[ överordnad ]
[ samma nivå ]
[underordnad]
[ Innehåll ]
Döden[ överordnad ]
|
Död och begravning
När jag var barn minns jag att de talade mycket om den gubbe som hade svurit sig till den lede. När han skulle dö, så hade de sett en svart hund vid sängen. Han hade så svåra plågor. Men han ville inte dö. Han låg i många dagar på det viset. Till slut skickade de efter prästen. När prästen hade gått så dog han. Men då hördes det som ett skott vid sängen. Di sa att han fick ligga så länge , för att den lede skulle ha honom.
Det var inte bra om den döende hade något ont på samvetet och inte ville tala om det, han fick ligga och pinas. Jag hörde inte något annat än att man skulle strö linfrö kring huvudet för då skull inte döde kunna komma in och visa sig. Så hände det allt på flera ställe, men det i smyg. Jag kommer ihåg att de skulle lägga en gubbe i kistan. Den gubben hade varit elak och när han skulle till att då, så skrämde han med , att han skulle komma upp och titta till dem. De blev rädda och lade en ullsax på hans bröst.
Halm och sängkläder som någon dör på brändes upp. Täcket hängdes in i ett skjul, och det kunde användas till sängtäcke.
Det var med nöd, att någon ville ligga i den soffa eller säng, där någon dött, det dröjde åtminstone länge, innan den togs i bruk. Det var olika, men för det mesta, så var det på det viset. Om den döde nämnde Guds namn innan han dog, så var man säker på, att han blev salig. Om de blev fula i ansiktet när de var döda var ett tecken på att han inte var salig.
Man skulle inte bära lik över åker ty där slutade då att växa. På begravningar voro kvinnor svartklädda och på huvudet svart silkesduk. Männen var svartklädda. Bondgubbarna hade hög hat, den kallas för storm.
Far och mor talade om att i deras ungdom fanns inte dödgrävare. Då fick anhöriga till den döde skotta igen graven eller också stannade kuskarna som var med i begravningsföljet och skotta igen graven.
Vid ena makens död i familjer med underåriga barn, utsågs om fadern dött
förmyndare för dessa på hans släktsida, en broder eller svåger, och om modern
dött någon närmare anförvant till denna.
För änka utsågs dessutom, om denna icke själv sörjt för s.k. biträde, god man,
att bevaka hennes rättigheter.
| Om arv. Det är inget märkvärdigt i att en människa dör – den vägen måste ju alla gå. Men igenom dödsfall ha ej sällan inträffat omständigheter, som varit desto märkvärdigare och stundom blivit till verkliga problem för de efterlevande. Detta har i synnerhet gällt arvsrätten i fädernetorvan. Förr i tiden när arvet av gården tillkom den äldsta sonen och när gårdarna ej fingo skiftas i hur små delar som hälst var ju saken enklare. Då var arvsrätten given eller också kunde lotten få avgöra, vem av arvingarna som skulle få sitta kvar i det gamla hemmet eller bli ägare till arvegården. Visserligen kunde ju gården säljas och pengarna därför delas men detta ansågs på något sätt oriktigt och förekom sällan. I stället tillkallades värderingsmän, som sedan bouppteckning hållits, förrättade arvskifte, varvid värdet å de ärvda fastigheterna bestämdes och lösegendomen, som oftast redan då försålts på auktion, skiftades. Då fastigheten, om delning var möjlig och arvingarna voro ense därom, uppdelats i lotter eller delar av lika värde, lämnades oftast till älste sonen rätt att välja sin del, varpå de numrerade lappar å vilka uppskrivits vad på var och en ankom, vekos eller rullades samman, lades i en hatt eller skål och drogos av var och en för sin del. Naturligtvis hindrade ingenting, att arvingarna sins emellan bytte lott, om detta var för dem önskligt eller förmånligt, hälst om därom överkoms innan det införts i arvskiftesinstrumentet vad var och en erhållit. Där fastighet ej fanns tillräcklig för alla arvingarna utskrevs s.k. ”lottlösa” lotter, d.v.s. lotter enligt vilka de som fick dem på annat sätt eller genom fordran av den eller de som fingo fastighet erhöllo sin del i boet. Detta förfaringssätt vid arvskiften hängde i sig även efter det lagen tillät delning av hemmanen i så små lotter som hälst men förekommer numera mycket sällan. |
|
Varsel.
Hade man vita får och dessa fingo svarta lammungar, sades någon i gården eller släkten snart dö. /Sten 1930.
Då likugglan skriker sitt ”klä vitt” vid husen eller råttorna tränga in i desamma är detta dödsbebådande tecken. / Farmor d. 1923. Någon dag före hennes död gingo råttor in i rummet.
Om man drömmer om vita kläder eller begravning, kommer snart någon en närstående person att dö. / Mor 1926.
På Juldagen skulle man ej sopa golvet, då sopade man ut någon av husets innevånare, som i så fall, kom att dö under följande år. / Far 1927.
”En sa ente skåda fôttera, då får en spörja lik”. / Far 1927.
Om barn, som voro ovanligt försigkomna var den tron gängse, att de blevo ej gamla. /Far 1927.
Om man vid inkörandet av säden råkade glömma en stack eller ”stuka” kallades detta att duka ”kalasebol”. Man trodde att man då skulle få göra kalas, i synnerhet begravning, innan nästa år så års. / Far 1927. Detsamma sades om man vid sådden råkade se så dåligt upp att ett stycke blev osått. / Dito.
Råkade man vid utformandet av brödet (vid bak) köra fingret i kakan, sades man komma på begravning innan den var uppäten. / Ond 1927.
Då man glömde bort en kaka vid bakning kom snart ett dödsfall att inträffa. / Mor 1927.
Om man råkade ”kåmma i klämma” mellan dörren och tröskeln fick man snart spörja lik. / Ond 1927
När två med varandra bekanta personer möttes och den ena ej kände igen den andra, brukade man säga "Antingen dör lu äller u ja snart”. / Mor 1927.
Kom man att trampa över halmstrån, som lågo i kors över vägen, ansågs detta betyda att man snart fick spörja lik. / Far 1927.
När hönsen utan särskilda tecken till sjukdom dogo, trodde man att någon i gården snart kom att dö. / Mor 1927.
Om ett lik ej styvnade före begravningen, betraktades detta som ett förebud till att någon snart skulle komma efter. / Ond 1927.
Om ögonen på en död ej kunde fås att sluta sig, sades ”han ser efter fler”. / Far 1927.
En person, som mot vanan var ovanligt arbetsam och ”hang i å slet” från bittida till sent, sades ej ha ”långt kvar”. / Far 1927.
Då tuppen gal tre gånger efter varandra om kvällen, bebådar han dödsfall. / Far 1928.
Då vid dödsringningen lillklockan slog sista slaget, troddes nästa lik inom församlingen bliva ett barn, men då storklockan slog sista slaget trodds det bliva en vuxen person, som nästa gång kom att jordas där på kyrkogården. / Ond 1926. Varsel.
|
| Döden. När någon dog lade man en psalmbok under hakan för att munnen ej skulle öppna sig och en stor kopparslant över vardera ögat så att dessa skulle hålla sig tillslutna. / A. P. 1926. Likkistan förfärdigades i de flesta fall av socknens ”kistemakare”, någon snickarkunnig man, som helt eller delvis hade till yrke och levebröd att göra skrin och kistor. Nästan i varje by fanns en sådan yrkesman. Bland de sista utövarne av detta yrke nämnas i Bjellum Krut och i Bolum ”Munars-Anners”. / Sten 1930. Kistan skulle alltid göras på dagen. Hinde ej den man först vände sig till, gick man merendels till någon annan. För att ej nödvändigtvis gå miste om förtjänsten var kistemakaren mån om att ha tillräckligt med upphyvlat virke på lager. / Sten 1930. Så snart någon dött sändes bud till ”kistemakarn”. Detta tillkom i regel någon av husets manliga invånare, medan kvinnorna hade att dra försorg om den dödes svepning och likrummets iordningställande. Skulle snickaren släppa till kistvirke medförde budet mått av den dödes kroppslängd och snickaren tillverkade kistan hemma hos sig. Hade man återigen virke och utrymmet i den dödes hem så medgav, bad man snickaren att där göra kistan. För att vara säker om att snickaren ej skulle ha förfall var ej ovanligt att man i förväg tingade på honom till detta arbete. När kistan var färdig skulle snickaren utom betalning ha två duktiga supar, såvida man icke i stället bjöd denne och hans hustru på efterkalaset. / Sten 1930. Krut sade sig ha varsel om, när någon skulle dö och han fick göra kistan. Då packade det i hyvelbänken. / Sten 1930. Likrummets väggar kläddes med vita lakan och i dess hörn sattes svartmålade kors av trä. Mitt på ena kortväggen, den mot vilken kistans framända ställdes, upphängdes en med religiöst bildmotiv försedd tavla. Golvet beströddes med hackat granris. / Sten 1930. I stället för granris brukade somliga breda halm på golvet i likrummet. / Ond 1925. Den döde ”lads på strå”… halm lades i kistans botten och därpå liket. Därav de gängse talesätten att ”ligga på stråt” om ett hemmastående lik och ”likstråt” (”likståt”) om en begravningsprocession. / H. J. 1930. Inget av ylle fick användas till svepningen. ”Våra di to på farfar ullstrumper å senn do far’, sa far”, berättar en gammal fru, vars fäderneärvda åsikt är, att om de döda ej gåvos vad de skulle ha, så var detta till men för de efterlevande, som aldrig fingo skörda frukterna av slik snålhet eller dumhet. / Sten 1930. Vid svepningen ikläddes de döda merendels strumpor och vantar – för att de ej skulle behöva frysa i graven. Mången förfärdigade sig själv dylika. Dessa gjordes alltid av vitt lingarn eller (senare) bomullsgarn. Plaggen ifråga kallades ”jolastrumper å jolavanta”. / Sten 1930. Liket sveptes i vit väv, s.k. sockerduk, såvida vederbörande ej varit gift och brudsärken eller brudgumsskjortan fanns i förvar, då i stället denna användes. / Sten 1930. Var den döde en äldre person målades kistan svart, annars hölls den i vit färg eller omålad. Kring kistkanten sattes en rimsa av sockerduksväv. / Sten 1930. Andersa-Lena var jordegumma – barnmorska och liksveperska – och anlitades i alla slika fall som kokerska. Det var vanligt att dessa sysselsättningar voro sammanparade. Sådana kvinnor anlitades alltid i första rummet. / Sten 1930. Man skulle ej säga om någon, att han blivit osalig, det var sådant ingen mänska visste. Se sägnen om ”Lôre hôpp”, som nästan ordagrant berättas även av Sten 1930. ”När tia ä ute, då dör mäenska”. / Sten 1930. När någon låg sjuk och man väntade få döden till gäst, gick någon innevarande ut och vände på en av taktorvorna. Den döende troddes därigenom få en lätt dödskamp. / Ond 1926. |
Gravseder. Förningen. Utom den egentliga förningen medfördes från varje hushåll : 2-4 kakor till huset. 1-2 till kokerskan och 1-2 till tvätterskan. Till de båda sistnämnda gav man även penningar. Vid middagen samlade man dessutom upp penningar till kyrkokassan. / Sten 1930. En storslagen begravning se Sundbl. sid 227, d:o 176. Salig sid 157. Sägen ”En sa ente ta lik genvägar” /Far 1936. Kransar och blommor voro ej vanliga vid begravningar förr i tiden. Kistan kläddes dock med blommor och grönt av den dödes anförvanter. Om vintern använde man sig härvid av vintergröna och myrten och om sommaren vilda blommor och grönt. I handen på kvinnor sattes en liten blombukett, särskilt unga kvinnors lik pryddes med blommor. / Sten 1930. Till begravningen inbjöds i första rummet : den dödes närmaste släktingar, grannar och umgängesvänner samt de självskrivna, prästen och klockaren. sedan i mån av förmögenhet och utrymme fjärmare släktingar – släkt till släkt – familjens närboende umgängeskrets, kyrkvaktaren, grävarne och andra. / H. J. 1930. Kistan med den döde bars alltid till kyrkan, hur lång väg dit man än hade. Ingen ville släppa till häst och fordon. Några vidskepliga motiv härför framhållas likväl ej – fast så ofta är sagt. Grunden till denna sedvänja var helt enkelt religiös. Kristus hade burits till graven och därför skulle även människorna bäras. / H. J. 1929. Det berättas att hästar, med vilka man kört döda blivit förstörda, istadiga och modstulna. Så straffade Gud den som bröt mot hans bud. |
| På väg ut. 1660 Vassag. Karl Svensson. 1834 Svensg. Erik Andersson ut 1861. 1845 Valltorpet Hj. Karlsson. 1845 Träla Artur Andersson. 1831 Sandlid Karl Nilsson. 1838 Backen Samuels sterbhus. 1835 Trollsvik Br. Karlsson G:son. 1785 Bäckag. Nils Hermansson. 16 Källeg. Johan Larsson. 1796 Holmag. r. Andersson. 1750 Böljan J-P. Einar Stark. 1703 Säckesten Holmqvists sterbhus o. Albert Svensson. 1800 Sörg. Agda Johansson. 1851 Korpatorp Oskar Gustafsson. 1730 Torstensg. Valfr. Johansson o. Evert Karlsson. 1847 Lunnen änkan Andersson. 1841 Storeg. Georg Vernlund o. Helge Larsson. 1812 Kappag. Gustaf Kjellman. 1650 Afzesg. Holmqvist sterbhus. 17 Frimansg. Jakobs sterbhus. 1802 Falbog. Joh. Tenberg. |
|
[ överordnad ]
|