Barndop.

Kullberg var på barndop i Vässtorp. Det varade i tre dagar. Alla dagarna var han där. "Det syns att Sven Jonsson värderar sin hustru som håller ett sådant kalas", sade då kyrkoherden. / Fru Nyb. 1945.

Barnlek.

Förningen.

växlade ibland efter råd och lägenhet, men i de flesta fall visste man på förhand, vad den eller den, kom att giva : äggost, brunost, "kokebakelser", etc. Vid mitten av 1800-talet börjades småningom med köpta förningar, sockerkakor o.s.v., varå den dödes namn, kors och utsirningar funnos. Sten J 1930.

Grannalag och slotterlag.

Vid utförandet av vissa arbeten hjälpte man inom byalaget varandra och i större byar hade man i det avseendet organiserat eller sammanslutit sig i s.k. grannalag, bestående av roten eller några närbelägna gårdar.

Grannalaget utgjorde sålunda t.ex. ett slotterlag. Var emellertid skörden riklig hände det dock att utom detta stående inbjödos att hjälpa till.

Varje slotterkarl hade efter sig en räfserska, vars uppgift var att raka ihop det slagna höet i strängar till lämplig och jämn storlek. En fästmö följde vid slika tillfällen sin utkorade, annars kunde det vara vem som hälst, av slotterkarlen eller husbonden, gärna efter överenskommelse, ombedd flicka eller kvinna. Bland de ogifta hade valet av räfserska alltid en viss betydelse, då dessa såväl under arbetet som den på kvällen följande dansen på logen, efter vilken det var sed att följa sin flicka i ladan (gå larak). På grund av att man den följande dagen skulle fortsätta arbetet hos grannen, tillsågo de äldre att dansen ej höll på för länge.

Undfägnaden vid dessa slotterhjälper var den rikligast tänkbara och på öl och starkvaror sparades ej. /Allm.

Jakt.

Angående fångstsättet vid jakt omtalas snaror för fåglar, gropar för vargar och rävar. s.k. harstockar för fångst av harar, fällor för fångst av småvilt, t.ex. iller och utter.

När man skulle ut och jaga var det av stor vikt för jaktlyckan, att man fick gott "mot" (möte). Som dåligt omen betraktades att möta gamla fruntimmer och om en katt sprang över vägen. Spottning hjälpte ej alltid. Bössan blev förgjord om någon tittade den i mynningen. / Ond.

Jul.

Julaftonen firades med största högtidlighet. Bordet dukades som till ett bröllop. Allt av värde i huset togs då fram och det som ej användes ställdes på möblerna, upphängdes på väggarna eller lades på bjälkarna i taket. Silverskedar, tumlare, drickastånkor, tenntallrikar m.m. ställdes på bordet och användes. I taket över julbordet hängdes en med papper och grannt klädd ljuskrona med nio eller tolv ljus uti.

Julgranar voro ej allmänt vanliga förrän på 1870-1880-talen. Framför vars och ens plats vid bordet lades en s.k. julahög, bröd och kakor av alla slag, och rikligt med mat framsattes, varibland julahösen, julaskinkan och julaosten ej fick fattas.

Medan julagröten och julafesken kokades var man i ladugården, där man mjölkade och utfodrade och önskade djuren en god jul. I ladugården hade allt foder våndlats färdigt så att det skulle räcka under juldagen, då man ej häller utgödslade.

Diskning förekom ej häller utan var och en åt på sin tallrik, om nu huset hade sådana, och maten dukades ej bort, endast nytt framsattes om något tog slut. Man hade gjort allt i ordning så det skulle räcka till och väl det.

När man suttit till bords och ätit samt läst julevangeliet, ställdes stolar och bänkar undan och den förut inburna halmen breddes ut på golvet. Sedan var det gångbord och var och en åt och drack när som hälst och så mycket han orkade.

Om någon under det man åt gick ut och tittade in genom fönstret, kunde han få se den utan huvud som skulle dö innan nästa jul.

Av samma anledning såg man på julmorgonen efter i askan om in- eller utgående fotspår funnos, varav man kunde se om några "kom" eller "gick".

I julhalmen förekom sedan allehanda lekar, men i synnerhet barn, som skulle till julottan, fingo gå tidigt i säng.

De äldre kunde sitta uppe till midnatt för att se hur ljusen då dansade av glädje över Frälsarens födelse den dagen.

Jullekar.

Väga salt: En pojke eller karl lade sig på magen i julhalmen och en annan på dennes rygg, tog sedan med sina armar under den förstes armar och knäppte händerna över hans nacke. Sedan skulle den förste gå upp med den senare.

Pantlekar.

Ro till lands : Den som hade lämnat pant skulle gå ut. Man tog ett handfat med vatten och satte under knäna på någon. Så kallades den andre in. "Du sa ro till lands, sitt här på knäna!" När den förste då skulle sätta sig, drog den andre isär knäna, så att han satte sig i mellan – i vattnet.

Peka i månen : Det bands en duk för ögonen på den som skulle peka, varpå man ledde honom fram till en av lösningsnämnden. "Peka i månen!". När han då räckte ut fingret passade den andre på att hugga tag i det med tänderna.

Ligga i ladorna.

Att "gå la’rak" var förr ett vanligt nöje, som bedrevs av ungdomen. Det var vanligt långt in i senare tid, vilket var ett talande bevis för hur hopplöst det är att söka förhindra ungdom att träffa ungdom.

Ity fråga om detta nöjes avskaffande hade flera gånger varit på tapeten vid visitationen och sockenstämmor och förbud däremot gjorda.

Sålunda var saken om den gamla seden att "ligga i ladorna" före vid sockenstämma en 11 juli 1826, den gången närmast i anledning av en anmaning från K. B. till stiftets präster.

Vad denna osed, att tjänstefolk och barn utan åtskillnad av ålder och kön begagnade höskullar och lador till viloställen och nattläger, meddelas, att sådant uteliggande redan på de flesta ställen i denna församling var avskaffad.

Kyrkoherde Bratt säger emellertid i protokollet: "Skulle det dock, i anseende till behov av utrymme och frisk luft under den kvalmigare årstiden någon gång finnas tillåtligt och kanche nödvändigt", ålade han föräldrar och målsmän att däröver hava tillsyn, så att icke dygd och goda seder därav förnärmades.

Ligga i lador 

P V P den 29-11-1778 §12 : Som det ofta giver anledning till mycket oanständigt leverne, när ungdom av bägge könen ligga i hölador ; ty överenskom man nu, att häremot, vid nästa sockenstämma, utsätta vite. // Paul Wahlfelt

Löner.

En dräng fick vara bra kommen i växten innan han fick en skinnpäls i lön. / Johanna i Kappag. 1946.

Löner och priser.

Gamle kyrkväktare Abraham berättade, att han när han som 22-årig hade drängplats, hade han 20 rdr i lön. En häst kostade vid denna tid 70 rdr, en ko 20 rdr och en oxe upp till 40 rdr. Abraham var född på 1820-talet. / O. i D. 1946.

Nojsande.

Man tog barnet på korsknä och sjöng under det man stampa takten: "Ria, ria ranka! (skanka)" o.s.v.

En nyckel el. dyl. hängdes på en snodd och dinglades fram och åter under det man sjöng: Binge bang, klockan sang. Liller feck e klänning. Prästen feck e penning. Klockarn feck en lort, som han sopa bort. eller annan vers eller rim.

Pelle pipen. Den som nojsade med barnet, hade med pek- och långfingret nedifrån eller från sidan mat barnets huvud sägande : "Dä kommer ena lita mus å krupane, le, le, le, le, lelle pipen och stannade med en lätt tryck av fingret vid barnets hals eller armhåla.

Fingrarnas namn : Man tog barnets ena hand och tog finger efter finger, med början på tummen och sade: tummetott, leckepott, långe man, stackar hann å lella fatti käring.

Eller: för tummen : jak ä svulten, pekf. : ja vell ha mat, långf. : var sa vi ta’t, ringf.: I mora kista, lillf. : du lella slafsebötta.

Man tog i barnets näsa och frågade: "Va heter prästes bläsa?" Kunde barnet tala, skulle svaret lyda : "Stäpp däsa!"

Köpa gäss : Man lade det ena fingret över det andra, så att handen liknade ett gåshuvud och frågade: "Vell du köpa gäss?" "Jaa!" "Ta dum strax!"

Väga fläsk : Man lär barnet att med ena nypan hålla tag i skinnet på den andra handens översida och tager själv på samma sätt tag i dess och sin egen hand samt väger upp och ned.

Skuggbilder roade barnen ofantligt och många voro skickliga att med händerna mellan ljuset och t.ex. spismuren framställa de underligaste figurer av gubbe, ko, hare, varg m.fl.

Man ritade på en griffeltavla eller papper figurer av många slag: gumman gick till Brunnen efter vatten, ramlade fyra gånger omkull, gick en annan väg hem och kastade ut sopkvasten, varav bildades en råtta, o.s.v.

Skogen på Segersta-falan.

Pauli mötte en dag en bonde, som skulle fara till skogen efter ved och sade till denne: "Vi sa ta skogen ifrå er nu, så du får ente ta nôn skoj!" "Ja, män ja ä tvongen å ha lite å ella mä" svara bonden. "Nå, um du tar ett trä å ja ett, så kan ingen jära ve’t", sa Pauli. John i P. 1948.

Bryngel, Anders Thräff och Pauli skulle försöka få Ratan ifrån bönderna.

Sorg.

En far skulle sörjas i helt år, en mor i halvt år och syskon i kortare tid allt efter ålder och tycke. Den som hade sorg skulle sitta i kyrkan medan andra stodo. Då "Unge Hasselskog" kom till Broddetorp, tyckte han att allt för många sutto då de enligt bruk skulle stå. Han drog en gång fram detta i predikan, sade : " I sa stå upp, I sum ente har sôrj", sa…. Sten J 1930.

Spanntröskade.

Spanntröskade gjorde man allmänt å de större gårdarna och lönen var var 10:e skäppa. Slotterhjälperna voro av ungdomen eftersökta arbetstillfällen. Man hade då mycket mat, dryckjom och rolighet för sig. Potatishjälperna likaledes, i synnerhet av de fattiga, som därigenom kunde få sitt matförråd utökat. Lönen var en halvskäppa potatis per lag. ( I Borregården, Varnhem, fick man om man ville lika mycket äpplen.) / Johanna 1945.

Tjänstefolk.

Tjänstefolk var det gott om. Om vårarna kom stora sloer långväga ifrån och sökte drängplats. Småland, Dalarna. /Johanna 1945.

Ögnakällan.

Häri brukade man tvätta sig för att få friska ögon och vacker hy. En fru i 40-årsåldern (Märta i Bosgården.) vars mor var från gården Träla, ej långt från källan, omtalar att hon som liten tös, varit vid källan och nyttjat dess vatten. En slant skulle då offras däri. Det var ännu vid slutet av 1800-talet många som besökte källan. Källan är numera igengången men platsen utvisas ännu. /Märta i Bosgården.

Hallingakällan.

Låg i den s.k. Hallingen i Odensängens östra ända, ej långt från Majsängssten, söder om Hornborgaån, 30-40 m. väster om torpet Dalen under Bosgården. Detta var en vinter som sommar stark flödande källa, med avlopp mot norr. Läge strax söder om vägen till Bosgården. Här drack man om midsommar hälsa och samlades till lek och dans. Vid drickandet var det brukligt att offra en slant i källan. /Märta Eriksson Larsson Bosgården. 1944.

"Du kommer aldrig se dina barnbarn fast ett dör här".

På den vid landsvägen belägna delen av bolumshemmanet Stommen bodde från omkring 1870 en ägare med namnet Nils Andersson, som i dagligt tal benämndes vid förnamn plus gården. Denne brukade i sitt hem taga emot och logera några av de bättre av en tidens gårdfarihandlare, bland dem en karl vid namn Hjort från en socken i trakten av Tidaholm, som emellanåt kom denna vägen och som av ett par minnesgoda åldringar förmodas vara identisk med den i det följande omnämnde spåmannen, ehuru han ej dessa veterligen hade sällskap med några hundar och således ej med absolut säkerhet kan sägas vara densamme.

Denne Hjort skulle enligt uppgift ha varit en förläsen student, som försörjt sig genom ett med en s.k. kramlåda fördolt tiggeri.

"Hjorten" stannade ofta flera dagar i sträck och betraktades nästan som en vän i huset eller åtminstonde som en välkommen gäst. På hans mindre lovvärda strykarliv gjordes här aldrig någon anspelning och han behövde aldrig ligga på logen fast Nis på Stommen sommartiden själv brukade ha sitt sovläger där. Han bereddes alltid plats i stugan, vanligtvis i köket och syntes i sitt uppförande vara en fin karl, skrivkunnig och belevad. Till följd av att han förfruset fötterna hade han dock svårt för att gå och måste "skutta" sig fram genom livet.

Vid sina besök skrev Hjort alltid "amerikabreven" åt Nis på Stommen och annat folk i orten, och med födelse- och namnsdagsversers författande och textande var han dessutom anlitad och ofta hade Nis på Stommen en lång lista beställningar till honom, då han kom, och då var det alltid kalas för dem båda i stugorna, ty båda ville gärna ha sig en "tår".

En gång när Hjort skrivit brev till en av Nils’ döttrar i Amerika, som kort förut fått ett barn, sade den förre till den senare :

"Det är allt bra underligt, att man skall ha barnbarn så långt borta, att man aldrig får se dem, och det kommer just nu för mej en sak, som jag skall säga, bara du inte blir stött – och det är, att du aldrig får se något av dina barnbarn, fast ett av dem dör här i ditt hus, detta fast du alltid äger synen i behåll!"

Mera ville Hjorten ej säga, trots det att man ansatte honom, och yttrandet råkade snart i tillfällig glömska.

Någon tid därefter hemkom Nisa dotter Tilda, som innehaft plats i staden Lidköping i välsignat tillstånd och som Nis var en sträng karl, som, om han fått veta rätta förhållandet, antagligen skulle skickat dottern på dörren, så vågade den mot dottern ömma hustrun ej omtala hur det var fatt utan föregav dottern vara sjuk och lät denna ligga till sängs.

Allt lyckades också utan att Nis anade eller förstod något förrän saken var överstånden. Men när han slutligen fick veta sanningen och förstod att han förts bakom ljuset, så blev han så rasande, att han icke på flera dagar visade sig i hemmet utan logerade i ladugården och åt hos en närboende broder.

Barnet ville sig dock icke och först när det var dött återvände morfadern till hemmet och familjen, men var fortfarande så gramse att han icke ville se detta, som begrovs utan att han någonsin fästat sina ögon vid det.

Sålunda gick spådomen i uppfyllelse, ty barnbarnen i Amerika kommo aldrig och hälsade på honom, och för sent kom Nis att tänka på denna och dess verkliga innebörd, vilket emellertid kom att ske innan Hjorten nästa gång besökte honom och medförde, att denne ej blev emottagen utan fick söka sig härbärge i en granngård, dit dock Nis följande dag kom och bjöd honom åter komma till sig.

"Den du älskar du får – men lyckan ej består".

Förenämnda händelse på Stommen lär ha timat omkring 1890, men även i den gård, där mannen efter att ha blivit avvisad därifrån fick stanna uttalade han några andra spådomar, som vi här icke kunna underlåta att omnämna.

Den ena av dessa rörde dottern i huset och är av vanligare innehåll. Dottern i gården stod just i begrepp att gifta sig och utfrågade på unga flickors sätt mannen om sina kommande öden. Han var antagligen till följd av vad förut tilldragit sig föga benägen att säga något men den unga damen gav sig icke med mindre än att han något lyftade på framtidens slöja och han lagade att hon först och främst fick veta, att hon skulle få den hon älskade eller m.a.o. var förlovad med, att hon skulle få fyra barn och en del andra saker.

Bland dessa senare var, att av barnen tre skulle vara flickor och det fjärde en son. Den senare skulle dock dö i ungdomen. Detta slog också riktigt in.

Vidare omtalade han att hon och hennes man skulle efter fadern bli ägare till gården, trots det att en broder fanns, men att de snart skulle sälja den och flytta därifrån på grund av stridigheter inom familjen. Dock skulle de få det bra även dit de kommo. Mannen skulle dock aldrig skänka henne den ömhet hon önskade av honom. Och även dessa spådomar slog fullständigt in.

Det var emellertid mycket mera, hon skulle velat veta och i tanke att få göra detta följde hon honom på väg, då han fram på eftermiddagen begav sig därifrån till Stommen.

När träden huggas bli svåra tider.

Under vägen till nämnda ställe stannade mannen ute på den s.k. Tån och sade som så :

"Du är nyfiken på vad framtiden bär i sitt sköte, men jag skall säga dig att onda och goda tider växla och att det kan vara bra att inte veta, vad i morgon skall ske. Det skall jag dock säga dig – fast du inte upplever den dagen och kan vara tacksam att inte behöva det – att när de unga trän, som växa där nere vid bäcken i sinom tid huggas, så blir det svåra tider för bönderna och många, många av dem ge sig in till städerna. Det blir dem omöjligt att leva vid jorden. Till makten har då kommit folk, som avundas dem deras arbetsro och förtjänster och vilja slå allt under sig. De fråga inte efter om de ställa sina uppdragsgivare och folket inför svält och brist, bara de få föra fram sina idéer och taga ifrån de dygdiga deras egendom och företagsamhet.

Inget krig har någonsin haft så demoraliserande verkningar. Hav dina barn och vänner att stå detta onda emot och gör som jag – bed Vår Herre, att han så mycket som möjligt förskonar oss från det onda som komma skall.

- En dråpare och menedare sörjer för trädens nedtagande och jag räknar ej de som då styra landet bättre. När de hederlösa sitta vid styret och rätt och sanning förtrampas, när husfader saknas, alla göra så litet som möjligt och man vill förbjuda allt, då äro träden borta – men deras rötter spira."

Rörande denna spådom kan man ännu icke säga att den slagit in, ehuru tiden därför nu synes vara inne, då träden på nyåret 1946 avverkades och upphöggs i meterved som ännu när detta renskrives delvis kvarligga.

Träden ha nedtagits på föranstaltan av Bolums skifteslags vidförande hem.äg. Jakob Josefsson i Korsgården. Det kan annoteras att denne i yngre dagar vid ett tillfälle stod inför domarskranket såsom tilltalad för delaktighet i dråp, varifrån han friade sig genom ed. febr. 1947.

Sed vid husbygge.

När de hade rest takstolarna vid ett bygge, så hölls taklagsfest. Då söp de så mycket de orkade och söp dansade de "sjortedansen", d.v.s. tog av sig allt utom skjortan och dansade. / Joh. i Käl. 1945.

Seder om Bakning.

På Äspås bakades tre skäppor råg i taget. Om Jul bajades där s.k. surbröd, som tillagades så att man blandade stötta, kokta potatis med rågmjöl till en lagom fast deg, som bakades till limpor. / Träla 1945.

Bröllop.

På ett ställe rustade man till bröllop och som det var i den gamla goda tiden hopades mycken mat i huset och man var rädd att tjuvar, som förut hänt, skulle spela dem sprattet att förse sig. Man diskuterade i anledning därav vilket som skulle vara bäst att sätta in säkra låsar eller hålla vakt. Det förra alternativet föreföll dock bröllopsgårdens ägare alltför dyrbart och då han ägde en son, som på grund av sjukdom var arbetsoförmögen men kraftig och villig, så tyckte han, att den senare möjligheten vore lämpligare samt dekreterade:

"Vi tar den siste utväjen! Vånn Gustav, sum ente kan uträtta nô aent, får seta ve dörra å vakta. Han ä möe säkrare än nån trälås!"

Därvid blev det nu också och hade ej kokerskan, som hört yttrandet, varit besjälad av ondska samt därav smidit, så hade nog inga komplikationer inträffat, men denna åstadkom – själv eller genom att inte tiga – att den sålunda utsedda vakten erhöll det kanche icke alldeles oförargliga binamnet "Trälåsen".

Om lussemôra samlades man på en plats och drack kaffe och brännvin. Det kunde vara några grannkarlar, som ofta brukade vara och hälsa på varandra. En del hade brännvin med sig och en del gick utan att ha brännvin. De visste att de skulle bli bjudna. Dessa och på flera andra ställen var det sed att vi skulle äta smörgås den morgonen och far bjöd alla i huset på brännvin. Även de små barnen fick lite att smaka på. Det kunde bara vara några droppar. Somliga klädde ut sig och tog skråbukn ansikte på sig Det hette att det var Lusse Per, som kom. Det var något fult med denna. Han skulle se ful ut, och barnen blevo så rädda, var han kom, han hade förning med sig och bjöd på brännvid var han kom. Det var flera i sällskap - De övriga var också utklädda så att de inte skulle kännas igen. När de hade bjudit på flera kaffehalvor så gick de till en annan stuga och bjöd. Så gick de så länge förrådet räckte. Då brukade de också vara lagom fulla. Smörgåsar på bordet kallades också lussebit. Lesse Per kom aldrig förrän kl. 12 på natten, men sen kunde de vänta honom när som helst. De skulle gå så att de var osynliga. Ingen skulle känna igen dem. Mina föräldrar talade om att lussenatten var den längsta natten på året. Kreaturen fick extra hö den kvällen för att inte natten skulle bli så lång för dem. Detta mål kallades också för lussebit.

Några ungdomar samlades och sjöngo Staffan. Di gick omkring i byalaget. De hade en stjärna med brinnande ljus i. Det var många färger i det papperet, som omgav stjärnan. När man snurrade till stjärnan med handen, så blev det ett vackert sken. De ställde sig vid ett fönster och sjöng: Gumorrona gumorron min herre och fru, jag önskar eder alla en lycksaliger jul. Och så vidare. Så sjöng de Staffan när de kom in. När de hade sjungit utanför fönstret så gick far ut och bjöd dem in. Så trakterades de med kaffe och brännvin. De gick från den ena stugan till den andra - överallt fick de traktering. Till slut förmådde de inte hålla på. Någon liggande här och någon där. Till slut började dolk att inte vilja ta emot ett sådant sällskap. Det ansågs skamligt att gå så. Det blev slut på den sedan, och prästen tyckte inte om det heller. Det hörde till den onda vidskepelsen. Det hette att de var ute och sjöng Staffan.

Mina gamla föräldrar kom ihåg när de var ute och red den morgonen. Karlarna tog hästarna ur stallet tidigt på morgonen och red till en källa eller å och vattnade dem. De skulle få tur med hästarna så red de fram till gårdarna och sjöng Staffan. Då kom far i huset och bjöd dem på brännvin.

Jag har bara ett litet minne av att de klädde ut töser till pingst brud. Bruden kläddes i vitt, så hade hongrönt på huvudet och på kläderna. Bruden visade sig i stugorna. Den seden var att nästan död när jag började minnas. Men att den förekom i min hembygd, det vet jag säkert. Det skulle vara ett nöje för ungdomen. Det var en ung tös eller flicka som utkläddes.

Åtta dagar före midsommar smetades skorstenarna vita. Det var allmänt. I midsommarveckan stökades med bakning och städning, så brukade en del brygga dricka. Det skulle vara fint och i ordning till midsommar. Riktig storstädning skulle det vara. Om midsommar var barnen och plockade blommor och tog björklöv. Löv eller hackat granris ströddes på golvet och lövkvistar sattes upp här och där i stugorna. Utanför dörren satte man ett par lövruskor. Blommor sattes i vaserna. Man plockade vilda blommor och de finaste som fanns vid den tiden på året.

På en del gårdar satte man upp majstång. Men det förekom inte så mycket, för alla skulle de till Axvall om midsommarkvällen. Där hade de alla upptåg. Somliga gick redan tidigt på kvällen. All ungdom inom miltals områden så gick de eller körde de till Axvall. Men någon ungdom blev ju alltid hemma på bygden och de samlades vid någon majstång och dansade. Stången restes på en backe. Denna stång kläddes med löv. Man band kransar och snodde o stången i spisen. Så satte man ringar på den och klädde dem med löv. I toppen hade man en lövruska med blommor. Pojkarna reste stången. När den var rest så tog alla i ring och sprang runt omkring den, sen dansade de efter dragspel de vanliga danserna. Så brukade de finnas ett ankare med brännvin och ett ankare med dricka, som de förplägade sig med.

Drängöl

Nöjen

Pr den 19-5-1799 § 3 :

Redan vid allmän sockenstämma här i Broddetorp den 23 aug 1752 §2, blev det s k drängölet, som i flera avseenden är både oordentligt och förargeligt, för evärderliga tider avskaffat, vid 10 daler smt vite för den som tillåter sådana hos sig anställas, och 5 daler rmts vite för var och en som sig därvid infinner; vilken goda författning blivit i alla fyra församlingars socknar, vid 1793 års enskilda sockenstämmor enligt protokollerna, för sockenmännen ånyo uppläst, dess laga kraft förnyad och allvarliga påminnelser givna om dess obrottsliga hållande.

Dock allt detta oaktat, har man med grämelse funnit, att dylika oordentliga sammankomster än i dag, alla goda författningar till trots, onäpst underhållas; varför dessa sockenmännen enhälligt överenskommo, att nu ytterligare på det strängaste sådana förargelser förbjuda, och därvid ålägga var sexman i sin rote vid vite, sådant noga efterse och genast vederbörligen angiva.

// J P Rhodin

Pr den 30-4-1815 § 4 :

I likhet med vad Hornborga sockenmän redan, av förekommen anledning, beslutat (enl prot den 23 i denna månad) överenskommo nu samtliga sockenmännen, att vilken som hälst i församl, som, utan att äga vederbörligt tillstånd, befinnes hålla brännvin minutvis till salu, skall, utom laga böter då åtalan göres, plikta 3 rdr banko, hälvten till kyrkan och de fattige. Lika vite åsattes för de s k hopöl eller drängöl, med tillägg, att ej mindre den som upplåter sitt hus till dylika supgillen, än den som tillsläpper varan och förtär henne, gör sig till dessa böter förfallen. Över handhavandet av detta beslut, förbinder sig samtliga församlingens närvarande ledamöter att hålla nogaste vård, och tillsades kyrkovärdar och sexmän att däröver hava ett vakande öga, samt att, i händelse av förbrytelse, böterna genast utfordra.

// G Bratt

Drängöl

Vid S S den 2 maj 1824, förevar åter frågan om "de så kallade drängöl" och beslutet av den 19 maj 1799 förnyades. Härtill hade de senare årens förhållanden givit anledning.

// Bratt

Pr den 23-5-1825 § 2 :

I anseende till de oordningar, vartill de s k drängölen giva och särdeles i senare år givit anledning, anmälde pastor det åtskilliga välmenta, för skick och god ordning nitälskande invånare i församlingen, anmodat honom, att å allmän sockenstämma uppmana sina åhörare, att dessa obehöriga sammankomster avskaffa. Såväl pastor som sockenmännen erinrade sig härvid, att redan längesedan dessa drängöl eller hopöl blivit å allmän sockenstämma förbjudna och vite utsatt så väl för den, som tillåter dem hos sig anställas, som dem, vilka sig därvid infinna. Samtliga församlingens ledamöter överenskommo därför nu, att detta förbud och vite förnya, samt att hålla noga hand över dess efterlevnad. Likväl trodde man sig kunna medgiva, det ungdomen en eller annan gång före midsommar må samlas, med det uttryckliga åläggande för sockenmännen, att var och en i sin rote sorgfälligt tillse, att allt vid sådana tillfällen skickligen och anständigt tillgår och i vidrigt fall de förefalla oordentligheter hos pastor anmäla. Från och med nämnda dag eller midsommar skulle dock alla dylika sammankomster vara för alltid avskaffade, enligt beslut den 19-5-1799.

// G Bratt

Lekstugor förbjudas

S S P den 23-1 1831 § 2:

Anmärktes av några för ordning och sedlighet nitälskande personer, huru, oaktat landshövdingeämbetets stadgade förbud, att över kl 11 på aftonen fortsätta lekstugor, de samma dock fortfara ända till fem och sex på morgonen, utan att ordningsmännen därom fingo kunskap, därvid ungdomen genom överflödigt bruk av starka drycker sattes ur stånd att följande dagen med vanlig drift kunna uppfylla dem åliggande göromål. Med anledning härav blev enligt enhälligt beslut var och en förbjuden låta hos sig hålla lekstuga, utan att därom underrätta ordningsmannen, vilken då ålades vara närvarande, detta vid ett vite av fem rdr b:o för den, som tillåter lekstuga hos sig räcka längre än till kl 11 på aftonen.

// G G Norlin

Hopöl

B V P den 25-10-1858 § 4 :

Utlät sig h herr doktorn och biskopen, det han så här, som i många församlingar redan skett, med nöje skulle anse, om vite sattes för den värd, som sammanbjudna gäster med brännvin beträdes traktera.

// Halenius