Julfirande

Julförberedelser och julfirande.
Förberedelserna till julfirandet började redan före ”Lusse”. I de hushåll, som ej hade jordbruk eller åtminstone en hushållsgris, köptes en halv svinkropp och en ”ränta”, d.v.s. tarmar och andra inälvor. Svinkroppen levererades hel och det första som gjordes med den var styckningen. Hösen (huvudet) skulle ju komma på julbordet och därför togs den av så långt neråt halsen att den blev så sovelrik som möjligt. Skinkan saltades vanligen ner tillsammans med kok- och stekfläsket, ty den skulle så småningom enrisrökas och användas som smörgåspålägg eller som sovel till stuvade ärter, spenat eller andra grönsaker från den egna trädgården fram på eftersommaren. Av bukfläsket (bukdanten) gjordes rullsylta. Fötterna klövs, koktes och lades i saltlake för att, när de fått den rätta sältan, brukas till inkokta rödbetor och stekt potatis. Kotletterna stektes förstås färska liksom en del av revbensspjället, men en bit av det sistnämnda saltades för att sedan kokas tillsammans med hösen och korvarna till julaftonens ”dopp i grytan”. Istret på inälvorna och i bukhålan smältes och silades till stekflott. En del kött- och fläskbitar av lämplig sort maldes (före köttkvarnens bruk i hushållet hackades det i en särskild hack-ho) för att användas till ”korva-maten”. Till grynkorven blandades det malda köttet och fläsket med ”vattenstöpta” korngryn. Och så var det den härliga ”kok-korven”! Till den användes de grövre fjälstren och magsäcken (”botten”). Smeten till ”kok-korven” bestod av den malda kokta levern samt förvällda korngryn och smaksatt med sirap och kryddor. Denna korv kokades genast i lättsaltat vatten, fick rinna av och stelna, varefter den sedan alltefter behov skars i skivor, stektes och serverades med lingon till frukostmat. För min del åt jag den gärna ostekt och tyckte att det var den bästa maten på hela grisen! Till alla slag av korv brukades grovkrossad (ej finmalen) krydd- eller starkpeppar (den kallades även svartpeppar) och till gryn- och fläskkorven skulle det också vara malen eller hackad lök i smeten. Olika hushåll hade olika recept på kryddning och ingredienser. Det hette sällan ”stoppa korv”; gängse uttrycket var ”fjäla korv”. För att få ner korvamaten i fjälstren (kallades fjäster) användes ”fjäle-horn” av olika dimensioner, allt efter fjälstrens grovlek. Dessa fjäle-horn användes också vid brödbak för att ta ut mitthålet i brödkakorna. De, som hade jordbruk och slaktade egna grisar, tog förstås tillvara blodet. Det vispades under själva slakten upp i grovt rågmjöl. Av detta bakades sedan ibland paltbröd men vanligtvis gjordes blodpalt eller ”pattor”, som de kallades. Den lagom tjocka smeten formades precis som potatisbullar, kokades i lättsaltat vatten, fingo rinna av i en sikt eller dylikt för att så småningom klyvas till halv tjocklek, stekas och serveras med lingon. En kraftig och god mat, som man ”stod mål” efter. Fläsk- och grynkorven saltades ner i stenkrukor eller trä-ämbar; ej bland fläsket i saltbaljan.
Arbetet med att taga vara på allt efter ett slakt var tidsödande, arbetsamt och söligt. Att stå ute i kylan och höstrusket för att tömma och skölja fjälstren var minsann inte något arbete för vekt och ömtåligt folk. Skrapningen av tarmarna skedde ju inomhus, så det var inte farligt med kylan, men å andra sidan var det alldeles förskräckligt söligt med det slem, som måste skrapas bort med en ej för vass kniv. Och så fick det inte skrapas hål på fjälstren. Sedan arbetet med slakten var över vidtog rengöring och skurning av bord och golv och det var inte gjort i en handvändning så genompyrt med fett som allt var.
Sådan julmat som den gamla tidens, får nutidsmänniskan ytterst sällan smaka. Charkuterifabrikerna ha övertagit nästan allt arbetet. Det går fort och industrien har ju tillgång till lämpliga maskiner, men fabriksvarorna kan aldrig i smak och kvalitet tävla med det hemlagade.
Under åren 1907 – 1912 hade vi Heljesgården på arrende och ur kulinarisk synpunkt voro dessa års jular enastående, ty det slaktades då en gris varje höst, dessutom ett eller ett par får. Nötkreatur slaktade vi ej annat än någon kalv under de år vi hade gården.
Ända fram till första världskriget bryggades det dricka i en hel del
bondgårdar till såväl slåttern som till julen. Med kriget följde statsbeslag på all spannmål – även det för mältning avsedda kornet – och därmed upphörde hembryggningen av dricka. Jag vet ej om något enda hushåll återupptog hembryggningen framåt 1920-talet, när statsbeslaget upphävdes. Liksom i fråga om charkuterivarorna har industrien slagit under sig även bryggningen och distribuerar sin produkt även över landsbygden. Då det bryggdes hemma hade varje gård och t.o.m. de flesta småbruk en humlegård. Särskilt minns jag de ganska stora humlegårdarna hos Biljers i Bolum och i Uddagården. Det hembryggda drickat var i regel mycket gott med en egendomlig stark smak, som riktigt bet på tungspetsen. Det färdiga drickat förvarades i källaren i ett stort, på en ställning upplagt fat med tapp och sviska, och ur detta fat tappades sedan allt efter behov drycken upp, först i en för att sedan fördelas i stop och särskilda drickakrukor med lock. Vid julen var det åtgång på drickat till den feta julmaten. Det åts också alldeles särskilt mycket smörgås under julhelgen, ty bröd, ost och sovel – och förstås smör – skulle stå framme på matbordet hela tiden, så att vem som ville när som helst kunde ta sig en smörgås. Dricka stod förstås också alltid framme. I min allra tidigaste barndom dracks det ej ur glas utan direkt ur stopet. Det var kanske en tradition, men jag minns ännu, hur jag reagerade mot detta ohygieniska sätt hos bönderna. Hos oss bryggades aldrig; inte ens när vi hade jordbruk. Varken på arrendegården eller i skolan fanns det något riktigt brygghus. Stundom fingo vi dock av grannar någon kruka dricka som present. – Under mellankrigsåren lärde sig mor av någon bekant att brygga ett slags enbärsdricka, som var både gott och läskande. Detta dricka bereddes genom ett avkok på bärrika enkvistar tillsättes med socker och jäst, varefter det fick stå några dagar. Sedan tappades det på buteljer och var efter något dygn färdigt att användas. Enbärsdrickat var dock föga hållbart, varför endast 8-10 liter bryggades åt gången. Nu torde hembryggningen vara en saga blott.
Så var det julbaket. Som regel bakades i mitt hem fyra sorters matbröd: hålkakor av grovt rågmjöl och hålkakor av siktat rågmjöl, sirapslimpor samt tunnbröd. Allt matbröd bakades i den murade ugnen ovanför järnspiseln. Av kakbrödet bakades säkerligen 30-40 kakor, ty dagarna före jul kom det en och annan av socknens fattiga, som skulle ha en brödkaka och helst en korv var. I och med införandet av folkpensionen upphörde i stort sett dessa julbesök. Vid julbaket gjorde mor, under de år min bror och jag voro små, alltid en miniatyrkaka av varje sort, som vi skulle ha i våra ”jul-högar”. Hon gjorde även av den siktade rågmjölsdegen – ibland av sirapslimpedegen – en riktig ”lusse-katt” med fyra ”hjul”, och den skulle ligga överst på julhögen. Vi pojkar brukade dock lägga en vanlig vetebulle allra överst. Lutade mot julhögen hade vi grisar och bockar (ibland även gubbar o gummor) av pepparkaksdeg. Vi brukade själva få ta ut dessa djurfigurer ur den utkavlade degen; på det viset var det ju som om vi hade bakat dem själva! Vetebröd bakades förstås också en hel del. Ett par kransar och några flätor med pärlsocker och hackad mandel på. Vanliga släta bullar samt släta vete-levar skulle det förstås också vara och av dem torkades en hel del till skorpor. En stor burk pepparkakor samt flera sorters småkakor ingingo också i julbaket. Kaffegäster kom det många året runt men alldeles särskilt i julhelgen. Än var det någon som kom och presentade med en bit ost, en råmjölkspannkaka eller något annat, än var det någon som tog till ärende att betala en auktionsskuld eller hade något annat ärende. Far var under flera år överförmyndare i socknen och omkring nyårsskiftet kom då en hel del gubbar, som voro förmyndare i det eller det sterbhuset. Och alla skulle ju bjudas på kaffe och kanske en ”kaffegök”, ty ingen fick ”bära ut julen”. Vetebröds- och småkaksbaket var därför nödvändigt att ta till, så det med säkerhet räckte till minst tjugondedag Knut.
Annadagen skulle lutfisken blötläggas, om den skulle hinna bli färdig till julaftonen. Samtliga i mitt föräldrahem voro storligen förtjusta i lutfisk, så det lutades alltid en långa och en hel del gråsej. Någon gång hände det t.o.m. att vi lutade en ny omgång fram på januari, men då betydligt mindre kvantitet.
Så kom Lusse. Under senare år gjordes det inte någon större affär av den dagen, men vi drack förstås tidigt morgonkaffe – ibland bjöd någon av familjemedlemmarna de andra kaffe på sängen – med för ändamålet bakade ”lussekatter”, pepparkakor och några andra småkakor. De första åren på seklet minns jag att det kunde komma lussegubbar och lussegummor på natten, knacka på och när de blivit insläppta stannade de i köket och ordnade till medfört kaffe och kakor på en bricka, varefter de kom in i sängkammaren och bjöd oss hela familjen. Det var ungdomar från en granngård (Petterssons i Heljesgården), men de hade alltid klätt ut sig och maskerat sig efter bästa förmåga. Under det vi drack kaffet höllo ungdomarna målron vid makt med allt möjligt lustigt prat. –
En gång kom det ett sällskap pojkar, som vi aldrig lyckades lista ut vilka de voro. De hade med en flaska vin, glas och bricka och bjöd oss var sitt glas; pojkar hade ju inte samma möjligheter att bjuda på kaffe som flickor. Konfekt bjöds till vinet, minns jag, ty Åke och jag voro för små för att dricka vin, så vi fingo äta konfekt. Pojkarna ifråga voro maskerade till oigenkännlighet, sotade och med lösskägg av fårskinn samt klädda i pälsar med ullen utåt. Kolossalt målföra och roliga voro de, när de väl fått språklådan igång. Jag minns ännu en replik från samtalet. Far och mor uttryckte sin undran, varifrån sådana karlar kunde komma, varpå någon av ynglingarna rappt svarade: ”Vi är ishuggare från Mesopotamien”. – Det var nog ganska vanligt vid den tiden att grannar ute på landsbygden gingo och lussade på varandra. Åtminstone en gång, minns jag, lussade far och mor på Rehns i Heljesgården (vår närmaste granne) med kaffe och dopp. Åke och jag undrade alltid på lusseafton, om det skulle komma några lussegubbar på natten. Jag skulle tro att det var omkring 1905, så upphörde med ens allt lussande grannar emellan. Någon orsak till upphörandet med den roliga och oförargliga seden vet jag inte.
Så nalkades då julen, och några dagar före julafton skulle det skaffas hem en gran. När vi pojkar voro små var det förstås far, som hos någon välvillig bonde fått löfte hugga en gran, men vi hade inte hunnit bli så särdeles stora, innan vi själva på kälke hämtade julgranen – vanligtvis i Trollsvik, där de vuxna sönerna hjälpte oss med huggning och lastning. Trollsvik hette egentligen Torstensgården, men det namnet användes aldrig annat än på affärshandlingar och i kyrkoböckerna. Varför gården kallades Trollsvik, vet jag inte.
Och så kom äntligen den efterlängtade julaftonen. Det var en hel del som skulle ordnas på förmiddagen. Så t.ex. skulle det bäras in ved, så det räckte över helgdagarna, vatten togs in ett par ämbar och så skulle ”julaneka” julkärven) sättas upp. Ibland hade vi ett par kärvar och dessutom hade vi en låda för fåglarna, uppspikad utanför sängkammarfönstret. Den skulle förstås också fyllas med havre, talgbitar och småskurna brödtärningar. Oftast var det dock så mycket is på fönsterrutan, så vi fick sällan nöjet att studera fåglarna, när de slogo till där. Var det snö, så skulle väg skottas till porten och till källare och uthus. Granris skulle läggas vid såväl stora trappan som vid kökstrappan. Ja, det var en hel massa småsysslor som vi pojkar kunde göra. Vid tolvtiden var det dags för att doppa i grytan. Denna måltid försiggick alltid i köket. På köksbordet stod framdukat smör, bröd och ett stort fat sovel – hös, korv och revbensspjäll samt dricka, öl och en brännvinsflaska och i en stor, blankskurad koppargryta på spiseln sjöd det feta, härliga doppe-spadet. Julgranen var redan på förmiddagen fotad och intagen, och efter doppe-måltiden började vi ”klä” granen. När vi voro för små att klara allt pyntet själva, fick vi förstås hjälp av far eller mor. Den huvudsakliga utsmyckningen av granen bestod i ”levande” julgransljus, olika länders flaggor, små röda äpplen, papperskarameller och vanligt slätt glitter i guld- eller silverfärg. I granens topp hade vi alltid två svenska flaggor av större format, helst tretungade örlogsflaggor. Till 1905 var det unionsmärke i flaggorna. Det fanns nog en del små prydnadssaker också i granen. Särskilt vackra var i mitt tycke ett slags grankottar av blåst glas i guldfärg och glest överspunna med guldtråd. Min barndoms första granar stodo på en fot av två i varandra infällda tjocka trädbitar, som bildade ett kors. Ja, allra först utgjordes julgransfoten endast av en rätt stor fyrkantig plankbit med ett grovt borrhål i mitten. Längre fram fick vi av en av fars tidigare skolelever (Lilja) en fot av metall med vattenbehållare. Den var tillverkad på den smidesverkstad, där givaren då arbetade, och var en av verkstadens egna specialiteter. – Beträffande de utländska flaggorna stod landets namn på varje flagga och man lärde sig på det viset lekande lätt de olika nationernas flaggor. Tack vare flaggorna skaffade man sig också en del upplysningar om landets läge och en del andra förhållanden, varför det blev en liten geografilektion.
När granen var färdigklädd och man själv snyggat till sig var klockan i regel 4-5 på e.m. och det var dags för eftermiddagskaffet, som på julafton serverades med vetebröd och flera slags småbröd. – I vardagslag åto vi pojkar vanligtvis smörgåsar och möjligen något vetebröd till kaffet.
Vid 7-tiden på kvällen kom så själva julmåltiden. Den börjades med smörgåsar med skivor av hösen, korv av olika slag samt ost. Ansjovis eller något slags sill var det visst också. Lutfisk och potatis följde efter smörgåsarna, och det var något som Åke och jag konsumerade nästan över förmåga, så när risgrynsgröten kom som avslutning orkade vi i regel inte mycket av den. Till maten fanns förstås dricka och pilsner samt för de vuxna en snaps, om de ville så ha.
Julklapparna voro varken många eller särdeles dyrbara. Mest var det klädespersedlar såsom underkläder, strumpor, vantar, en mössa eller dylikt. Jultidningar (Jultomten, Tummeliten, Julbocken) och julböcker (Farbror Blå, Sagas Julbok, Bland Tomtar och Troll) fingo vi alltid någon var varje jul. Som regel fingo vi en jultidning och en julbok var. Vi fingo även någon liten småsak; ett år fingo vi bar sin liten spargris av porslin, ett annat år en miniatyrvattenkanna med målade blommor på och riktig stril, och i den stilen. Av de där småsakerna fingo vi alltid båda två precis likadana. Julklappsverser förekom inte. (F.ö. rimmade vi endast frivilligt till gröten, men mandel fanns det alltid i den. Den brukade dock sällan komma fram förrän då den överblivna gröten åts upp på juldagen).
Efter kvällsvarden läste far alltid julevangeliet högt vid det avdukade matbordet och därefter julaftonens lilla predikan ur Wallins postilla. Någon psalm sjöngs inte varken före eller efter andaktsstunden.
Julklappsutdelningen skedde som regel efter eftermiddagskaffet vid den tända granen. Det fick nämligen inte bli för sent med sänggåendet, ty kl 6 på juldagsmorgonen skulle vi vara i julottan, såvida inte vädret var alltför svårt för oss småpojkar. Far var organist, så han måste, hurudant vädret än var, infinna sig i god tid till ottesången. Vi hade 2 1/2 kilometer till kyrkan, så vägen tog i bästa fall ½ timme, och så måste man vara framme i god tid, om man skulle få en sittplats.
- Åke och jag köpte alltid julklapparna till far, mor och mormor hos
Dahléns. Det var någon liten småsak till var och en, ty våra kassor voro ynkligt små och medgåvo inte några av de saker, som vi helst skulle velat presenta med. Kakmått, kaksporre, hårnålar, almanacka, anteckningsblock och dylikt var väl ungefär det vanligaste. En jul – då voro vi väl litet större – hade vi på hösten tjänat pängar genom att plocka och sälja nypon och den julen hade vi köpt en plättlagg och en zink-diskbalja till mor, det minns jag. Hon hade talat om de sakerna såsom önskvärda, och då vi för en gångs skull voro stadda vid kassa, passade vi på att köpa det till julklappar. Vad far fick det året minns jag inte. Även om våra bekomna och givna julklappar den tiden för nutidens barn synas små och futtiga, så var det nog minst lika roligt för oss med dessa små saker som för nutidsbarnen med alla dessa lyxleksaker – ja, troligen roligare! Förnöjsamheten var större hos både barn och vuxna före industrisamhället.
Juldagens morgon väcktes vi före halv fem. Efter att ha fått på kläderna och inmundigat en kopp kaffe var det tid att begiva sig till julottan. Väl påpälsade för kylan, såväl utomhus som i själva kyrkan, kommo vi ut i den friska vinternatten och snart nog blev man fri från sömnigheten, som förut gjort en litet olustig. Var det lugnt och klart hörde man både framför och bakom sig på vägen samtal från folk, som alla hade samma mål – kyrkan. I de flesta gårdar utmed vägen var det alltid någon som måste vara hemma för kreaturens skull, och i de manbyggnaderna brann det alltid ljus i alla fönster, som vette åt vägen. I en och annan gård var det mörkt – ett tecken på att alla i gården voro på väg till kyrkan, ty stearinljus och fotogenlampor kunde naturligtvis inte lämnas utan tillsyn. Var det slädföre var det vackert att höra all bjällerklangen. Skjutsar kommo här och var från gårdar och bivägar ut på landsvägen och alldeles särskilt vackert var det att höra klangen från bjällerkranskar, som en och annan förmögnare bonde bestod sig med. De gammaldags blossen förekommo inte längre, men en och annan skrinda var försedd med lanternor (med stearinljus i). I Bolum fanns ingen herrgård; annars brukade hästarna från sådana gårdar vara försedda med slädnät. I regel voro slädarna fullpackade med folk, men hade man tur kunde det hända att Åke och jag fingo stå på ”plattformen” hos kusken bakom skrindan, om någon kände igen ”skollärarns pojkar” och stannade för att låta oss åka. (Kuskplatsen kallades ”rumpen”). I regel fingo vi gå hela vägen, och det tyckte vi nog bäst om, ty dels var det rätt besvärligt att stå på släden och dels höll man sig varmare genom att gå. När man så kom en liten bit förbi Bolums fattigstuga kom man upp på ett litet back-krön och plötsligt låg den upplysta kyrkan framför en. Det var vackert och stämningsfullt och något sådant kan man ju inte erfara annat än vid en julotta på landet, där inga gatubelysningar förtar stämningen.
I kyrkan fanns på den tiden naturligtvis ingen elektrisk belysning, ty först 1919 fick Broddetorp elektriskt ledningsnät. I kyrkans gång fanns tre ljuskronor; den närmast altaret av glas och de båda andra av mässing och till julen blankputsade. (Glaskronan lär vara en förnämlig sak av bergkristall och härstammande från Böhmen. De båda mässingskronorna sägas härstamma från Bolums och Hornborga kyrkor, som raserades omkring 1825.) I samtliga ljuskronor voro en hel massa ”kronljus”; likaså var altare, predikstol och orgel försedda med samma slags ljus. I varje bänk (även på läktaren) fanns en tvåarmad, hög järnljusstake. I varannan bänk satt denna stake isatt till vänster och i varannan till höger. Ja, så fanns det förstås ett ljus på vardera sidorna av nummertavlorna och en lykta med ljus på vardera sidan av dörrarna såväl i vapenhuset som på läktaren. Av mor fick vi regelbundet förmaning att inte sätt oss alldeles framför någon ljusstake, ty stearinfläckar är ju inte så lätta att få bort ur ytterkläder! Vanligen satt vi på läktaren på en bänk vid orgeln och där bakom fanns inga ljus men väl framför på läktarbröstet, så man kunde se i psalmboken. Högtidligast av hela ottesången tyckte jag var när ”Var hälsad sköna morgonstund” sjöngs. Sången blev alldeles särskilt imponerande en juldagsmorgon, ty så till bristningsgränsen fylld var ju inte kyrkan vid andra gudstjänster. Efter ottesången följde nästan omedelbart högmässan, men då hade minst hälften av åhörarna begivit sig hem. Det var också endast någon enstaka gång, som vi stannade över högmässan. Jo, far måste naturligtvis sköta orgelmusiken även då.
Hemkomna från kyrkan åto vi smörgås alltefter som vi hade lust och så kall risgrynsgröt med varm mjölk. Juldagen fick man inte gå på besök eller ut på promenad, så det blev sagoläsning och slöande. Då och då stack man förstås emellan med ett äpple eller en apelsin eller knäckta nötter av det på hösten skördade rikliga förrådet. (Det var inte så ovanligt att vi på hösten kunde samla ihop 25-30 liter fina hasselnötter). Dagens enda stora måltid kom någon gång fram mot 2-tiden och bestod alltid av smörgås samt lutfisk och potatis. Kaffe dracks väl också några gånger under dagen och för övrigt tog man en smörgås och en korv- eller fläskbit samt ett glas dricka, när det föll en in. Det var nog ungefär samma matseder litet varstans på landsbygden då till dags, ty husmodern skulle juldagen ha det så lindrigt som möjligt med arbete. Det var ju inte mer än rätt efter allt arbete före julen. – Alla hemma hos oss voro förtjusta i att läsa, så juldagen blev ingalunda tråkig genom hemmasittandet.
Julbön på julaftonen förekom inte i Broddetorps kyrka och jag tror inte i andra lantkyrkor heller. Nyårsotta var det, men den tror jag började en timme senare än julottan och var inte på långt när så välbesökt. Kanske det borde nämnas att tändandet av otte-ljusen ombesörjdes av pastoratets kyrkovärdar. Dessa gingo då högtidliga omkring med brinnande vaxstaplar på långa stänger för att nå även högt sittande ljus. Om jag inte minns fel, så var det äldste kyrkovärdens privilegium att tända ljusen på altare och predikstol samt i takkronorna. Det syntes på honom att han särskilt den dagen kände sin värdighet!
Annandagen, om jag inte minns fel, var det julfest i söndagsskolan. Kyrkan hade ej någon söndagsskola utan vi gingo i missionshusets söndagsskola, som vid den tiden hade sina lektioner på söndagseftermiddagarna. Söndagsskollärare voro då frälsningskapten Alma Lindström, Ester (?) i Kärragården (i det vardagliga livet sömmerska) samt finskomakare Anders Erik Larsson, inackorderad hos Adolf Andersson i Holmagården, på vars ägor missionshuset då låg. Missionshuset kallades av de ”troende” alltid för bönehuset.
Vid söndagsskolefesten var det sällan någon elev frånvarande annat än på grund av sjukdom. En del av barnens föräldrar, de som hörde till friförsamlingen, var också närvarande. Underhållningen bestod mest av sång, utförd av barnen, och så var det någon liten andaktsstund. Ett jättestort kaffebord var dukat framför bänkraderna, ty alla närvarande skulle ha kaffe; barnen bjödos och de äldre löste kaffebiljett. Julgran fanns förstås också. Efter kaffet fick alla söndagsskolans elever frukt och en hel del andra godsaker, men höjdpunkten var nog i alla fall, när jultidningarna delades ut till oss. Det var en hel del olika tidningar, alla från frikyrkligt förlag, och fördelningens princip var den, att ju flitigare en elev varit att besöka söndagsskolan ju förnämligare tidning. Naturligtvis togs det också hänsyn till ålder och läskunnighet också. Som regel var det förstås flickorna, som gjort sig förtjänta av de vackraste jultidningarna! Jag kommer inte ihåg namnet på någon av tidningarna, men det var ”snäll” och god lektyr och de lades minsann inte bort olästa. Förresten fingo vi varje gång, vi voro närvarande i söndagsskolan, ett exemplar av den inom frikyrkorörelsen gängse barntidningen, som utkom en gång i veckan.
Fram emot tjugondedag Knut började julgransplundringarna för att sedan fortsätta ett par veckor framöver. Skolorna började den tiden ej förrän den 15 februari. – detta på grund av svårframkomligheten på vägarna samt svårigheten med belysningen i skolsalarna. Det var alltså ingen skolgång som lade hinder i vägen för barnkalasen. Roligt hade vi också, tack vare att alla kände varandra så väl. Lekarna voro väl ungefär desamma som nu för tiden. Det var ”Fria på narri”, ”blindbock”, ”gömma ringen”, ”Gustavs skål”, för att nu nämna några. Trakteringen bestod av kaffe eller någon gång choklad med massor av kakor, som mellantraktering saft och kakor samt frukt och nötter. Den tidens apelsiner voro alldeles fruktansvärt sura och till dem behövdes massor av strösocker. Mest var det väl äpplen av egen skörd som bjöds. Bananer hade vi då inte ens hört talas om. På en del ställen bjöds det på smörgåsar och någon varmrätt, om det blev litet sent på kvällen. När granen plundrades klipptes karameller, äpplen och konfekt ner ur granen och lades på brickor, varefter varje barn fick av samtliga sorter att ta med sig hem – många föredrogo förstås att genast konsumera även dessa läckerheter. Vanlig dans förekom aldrig, som jag minns, på dessa tillställningar; endast ringdanser och folklekar. När ungdomarna kommo upp i den åldern att de gått och läst för prästen blev det nog dans istället för ringlekarna, men då hette det inte ”julgransröstning” utan ungdomsbjudning. Så fort jag gått och läst kom jag till skolan i Skara, så jag har ingen erfarenhet av dessa julungdomsbjudningar. Det var väl en av orsakerna till att jag aldrig lärde mig dansa, skulle jag tro!
När julkalasen och julgransröstningarna voro över var det också slut med julen, och livet återgick i de vanliga, normala gängorna igen.

Julfirande

Klas Abrahamsson berättar om julförberedelser och julfirande