På denna sida skall vi orientera dig så att Du kan finna olika historier som Hjilmer har upptecknat. Hjilmer lyssnade och skrev ner och många av uppgiftslämnarna har sina signaturer kvar för att vittna om att sanningshalten därmed är ganska god. 

Lustigkurren Hjilmer kommer till tals i Hjilmerhistorier.

Berättelser handlar om kortare glimtar ur vardagslivet förr.

Folklore tar upp sagor och sånt från bygden

[ Historier ] [ Folklore ] [ Ordstäv ] [ Det Onda ] [ Kläknamn ] [ Bondepraktika ] [ Fest ] [ Medicin ] [ Sjukdom ] [ Barnen ]

Lögnen är en krydda.

Efter Hjilmers död 1972 tar arvsfonden hand om allting. Boutredaren Sven L Johansson i Sparbanken i Skara tar kontakt med Arne Sträng omkring 1976, som åker ut till Uddagården och finner i en garderob en hög med anteckningar. och han säger omedelbart att detta tar vi hand om. I säckar transporteras dessa dyrgripar till biblioteket och senare kommer Greta Törnbergsson och lägger ner massor av tid på att sortera och strukturera detta material som nu är utskrivet via Hornborga Kulturs regi. Många timmar har ägnats av Monika Andersson i detta gedigna arbete.

Nickegubben.

En ännu i min barndom – början av 1900-talet vanlig och gonterad ”rogesak” var den s.k. ”neckegubben”, som under stundom, särskilt om höstarna, framletades ur gömmorna och uppsattes på sin plats å spiskransen eller det s.k. ”briket”. Denna ”gubbe” var som namnet antyder av människoliknande utseende. Den hade huvud med ögon, näsa och mun, kropp i någorlunda proportion därtill, armar och ben, de sistnämnda spetsade och avsedda att stå på det sagda brikets yttersta kant. Från ungefär mitten av figurens framsida (”nageln”) utgick i vinkel en ”ståndare”, i vars andra ända var en i vinkel däremot påsatt ”hängare”, vilken var spetsad och stucken i en rå potatis eller ett äpple. Denna senare anordning var tillställningens ”motor” och avsåg att ge tyngd och balans åt figuren, vilken, om man gav den påsatta pantofflan en liten puff, kom i en nickande rörelse, som varade en god stund och möjliggjordes av det fria utrymmet under murningern, det s.k. rökfånget. Det hela verkade rätt lustigt och roade ofantligt barnen.
- Figurens utseende var naturligtvis beroende på tillverkarens händighet i skulptörfacket,
men som denne oftast var en medlem av familjen och kritiken anspråkslös, så spelade detta ingen roll, fast nog var det en smula hedervärdare och trevligare för vederbörande familjs medlemmar om saken var välgjord.
Enligt vad det berättas voro sådana figurer före läseriets början vanliga i nästan varje hem, även där inga barn voro, men dessa togo därvid ett hastigt slut.
”Jaså, I har husguden kvar?…..Har I ente lagt bôrt avguden än?” smädade man dem, där man såg en sådan ”mackapär” uppsatt – och som sådana ”stickord”, även om vederbörande ej voro alls religiösa eller orden icke allvarligt menade, så medverkade de i alla fall till sedens med nickegubbar undanträngande.
Huruvida dock därvid några skrock varit förknippade eller om den utgjort någon rest av forntida hednakult, därom vet nu ingen tradition besked – fast otroligt är det ju inte och skulle väl i så fall närmast ha gällt guden Nåen eller Oden själv, vars varelse förvisats till sjöar och obygden.

Neck eller Nåen.

”Necken” va dä ingen, sum tarte um. Män dä sulle vôrt en, sum ingen vesste nô namn på, sum di kalla fôr nôen äller nåen – nôken, dä kanche sulle vära samme en.
Dä va en gammel drasut, sum di sa hade visat säk nere ve sjön iblann å dä kan le hända han kunne vôrt ute på –n u, fast dä hule jak ente talas um.
”Dä kåm nôen”, sa di – dä va en di hade sett å ente vesste vem dä va, en kar. ”Dän gamle” kalla di-n en del, å dä va monga, sum hade råkat-en. Han hade en väldier slokhatt å långt helskägg å stora, via stövvla.
Onga hade hurt talas um dä dära. Di klädde ut säk i far sins gamle ålagde klär å lekte, dä va han. När lä bjönna skömma så hetta di på dä hära, å dän sum va utklädder klev ätter li anare å va fälle fôr lum å di sprang å va rädda, att han sulle få taj i dum. Iblann ställde di så te utafôre å dän sum va utklädder frågte di andre um allt möjlit, män di sum svara feck ente juja, då feck di ente va mä länger, å då ble dä ett klivane ijenn, när li sulle köras väck.
”Sum di gamle sjonga, så kvettrar li onga” sejer ett orspråk, å dä kan en allt hôlla mä um ä sannt, di tar lätt ätter.
 

 

Onde tisdag. Den 19 mars 1844 på em. inträffade ett svårt oväder, som började med hårt regn och sedan övergick i full snöstorm och stark kyla samt fortsatte hela den följande dagen – en tisdag – vilken av folkminnet bevarats i åminnelse under benämningen ”onde tisdag” och omtalas som en övermåtan svår ovädersdag, varunder många människor dels omkommo och dels erhöllo allvarliga frostskador, varav döden småningom följde. Ovädret inträffade vid den tiden på året, då det s.k. hästvakanset skulle betalas, vilket skedde i Mariestad, och mycket folk, långväga från denna stad, voro i rörelse på vägarna. Flertalet av dessa räddade sig naturligtvis undan ovädret in i utmed vägarna belägna gårdar och undkommo oskadade, andra återigen förolyckades och sluppo i lindrigare fall undan med frostskador eller förkylningar. Bland dem som råkade ut för detta oväder omtalas bland andra två män från trakten av Hornborgasjön, nämligen torparen Johannes Brandberg från Sven Bengtsgården, Bjellum, enligt kyrkboken 52 år 1 mån och 14 dagar gammal. Med uppgiven dödsdag den 19 och den andre, en torpare vid namn Johannes under St. Veka i Sätuna, bosatt på den s.k. Tjurs backe vid gränsen mot Gudhem, men med uppgiven dödsdag den 20. För båda har som dödsorsak antecknats att de frusit ihjäl. Ehuru de båda männens dödsdag enligt kyrkboken uppgives olika är det påtagligt att båda mött sitt öde under ovädret. En tredje man, hem.äg. Lars Andersson i Grevagården, Hof, uppgives av släkttraditionen sagda dag också ha varit till Mariestad och i skogen söder om Lerdala ha blivit överraskad av ovädret men räddat sig genom att välta vagnhäcken över sig och där stanna tills det värsta var över. Han lär dock under den ofrivilliga vistelsen i skogen ha ådragit sig så svåra skador att han sedermera ( den 11 dec 1847) avlidit. De förstnämnda båda männen, som ehuru på var sin skjuts, haft ressällskap, men efter ovädrets utbrott kommit isär, hade nått så nära hemmen att de förmodligen ämnat söka sig dit. Den sistnämndes lik återfanns i de s.k. Bjellums lider, helt nära där han bodde med hästen stående vid den plats, där han fallit, under det den senare mannen, vars häst sedan hans herre stupat förirrat sig ned till Hornborgasjön, återfanns på vägen mellan Bjellum och Bolum.

[ överordnad ] [ Start ] [ Pastoratet ] [ Nabosocknar ] [ Gemensam historia ] [ Förklaringar ] [ innehåll ] [ samma nivå ] [ Hjilmer ] [ Assar Blomberg ] [ Folke Ekström ] [ Skolan ] [ Fattiga ] [ Soldaten ] [ Gårdarna ] [ Föreningar ] [ Kommunen ] [ Spelmän ] [ Arkeologi ] [ Rättsväsendet ] [ Billingen ] [ Djuren ] [ Kyrkan och Döden ] [ Sjukvård ] [ Klas Abrahamsson ] [underordnad] [ Historier ] [ Folklore ] [ Ordstäv ] [ Det Onda ] [ Kläknamn ] [ Bondepraktika ] [ Fest ] [ Medicin ] [ Sjukdom ] [ Barnen ] [ Innehåll ]