[ överordnad ]
[ samma nivå ]
[underordnad]
[ Innehåll ]
Påsken[ överordnad ]
|
| PåskenOchDymmelveckan ”Dä finns monga sjåp um påsk”, säger ett gammalt ordspråk, som i viss mån kan anses nog så betecknande beträffande den myckna vantro och vidskepelse, som förr var förknippad vid påsken och ”dummelsveckan”, varmed de gamla åsyfta den vecka varunder nämnda högtid infaller. I fråga om gamla seder och bruk, eller det man med ett gemensamt ord brukar benämna ”folkminnen”, torde emellertid påsken ej vara så märklig som exempelvis julen, antagligen beroende därpå, att julfirandet sträcker sina rötter ända in i hedenhös och allt sedan denna tid betraktats som den förnämsta högtiden, under det påsken, såsom varande en mera ”flyttbar” högtid och därtill införd först efter kristendomens genombrott, ej vunnit sådan genklang hos våra vid allt fäderneärvt fasthållande förfäder. Även beträffande påsken har man emellertid mycket att berätta ute i bygden, som är av intresse för belysande av denna högtids firande i forna dagar. Vid påsken såväl som de andra större högtiderna iakttogs en hel del sedvänjor med nästan vidskeplig noggrannhet. Sålunda var t ex den ännu iakttagna seden att äta ägg påskdagen lika obligatorisk som lutfisken och gröten julaftonen. Av "”åskäggen"” som åtos påskdagsmorgonen, skulle man äta så många man förmådde, emedan man genom dem såväl som ”majäggen” ansåg sig ”rätta märg i benen”, som uttrycket lyder. Det skulle under hela högtiden vara fullt upp med god mat undantagandes långfredagen, då man borde förtära så lite som möjligt. Till middag denna dag serverades rötter och fläsk, som var dagens obligatoriska måltid. Någon mjölkmat fick på inga villkor förtäras, ty vad man åt i den vägen denna dag troddes sedan komma att slå ut i piggar och skorv; samma var även förhållandet om man förtärde vatten eller dricka. Varje dag i dymmelveckan hade sin särskilda betydelse och sitt särskilda namn. Sedan gammalt har i bygden benämningen å dessa dagar varit följande : Palme = söndag, Fri = måndag, Aske = tisdag, Dummel = onsdag, Skär = torsdag, Långe = fredag, Stackote = lördag eller Påskafton. Under hela denna vecka var det sed, att ej bjuda någon besökande på förtäring. Detta gällde naturligtvis särskilt sådana personer, som man ej hade fullt förtroende till. I denna sed har vi en slående kontrast i mot vad förhållandet var vid jultiden, då ingen besökande tilläts att avlägsna sig utan att först ha fått någon förplägnad. Klockan tolv Dymmeldagen gick ”Dumel’n” in, och från denna stund fick man ej förrätta något ”kringgöra” (tröska, mala, baka, spinna, laka etc) förrän efter påsk. Vidare fick man ej ge bort något, låna ut något, kasta ifrån sig eller på annat oförståndigt sätt avhända sig något huset eller gården tillhörigt föremål, på det att icke i förbund med ”gammeln” stående personer och påskakäringer till äventyrs måtte få tag däri och använda det till vad uselt var, såsom till förgöring av människor, kreatur och redskap m m. Från och med ”sols glaning” denna dag fick man ej häller elda i spiseln efter mörkrets inbrott förrän påskdagen inbrutit och ”dummel’n gått ut”. Skärtorsdagen skulle alla hjul vila, och för att de ej skulle röras hade man redan föregående dag ställt undan dem på någon skyddad plats. Särskilt viktigt var att spinnrockshjulen ej rördes, för då fingo fåren ”kringgången”, en sjukdom, som oftast medförde döden. En sak som husmödrarne innan de på kvällen gingo till sängs voro mycket måna om att se efter var om spjäll och dörrar voro riktigt stängda. Om en hustru som underlåtit detta berättas, att då hon och husfolket morgonen därpå vaknade så voro de mycket illa tilltygade och sågo ut som om de under natten blivit ”skamfilade”. Det var naturligtvis påskkäringarne som under natten varit inne i huset och så illa tilltygat dem med sina ungsrakor och sopkvastar, dem de kommit nedridande på genom skorstenen. För att förhindra att ”häxorna” skulle taga något av kreaturen i ladugården och rida på till Blåkulla, hade somliga för sed att rita kor på ladugårdsdörrarne; andra återigen ansågo det vara fullt tillräckligt, att, när de låste ladugården för natten, med ladugårdsnyckeln beskriva ett kors utanför dörren och yttra : ”Gu’ välsigne er nu kriatur i natt!” Långfredagen skulle man stiga upp med solen och samlas till husandakt. Även barnen måste följa detta exempel, och hände det att dessa icke vaknade självmant, väcktes de med ”risning i bare änden”. Härav troddes de bli lydiga. Denna risning var säkerligen en kvarleva från katolska tiden, då även de äldre hade för sed att risa varandra till minne av frälsarens lidande och för att avskräcka varandra från synden. Det ansågs ej häller bra om man långfredagen förtärde något på stående fot, ty då blev följden den, att man kom att få tårna eller fingrarne avslagna. Påskaftonen brukade man tända påskeldar, vartill alla byns ungdomar, måna om att få elden så stor som möjligt, bidrogo med halmkärvar och enrisbuskar, varjämte drängarne ”la ihop” pengar till inköp av tjärtunnor, vilka på grund av efterfrågan stodo ganska högt i pris. Varje byalag och gårdsgrupp hade sin särskilda eld; ju större denna var och ju högre flammorna från densamma stego mot skyn, ju rarare och roligare tyckte man det var, och ju stoltare voro byns drängar. Efter mörkrets inbrott tändes påskelden, kring vilken förnämligast ungdomen men även en hel del skådelystna äldre talrikt församlades, för att medelst skjutning oskadliggöra de häxor och trollpackor, som funnos uppe i luften. Sådana eldar som dessa, ursprungligen tända till åkallan av årsväxtens gud, voro även ganska vanliga om Valborgsmässoaftonen. – Att uppe från Billingens sluttningar taga en överblick av den nedanför liggande slätten en sådan afton, då påskeldarne från hundrade byar i överlägsenhet tävlade med varandra, lär ha varit en allt annat än föraktansvärd syn. Dummelonsdagen: klockan tolv middagen gick ”Dummeln” in. Från denna stund till sols nedgång påskdagen, då Dummeln ”gick ut”, troddes alla mörkrets makter vara lössläppta. Då fröjdade djävulen och höll sabbat med de sina i blåkulla, trodde man, och då framförallt gällde det att skydda sig mot honom och hans anhang. För detta ändamål hade man mycket att iakttaga, på det att icke det myckna ”gängse”, man då trodde på, skulle komma in och få makt i huset och där ställa till oreda. Man borde från timslaget ifråga, ej låna bort någonting förrän efter påsk, emedan det lånta under nämnda tid kunde användas till trolleri. Lånade man exempelvis bort en kärna, kunde man vara så gott som säker på, att denna ej mera gav något smör, såvida den på något sätt kom i händerna på en trollpacka, vilket man ju ej fullt kunde lita på, då den befann sig hos andra, även om den man lånat den till ej var på något sätt misstänkt. Under samma tid fick man ej häller ge bort mjölk eller smör, kött eller fläsk till någon misstänkt person, på det detta icke måtte användas till "förgöring" av kreaturen. Av denna orsak tilläts ej häller någon främmande komma in i ladugården, ty det behövdes ej mera än att ett par hårstrån från ett kreatur kom i händerna på någon trollkunnig, för att denne skulle kunna ”taga makten” från detsamma. Vidare aktade man sig noga för att utkasta kvastpinnar och avslitna tvagor m m, som i förbund med Gammeln stående personer och påskkäringar under dessa dagar, särskilt skärtorsdagen, ansågos samla ihop för att därav förfärdiga de så mycket fruktade mjölkhararne, på vars existens allmänt troddes. För förhindrande av att trollen, påskkäringarne och annat gängse, som denna natt började sitt spel, skulle komma in i ladugården och där taga något av ungkreaturen och rida på eller annorledes där tillfoga skada, stängde man väl till alla dörrar. Dessutom brukade somliga rita kors av tjära överst på varje dörr; andra återigen hade för sed att, när de stängde ladugården för natten, med nyckeln beskriva ett kors utanför på dörren och säga : ”Gu’ välsigne er nu kreatur i natt!” En tredje part däremot brukade sätta stål över dörrarne till sina ladugårdar. Alltsammans hjälpte naturligtvis lika bra, enligt vars och ens begrepp. Anm.; Min sagesman, rörande denna och flera andra seder och bruk, är en bondmor av den gamla vördnadsbjudande och äkta sorten, som själv deltagit i utövandet av vad hon berättat. Till sägnen om denna sed, vilken icke rakt togs ensamt under denna vecka, utan även alla andra dagar på året, yttrade hon följande om bevarad barnatro påminnande ord : ”När en befallde dä en hade i Guss hånn, va dä inget falit mä’t”. Um di jole nô sum jeck runtenekring senar Dummern gått in sa di, att di sulle få gå ikring senn å be um brö enar li feck dö. // Fri 1927 Skärtorsdag Skärtorsdagen skulle alla hjul vila. Särskilt viktigt ansåg man, att spinnrockshjulen ej rördes, ty om så skedde, trodde man, att fåren skulle få ”kringgången”, en sjukdom, som oftast medförde, att dessa dogo. Denna sjukdom nämndes även ”kullern”. Till påsk slaktades och bakades nästan lika som till jul. På påskafton åt man vit (korngryns) gröt. På påskdagen åt man ägg. ”Dä va ente vartt å je fôlket fôr lite ägg, fôr lå fråja di varandra, hur monga di hade fått” Men vi blötte allt på’t redit. Di brände hemma på den tia. Det var skam, om mat fattades om påsk och jul. // Fri Om påskägg, se ”Fataburen” för år 1906, h 3. Om påsken i germansk folktro, se ”Läsning för folket” för 1914, sid 270. Ett och annat om påsken. Av Assar Blomberg. Se ”Falbygden”, sidan 41 Västgötapåsk. Se Skaraborgsbygden (del Billingsbygden), h 73 (omslaget) Skrock i påskveckan. Av Johan Törnbergson. (Missiv). Se Albumet, sid 30 Från katolska tiden, upptecknad efter A P, se Albumet, sidan 11. Dymmelveckan : ”Palme - söndag Svarte – måndag, även fri- eller kule-måndag Vite – tisdag, även aske-tisdag Dymmel - onsdag Skära – torsdag, även själ- el sjär-torsdag Långa - fredag Smöra – lördag, även stacket- el sate-lördag Ägga – söndag, även palme- söndag Palmsöndagen skulle så många som möjligt från varje hem besöka gudstjänsten i sockenkyrkan. Såningsmannen och den av husets kvinnor, som skulle åtfölja honom vid sådden, fingo på inga villkor försumma detta. Då blev det ”löxa” i säden, trodde … slutar där //MA Frimåndag Denna dag inledde Dymmelsveckan och betraktades liksom de övriga vardagarna i denna vecka som halv fridag, d v s man tog sig då ej några viktigare göromål före. Därav namnet. På morgonen tog man på somliga ställen ett träkol och ritade kors på alla uthusdörrarna för att förebygga förgöring, som i och med denna dag var att befara. (därav Kole-måndag). Fri-måndag räknades av många som en ”halvhärda” och torde därav ha erhållit detta namn. Dagen kallades också av somliga för ”svarte-månnda”. Var för sig hade dessa namn ett visst stöd i folktron. Vid det senare var förknippat den seden att man då skulle taga ett kol i spisen och därmed rita små kors på uthusdörrarna så att trollpackorna ej skulle kunna bereda sig tillträde och förorsaka förargelser. Om svarte måndag – tvätta – på vite tisdag skölja. Uppståndelsedagens morgon rådde frid och glädje, ty då var man säker om att allt trolltyg i luften var bortjagat. Var påskmorgonen klar och solen sken, trodde de gamla att hon dansade och jublade, emedan mörkrets makter måst vika bort, och man sade då, att solen dansade vid Kristi grav. På påskafton redo trollpackorna eller påskkäringarna till Blåkulla. Men dessförinnan måste de skärtorsdagsnatten avlägga en tribut bestående av smör till ”gamlefar”. Huru vid sådana tillfällen kunde tillgå, belyser följande sägen : ”Vid den gamla kronogården Kockstorp i Hornborga ……. slutar där //MA Benämningen Dömel eller dumel (öppet u-ljud, tjockt l-ljud) i t ex Dumelveckan, vill undertecknad antaga härleda sig av att man då ”mälde” (talade) om Kristi död – allt så dö-mäl, fast ordet i talspråket undergått förändringar. //Hilmer Johansson 1927 Långfredag I Norra Lundby var det ännu i mitten av förra århundradet ganska allmänt bruk, att unga och gamla piskade varandra under långfredagen. ” Lagen var inte annat än stryk förr ”. // P i D H J 1928 Långfredagen hölls av almogen för att vara årets största högtidsdag, näst juldagen Hade man om julen bara en svinhös så klöv man denna och gömde ena halvan till påsk // Bolum Långefreddan, dä va en okressteli långer da, en trodde ai dä sulle lia te kväll. Ente feck en gå nôstass, bara fôr lä va höcktisda, å så feck ingen äta nônn vitmat, fôr lå sulle en få pegga å varka å vedermöder, sjuckdoma – då va dä te legga å sôva hele dan, um en rådde, män varst va dä å ente få äta å drecka. Dä finns ett orspråk sum sejer, att dänn sum sôver han äter – män vem i allsinda rådde sôva, när en hade bara maten å tänka på. // O / H J 1927 Långfredags morgon steg man tidigt upp och redan före ”solarånan” (soluppgången) samlades man till husandakt. Även barnen måste härutinnan följa de äldres exempel och om de ej vaknade av sig själva, väcktes de medelst risning eller ”smit i äen”. Härigenom hindrades barnen från att bli ”sjusôvara”, trodde man, men höll ock före, att de därigenom blevo snälla och lydiga. Denna risning var sannolikt en kvarleva från katolska tiden, då även de äldre allmänt hade för sed att visa varandra, vilket skedde till åminnelse av frälsarens lidande och för att avskräcka varandra från synden. Namnet å det ris s k ”kissevieris” (’kristvidjeris’) eller långfredagsris – mä kisser älle sånna dära kôtta på”, använde man sig i somliga hem av fint björkris, vilket ju hade den absoluta fördelen, att ”smita ätter” och naturligtvis därför också berömdes för att göra bättre nytta. Emellertid var nämnda vidjeris det vanligast använda, och risade man därmed tills blomkottarne föllo av, vadan ’bastonaden’ ej ansågs för plågsam utan mera uppfattades som ett oskadligt skämt, som en var kunde underkasta sig. Dylikt ris medfördes också av ungdomen till påskeldarne, vid vilka man därmed brukade piska varandra under tillönskan av en ’glad påsk med många påskägg’. Med detta ’vårens första blomster’ brukade allmogen dessutom, såsom ännu är fallet, pryda sina hem till den stundande högtiden. Att springa ut i skog och mark för att hämta ”påskaris” eller ”varferis” (vårfruris) var barnens käraste bestyr. Under långfredagen hade man vidare vissa försiktighetsregler att iakttaga beträffande mat och dryck. Hälst borde man denna dag ej äta eller dricka någonting alls förrän efter ”sols glaning” (solnedgången), enär allt ätande och drickande då troddes skola medföra en hel del kroppsliga obehag. Och åt eller drack man, borde man framför allt taga sig till vara för allt vad mjölk och mjölkmat hette. Mjölk och därav anrättade födoämnen troddes nämligen sedan koma att slå ut ”pliter å varvärkra” av mycket elakartad karakter, vilka särskildes från andra sådana därigenom, att, när de mognat och föllo bort, de kommo huden att fjälla sig. En annan svit av ätande denna dag var skorv, och så mycket man då drack, så mycket skulle man få svettas under den följande sommaren. Det troddes även att om man långfredagen förtärde sovel på stående fot, så skulle man råka ut för olyckan, att få fingrarne eller tårna avslagna det året. Men var långfredagen en svår dag för alla matälskare, så voro dock de närmast följande dagarne så mycket rikare på födoämnen – med mat i långa banor, och de som nu ”spängtat” fingo väl då taga skadan igen och fylla tomrummet. Detta var dessutom tillåtet redan samma kväll så fort solen gått ned, då faran för sviter därav var om ej alldeles utesluten så åtminstonde betydligt mindre. Den föda som då serverades bestod av kokta rötter och svinhös – en måltid, som av traditionen så omhuldats, att den än i dag ingår i långfredagens kost bland allmogen i orten, numera dock intagen om middag och naturligtvis också avsevärt tillökad. På långfredagen såväl som påsk-, jul- och pingstdagen skulle man hålla sig hemma. Mycket sällan bröt någon mot denna ”lag”. |
| Påsk Påsken har nu under århundraden ansetts som årets och kyrkans näst julen förnämsta fest. Dess firande i vårt land har emellertid inga så urgamla anor som den sist nämnda högtiden. Medan julen av våra förfäder firades redan under hedna tiden, infördes bruket av påskfirande hos dem först med kristendomen. Dock firades av dem, såväl som av de flesta andra folk, en ungefär samtidigt infallande hednisk fest, som den kristna påsken kommit att ersätta, nämligen Vårfesten. Den döda naturens återuppvaknande till nytt liv firades då av människorna under offer till och dyrkan av ljusets och fruktbarhetens gudomligheter med lekar och glada fester. Det gemensamma i dessa fester var glädjen över ljusets och livets seger. Hedningarnas vårofferfest utgjorde sålunda en medelbar motsvarighet till den kristna påsken. Den äldre medeltidens missionärer och präster ivrade, som tillbörligt var, mycket mot de hedniska folkens offer och avgudadyrkan, särskilt mot den vid vårfesterna utfärdade stränga förordningar, som förbjödo de kristna att taga del i de hedniska och judiska festerna. Bl a ålades biskoparne att energiskt bekämpa tron på möjligheten av nattliga färder, häxeri o dyl såsom varande rena sinnesvillor. Längre fram i tiden, då man icke så mycket behövde frukta ett återfall i den gamla tron, frångick emellertid kyrkan denna sin ståndpunkt, väl inseende, att den bäst främjade sitt ändamål genom att ej allt för mycket skrämma sina nya trosfränder, och lät därför dessa i ett och annat följa sina gamla vanor. Därigenom att kyrkan nu sanktionerade bruk, som den ej utan allt för stor möda kunde undertrycka, införlivades många hedniska seder och föreställningar med den nya trons, och blandade om varandra ha dessa fortlevat intill våra dagar. Det är i synnerhet i de katolska länderna, som sådana krist-hedniska bruk ännu kvarleva. Hos oss och i andra protestantiska land borttogs det mästa av denna ”påviska villfarelse” såsom varande hedendom vid reformationens genomförande. Flera under den katolska tiden gängse bruk och ceremoniösa inrättningar avskaffades emellertid icke genast, emedan allt för många hängde fast vid dem, utan skedde detta först så småningom. Sålunda bibehölls tills vidare vigvattnet, invigningen av palmer till palmsöndagen m m, medan andra bruk, såsom välsignandet av aska till askonsdagen och ägg till påskdagen m fl hörde till de tidigast avskaffade. Bland andra vid denna betydelsefulla kyrkliga omdaning förbjudna bruk må här särskilt omnämnas offrandet vid heliga källor – vilket skedde ”med mycken vidskepelse, såsom ljus, mässande, korskyss m m” – emedan detta trots förbudet och senare tiders upplysning, vad själva offrandet beträffar, ännu för omkring femtio år sedan i här nedan närmare omskrivna bygd iakttogs av en och annan, synnerligast vid sjukdomars botande. Glad påsk Påskägg och påsksmällar, brinnande tjärvedsbloss, sprakande barrvedsstumpar, blossande halmkärvar och smattrande enrisbuskar, tandlösa skvallerkäringar och rödblommiga bondjäntor, giktbrutna gubbar och gapande bondpojkar, drängar i skinnpälsar och pigor i träskor, ärbara gummor med stickstrumpan i handen, folkkära kattor och ilskna byrackor – allesammans i en kaotisk villervalla blandade om varandra och omgivna av kringflygande eldbränder, sprakande gnistor och virvlande rökmoln; se där kvintessensen på en påskafton ute på Falbygden den tiden. (1840-talet). // F V Berggren, Från Västgötl bygder 1894 |
| Påskabrev Ungdomen sände påskbrev till varandra. Ynglingarne brukade sända påskbrev till sina flickbekanta. På dessa ritade man ugnsredskap (sopor, rakor, grisslor m m ), stundom även påskkäringar, föreställande adressaten eller adressaterna i flygande fart. Dessutom försågos breven med rim. Ett sådant löd : ”Sopa, raka och smörjehorn – det ger jag dig till resedon. Res fort, min vän, Kom snart igen, Det önskar än En trogen vän”. //Ringberg 1927 Ongdomen bruka skriva påskabrev te varandra, brev mä rim å påritata käringer å gubba, sum re på sopekåssta å raker å på bagga å skater. // G i V |
| Påskeld Truls i Deragårn hade ena stor långhalmshäs leggane ve lagårn, å dänn to ongdomen å bar ut te påskell på Brobacken, utan att gubben tole mota unna dum. Han sto i fôrsta å ropa : ” I får kåmma hundra um i vell män här får I ingen halm te ell”. Män han toers ente utafôre, å di bar ut å ella upp hela häsa. Dä’ä småpôjka sum joert fôrståss, di store dränga, di lå ve ell å spelte kort å årna, di bara grina ôt dädära. // Hjalmar 1927 Utom att elda påskeldar brukade man skjuta ”påskasmälla”. Den som då kunde få tag i en gammal pistol eller lyckades få låna knektens ”bössa” att skjuta med betraktades av de andra såsom något för mer. Andra, och då i synnerhet småpojkarne skaffade sig ”sjutedon” på annat sätt, genom att själva förfärdiga dem. Vanligast var att man härtill tog en ”ståckanökel” (trälåsnyckel) och filade ett litet jänghål i samt stoppade fullt med krut och ”pappersôdda”. Härpå tog man en glöd och ”tutta” på. Bara man fick det att smälla var man nöjd. När påskelden hade brunnit ut gick ungdomen (pojkarne) in på något ställe, där man sålde brännvin och fick sig lite dylikt, varpå man, om vädret tillät, ordnade till med dans på någon loge. // P i D 1928 I Brôttôrp ella di påsskell en gång – bara en enda gång, sum ja minns. Dä va när kummenistern Brebbärj hade römmt te Amerka mä körkepänga – umkring attanhundrafämti. Då to di hanses såj å bar upp på Bökajaert å ella mä. Dä va arnatjocka ståcka- må tro dä brann. Bålet lades högt och toppigt med reservbränna omkring. Till detsamma höggs enris. Så gick man omkring i byn och bad om halmkärvar. Ju högre lågorna slogo och ju längre elden varade, desto rarare. ”Måtro dä va ente vart å näka då, när li kåm å velle ha halm, så snål feck ingen va, då ble dä späktakel å-t”. // F i F 1927 Ungefär samtidigt med det skatan enligt traditionen lägger första pinnen i boet, började man i gårdarne att samla bränsle till påskeldarne. Omsorgsfullt tillvaratog man från och med den dag julbaket avslutades det s k ”söarist” – d v s de avätna kvistarne av det löv, varmed fåren utfordrats. Dessa fingo eljest ej uppeldas annat än i bakugnen. En gubbe hade gått upp å Brunnumabärjet fôr å sjuta påskasmälla. Han skut i värt ätter påskakäringera. Å sum han skut råka-n ena käring, fôrstår-se, så ho tapa si nöcklakneppa, sum fall ner å slo te bärjet så dä rasa. Däruttå ble Nöcklafallt här i härasgränsen å feck sett namn. Se påskakäringera, di så di ente, män di feck lôven sjuta ätter lum ändå. Di bruka jära dä teminstingens. // Edvin i Brestorp 1927 Varest påskeldarne tändes I Bolum tände man eldarne på skilda ställen, dels på ett under senare tid bortskaffat stenrör, kallat Grönarört, beläget söder om byn, dels på Östergärdet vid domarringen Peggstena och å de s k Skördakulla, där flera fornminnesgravar funnits, av vilka nu endast en gånggrift återstår. Valborgsmässoeldar tändes under bytiden alltid på den s k Bressmarebacken, norr om byn. // G i V 1927 Tomten dito På Bjellums Nabbe eldades varje påsk- och valborgsmässoafton stora eldar. // Trass 1927 m fl Vid Vässtorp brukade man elda påskeld på Långaberget. // G i V 1927 I Bolumstorp eldade man på sydspetsen av den s k Blackabacken nordväst om byn, varest vid bortskaffandet av stenrösen en del fornsaker uppgivas ha anträffats, tydande på forngravar. Man eldade även på krönet av det s k Flugberget på Billingen, öster om Bjärsjö kvarnar och söder om Bjärsjön. Från den höga bergklinten sågs elden vida omkring. En del trollsägner äro förknippade vid platsen. Korstorp och gruppen av småställen uppe på Korsbacken brukade ofta tända en eld för sig på krönet av det s k Råberget, ett för trollsägner ökänt, mäktigt klipparti, vars branta stup fordom säges ha tjänat som ättestupa. // Sten 1927, Munter m fl I Håv eldade man ibland på gärdet söder om byn. Enligt sägnen skulle man fordom ha tänt påskeld tillsammans med Broddetorp på den s k Broddabacken. Ofta eldades ej alls. Valborgsmässoeldar tändes ofta på en plats kallad Torravalla, klinten på andra sidan sidden öster om byn. // Hedberg 1927 I Broddetorp liksom i Håv eldade man mycket sällan någon större eld och skulle så vara skedde det vid Nyckelfallet uppe på Billingen eller på Bökagärdet åt Åkatorp till, där man eldade på höjden strax öster om gården. // F i F 1927 Hornborga överby jämte Fjällåkra och Toltansgårdarna eldade påskeldarne på Brobacka på andra sidan ån, där den ännu plägar eldas. Nerbyn eldade sin eld på Rännehögen, söder därom. Vid denna plats äro sägnen om påskkäringar förknippade. Valbôrsella tändes för de båda byarne gemensamt vid Majsele. // F i F 1927 I Sätuna brukade man tända påskeldarne dels på Skarpås i Vekagärdet, sydväst om byn, dels på Russli backe, söder om densamma. Valborgsmässoeldarne brukade tändas vid nuvarande Lunnen. // Rask 1927 Kuggfråga. ”Hör nu, haren, sum ä slängder mä-t, kan-en seja hurevurtt dä kåm sä, att ena käring, sum jeck bôrtt juerdan å kåm hem påskafta. Ente hade vôrtt bôrtte m’än i tre daar?” va dä en spjuver, sum frågte en stodännt en gång ve en påskell. ”Du ä dummer”, svarte han å så skettvecktier ut, ” dä kan du le ferstå, ho hade vôrtt bôrtte länger”, å tartte um hure monga dar lä va. Han fersto ente, käringa kunne kåmma hem ”på-skafta”. Å när han senn feck veta-t va-n dummer å ble arjer, å då skratta di hem-en. // Bolum 1927 |
| PåskkäringarOchSkrock Påskakäringera, di så di ente, män di feck lôven å sjuta ätter lum ändå. Di bruka jära dä teminstingens. //Edvin i Brestorp 1927 ”Alldri har-a sackt, å alldri sa ja sejja, var vår lella flecka va i natt – fôr ho lå på åmmen, va så illa kåmmen, hade huvve sum en liten kisse katt”. //Bjellum 1926 Om påskafton skulle man syssla i ladugården, koka och äta gröten samt stänga (låsa) alla dörrar och spjäll väl innan solen gick ned, annars kunde påskkäringarne komma och ställa till oreda och förargelse. // Ringberg 1927 ”- Sjönna däk å koka gröten, tös, enar sola går ner, så ente trôllpackera kåmmer å sk-r i gruta!” var ännu för ett 50-tal år sedan ingen ovanlig påstötning. // Stadis-Krestin Om påskaftonen redo trollpackorna till Blåkulla på ugnssopor, ugnsrakor och grisslor, som hade skaft. Ville man förebygga att de togo ens redskap borde man, innan Dummern gick in, taga skaften av desamma. Man borde ej häller låna bort några sådana redskap under påskveckan till misstänkta kvinnspersoner och knappast häller till andra, emedan de ju lätt kunde vårdslösa därmed och göra dem tillgängliga för slika kvinnor. // Bolum 1927 Um påskanatta hôllde påskakäringera å bärjatrôlla te på Spåbärj å Hemmelsbärjet å andra ställe neri Valle hära, å då va di ute å ella å skut fôr te å skrämma bôrtt dum. Lumbubora – ongdomen fôrståss – di ella allti, vartt eveli år, på Spåbärj, å Ammentôrpara, di hade sin ell på Hemmelsbärjet. // Maria på Spå Dä pehövvdes ente mer än häxera feck sä lite lô utte kriatura – nôra hårstriper bara – så kunne di fôrjära dum fôr en – hure di bar sä ôt senn ? män kunne jole di. Dä va varst um dummelveka, då va va onnt va änna sum lössläppt. En feck lôven å hängna um dä en hade då. Annars jeck dä ôt Häcklefjäll. // Bolum 1925 Påskakäringera kunne fôrvannla sä te bå fogla å annra jur – va di velle. // G i V Mjölka-harar Sånna jole di å granrisatvajer å ena pälsaarm å bann ihopen mä äffseter å vebinner. När li hade fått-en falier jeck di upp på en höjer backe å blåste liv i-n rättkurss. Å när li sulle mjôlka-n, hängde di-n i räfftet i lagårn. Senn skvala dä å rann, Så dä sua i spann // Fri Det första en häxa tillredde av den mjölk ”mjölkahara” drog till henne var smör och detta skulle av henne erläggas som ett slags tribut till gamlefar. Vad var för folktron naturligare än att detta skulle ske just under den mörka vecka, varunder ondskans makter ansågos vara lössläppta. Därför var man synnerligast nu rädd att vårdslösa med de husets tillhörigheter, varav sådana kunde tillverkas. Under sina färder fara häxorna stundom omkring i virvelvindar, och äro då som annars osynliga för dem som ej äro i syne. På samma gång de då lätterligen kunna tillfoga människor och djur skada, utsätta de sig emellertid själva för att bli skadade, om någon kastar sin kniv eller skjuter in i virveln. Om en soldat i Norra Lundby berättas att han en gång kastat sin kniv in i en virvelvind, utan att sen kunna återfinna densamma. Då han många år därefter under ett krig befann sig långt borta i Finnland, bodde han en tid som sårad hos en gumma ute i obygderna och fick där en dag se sin gamla kniv ligga där. Han frågade varifrån gumman fått denna kniven och fick till svar, att den hade någon kastat på henne en dag då hon var ute och reste och att hon tagit den med sig hem. Till påsken gjordes s k ”påskaskater” av urblåsta ägg och färgat papper, vilka medelst en snodd hängdes i taket. Tuppen värpte färgade påskägg till barnen, n b om dessa voro riktigt snälla. // Maja i Kärrag 1929 Påskaskrock Um en jeck bôrtt långefreddan, påsto di, sulle dä bli surer i rujen. // Pet i Dot 1928 Blåkulla Scilla amoena (lat) Blåstjärna Jordblad flera; stjälkkantig; klase flerblommig, blå. // Floran Så va di ute å plocka Blåkulla um påsk. Dä va en sårtts blåa blummer mä ena gul sjärna i metten. Di lickna blåsippera å hade en fira älle säx blå. Di sulle plåckas så di hade dum te påsk. // P i D 1928 Kvinnorna buro då för första gången under året små ”kruddekåssta”, blombuketter, bestående av ett slags blå blommor, vilka gingo under namnet ”blåkulla”. Dessa blommor, som växte vilda ute i ängar och backsluttningar, voro mycket lika blåsippor, från vilka de särskildes endast på grund av en gul stjärna” inuti på blombladen. Förekommo sådana blommor rikligt ansågs det att linskörden under året skulle bli god. Korsblommiga blommor. Om man påskdagsmorgonen just som solen gick upp vänd mot densamma stod på en höjd och ropade ut sitt hjärtas innersta önskningar (upp till tre) trodde man sig få dessa uppfyllda. Påsken, denna uppvaknandets och uppståndelsens högtid har givit upphov till många underliga föreställningar och bruk. Väl ha dessa liksom mycket annat, med tiderna undergått vissa förändringar, men i det vässentligaste – sinnebilden, har den dock förblivit beståndande. Våra hedniska förfäder hyllade det återvändande livet med stora fester och allehanda bruk. Av dessa hedniska sedvänjor blevo sedan många av den katolska kyrkan sanktionerade och vederbörligen kristnade. ”Dä ä monga sjåp um påsk”, säger ett gammalt ordspråk. Detta har sin tillämpning i ett förr vanligt, vid påsken förknippat skämt, som bestod däri, att man på ryggen av s k ”rännarekäringar” och andra mindre väl hållna kvinnor, brukade fästa papperslappar eller näverstycken etc, försedda med sopa, raka, eller andra för en ”blåkullefarande” utmärkande attributer. Skrock Var man hågad att skåda in i framtidens dunkel för att få veta, vilka förändringar inom familjen som voro att motse innan nästa påsk, borde man så fort man vaknade på påskdagsmorgonen göra upp eld i spisen och sedan skynda sig ut och se efter åt vilket väderstreck den första röken drog ur skorstenen. Betydelsen av rökens riktning hade man bevarad i ett gammalt rim av ungefär samma innehåll som det vari talas om det första gökrop man hör : ”Östarök ä tröstagök Västarök ä bästarök Nolarök ä jolarök Söerrök ä föerrök”. Gick röken rakt upp, betydde detta att allt kom att gå i sin jämna gång, och slog röken ned åt alla håll, bådade detta ett gott år. Ringlade sig röken uppåt blev det bröllop och drevs röken åter ned i skorstenen …slutar så //MA ”Um dä rängnar påskadan, blir lä lite for, Män um vädert vackert ä, då blir växten gor” Enligt gamla märken kunde man av vädrets beskaffenhet under dömelveckan förutsäga om det blev en varm eller kall sommar och god eller dålig årsväxt. ”Sånnt värt ä um dummern, sånnt blir lä um summern”, sade man. Därmed menade man dock icke så, att vädret skulle bli likadant, utan det rakt motsatta. En torr och varm dömel betydde sålunda en våt och kall sommar, medan en ”Kåll å börddi dummer, bådar en gor summer”, d v s att om väderleken då är kall och regnig eller dimmig, så blir vädret varmt och vackert om sommaren och årsväxten god. Påskdagen räknades emellertid som lika god väderman, som alla dömelsveckans dagar tillsammans. Som vädret då var, sådant blev det verkligen under sommaren. Ty – Påskdagsväder, sommarn kläder. // Sten P i D 1928 m fl |
| Påsksägner 1 Dä va möe sjås um påsk fôr. Di tartte um bå påskakäringer å aent. Dä fanns sånna, sa di. Um dä fanns nôra hemma i Brôttôrp, vet ja ente, å i Gudhem, där-a tjänte kneckt, hule ja ai tarss um nôra. Män dä fanns, älle hade le fuens, länger bôrtt senn. Upp i Jätte, där hade di. Dä va ena pija i Jäppagårn i Jätte, sum va ut i lagårn en påskeda um môern å surssla å môka å så, sum pijera lôven feck jära fôr. Å dä samma jole pija te gålbos mett imot. Å mäna di hôllde på, kåm en kulane svartter kôrp flujane rätt ôver. Jäppagårs pija feck se-n å ropa te dänn anndra : ”Hör lu”, va ho nu hette”, se upp ôver skulla! Nu kåmmer Britta i Rumpegårn hem ifrå Blåkulla”. Män i däsamma ho saa dä fall dä ena öjat ut på fäjhusflon. Å ho ble enöjder pijestackarn fôr ha ente rådde tija. // Hjalmar 1927, 75 år 2. Ena käring sulle åka te Blåkulla män råka läsa böna fellt. Ho sulla läst : ”Far ôver alla kôrstena…” män las i stäelt : ”Far ner i alla kôrstena ..” Å dä feck ho. Tess ho skrek : ”Kääre Guud jällpe määk!” Senn behövvde ho ente sota länger. // A P 1927 3 Ena påskafta kåm dä ena käring te ett ställe å ba, att ho sulle få stanna där ôver natta. Å dä feck ho. Män gumma på stäelt hade ente väl huent å sômna enar ho vackna ve att nônn rumstera bôrtte va spisen. Ho luddes ätter : dä va nônn sum rule sä – käringa. Ho sulle åka te Blåkulla å hôllde på å smôrja åmmskåssten. Å enar ho for upp i kôrsten, så läste ho : ”Här upp å här ut te Blåkulla knut”. När ho hade faert jeck käringa på stäelt upp å feck tak i sä en anner kåsst å sulle jära på samma vis, män ho hade ente hurtt rittit, va dänn ara sa, utan läste : ”Här upp män ente ut ..” Å så bar lä å. Män ho ble setane i kôrsten, å feck seta där å pessa hela natta. // Lars- Kris 1927 Förr i tiden fick man inte äta kött i fastan. En bonde hade ätit korv och blev dömd att i bot härför till prästen erlägga ett lass ved. Han åkte då till prästgården med ett lass sågspån. ”Det är väl ingen ved det här!” sade prästen. ”Jo, ä kôrv köt, så ä sôgespån ve!” svarade bonden och lassade av. // Far 1936 Di hade ena säjen här i Sätuna um ena käring, sum hade vartt i Blåkulla ena påskenatt. Ho hade vartt fôr längen mä dänn dålie å va ente hemma ena sola jeck upp. Å då datt ho ner i Båtôrpa môse. Där hetta di-na senn – dör. Å di begravde-na i Veka Donge bôrtte ve Käckes. Senn dänn dan spöka dä allti där, sa di. Dä va di sum så-na seta där på en sten um nättera. Å där ve dänn sten, där juste dä. Dä va en sneckare bôrtifrå Hånger, hette Isak, sum va i sune. Han så allti käringa seta där, när han jeck hem ifrå dacksvärka på kvälla å toles ente gå insammel fôrbi sten utan dränga feck lôven fulja-n. Senn väl fôrbi sten, då stack-en iväj sjôlver. // Rask 1927 |
|
[ överordnad ]
|