegården” var redan ”satt” och skarprättaren med sin yxa stod på platsen – men fångskjutsen hade av någon anledning blivit fördröjd, så att delinkventen saknades. Nervös häröver red länsmannen fram och åter mellan landsvägen och stupstocken och ej kunde behärska sig, när skarprättaren slutligen frågade, vad detta skulle vara för spektakel utan utöste sin ilska över dröjsmålet på denne.
”Dra du åt helvete – här har du inget att göra! Ge dej iväg!”
”Ja, då får befallningsman hugga själv då, Adjö!” svarade därvid skarprättaren, som råkat få se den väntade fångskjutsen närma sig samt beredde sig för avfärd.
I detsamma såg också länsmannen skjutsen och fick orsak att ångra sin häftighet, när skarprättaren på anrop om att stanna, förklarade, att han redan fått sina order samt lät icke övertala sig att lyda andra sådana förrän länsmannen pungat ut med 400 daler extra, vilket var en den tiden stor summa och motsvarade ungefär hans årslön.
Under den tid, som underhandlingarna mellan länsmannen och skarprättaren drog ut, hade både fångskjutsen anlänt till avrättningsplatsen och de denna åtföljande fångknektarna fört Hans till stupstocken, där allt gjorts i ordning för den tillämnade exekutionen, som ändå lät vänta på sig.
För knektarna och åskådarna gick väl något an att så stå och vänta men för delinkventen blev detta till slut för mycket och orolig, måhända även generad av de gloende åskådarnas blickar, skrek han vid ett tillfälle: ”Sjönna ere! Här ä summe fôlk sum fåtiar på mäk! –u-u-u-u-!” //Munt. 1945.

Hustrun på Stommen och hennes man.

Den 17 oktober 1854 inträffade i Bolum Stommen, att den ena maken – mannen – slog till den andra – hustrun, så att döden dagen därpå följde.
Mannen Jonas Andersson var bördig från socknen Brunnhem och född den 19 mars 1797, men eljest av en gammal Broddetorpssläkt, under det att hustrun vid namn Kajsa Persdotter var född i Bolums församling den 21 juli 1802.
Båda makarna voro av födelsen mycket förmögna samt äg. till flera hemman i trakten och mannen dessutom en framstående och i alla stycken betrodd karl, var således både nämndeman och kyrkovärd, men beskrives som både hård och hetsig.
Denna då och ända in i senare tid mycket uppmärksammade och omdebatterade tilldragelse förevar vid Valle härads vinter- och sommarting 1855 under n:r 32 och 80.
Enligt vad vid vittnesförhören framkom hade hustrun tillförne i många år haft ovanan, att överlusta sig med starka drycker och därigenom ådragit sig en åkomma
”liknande fallandesot”. Hon hade dock för en 4-5 år sedan bortlagt detta sitt missbruk och blivit bra igen men sommaren förut till överflöd återtagit detsamma. Därav hade oenighet med mannen, som ville att hon åter skulle sluta med detta missbruk, uppstått, och mannen hade därför icke sällan misshandlat sin hustru.
Vid middagstid den 17 oktober, då mannen bortrest, hade hustrun berusat sig och i överlustat tillstånd gått uppför den 5 alnar och 3 tum långa vindstrappan, stående på en stenhäll, som utgjorde dess nedersta steg samt fallit utför denna och slagit sig.
Husets piga Kajsa Nilsdotter och dennas mor Anna Håkansdotter, som varit sysselsatta i köket och hörde bullret, hade då skyndat till och funnit matmodern ligga orörlig nedanför trappan samt fört henne till sängs.
När sedan Jonas Andersson klockan ½ 5 kommit hem och fått veta om händelsen hade han blivit upprörd samt gått in och gett hustrun ett våldsamt slag med sin i smala ändan hållna piska med en knot vid handtaget, vilket råkat henne i huvudet och varav hon uppgivit höga jämmerrop, varpå han grälat på henne och slagit henne ytterligare.
Hustrun Kajsa dog vid middagstiden den 18 oktober och sedan anmälan om det skedda av någon ”god vän” gjorts följde de då vanliga seremonierna med häktning av mannen och obduktion av hustrun.
Vid den senare ansåg förrättningsmannen, att hustrun dött av blodutgjutning i huvudet orsakat av mannens misshandel.
Jonas Andersson dömdes av rätt att erlägga full mansbot med 100 riksdaler till treskift mellan kronan, häradet och åklagaren, att ersätta kostnaderna för målets handläggning samt att en söndag undergå uppenbar s.k. kyrkoplikt med skrift och avlösning i Broddetorps kyrka.
Åklagaren och svaranden förklarade sig båda nöjda med utslaget.
I rättens utslag hade utom det anförda även stipulerats att svaranden i väntan på hovrättens fastställelse av domen skulle återförpassas till länsfängelset men slapp därifrån genom att för sig ställa av rätten godkänd borgen.
Jonas Andersson upplevde emellertid icke hovrättsutslaget utan avled dessförinnan den 10 oktober 1855.

Oklarat dråpmål.

År 1902 inträffade i orten ett dråp, som efter rättsförfaranden fick avskrivas som ouppklarat. På hemväg från en marknad i Falköping hade en bonde från Häggum vid namn Anders Skräck ihjälslagits av ett par andra marknadsbesökare.
Misstänkta såsom vållande till Skräcks död voro två karlar från den socknen Bolum, den ene benämnd ”Dares Jakup” och den andre ”Magnisa Sanfrid”.
Endast ett vittne, den s.k. ”Trollsvikarn” fanns och denne sade sig ha varit för full för att säkert minnas något, vadan svarandena ålades edgång, då den förstnämnde svor sig fri och den andre för att slippa från detta rymde till Amerika.
Vittnet sade sedermera : ”Jag skulle aldrig ha kunnat göra som Jakob!”

Tomta Stina

Mördades kvällen eller natten efter en auktion i Päregården, som då låg i byn, och liket gömdes under en harv och annan bråte vid Källegården strax intill auktionsstället varande ladugård. //Munt. 1944. Se Tomta Stina

Gudhems Härad, socknar och Gäld

Gudhems härad. Socknar och gäld.
G. härads nuvarande 24 socknar motsvarades på 1500-talet av 25, i det att Bjurum då var delat i två, Mårby och Hånger, vilka f.ö. i kyrkl. Hänseende räknades till Kleva gäll i Vilske.
På samma sätt hörde Bjerke s. till Herlunda gäll i Skåning samt Ljunghem och Edåsa till Vartofta gäll i Kåkind. De övriga 20 s. voro fördelade på 7 gäll eller Broddetorp, Dala, Torbjörntorp eller Falköping, Gudhem, Segersta, Stenstorp och Sjögerstad, av vilka varje bestod av tre socknar utom det sista, som likvisst under medeltiden haft samma antal (den forna Regumatorps sn omtalas ej efter 1540).
Häradet förlänades den 11 aug 1527 till Mats Kafle, som dock förpliktades att inleverera 100 mark danska av den uppburna avkastningen. Han gick miste om förläning efter västgötaupproret, då Gudhem lades under fogden i Vartofta. Redan den 6 okt 1536 blev emellertid Karl Eriksson (Gyllenstierna) insatt som läntagare i såväl Gudhem som en del av Vartofta och ehuru han följande år fick avstå Segerstads sn, som den 16 jan 1537 överläts till Peder Gunnarsson och efter en tid även Dala, som innehades av Nils Pedersson (Bielke) till följd av k. brevet den 20 juni 1538, behöll han återstoden till årtiondets slut. Men den 15 juli 1540 bekom Per Brahe hela häradet, med undantag till en början av Dala gäll, och var sedan i oavbruten besittning av detsamma under hela Gustaf I regering.
Även Erik XIV konfirmerade denna förläning den 7 mars 1561, men detta hindrade icke att densamma sedan återkallades samma år vid mickaelsmässan.
Efter Johan III tronbestigning delade Gudhem de första åren öden med Vilske, i det att även det förra häradet bortgavs den 2 sept 1568 till Sten Eriksson (Leijonhufvud) och den 24 nov s.å. till hans änka, men sedan det indragits i oktober 1573, förblev det i motsats mot Vilske under en följd av år under kronans omedelbara förvaltning.
Till att börja med sammanslogs Gudhem då med Skåning, men bildade 1584 tillsammans med Frökind ett eget fögderi. Genom hertig Karls brev den 30 maj 1593 förlänades emellertid Gudhem till Hogenskild Bielke, men det är ovisst, huru länge denne innehade detsamma. Redan 1594 omtalas nämligen en kunglig fogde i häradet, som kvarsatt även det följande året. Under den närmaste tiden därefter befinnes Gudhem hava förlänats till Erik Brahe, vars samtliga förläningar emellertid av hertigen vederkändes den 6 juli 1597. Återkallelsen torde dock ha tagits tillbaka ty först 1601 befinnes uppbörden från Gudhem hava kommit kronan till godo. Då bildade detta härad en del av det fögderi, som dessutom omfattade Vilske och Frökinds och som upplöstes på hösten 1605.
Efter detta år var Gudhem förenat med Skåning till sommaren 1608, men tilldelades därefter Vartofta fögderi, som det sedan tillhörde till periodens slut.
Bortsett därifrån att hela häradet åren 1611 – 1618 ingick i hertig Johans furstendöme, voro dock vissa socknar tidvis förlänta.
Ovisst kan dock vara, huruvida den disposition av Segerstads gäll, som den 17 sept 1605 kom till stånd till förmån för Axel Oxenstjerna, och som skulle äga bestånd, så länge denne lät sig bruka i rikets tjänst, någonsin trädde i verkställighet, ty intet spår till avkortning finnes i häradsräkenskaperna. Men enligt k. brevet den 13 febr 1606 innehade Hans Åkesson (Soop) Bjerka samt Torbjörntorps och Friggeråkers socknar, som han miste i samband med tronskiftet 1611 och den därefter inträdda förändringen i häradets statsrättsliga ställning.
När sedermera efter hertig Johans död Vartofta härad förlänats till hertig Vilhelm av Kurland (ev R) men det därvid befunnits att till följd av äldre dispositioner en del av detta härad ej kunde av honom tillträdas, fick han genom kungl. brevet den 24 mars 1619 ersättning i halva Gudhem eller 13 socknar (bl.a. Stenstorps, Dala, Sjögerstads och Segerstads gäll) av 25 men miste dem åter 1622.
Ur ”Medd. fr. Sv.Riksarkivet” av Joh. Ax. Almquist 6:2, sid 150-152. Sthlm 1919-1922.


 

Valle Härad

Valle härad.

Valle härad består numera av tio socknar :
Bolum, Häggum, Norra Lundby, Stenum, Skärv,
Skarke, Eggby, Norra Ving, Öglunda och Istrum.
Under tidernas lopp har dock antalet dit räknade socknar varierat, så att till häradet dessutom räknats Broddetorp, en del av Skånings Åsaka, Bergs, Lerdala, Timmersdala o. Böja s:nar.
Socknarnas tal skulle sålunda om allt varit oförändrat ha utgjort sexton – ett antal, varav häradet vid tidpunkten för nedskrivandet av västgötalagens bihang synes ha bestått.
Av de tolv socknar, varav häradet enligt Styffe bestod under medeltalet, delades vid mitten av 1400-talet Ölanda mellan Istrum, som nu i kyrkligt avseende räknas till Eggby, samt Åsaka i Skånings härad och kom således att försvinna, medan Broddetorp, söder om den nuvarande häradsgränsen, från den nyare tidens början kom att räknas till Gudhems härad.
Rörande de andra fyra socknarnas införlivande med Vadsbo härad nämner den omtalade eller andra av förf. kända urkunder ingenting.
Vad numera räknas till Valle härad omfattar de tio först uppräknade socknarna, varvid dock torde observeras att Varnhem och Skarke är en och samma socken.
Rörande Valle härad under det första århundradet efter den nyare tiden kan ur Meddelanden från Svenska Riksarkivet inhämtas följande.
Valle härad var 1528 förlänat till Nils Classon (Halvmåne) till Stola, från vilken det återkallades den 8 jan 1531. Avsikten då var att lägga häradet under Leckö slott och den 25 jan s.å. tillsattes en fogde, Jöran Jönsson Skrivare, som skulle till slottshövitsmannen redovisa uppbörden från ett område, i vilket till en början häradet ingick. Det dröjde emellertid endast några månader innan detsamma ånyo undandrogs kronans omedelbara förvaltning. Det förlänades nämligen den 24 juni 1531 till Jakob Krumme, som dock kort tid därefter avled. I hans ställe insattes den 22 maj 1832 (ska nog vara 1532 /MA.) till läntagaren Anders Hansson (Ekeblad), som var måg till den ovannämnde Nils Classon och som tidigare innehavt Bjärke härad. Denne behöll båda länen till sin död och efterträddes av Abraham Eriksson (Leijonhufvud), som kungligt brev av den 5 sept 1544 omnämnes som läntagare i detta härad. Den 7 april 1555 återkallades Valle från Abraham Eriksson, som samtidigt fick löfte om ersättning i Viste härad. Därefter fick häradet den 19 maj s.å. för första gången egen fogde, som tog sitt säte på Höjentorps gård. Dock hörde till en början ej Stenum till dennes distrikt utan lydde under fogden på Brunsbo ända till år 1560, då den återförenades med Valle fögderi.
Efter sistnämnda år räknas i enlighet med Gustaf I testamente hela häradet till hertig Magni furstendöme, vilket emellertid icke hindrade, att detsamma den 24 nov 1568 förlänades till greve Per Brahe.
Fogden på Höjentorp mistade därigenom sitt dittillsvarande territorium och fick lämnas kompensation på annat håll.
Redan efter ett år återställdes emellertid den gamla ordningen, sedan häradet på hösten 1569 uteslutits ur det då utfärdade konfirmationsbrevet på greve Pers förläningar. Detta stod otvivelaktigt i samband med den uppgörelse, som fick fast form först följande år och gick ut på häradets överflyttning från hertig Magni furstendöme till hertig Karls.
Under Höjentorp låg sedan Valle härad till 1577, då detsamma lades under fogden i Vadsbo och under de följande sex åren fanns endast en gårdsfogde på Höjentorp. År 1583 återupprättades emellertid fögderiet och utvidgades att omfatta jämväl hertig Karls arvegods i hela Västergötland med undantag av dem i Vadsbo härad.

Forts. n. s.

Forts. Valle härad.

Fögderiet utökades dessutom på 1590-talet med Bergs gälls fyra socknar och sedan detta område ett enstaka år (1599) ånyo frånskilts kom det från 1600-1630 att lyda under fogden i Valle härad.
Genom kungl. brevet av den 12 dec 1609 blev häradet en del av hertig Karl Filips furstendöme, men efter dennes frånfälle i jan 1622 återföll det till kronan och förpaktades så gott som omedelbart genom kontrakt den 30 april 1622 jämte Höjentorps gård till ståthållaren Axel Drake och Per Olofsson. Redan 1623 övertog dock Anders Svensson, som förut under många år varit hertigens fogde där arrendet av själva häradet, varå kontrakt förnyades 1627 och 1630. Drake fick 1631 sitt kontrakt å Höjentorp prolongerat. (förlängt //MA.)


Valle härad.

1560 1/7 tilldelades hertig Magnus enligt konung Gustaf I testamente Valle härad med alla dess socknar. // Sundholm.

 

Kasthög.

Uppe på Brunnhemsberget höllo sig förbrytare dolda. En gång hade dessa narrat med sig en yngling, som råkat få veta lite för mycket om dem, upp på berget och dödat honom genom att slå en spik i huvudet på honom.
Man fann sedan pojken vid ett stenrös på berget vid stigen till Broddetorp och där brukade man sedan kasta något när man gick förbi. / Hugo Sköld 1944.

Stulet och hemburet. På ett ställe i Lundby hade tjuvar varit framme och stulit sugel. Tjuvarna ångrade sig dock och buro hem en del därav. När gubben som ägde det fick se sin korv, sa´ han : ”Se, dar ä min lelle kôrv, nu ä dänn stôern å hembôern, nu ä länn nötti te läkemedel. /Davids svärmor 1945.