Barnen

[ överordnad ] [ Start ] [ Hjilmer ] [ Assar Blomberg ] [ Folke Ekström ] [ Skolan ] [ Fattiga ] [ Soldaten ] [ Gårdarna ] [ Föreningar ] [ Kommunen ] [ Spelmän ] [ Arkeologi ] [ Rättsväsendet ] [ Billingen ] [ Djuren ] [ Kyrkan och Döden ] [ Sjukvård ] [ Klas Abrahamsson ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] [ Historier ] [ Folklore ] [ Ordstäv ] [ Det Onda ] [ Kläknamn ] [ Bondepraktika ] [ Fest ] [ Medicin ] [ Sjukdom ] [ Barnen ]
[underordnad]

Havande Födelse och dop

Berättat av F.d. soldat Alexander Björk Ålderdomshemmet Örgryte f Brodde torp 1856 Upptecknat av Ragnar Nilsson 1944.

Fruntimmer skulle aldrig knyta för en säck. Det skulle bli svårt när de skulle föda barn. Det blev inte bättre om de blev sittande över . Sådant skulle inte en havande kvinna ha i kläderna. Jag hörde talas om trollkäringar som kunde sätta plågorna på man folk. Navelsträngen torkades, men jag minns inte vad de skulle ha den till. Min mor lade en silverring i badvattnet. Det var för att ungen skulle få pengar och inte behöva leva i fattigdom. Men jag vet inte om det gjorde något gott. Gudmodern bar svarta kläder , det var brukligt på den tiden. Men fattiga som inte hade svart att ta på sig, det de hade i klädesväg.

Dopet

När barnet döptes, så var det äldre gift par med. De kallades för faddrar. Di skulle vara med som vitnen. De skulle också hjälpa till att fostra barnet. Om föräldrarna föllo bort, så skulle de vara i deras ställe. Man sökte efter att få redliga och bra människor till faddrar, bäst var det om de var förmögna. Jag minns inte något bruk om att man drog fram träd till gården när det var barnsöl. Dopmamman skulle vara sådana som förfäderna hade, helst från dem som hade rett sig bra eller som hade varit särskilt ansedda. Det var tro på att de skulle gå igen på ungen. Sjukdomen som kom på barnet troddes att det var andra människor, som gjorde det eller att det var något ont väsen, som hade kommit över det. Det var många gänger så, att barnet fick plågor i magen, för att inte de förstod sig på attt de det sådan mat det skulle ha. Då fick allt det onda skulden eller någon gumma, som hade varit innen för tillfället. När ungen fick en lös tand, så ville man gärna hjälpa till och rycka bort den. Man ville inte att barnet skulle tappa den. Det kunde bli sjukdom för barnet. Man tog tanden och kastade den i spisen och så sade man : Ge mig en bentand i stället för en guldtand.

Barndiande

Det fanns många barn som fick di i flera år. Det berodde på när nästa unge kom. Men det var också den tron att inte modern kunde bli havande så länge som barnet fick di. Det fanns allt de som försökte med det.

Söndagsbarn

Söndagsbarn var det tur med, de skulle få det bra men de skulle inte leva så länge som andra.

Torsdagsbarn

Med torsdagsbarn var det sämre, för de skulle få se spöken och allt styggt. Hon är så snäll men det är inte underligt för hon är söndagsbarn.

Kyrktagning

När inte kvinnan var kyrktagen, så sa man att hon var oren. Hon var inte som hon skulle vara till församlingen, förrän prästen hade tagit henne i körke. Hon skulle fram till altaret en söndag och där skulle prästen läsa över henne och ta henne i hand. Hon fick inte gå till kyrkan eller till nattvarden före och inte fick hon gå till folk heller, det var inte passande. Fem eller sex veckor efter det hon hade fått barnet skulle hon gå i kyrkan, om hon inte gjorde det fick hon kyrkstraff.

Varifrån barnet kom

Det var ingen av de äldre, som ville tala om, varifrån barnet kommit. De skulle inte veta om, att det var mor som hade dem i magen. Om barnen frågade, så fick de många slags svar: Storken hade kommit med dem. Den granngumma hade haft den med. Det var allt snällt fruntimmer, som hade lagt ned det. Ock ibland fick de till svar, att det var en ängel, som hade kommit med det.

Barnens Namnande

Förr i tiden fäste man en mycket stor vikt vid det eller de namn, som gåvos till nyfödda världsmedborgare och vissa regler gällde därvid.
Älsta sonens älsta son kristnades eller döptes nog oftast till farfaderns namn och de övriga syskonen följde gärna exemplet men eljest skulle ett barn icke uppkallas efter en levande nära anförvant – farmoderns och morföräldrarnas dock undantagna såvida vederbörande önskat eller medgivit detta.
Undantag från regeln att älsta sonens älsta son skulle bära farfaderns namn, ansågs endast kunna vara befogade om svärfadern var på något sätt förmer än fadern och om ifrågavarande son gift sig till den förres gård och skulle efterträda honom därstädes. Sådant ansågs då som en skam för fadern och var en inför denne känslig sak, som om sonen icke tog konsekvenserna lätt satte svärdottern och svärfadern i ogunst.
Inträffade att ett barn erhöll en ännu levande anförvants namn, retades utomstående med denne och frågade om han eller hon redan gjort upp räkningen med livet eller om vederbörande önskade honom eller henne ur vägen. Elaka människor ha alltid funnits.
Där man var mån om att ovidkommande icke skulle få något att gapa och begabba över, iakttog man för den skull en viss försiktighet vid barnens namnande. Å andra sidan funnos dock familjer som icke fäste sig vid vad annat folk sade och tänkte och som voro fördomsfria nog att bryta mot sådana oskrivna lagar.
Att giva sina barn namn efter ännu levande syskon var ock ett oskick varmed för sådant upplagda syskon retade de andra men förekom icke inom familjer av harmonierande läggning.
Ville man nu nödvändigt ha ett redan i bruk varande namn fanns förresten den möjligheten att kringgå reglerna genom att ge den nyfödde ett synonymt namn : för Stina eller Kristina – Kerstin, för Anders – Andreas, för Johan – Jan eller Johannes, för Jonas – Jon, för Per – Petter. O.s.v., vilka kunde förklaras vara namn för sig men både var det och inte, ehuru ibland använda på olika barn inom samma familj.
Barn gåvos sällan namn efter fadern och modern, ehuru sådana släkter funnos där detta var vanligt. Mot denna regel bröts mäst av soldater och andra på något sätt ”edsvurna” personer, vilka antagligen ansågo sig på något sätt beskyddade för tänkta menliga följder av ett brott mot regeln.
Vid barnens namnande fick man också taga i akt, att icke använda namn, som icke förut varit brukliga i faderns eller moderns släkter.
En regel varemot man mycket sällan och aldrig utan svårt tadel därför bröt var den, att om den ena av föräldrarna förut varit gift och blivit änkling eller änka samt gift om sig och fick barn i det senare giftet, av samma kön som den avlidna maken, så skulle detta ha samma namn som denna. Det ville till att den vederbörande nya maken skulle vara mycket svårt marterad av svartsjuka för att motsätta sig ett vidhållande av detta skick, som av opinionen ansågs som en hederssak.
Dessa regler och möjligen ännu flera utgjorde bland allmogen en oskriven lag, mot vilken det inför ovänner och belackare hörde s.k. ”hondan” till att bryta och om så skedde alltid på något sätt medförde sina obehag.

FolktroKringDetSpädaBarnet

Naturen har hos föräldrarne, framförallt hos modern, nedlagt en djup böjelse att ägna sig åt sitt späda barn, vårda det och värna det mot alla faror, vilka, de verkliga men i all synnerhet de inbillade, i viss mån växlat med tiderna. Sålunda söker väl ingen bland nutidens mödrar att skydda sitt barn från andra än verkliga faror. Fordom däremot, för ett sekel, i vissa fall blott för några decennier sedan, vilade fruktan för en mängd uppdiktade faror tung som en mara över de stackars mödrarne. Det var så många väsen och makter, man måste skydda barnet för. Detta såväl under den tid modern bar på detsamma som tiden mellan dess födelse och dop.
När en kvinna var i ”batt” – som ett i bygden ofta använt uttryck lyder – gick hon i ständig ångest och bävan för att genom någon sin oförsiktighet ådraga barnet ”men”, någon sjukdom eller något lyte för hela livet. De regler, åtminstone de flesta av dem, en moderunder havandeskapet iakttog för att hennes barn skulle komma friskt och välskapat till världen, grundade sig på allmogens övertro och skrockfullhet. En sådan kvinna skulle bland annat iakttaga :
Att icke åse slaktandet av något djur, emedan barnet då fick fallandesot. Detta var särskilt fallet om hon oförhappandes, d v s så att hon blev skrämd, kom att åse slakten. Sjukdomen ansågs börja i det år, som motsvarade den vecka i havandeskapet, då modern hade blivit skrämd. Då den sjuke ”föll” uppgav han samma läte som det slaktade djuret.
Att icke ta sig i ansiktet när hon annars blev skrämd, ty då fick barnet på detta ställe ett s k ”våels”- eller födelsemärke.
Att noga avhålla sig från att plocka bär eller taga andra saker på annans mark för då fick barnet ””tjuvsenan” i handen, vilket innebar att det som vuxet ej kunde ”låta bli” andras egendom.
Att tillse att det s k ”ullsörat” (hjärtörat) noga bortskars vid slakten, emedan barnet, om modern råkade förtära därav, fick ”ullsöra” (ett slags hängande hudutväxter) i ansiktet eller på andra ställen av kroppen.
Att hon vid kyrkobesök ej berörde kyrkdörren, ty om hon detta gjorde fick barnet ”kistenaglar” (ett slags bölder eller finnar) på kroppen. Visstesig en moder ha brutit häremot tog hon lite ”skav” av kyrknyckeln samt ingav barnet detta vid födelsen.
Att icke titta ned i en öppen grav, ty då komme barnet att ej kunna ”hålla tätt” . Häremot användes ibland samma botemedel som ovan, ibland tog man några sandkorn från graven ifråga, stötte väl sönder dessa och gav barnet in.
Att icke se in genom springorna mellan skiften i ladugården, ty då blev barnet vindögt.
Att icke dricka direkt ur ett fat, ty då blev barnet vidmunt.
Emot kvinnor i nämnda tillstånd hade även männen och övriga kvinnor vissa skyldighetsregler att iakttaga.
Sålunda borde man ej låta en yxa sitta fasthuggen i en stock eller huggkubb, ty om en havande kvinna fick se den sitta så, blev barnet harmynt.
Om någon mötte en kvinna i sådant tillstånd och bar doppskon vänd emot henne, kom fostret fram ”baklänges”.
En kvinna bör ej gå med två förkläden på sig, ty om en sådan kvinna får se detta, får hon tvillingar.
Den man som skilt orm och tåssa åt, bör ej förtiga detta, ty han kan hjälpa kvinna ur svår barnsnöd, därigenom att han famnar om henne.
Ville en kvinna i förväg veta vad slags kön det barn hon bar på blev, borde hon sedan hon ”vävt ned” en väv taga sölvkäpparne och giva dem åt gårdens barn att ”rida käpphäst” på. Var den första främmande person barnen därunder mötte enkarl, blev fostret ett gossebarn, i motsatt fall en flicka.

När stunden nalkades och man när som hälst kunde vänta den nye värlsdmedborgarens ankomst, eftersändes barnsängskvinnans moder samt i de flesta fall en hjälpkvinna.
Efter förlossningen togo modern och hjälpkvinnan hand om barnet för att bada och kläda det. Men först av allt såg man efter om detta hade några ”lyckomärken”. Vid dessa fästes stor vikt, ty man ansåg sig genom dem kunna utröna barnets framtida lycka och samhällsställning.
Hade barnet en röd rand s k ”segerhuva” omkring huvudet, varslade detta om lycka samt framgång i allt vad barnet som vuxet företog sig.
Bar barnet på halsen en s k ”lyckovårta” spådde man likaledes framgång samt rikedom.
M ett gossebarn liknade modern och ett flickebarn fadern bebådade detta tur och rikt gifte. – Samma var förhållandet om barnet hade små öron.
De dagar som förflöto mellan ett barns födelse och dop troddes av de gamla vara den mest kritiska tiden för detta. Barnet ansågs under dessa dagar för okristet, hedet. Dog barnet eller blev sjukt under denna tid, uppfattades detta av det vidskepliga folket såsom orsakat genom onda väsens eller makters ingripande. Man lade sig då vinn om att utestänga eller på annat sätt skydda barnet från allt sådant ont, som innebar ett öppet eller dolt hot. Såsom skyddsmedel använde man sig av en mängd s k ”häx” eller vidskepliga bruk, i vilka stålet och elden ansågos vara de verksammaste medeln.
Under själva födelseakten och en stund därefter hölls dörrar och fönster noga tillstängda för att hindra de onda makter som funnos i luften att intränga till barnet.
Det vatten vari barnet fick sitt första bad, borde ha stått inne sedan föregående dag, men det fick i varje fall ej användas förrän man lagt något äggstål däri. Detta vatten slogs sedan ej ut under bar himmel förrän barnet blivit ”kristnat”. Vid dess bortslående kastade man en hand full salt i vattnet. Detta iakttogs noga för att förhindra att ”älven” eller något annat vattuväsen tillfogade barnet skada.
Det viktigaste av allt var emellertid att hindra ”gängset!, d v s trollen och älvarne, att byta bort det nyfödda människobarnet mot någon av sina egna ugnar. Det sades och troddes att trollen och älvarne icke hade någon själ. För att få en sådan måste de befrynda sig med människorna, vilket naturligtvis skedde efter det bortrövade barnets uppväxt, då det bortgiftes med någon av deras egna. Att råka i gängsets våld önskade ingen moder sitt barn; ej häller önskade hon få en trollunge i stället för detta. Och därför vakade hon och hennes anhöriga natt och dag vid dess vagga. Hela tiden från barnets födelse till dess dop skulle dessutom eld brinna på hemmets härd och ljus vid barnets vagga. Stundom satte man även stål över dörren. Om gängset genom någon oförsiktighet från moderns eller de vakandes sida kommit i tillfälle att göra det efterlängtade bytet, visade detta sig snart på ”bortbytingen”. Denne utvecklades till en varelse med stort huvud och fult ansikte med stora, gloende ögon och en alltid gapande mun, hes och skrikig stämma. Växten var förkrymt och underlig, magen stor och benen krokiga. Och vad värst var : bytingen var mycket sjuklig och ofta i saknad av förståndets ljus. Alla på något sätt onormala personer troddes härstamma från Billingens troll.
Det linne vari ett nyfött barn upptogs skulle vara gammalt och slitet; det skulle för en gosse vara av kvinnligt och för en flicka av manligt ursprung, förmodligen för att barnet skulle få tur i kärlek, d v s bli rikt gift.
Innan barnet lindades insyddes en ”batting” (större kopparslant) i lindan för att barnet skulle få rikedom.
Om en person med dåligt anseende vidrörde barnet troddes detta få ”skirven” eller engelska sjukan
Den första lus man kunde taga på barnets kropp skulle man lägga i ett hjulspår och låta en vagn gå över henne. Barnet troddes då under hela sin levnad bli befriat från utslag skyllade man på att det hade nog förut haft en lus på sig fast ingen sett den.
Då nyheten om att ”gålbo’sa hade fått en liten” blev känd i granngårdarne, lagade kvinnorna iordning någon i sitt tycke god och lättsmält maträtt, varmed de skyndade till födelsegården. Detta kallades att ”gå mä’ barnsängemat” eller ”gå å se på barn’t”. Den mat som på detta sätt tillfördes familjen av de välmenta bondehustrurna var ej sällan tillräcklig för ett par dagar framåt. Sålunda kommo grannhustrurna kanche redan ett par timmar efter förlossningen på besök hos den unga modern. Alla hade de något gott råd eller en varning att giva henne med avseende på henne själv och barnet. Den stackars efter genomgången barnsäng svaga och för oroliga tankar lätt mottagliga modern fick nu höra en mängd berättelser om hur olyckligt det gått med den eller den barnungen, hur han blivit bortbytt eller tillfogad någon skada av gängset, därför att modern och hennes anhöriga försummat iakttaga nödiga försiktighetsåtgärder. Hon fick lära hur hon skulle förfara för att tvinga trollen att återtaga sin unge och lämna tillbaka barnet, om detta till äventyrs bleve bortbytt. Detta kunde ske på flera sätt; men säkrast nådde man målet genom att pina den förmenta trollungen och hota den till livet. Denna barbariska tro bragte månget stackars sjukt människobarn in i svåra och onödiga lidanden. Enbart misstanken att barnet kunde vara en trollbyting, var nog för att det som vuxet ej skulle ”bli lidet” av andra människor. Många sägner, varav härnedan meddelas ett par, häntyda om denna tros utbredning i bygden.
Kristendomen ansågs emellertid vara det bästa skyddet mot allt trolltyg och därför döptes i regel ett barn redan på andra eller tredje dagen efter födelsen. Så fort barnet blivit ”kristnat”, d v s döpt och namnat, hade gängset ingen makt över detsamma. Dopet skedde oftast i kyrkan, mera sällan i hemmet eller i prästgården. Visade barnet vid födelsen sådana tecken till sjukdom att det snart kunde väntas dö, for man skyndsamt och ej sällan mitt i natten efter prästen för att få det döpt. Nöddop förrättades ytterst sällan bland allmogen i bygden. Prästen skulle döpa barnet, annars var det ej riktigt. Dog barnet odöpt, blev det evigt fördömt.
Även vid dopet och dopfärden voro en hel del skrock och bruk förbundna. Sålunda skulle man för att ge barnet ”hånnalaget” lägga becktråd och läderlappar i ”tånan” (lindan), om man önskade att det skulle bli skomakare, en syring, om man ville ha det till skräddare o s v
För att under kyrkfärden skydda barnet mot gängset, brukade man även lägga linfrö och psalmbokablad i lindan. Liksom ännu är brukligt, bars barnet till dopet av en fadder. Hennes man blev barnets ”gufar”. Enär fadderns egenskaper troddes gå i arv på barnet, var man mycket noga vid valet av sådan. Det skulle vara en huslig och förståndig kvinna, hälst någon förmögen och vanligen stående i släktskapsförhållande till familjen.
Under döpelseakten borde faddern läsa efter bönerna, ty då fick barnet gott minne. Skrek detta i kyrkan, ansågs det få god sångröst. Dog föräldrarne tidigt ifrån barnet, tillkom det ”gufar” och ”gumor”, att vaka över dess uppfostran i !tukt och herrans förmaning”, eller m a o bli dess rådgivare tills det nått en mogen ålder.
Efter dopet hölls ”barnöl”, ett kalas, vartill släktingar och grannar inbjudits.
Innan modern ”gått i körke”, som det hette, betraktades hon som ”oren” eller ”he’en” (heden). Hon fick då ej vidröras, fick ej ligga i ”sängalag” med någon, ja, man fick ej ens taga henne i hand för att hälsa eller tacka. ”Kyrktagningen” försiggick från tredje-femte veckan efter barnets födelse. Under mellantiden fick en kvinna ej besöka kyrkan. Vid kyrktagningen åtföljdes modern av en s k ”följekvinna”. Under själva kyrktagningsakten stod denna kvinna nere på kyrkgången, medan modern vid altarringen ”återtogs i Guds församling”. En moder, vars barn dött, erhöll ej samma böner, som en, vars barn levde. Vid hemkomsten från kyrkan hölls merendels en liten festlighet i hemmet.
Tiden mellan barnets födelse och kyrkgången, var enligt folktron mycket farlig för modern. Hon var under denna tid mycket mottaglig för onda makters inflytande. För innan hon gått i kyrke, vågade en moder ej lämna huset, utan att bära stål närmast kroppen. Hon kunde eljest bli förgjord menade man. Enmoder borde j häller ”ränna omkring” i stugorna allt för mycket, ty då fick även barnet anlag därtill.
En gång, så berättas det, hade en ej kyrketagen kvinna gått till Bjärsjömarken för att plocka ”slinner”. Under det hon var sysselsatt därmed, fick hon höra en röst uppe vid Djupadalen – en djup klyfta vid Bjellums nabbe på Billingen, där trollen förmodades ha en hemlig utgång från det inre av berget – ropa :
”Ta fatt på den he’a kvinna!”
härtill svarade en annan röst från det gent emot liggande lilla flugberget :
”Ja rår ente, ho bär sin mans stål på sig!”
När kvinnan begav sig från hemmet hade hon för att vara skyddad mot gängset, lagt sin mans kniv i barmen närmast kroppen. Detta hade nu räddat henne från att bli förgjord av eller råka i trollens våld.

Under hemfärden från dopet i kyrkan skulle man ej stanna och tala med någon. För att barnet skulle bli ”renfärdigt”, skulle gudmodern uträtta sina naturbehov innan avfärden. I älsta tid hade man ”kristnadepåsar”, vari barnet instoppades, när det skulle döpas. Dessa voro av färgrikt sidentyg med guld- och silverspetsar samt likadana mössor, vilka gingo i arv i många generationer. När man kom från kyrkan skulle barnet sova en stund i dopdräkten. Gudmodern gav barnet klädespersedlar, detta kallades ”gomoratöj”. Ibland fick barnet en silversked. Döptes barnet i hemmet, höll man ”kristnadsgille”, men vanligare var kyrkogångsgille.
Bärgumman skulle alltid vara gift. Även änka fick dock bära barnet, men icke en ogift kvinna. Det borde vara en hederlig och välmående gumma. Hennes egenskaper gick ofta i arv på barnet. Till faddrar var bärgumman självskriven samt en pojk och en tös, gärna ett fästefolk. Bärgumman hade stor myndighet över barnet och blev ofta dess rådgivare vid giftermål. De ansågo sig även stå i en viss frändskap till dem. Hade man silverpeng i lindan, fick barnet gott om pengar, satte bärgumman sig på en jordfast sten, kom barnet på gård. Färden till kyrkan skulle gå med största fart. Är skjutsen var kommen från kyrkan, skulle fadern taga barnet från bärgumman och bära det in till modern. Bärgumman och faddrarna drack kaffe i ”basulsstugan” före mässan; efter mässan bjöd man på mat.

Smånotiser

Kryparesjukan
Kröp en havande kvinna under en gärdesgård fick barnet ’kryparesjukan’. Denna bestod främst däri, att det ej kunde stå på benen. Sjukdomen botades dock lätt. Man hade endast att binda en ulltråd om varje led och låta dessa sitta tills de föllo av. Då tillvaratogs och uppbrändes de. // Ren 1927

Snarken
En havande kvinna borde ej äta fläsk av ett svinhuvud, för då fick det barn, hon då gick med ”snarken”. // Fast 1927

Kistenaglar
Om en kvinna i havande tillstånd råkade snudda vid kyrkdörren, fick barnet s k kistenaglar. Dessa botades genom att en död fick ta’ på dem. // Sten 1930

Lyte
Om en havande kvinna kröp igenom en grind eller stängsel i en hägnadsöppning, troddes barnet skola bli puckelryggigt // Ond 1925

Andersa-Lena var barnmorska och på ställen där hon var sovo alltid barnen, det var förunderligt med det. Ville barnen ej sova tog hon och lade dem på bordet och slog tre slag i detta, sägande : ”Nu sa du sôva!” Sedan somnade barnet genast. // Sten 1930

Det växte en törnrosbuske uppe vid Korsbacken och om den sade Andersa-Lena ”Dänn busken du, dänn ä bra å veta var länn finns”. Busken bestod av tre sammanväxta skott eller telningar, och av dessa brukade hon tagas något, när hon gick till en hustru, som skulle få barn. Det bar hon på sig. Då komme barnen lätt till världen, sa hon. // Sten 1930

Gamla-Blanka, som bodde mitt för Stenåsen, rådde Bolin att offra i Jungfrukällan och där taga vatten till att bada sin son Johan (född 1889) i när denne som bara var sjuk. Han blev då åter frisk. // Sten 1930

En havande kvinna borde ej gå ut genom ett hål och in genom ett annat t ex ut genom fönstret och in genom dörren, ty då blev barnet tjuvaktigt. // Bil 1926

Om en havande kvinna åt av en ’fårakäke’ kom barnet att ’skära tänder’, trodde man.
// Bil 1926

Om en havande kvinna fick se en orm och därvid blev rädd, blev barnet ’ormögt’. // Bil 1926

Om en havande kvinna åt med en sprucken sked, troddes barnet bliva ’harmynt’. // Bil 1926

Om en havande kvinna gick från en väv och lät skytteln kvarsitta i skälet, troddes barnet bliva ’harmynt’. // Bil 1926

En havande kvinna eller digivande moder borde ej stjäla något, för då blev även barnet tjuvaktigt – märk väl om hon hade ett rättskaffens samvete // G i V 1926

Dröpel
Om en kvinna åt upp ”dröpjern” av ett djur, fick barnet ”dröpel”. Detta yttrade sig sålunda att barnet dreglade sig och tuggade så som ett djur idisslar.
Dröpeln föreställde man sig sitta i munnen eller halsen på idisslande djur men man visste ej fullt bestämt var. I huvudet satt den emellertid. Och därför tillråddes mödrarne att ej äta någon av djurhuvud anrättad mat. // Sten 1930

Barnsängsmaten utgjordes av :
Ölsupa, munkar med inlagt krösamos samt ett par brödkakor.
Istället för ölsupa hade man stundom fruktsoppa, men detta ansågs för mindre rart
Potatis och sill
Blev man fägnad fick man ej taga barna-kvinnan i hand och tacka, förrän hon tagits i kyrke.

Har li små öra å jusrö läpa, blir li rika.

En person, som var född med s k ’segerhuva’, troddes äga förmåga att förhindra vådelds vidare spridning genom att gå omkring det brinnande huset. // Ond 1926

När man kom hem med ett barn (gosse) från dopet, skulle man, innan man bar in det i stugan, lägga upp det på taköfsen,. Då fick barnet aldrig ont av svindel – eller som en namngiven person, vid fråga om varför han gjorde så svarade : ”Han hissnar-nte senn fôrstår lu!” (Stenholm) // Ros Aug 1926

Om det vatten, vari ett barn döptes slogs ut i en krusbärsbuske, fick barnet krusigt hår. Sådant ansågs vara vackert. // G i V 1926

Om dopfaddern vid hemkomsten från dopet satte sig på en jordfast sten och åt hårt bröd troddes barnet skola få starka tänder. Det samma ernåddes om modern åt upp den första tanden som barnet fällde. // A P 1926

När ett barn fällde en mjölktand, skulle det kasta denna i spiseln och säga: ” Tvi, tvi bentann, får-a ena gulltann”, så fick det en ny och starkare tand i stället. // A P 1926

När barn under det de åto spillde ner sig, brukade man tillrättavisa dem med att säga :” Se, se barn, du speller ner läk! – Nu äter kråkera upp däk, när lu kåmmer ut”. // Farmor 1926

Voro barnen oroliga om nätterna, troddes de vara besvärade av något ’gängse’, och för att skydda dem däremot satte man då ett psalmboksblad över dörren. // Bil 1926

Den första gången en barnsängskvinna gick utanför dörren, skulle hon bära en ullsax i handen // G i V 1926

När barnet var fött men ej förr, fick modern tala om vad det skulle heta, ty då blev det skvalleraktigt.
Barnen uppkallades främst efter far- eller morföräldrarne, hälst om dessa voro döda, därnäst efter andra, nära anhöriga, som på något sätt utmärkt sig. // Ond 1926

Kvinnor som fått barn, varnades för att gå över rinnande vatten förrän de gått i kyrke, gjorde de detta löpo de fara att bli ’förgjorda’. // Ond 1925

Innan kvinnan tagits i kyrke fick hon ej gå ut i skog och mark. Då kunde hon bli bergtagen eller förgjord av trollen. Hon var då heden.
Se sägnen om Kvinnan och trollen!

Kyrkogångskvinnorna fingo ej gå in i kyrkan förrän alla andra gjort det, d v s först sedan ’tjänsten’ påbörjats. Varje sådan kvinna hade till sällskap en eller flera andra kvinnor s k ’följeskvinnor’. Inne i kyrkan togo de plats i korsgången. Under kyrktagningsakten trädde modern fram till altarringen, medan följeskvinnorna stodo, i korsgången. En moder, vars barn dött, fick ej samma böner som en, vars barn levde. // G i V 1926

Man skall ej kliva över ett på golvet liggande barn, ty då upphör detta att växa, såvida man icke går samma väg tillbaka. // Far 1926

Rensas flicka, med ”äggafôttera”, hette Johanna och bodde sedermera, efter moderns död i Hånger, där hon hade en s k handel. Hon var född på 1860-talet // Far

Lilla prästes bjälleko = örat
Prästes bläxa = näsan
Va ger du gåsa = tjåka

Vad är ?
1 En kläpp i ena bjälla !
2 Två öga i en tjuraskalle !
3 Tre fötter unner ena gruta !
4 Fyra hjul unner en vagn !
5 Fem fingrar på min näve !
6 Sex dagar i ena veka !
7 Sju böner i Fader Vår !

Aftonbön
Gud som haver barnen kär’
Se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder,
Står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går,
Den Gud älskar lyckan får.
Är jag fattig, är Gud rik,
Beder jag honom, han hjälper mig.
Om jag honom rätt bedja kan,
Han hjälper mig i Jesu namn.
Amen
// An P 1926

Bytingsägen
”På ett ställe hade di råkat å få en bôrtbutinge. Män hônum jole di så snart å mä.
Gumma hade hurtt sä fôr å vesste rå. Ho sulle kasta in ongen i bakåmmen. Män ho hade blett lärder, att ho sulle hota-n tre gånger, enar ho jole allvar å-t. Så ella ho åmmen väl varmer å satte butingen på gressla.
”- Nu kastar-a in däk”, sa ho. Å dä sa ho två gånger. Senn när ho hade sackt-et trejje gången, så sulle ho te å hiva in-en – män i däsamma kåm mora, trôllt, in å to-n ifrå-na å ga-na hännes rätta barn i stäelt. // A P 1926