Sjukdom.

Mot "bälarevet" (magkramp eller tarmvred) drack man i Lundby honungsvatten. En del sa att det var bra att dricka kärnmjölk. 

En växt kallad renfan (renfana) användes mot mask i magen.

Mot kikhosta användes rättika och kandisvecker. Man lade in ett stycke kandisvecker i en lagom stor rättika, som hölls i mun.

Mot bleksot kokades vitklöver-the. /Johs i Kap. 1946.

Himmelskällans vatten ansågs nyttigt mot rosen, gikt m.fl. sjukdomar. / Sundholm.

Bot mot sot:

Mot frostsprickor användes öronvax. Man kunde även ta’ ett fruntimmer på den s.k. "trona" Mot mugg hos häst användes korvspad. Mot bensår användes sötvassla.

Mot "tongt bröst" dracks hundister. Sådant tillhandahölls av de s.k. kuttarna. Ruter led enligt sonen av tungt bröst och köpte sådant av en kutte i Bolum vid n. Kruta-Buss.

Karins sjukdom heter Mixidem.

Syten. 

En havande kvinna fick ej dricka något ur ett större kärl, det skulle ske hälst ur ett supesglas, för annars blev barnet vidmynt. En sådan kvinna fick ej häller krypa under t.ex. en gärdesgård, för då kunde barnet bli krokryggigt. / Faster 1947.

Svullnad.

Mot svullnad användes s.k. vassarv, som fuktades i vatten och pålades. / Faster 1947.

Ormbett.

Om man råkade bli biten av en orm, så skulle man skynda sig att slå ihjäl densamma och lägga en bit av skinnet på stället. Då fick man ej ont därav.

Vitalök och Fader Vår, hjälper mot allting", sa käringen.

Skirven. 

Blumkvestesa – soldat Blomqvists hustru botade skirven. Som botemedel använde hon sig av en "spinnekôva", som sattes i en med hål å sidan försedd fingerborg, vilken igensattes med vax och hängdes i ett snöre om barnets hals. När spindeln var död var barnet återställt. / Faster 1947.

Det fanns nio olika slag av skirv hos barnen: 1-3 Om solen, månen eller stjärnorna sken på dem innan de kristnats fingo de resp. skirv.

4. Horskirv fick de om en otrogen kvinna (hora) såg på barnet naket.
5. Fallskirv, om modern gått över en kullfallen gärdesgård.
6. Ledskirv, om modern krupit under en grind (led).
7. Likskirv, om hon tagit i något föremål som haft med en död att göra.
8. Mordskirv, om någon som mördat en annan, kom in i rummet där barnet var.
9. Jordskirv, om barnet innan det blivit kristnat kom i beröring med jord.

Hade någon dödat en människa, troddes han kunna bota skirven och andra sjukdomar genom att ta’ på den sjuke.

"Örnasting". "Örnasting" (öronstygn) botades genom att en diande kvinna mjölkade i örat. En del tog för samma åkomma hål i öronsnibbarna och satte i ringar.

Stulet och hemburet var bra mot många sjukdomar. Man tog litet därav och gav den sjuke att äta.

Den som skadar en myrstack får kryparesjuken.

Skav av rep, vari någon hängt sig, ansågs bota många sjukdomar, såsom skirven och ryggskott m.fl. Det togs in i mat.

Döaben. "Har en ett döaben på sig, biter varken löss eller sjuke på en", sade och trodde man. Den som "lånat" ett sådant ben fick ej någon ro förrän han burit hem det och kunde ej dö. Skav av döaben, som togs in, hjälpte mot "onna bett". "Onna bett" fick man av ett slags trådformiga maskar som levde i rinnande vatten. 

"Trôt", kallades ett slags ryggvärk, maktlöshet i ryggen, som "tröt". Detta botades genom att den sjuke tog tag i knuten på ett hus, som var flyttat, och därvid sade: "Du sum ä’ flött, jälp mäk fôr trôt!", som upprepades tre gånger. 

Den som var född med tänder kunde bita bort värk.

När ngn hade råkat "svälja" tungspenen, togs denna upp med en fuktad tesked, doppad i salt, eller genom att dra ut mungiporna så långt möjligt och sedan bita ihop munnen. eller genom att någon hastigt ryckte till i nackhåren.

Snörpeln.

En havande kvinna, borde ej rycka till sig en på vägkanten eller marken växande blomma och lukta därpå, under det hon var ute och gick, för då kunde barnet få "snurpern", varmed menades svårt för att hålla snorn utan fick jämt snörpla och snuva för att hålla den uppe, alldeles som när man luktar på en blomma.

Lyten.

Ingen borde skäcka eller härma någons utseende, tal eller rörelser eller göra fula grimaser, för om vädret vände sig i detsamma så blev man sådan.

Man skulle aldrig efterhärma eller bära sig åt, som man hade ett lyte, t.ex. gå med kryckor eller käpp, halta, linka, låtsas ha ryggvärk, skela, läspa eller annat, då kunde man bli straffad med samma lyte. Gud hade skapat människan att vara sådan hon var och hon borde ej göra sig annorlunda.

Förgjordhet.

avvändes genom att binda "vättaljus" vid kärntölen, för att få smör, och lägga sådant i laggen på drickakaret, för att få drickan att "göra sig" (jäsa).

Att binda i svansen på hästar och nedsätta i trösklar : brun åkerlus, Johanneskärne och vitt bävergäll, insys i en fällberedd skinnlapp.

Flatlus.

tvättades bort med grönsåpa.

Mot allt ont ansågs det nyttigt att vid pingsttiden ge svinen "antimonium" och urin.

Mot bet, brott och ohyra, köptes för fyra skillingar svartvit solv och ett vitt husarpulver.

Detta användes även för att få en ko att löpa och gavs därav kalven i första och andra drickan.

Förestående recept efter en i Trollsvik förefintlig handskrift. /1946.

Kräfta.

Genom att äta rå lök motverkade man kräfta. / Aug. Fredriksson, Veka 1945.

Botandet av stamning.

En kvinna 

hade åtagit sig att bota en flicka från hennes stammande och skickade bort henne att hämta en sak åt sig som hon hade på ett annat ställe, och när flickan återkom, sade kvinnan: "Dä hära ä ente mett, dä har lu stôert!" Flickan hade riktigt uträttat sitt ärende och blev arg över den andras orättvisa beskyllning samt förklarade i tydliga ordalag, att hon visst icke stulit det hämtade och vad hon tyckte den andra var för ena, och nu stammade hon ej. "Du ä ente mer stam, du än ja – um du vell kan du tala bra!" sade då kvinnan. Från den dagen blev flickan småningom bra.

"Blank botade Oskar från hans stamning, lyte.

Stammande brukade man bota på så sätt att man skrämde eller förargade den med lytet behäftade så att han glömde av att stamma och här berättas hur den för omkring 50 år sedan verksamme soldat Blank i Bolum därvid bar sig åt.

När vånn Oskar va liten, då stamma han. En da va Blank hemma å slakta en kalv å då kåm vi å tala um dä lutet pôjken hade. "Dä kan le ente vära behövlit, han har ont å dä"; töckte Blank, å så, rätt sum dä va, så saa-n: "Sa du ha botat pôjken, så sjecka hit-en!" sa-n. Pôjken va inne i stuva – där Blank va å slakta feck alldri nôra barn va mä, dä sulle ente va nöttit – å ja jeck in å sa sum så te-n: "Du sa gå ut te Blank, han vell du sa vära mä å jära upp slaktet". Pôjken stack å ut å i däsamma han kom, så feck Blank lôss strupahångslet – longa å levera å dä – å dä drev-en rakt i flesen på pôjken så dä bara sjongde ätter-t.

"Va har lu här å jära din ongarackare – dä har ingen bett de’ komma hit!" sa-n.

Pôjken ble bå arjer å lessen men han va en starker å eraker vrel. Dä så nästan ut sum um han sulle vella flujet på gubben å slaet-en – män stunna se å ga-n besje. Han sa sum sanninga va, att far hade bett-en gå ut å jälpa te, fôr han hade vellat dä, å då joern dä utan te stamma ett enda ol. "Nu ser lu, att du kan tala utan te å hacka!" sa Blank. "Dä sa du hôlla på mä, å senn kan du tacka me fôr jälpa!" sa-n. ’Å ifrå dänn stunna jeck stamminga mer å mer bôrt på pôjken å han ble bra. / Trôllsvikarn 1935.

Sjukdom.

"När vi bodde på Bjurum va dä ena – Apelgrens tös – sum va å plåcka bränntôrv å feck ena tôrva på armen, så dära ofôrhappanes, å ble rädder. Å när ho feck sett barn, sum ho jeck mä, så hade dä en svarter fläck på armen sum så ut alldeles sum å tôrva". / Fru Boh. 1945.

Om en kvinna under det hon gick med barn fick se en orm och blev rädd blev barnet "ormögt", såg på vitögat. / Mor. / Fru Boh. 1945.

Läkekonst

Jag var tolv år . Jag blev sjuk. Då sa mor att vi skulle gå till mor Borg, för hon kunde bota. Hon tog mig med Jag ser att gossen är sjuk sa mor Borg, när vi kom inför dörren hos henne. Jag fick kläda av mig så jag var bara i skjortan, så fick jag ställa så fick jag ställa mig på en viss golvtilja. Så kom hon fram med en gul tråd, med denna mätte hon mellan varje led och slog en konstig knut på tråden för varje gång hon hade mätt. Så knöt hon en gul tråd om halsen. Gossen har varit sjuk i 6 veckor sade hon, men det skall inte dröja mer än på dagen tre veckor så skall han vara frisk. Det stämde. Varken mor eller jag fick tacka eller säga adjö så fick vi inte se oss tillbaka. Inte fick vi betala. Gumman var ansedd. Det var ingen trollkäring.

Det var en kärring i Hornborga som hette Anna Blixt. Hon spådde i kort och kaffesump. Det var många som smög sig till henne och spådde sig hon fick lite betalt av var och en som hon spådde. Om någon ville veta något särskilt så gick de till henne. Sådana som spådde hade inte bra anseende. Att spå i sump gjorde inte så mycket ont som att spå i kort. Spådom var den ondes konster, så en skulle inte befatta sig med det. De ville inte att någon skulle veta att de blev spådda.

Göta Lena var nästan en trollkärring hon botade folk och kreatur. När det var något sjukt, så skulle de till Göta Lena och fråga henne. Hon botade gulsot, tandvärk och alla sorter. Hon mätte på kroppen med en tråd och när hon hade gjort det , så talade hon om sjukdomen.

Fot Olle: I Häggum bodde Fot Olle. Han kunde inte bota sjukdomar men ibland gjorde han så som han skulle kunna det. En gång mötte han länsman Fischer. Länsmannen kände till Fot Olle och tänkte att han skulle göra honom svarslös. Länsman frågade: Hör Du Fot Olle, vad gör de i helvetet idag. Fot Olle svarar : De brasar och bränner med flit för länsman och skrivarn di väntas dit.

Flåtten hade allt möjligt för sig. Han gick omkring och slakta hästar och dränkte katter och hundar. Men han botade också sjuka. Om någon var sjuk, så skulle han till Flåtten och få bot. Han botade tandvärk, huvudvärk och allting. Han hade konster för sig.

Hälsovården

i Broddetorp

B V P den 25-10-1758

§ 12 : Berättades här vara tillgång på dem, som tillförlitligen slå åder, varvid påmintes, att en kristlig jordegumma bör till församlingen anskaffas.

§ 13 : Skulle svåra epidemiska sjukdomar, särdeles den s k Lues Venera, yppa sig, är högst nödigt, att därom med utlåtande till hög. landshövdingeämbetet och provinsialmedikus inkomma, att farsoten genom Guds nåd må förekommas eller dämpas.

// Halenius

Pr den 30-9-1804 § 2 :

Såsom medel till undvikande av smittkoppors härjande förödelse, så togs nämnda ämne i behörigt övervägande, då församlingens resp ledamöter enhälligt beslutade, det klockaren Carl Wingborg, som åtog sig gå i befattning härmed, skulle med görligaste första hos vederbörande provinsialmedikus hämta undervisning uti nämnda för mänskligheten högst gagnande förrättning (skyddskoppympningen).

Ledde av upplysning och nit för allmänt väl, åtog kaptenen välborne hr A A U Mannerhjerta samt hr kvartermästare Båld inseendet över vaccinationens fortgång.

// C Wendt

Pr den 3-5-1812 § 5 :

Föreställde v pastor församlingens invånare, vikten och angelägenheten av att inom sig äga någon kunnig jordegumma eller barnmorska, samt huru nödigt det i detta avseende vore, att någon av kvinnkönet, som kunde vara hågad och tjänlig, att vid förlossningstillfällen betjäna, på församlingens bekostnad (enligt vad åberopad kungl skrivelse innehåller) sändas till provinsialmedikus i orten, eller någon examinerad barnmorska, för att erhålla nödig undervisning. Församlingens ledamöter yttrade sig väl redan äga inom sig åtskilliga erfarna personer, som i flera år med lycklig framgång vid dylika tillfällen biträtt ; ville det gå i författning om verkställighet av vad nu andragit blivit, såvida antingen av nyssnämnda personer, eller andra, någon skulle finnas hågfälld och skicklig till ytterligare kunskapers inhämtande i detta ämne. Som emellertid någon dylik för närvarande icke kunde bestämt uppgivas, så överenskom man att i detta avseende med första göra sig vederbörligen underrättad, då man sedermera vid skeende allmän sammankomst ville ytterligare rådgöra och besluta om de vid den blivande barnmorskans undervisning m m förefallande kostnaders bestridande.

// G Bratt

Pr den 14-3-1813 :

Behandlades åter frågan om tillsättande av barnmorska. En hantverkarehustru vid namn Kristina Moberg i Hornborga, vilken brukade biträda vid dylika tillfällen, hade yttrat sig villig genomgå utbildning. Utgifterna därför avskräckte emellertid och något definitivt beslut synes ej ha fattats.

Till vaccinator valdes emellertid vid detta tillfälle klockaren Johan Valleroth i Bolum, som på församlingens bekostnad skulle erhålla utbildning.

Vaccinator hade förut utsetts 1804.

Pr den 5-5-1822 :

Enligt allmän kungörelse grundad på Kungl Majt:s skrivelse av den 28 dec 1821 och den 6 mars 1822, valdes nu för första gången hälsovårds- eller sundhetsnämnd, vartill utsågs kyrkorådet med pastor som ordf.

Ett vidlyftigt protokoll i ärendet fördes av

G Bratt.

Ur boken om Gudhem: "Kronofogdeberättelserna för åren 1896-1900 utvisar,
att mjältbrand alltjämt härjade svårt i bygden. Under det svåra
mjältbrandsåret 1899 dog i fögderiet 34 hästar, 324 nötkreatur och 5 andra
djur. Det första mjältbrandsfallet i länet inträffade å Karstorp Bolum den
30/6 1899. Drastiska årgärder vidtogs, och militär inkallades för vakthållning
och desinfisering. Vid alla vägkorsningar inom farsotområdet stod vakter, som
rengjorde de vägfarandes vagnar och skodon, ja, t.o.m. dragarnas hovar och
klövar. Kreatursmarknader och hästpremieringar förbjöds."

1825 noterar presten att ett barn dött i utan att vara vaccinerad.

Hur man sökte bota sjukdomar förr i världen
(Esploranto)
Ett mycket intressant drag ut forna dagars folkliv är det sätt, på vilket man sökte förebygga eller bota sjukdomar. Många seder och bruk därvidlag ha väl hedniskt ursprung och deras uppkomst måste sökas århundraden tillbaka i tiden innan kristenomen trängt in över vårt land och fått makt över människornas sinnen. Många kanske äro av yngre datum. Trolldom och signerier – häx, som det helt populärt brukar benämnas på folkspråket – bildar givetvis viktig beståndsdel i svunna tiders läkemetoder. Men man kan också möte naturmänniskors oförvillade blick på ett hälsolivs företeelser. Det var nog ingen tillfällighet att en gammalsvensk kärngubbe kunde sätta en grov spik mellan sina tänder och bryta av den; en dylik prestation var nog ej bönhörseln på något signeri eller resultat av ett bad i en hälsokälla. Det var andra faktorer, som förde fram till sådan styrka: enkel kost och ett liv i naturen. Men detta förhållande hindrar inte att kapitlet om hur man förr i världen sökte förekomma eller bota sjukdom medelst övernaturliga procedurer för forskaren kan vara sav synnerligt intresse.
En stor hjälp mot sjukdomar ha människorna förr såväl som nu haft i de läkemedel naturen själv bereder. Naturen både slår och helar. Tidigt lärde människorna sig konsten att ur dess skattkamrar taga fram vad som behövdes tillbot, när olyckor och farsorter förbittrade tillvaron. Ett gammalt folkligt uttryck säger, att ”det finns ingen sjukdom, som ej har ett botemedel”, om nu också detta är känt av människorna eller ej. Denna naiva tro är säkerligen på rätt väg. Skogar och marker vimlar av örter och växter, som rätt använda till medicin, blivit människorna en mäktig bundsförvant i hennes kamp mot olika sjukdomar. Det gällde bara att få fram vad som behövdes. Människorna förr i världen hade ju mindre möjligheter därvidlag än vii våra dagar, med vår långt framskridna vetenskap. När de därför ibland kommo till korta i sin kamp, må man ej förvåna sig över om trollmedel och häxeri tillgreps för att om möjligt hålla en fruktad sjukdom på avstånd. Under seklers lopp till nyare tid har också människorna hunnit göra många erfarenheter, vilka satt spår efter sig och ingått i nyare generationers medvetande. En gammal sed eller ett från nutidsmänniskans mycket egendomligt sätt att bota någon sjukdom har nog ej tillkommit utan vidare. Kanske naturen själv i många fall varit läromästare och från början anvisat väg och medel om mycket som under tidernas lopp förfalskats och kommit fram till en form, som närmat sig ren trolldom. 
Efter denna lilla inledningsstudie skulle vi här söka nämna några randanteckningar från en västgötasocken och hur man där i decennier tillbaka enligt gamla goda recept sökt förebygga eller bota sjukdomar.
Alla möjliga eller omöjliga örter och delar av dessa fingo skatta till husets medicinförråd.; än var det bladen än var det roten, som togs. Blodrot till exempel ansågs som ett yppersta medel mot nötkreaturens sommarsjuka. Tallbarr och kåda, renlav, bark av olika trädslag och en hel massa annat insamlades och användes vid olika sjukdomsfall. 
Många läkemedel och örter bereddes aldrig, utan togs direkt ur naturens sköte för användning omedelbart. Så till exempel vid sårbehandling det på folkspråket benämnda ”Läkebladet skams avbet”, som växer överallt i trädgårdar och parker. Enligt folksägnen ville vår herre skapa ett läkemedel som skulle hjälpa vid alla slags sjukdomar, och gav för den skull åt nämnda plantade egenskaper, som erfordrades för en sådan förnämlig uppgift. Däröver blev den Onde förgrymmad och bet av roten på plantan som därför nu är kluven mitt itu. Hon gick vid detta strandhugg miste om sin värdefullaste egenskaper, men ansågs av många gamla som ett förträffligt sårmedel.
En lummerväxt – på folkspråket benämnd "Lusalumma", insamlades och användes för att fördriva ohyra. De gamla voro annars mycket renliga av sig, och sådana snyltgäster som löss och andra småkreatur fingo ej gärna fast rot i stugorna bland folk. Men i ett fall ansåg man sig gå bet mot dessa parasiter: Om otyget blivit påvitt på någon familj. Det var då förståss trolltyg med i spelet. Så troddes om många sjukdomar att de blivit påvitta någon person av en ovän eller någon som ville hämnas. Landsvägsfolk fick man ej gärna förtreta, då kunde man riskera att få sig ett vite på halsen. Förstod man att någon vandringsman avlägsnade sig i vredesmod, emedan han tillexempel blivit nekad husrum eller om man varit ovettig mot honom, var enda sättet att rädda sig undan den sjukdom eller vitt han pålagt huset, genom att springa fatt trolldoktorn och slå honom, tills blodvite uppstod. Då hade trolltyget inte längre någon verkan. 
Många historier finnas om huru dylika illasinnade vandringsmän blevo slagna både gula och gröna. På ett ställe kom en dylik vandringsman in och som endast kära mor i huset syntes till, gjorde han sig mäkta hemmastadd, men då han strax ej fick det han begärde, lovade han ett heligt vite åt husets herr, med resultat att denne som stod i rummet intill och åhört herr vandringsmannens beteende och löfte steg fram och gav honom en grundlig daljning. 
På tal om vite äro ju vi osökt inne på den roll vidskepelsen ansågs spela för behandlingen av sjukdomar. Här blir det fråga om behandlingsmetoder som till sin karaktär synes fullständigt skoningslösa, men icke desto mindre tycks lämna goda resultat. Här föreligger en verklig mystifikation som inte kan förklaras på annat sätt än att det ytterst var tron eller självsuggestion, som blev det verkliga medlet till övervinnande av sjukdom eller krämpa. 
För så fruktansvärda sjukdomar eller symptom som fallandesjuka, galopperande lungsot, gulsjuka med flera hade de gamla råd. Nu är dock att märka att man var mycket noga med att en åkomma i tid blev observerad och botad. Fallandesot ansågs kunna bli botad endast i barndomen.
Ett barn som fötts av föräldrar med epilepsi i släkten, måste från födseln noga vaktas. Yppande sig sjukliga symptom i form av huvudvärk, hastigt illamående eller dylikt eller föll barnet, måste medlet omedelbart komma till användning. Blev det ej använt första gången, som sjukdomen mera utpräglat visat sig, ansågs det fara värt att det hela skulle bli totalt overksamt. 
Nu undrar den ärade läsaren vad detta kunde vara för ett läkemedel. Ja, vi röra oss inom ett ytterst ömtåligtområde, och här kan därför ej, och hur frestande det för kuriositeten det än vore, lämnas några anvisningar om huru man förfor vid dylika tillfällen. För övrigt kanske upplysningen hade föga värde. 
Om medlet skall hänföras till gruppen kvacksalva eller ej, låta vi vara osagt. Detta användes dock ej av kvacksalvare i vanlig mening, utan de flesta gamla personer i orten hade lärt det av sina föräldrar eller någon annan det som de påstod, med yppersta resultat och många ansåg sig ha blivit botade på det sättet. Enahanda var det med galopperande lungsot som läkts på det och det sättet, och med den av gammalt folk benämnda sjukdomen bölarevet – något slags knip i magen, som botades genom att uppäta själen i en gåsfjäder det vill säga den hinna, som finns i en dylik fjäder, vilken söndermaldes och förtärdes. Vid magknip skulle man även äta upp (svälja) summa nio pepparkorn, vilket ansågs vara ett bra medel !
Många sjukdomar ansågs uppstå därigenom att man råkade ut för någonting. Man behövde ej göra stort mer än att frysa lite invärtes, när man en kväll kom hem, strax hade man råkat ut, och lämpliga åtgärder vidtogs genast i den vällovliga avsikten att söka få ut det onda. Till exempel man strök eld på en tändsticka och förde lågorna trenne gånger så nära munnen som man tålde, spottade därefter på stickan likaledes tre gånger. Eller man "lät stöpa över sig", en ganska omständlig procedur som det skulle taga långt utrymme att beskriva. Denna stöpning var egentligen en undersökning huruvida något otyg kommit in i kroppen och för den skull behövde avlägsnas. – således ett slags ställande av diagnos. För konstaterade av vissa sjukdomar hade man rätt många märken. Till exempel vid gulsjuke symptom skulle man mäta längd emellan lillfingrarnas ytterspetsar därvid patienten höll båda armarna utsträckta åt sidorna. Var den uppmätta längd exempelvis en centimeter kortare än patientens verkliga längd kunde sjukdomen ej botas och så vidare.
Mot bölder och utslag funnos många botemedel, bland vilka dock åtskilliga måste hänföras till rena trolldomen. En del skulle pockas bort; en del skulle tummas bort med mera.
Man badade även i eller drack vatten ur hälsokällor. En sådan källa var Frommskällan vid St. Lycke i N Lundby. Var det frågan om en mycket sjuk person hämtades vatten ur sådana källor och gavs åt den sjuke att dricka. 
Det fanns också många andra medel för bevarande eller återvinnande av hälsa. Första blåklinten man fick se om våren, skulle man äta upp. Likaledes när myrorna om våren kommit upp, skulle man gå till stacken och slå med handen tre gånger i densamma och mellan varje gång lukta inuti handen, det skulle skydda för huvudvärk med mera. 
Man brukar ofta tala om den starka hälsa och kraft, våra gamla fäder ägde. Gubben som bryter av en spik mellan tänderna, är en typisk kraftnatur ur av svenskt gammeldags folkliv. Till denna styrka hade han dock ej kommit genom brukande av dylika mer eller mindre ansedda läkemedel, som omtalats i samband med denna lilla uppsats. Levnadssättet – enkelt och okonstlat – var orsaken till många av de gamles starka hälsa. Ock så voro de ej rädda för hårt arbete – ej petiga med födan. Gubbarna åt havrebröd så det rök mellan tänderna. Därför fingo de också stark hälsa och behövde ej fälla sina tänder, för att som pojke i sagan tappa ner dem i en springa i stuggolvet och blygt bedja: Kära mus, kära mus, ge mig en bentand istället för en guldtand. 

Pesten

När de gamle talade om pesten, att den hade gått fram över landet eller bygden, så menade de icke därmed själva farsorten, utan en underlig ande, som likt en mordängel hade gått fram genom byn. Man föreställde sig även pesten i form av en ung gosse eller flicka, pestgossen och pestflickan, och de gamle berättade fordom om den sista pesttiden sålund: 
”I min barndom hörde jag min farmor tala om hur det var, när pesten kom till ”vånn by”. Han kom sunnan ifrån in i byn och stannade framför den första gården. Till påseende var han som en liten vacker gosse, men han såg sträng ut och han hade en riva i handen, och med den räfsade han där utanför. Framför de gårdar, där så skedde, fick vanligen någon leva, emedan rivan inte tar allt med sig; men när han kom till sista gården hade han pestflickan med sig och där hon sopade med sin kvast utanför porten, där gingo alla i den gården inneboende". De kommo i själva dagningen och det var därför ganska sällan som folket fick se dessa sorgebud. 
Av en mångfald sägner att döma, synes digerdöden eller stora döden, ha härjat mycket svårt bland befolkningen i våra västgötska bygder. Ja, den härjade så svårt, att på sina ställen hela byar lades öde. Ensamt inom Skara biskopsdöme räknade man över fyra hundra döda allenast av prästerskapet. 
Att bygden vid Hornborgasjöns stränder under sådana förhållanden icke skonades är lätt att förstå, enär bygden fordom ansågs vara en av pestsjukdomar särskilt svårt hemsökt ort. Härför talar även många sägner, och flera ännu öde platser finnas, som bära vittne om forntida odling, som förlägges till och föreskriver sig från denna olyckliga tid.

 Från pesten 1711.

Pesten började som nämnt hos den meromtalade polacken Voiteck Voitecksson i Toltan Voiteck och ”polackskan” angives i Kyrkboken såsom det första offret därför.
På vilka vägar smittan kommit i gårds är nu som då okänt, men av den upprättade, ehuru ofullständiga förteckningen över offren och de i samband därmed av pastorn gjorda anmärkningarna får man veta en hel del om förloppet av farsoten.
”1711 sept. d. 11 död och den 17 begravdes Pålackskan i Toltan, Margareta, som blef död av smittosam sjukdom, thet ingen visste förrän några dagar efter dess begravning, då några de som där voro i vakestugan blefvo sjuke den 20 och dödde den 22
Äfven till Sätuna spreds därifrån sjukdomen, där ett par personer dogo och begravdes i en backe på andra sidan (väster) om byn.
Bland dem som dogo i Broddetorps socken under sept. månad finnas omnämnda :
Lars Lavander, kapellan i församlingen, en sannolikt äldre man, som bodde i Toltan
Jon Fröjdenbergsgården, vars änka Ebba Pehrsdotter undgick sjukdomen men
1816 24/11 dog 80 år gammal.
Socknens nämndeman Arfwid i Fiellåkra, hörde också till dem som dogo. Han var 64 år gammal.
En av de av pesten såvitt framgår av dödsboksanteckningarna svårast drabbade familjerna var den i den efter dess dåvarande ägare uppkallade Fjällåkra Jon Frimansg., varest dogo ägaren Jon Friman 41 år g:l, dennes hustru Rangela 48 år g:l, sonen Lars 8 år g:l,
Per Friman 50 år g:l och Annika Jonsd. Friman 14 år g:l.
Inom socknen dogo i Fjällåkra, Toltan, Ringag. och Åkatorp över 20 personer av sjukdomen, vilka enligt av biskopen, Jesper Svedberg, utfärdat förordnande begravdes på ett ställe mellan Toltan och ”Strömmen”, d.v.s. Hornborgaån.

Forts. n.s.
Forts. Toltan Voiteck, från pesten 1711.

Under november månad dogo sedan endast tre personer i denna i förhållande till storleken starkt decimerade socken.
I Sätuna begravdes under oktober några pestdöda på kyrkogården, medan man i Hornborga begravde ett 20-tal sådana döda norr om kyrkan.
Hovs by, vilken då i kyrkligt avseende hörde samman med Broddetorp, blev också i förhållande till storleken mycket svårt hemsökt, i det att där dogo ej mindre än 24 personer från slutet av sept – fram i nov, då även här några få dogo.
– Här begravdes de döda i Hovs gärde.
Även i Hov drabbades en familj svårt av pesten i det att
mannen : Anders Torstensson, 60 år gl,
hans tre barn : Anders 10 år, Lars 8 år och Beata 3 år
samt änkan –hustrun Karin Kappe,
Britta Nilsd. Kappe och Nils Nilsson Kappe (syskon eller brorsbarn till hustru Karin) dogo.
Anders Torstenssons minne finnes bevarat i namnet på det hemman i byn, vilket han innehade och hustruns faders i ett annat gårdsnamn därstädes.
Att farsoten vid sin början fick en sådan spridning berodde som man kan förstå på, att folk från bygden kom tillsammans på likvakan och begravningen i Toltan och därifrån drogo omkring smittan, mot vars spridning man även sedan faran blev känd icke förstodo vidtaga några åtgärder av vare sig decificerande eller isolerande art.
Sjukdomens art och karaktär ägnas icke av pastor någon uppmärksamhet och man får av vad som säges endast veta att inkubationstiden var vid pass en vecka och att den insjuknade först c:a 14 dagar efter utbrottet ansågs kunna komma att genomgå densamma. Den var emellertid mycket smittsam och skonade varken gammal eller ung.
Pesten spreds från södra delen av Broddetorps pastorat till Bjellum i den norra gen. en piga, som ”lupit” från Hornborga och krupit in i en badstuga i den förstnämnda byn, där anträffad liggande död. Denna piga omhändertogs av en ”knecktehustru Ingeborg i Biellom”, som utbar och nedgrävde henne i utmarken, mitt för byn på andra sidan landsvägen.
Soldathustrun tog sedan den döda pigans avdragna kläder på sig och blev därigenom smittad, så att hon om 14 dagar dog jämte sin 10-årige son Bengt. De båda döda begravdes i en åker vid byn – på en plats, som liksom nämnda pestkyrkogården vid Toltan, av traditionen ännu utvisas.
Sammanlagda antalet av i pesten döda inom Broddetorps pastorat uppgives av den då tjänstgörande pastorn till 80 stycken, vilka icke alla finnas antecknade i dödsboken.































Från pesten 1711.

Pesten började som nämnt hos den meromtalade polacken Voiteck Voitecksson i Toltan Voiteck och ”polackskan” angives i Kyrkboken såsom det första offret därför.
På vilka vägar smittan kommit i gårds är nu som då okänt, men av den upprättade, ehuru ofullständiga förteckningen över offren och de i samband därmed av pastorn gjorda anmärkningarna får man veta en hel del om förloppet av farsoten.
”1711 sept. d. 11 död och den 17 begravdes Pålackskan i Toltan, Margareta, som blef död av smittosam sjukdom, thet ingen visste förrän några dagar efter dess begravning, då några de som där voro i vakestugan blefvo sjuke den 20 och dödde den 22
Äfven till Sätuna spreds därifrån sjukdomen, där ett par personer dogo och begravdes i en backe på andra sidan (väster) om byn.
Bland dem som dogo i Broddetorps socken under sept. månad finnas omnämnda :
Lars Lavander, kapellan i församlingen, en sannolikt äldre man, som bodde i Toltan
Jon Fröjdenbergsgården, vars änka Ebba Pehrsdotter undgick sjukdomen men
1816 24/11 dog 80 år gammal.
Socknens nämndeman Arfwid i Fiellåkra, hörde också till dem som dogo. Han var 64 år gammal.
En av de av pesten såvitt framgår av dödsboksanteckningarna svårast drabbade familjerna var den i den efter dess dåvarande ägare uppkallade Fjällåkra Jon Frimansg., varest dogo ägaren Jon Friman 41 år g:l, dennes hustru Rangela 48 år g:l, sonen Lars 8 år g:l,
Per Friman 50 år g:l och Annika Jonsd. Friman 14 år g:l.
Inom socknen dogo i Fjällåkra, Toltan, Ringag. och Åkatorp över 20 personer av sjukdomen, vilka enligt av biskopen, Jesper Svedberg, utfärdat förordnande begravdes på ett ställe mellan Toltan och ”Strömmen”, d.v.s. Hornborgaån.
Under november månad dogo sedan endast tre personer i denna i förhållande till storleken starkt decimerade socken.
I Sätuna begravdes under oktober några pestdöda på kyrkogården, medan man i Hornborga begravde ett20-tal sådana döda norr om kyrkan.
Hovs by, vilken då i kyrkligt avseende hörde samman med Broddetorp, blev också i förhållande till storleken mycket svårt hemsökt, i det att där dogo ej mindre än 24 personer från slutet av sept – fram i nov, då även här några få dogo. – Här begravdes de döda i Hovs gärde.
Även i Hov drabbades en familj svårt av pesten i det att
mannen : Anders Torstensson, 60 år gl,
hans tre barn : Anders 10 år, Lars 8 år och Beata 3 år
samt änkan –hustrun Karin Kappe,
Britta Nilsd. Kappe och Nils Nilsson Kappe (syskon eller brorsbarn till hustru Karin) dogo.
Anders Torstenssons minne finnes bevarat i namnet på det hemman i byn, vilket han innehade och hustruns faders i ett annat gårdsnamn därstädes.
Att farsoten vid sin början fick en sådan spridning berodde som man kan förstå på, att folk från bygden kom tillsammans på likvakan och begravningen i Toltan och därifrån drogo omkring smittan, mot vars spridning man även sedan faran blev känd icke förstodo vidtaga några åtgärder av vare sig decificerande eller isolerande art.
Sjukdomens art och karaktär ägnas icke av pastor någon uppmärksamhet och man får av vad som säges endast veta att inkubationstiden var vid pass en vecka och att den insjuknade först c:a 14 dagar efter utbrottet ansågs kunna komma att genomgå densamma. Den var emellertid mycket smittsam och skonade varken gammal eller ung.
Pesten spreds från södra delen av Broddetorps pastorat till Bjellum i den norra gen. en piga, som ”lupit” från Hornborga och krupit in i en badstuga i den förstnämnda byn, där anträffad liggande död. Denna piga omhändertogs av en ”knecktehustru Ingeborg i Biellom”, som utbar och nedgrävde henne i utmarken, mitt för byn på andra sidan landsvägen. Soldathustrun tog sedan den döda pigans avdragna kläder på sig och blev därigenom smittad, så att hon om 14 dagar dog jämte sin 10-årige son Bengt. De båda döda begravdes i en åker vid byn – på en plats, som liksom nämnda pestkyrkogården vid Toltan, av traditionen ännu utvisas.
Sammanlagda antalet av i pesten döda inom Broddetorps pastorat uppgives av den då tjänstgörande pastorn till 80 stycken, vilka icke alla finnas antecknade i dödsboken.

 

Koleran 1834. S.S.P. d. 24/8 1834. f. 1. På det, i händelse av inträffande kolerafall inom församl., tillgång må finnas så väl på bräder till likkistor som på tjära, varmed dessa enligt kungl. förordn. böra vara invändigt bestrukna, beslöts, att en av kyrkovärdarna skulle, mot billigt arvode och så fort som möjligt, förfoga sig till skogsbygden, för att betinga bägge delarna, och komma bräderna att uppköpas för kyrkans räkning, av vilken sterbhusen sedan mot kontant betalning kunna tillhanda sig sina förnödenheter, varom icke, böra bräderna komma kyrkan själv till nytta vid framtida reparationer. – Tillika träffades med hem.äg. Lars Svensson i Häljesg. det avtal, att han skulle bränna en kalkugn, så att osläckt kalk måtte finnas att betäcka de i jorden nedsatta likkistor. f. 2. I avsikt att förekomma kolerasmittans spridande hit till församl., stadgades ett vite av tre rdr bankosedlar för var och en, som hos sig herbergerar okända resande eller kringvandrande personer, eller i sitt hus någon s.k. skålknalle öppna påsen – vägfarande deras lagliga rätt dock obetagen att erhålla nattkvarter på gästgivareg. / S. Lundblad. Enligt följande prot. (d. 31 aug s.å.) hade också fyra tolfter bräder för detta ändamål inköpts. På en av sundhetsnämnden i Häggum gjord förfrågan, om Bolums socken ville deltaga i bevakning och rökning vid Korstorps grind, svarades avböjande. Man föreslog, att i stället, om ett sådant försiktighetsmått borde tagas, Häggumsborna måtte dela vakthållningen på Bjellums gärde, där farvägar, från Bolum, Klostret och Häggum, sammanstöta. / Sven Lundblad.