Hört på Brobackamarknaden:

Till ett av klädstånden framkom en gumma av den mera robusta typen och bad att få se på kalsonger "Va sa dä vara för sårt?" frågade krämmerskan. "Dä kvettar vecket!" svarade gumman. "Dä Anners har fram, dä kan ja ha bak - ta karkalsånger!". De kringstående unga flickorna rodnade och krämmerskan och alla andra hade svårt att hålla sig för skratt.

"Nôkaråa"

På en gård i Segerstad - vars namn sagesmannen ej visste - tjänade omkring mitten av förra seklet en dräng och en piga, vilka, emedan saken troligen blivit en smula "hastigt påtänkt", ingingo äkta förbund utan att förut ha sörjt för sin blivande bosättning. Härmed var man den tiden eljest ganska noga, enär man visste, att den tjänstgörande prästen gärna ville veta något därom.

Därför råkade nu också drängen - som hette Lars - vid vigseln i dilemma samt fick, då han ej kunde ge nöjaktiga besked, av prästen mottaga några "nator" för sin obetänksamhet, varpå han till slut som sitt försvar genmälde :

"Åh, ta't ente så hårt, goe körkeharen, dä blir le nôka rå!" - Det blir väl någon råd.

"Nôkarå!", utropade då själasörjaren. "Det är så många som har sökt sig dit, så där är nog upptaget nu!" varpå han höll andan och beredde sig att fortsätta, kanche med angrepp även på husbonden, som dock förekom honom med en förklaring som sin avsikt, att i gåva denna dag ge de nygifta rätten till ett av honom ägt torp uppe på Falan. Och så kom den besvärligheten ur världen.

Det sålunda inträffade gjorde emellertid sina intryck på de närvarande inbjudne, som med lite olika affekt senterade humorn däri, i det att på grund därav de nyvordna makarnas nya ställe erhöll benämningen "Nôkaråa", medan den vid bröllopet närvarande ungdomen med särskild flit trådde dansen till en visa, som - om än då icke ny - ägde ett efter omständigheterna och lokaliteten anpassat innehåll och lydde :

Var skall vi bygga ?
Var skall vi bo ?
Var skall vi trygga
kärlek och tro ? -
I "Någa - råa" skog,
där sätta vi vårt bo!
I enebuska - äng,
där bädda vi vår säng!
Där leva vi sen gott
som uti bästa slott
och sova uti hägn
i både frost och regn.

Vem var han denne Hjilmer

Alla vet vem denna man var i bygden. Han bodde hos sin bror Erik som skötte gården efter föräldrarnas bortgång. Hilmer var inte road av jordbruket och hjälpte sin bror endast i undantagsfall. Baggarna kallades de i bygden därför att en anfader en gång klätt sig i en fårpäls och vänt ullen utåt. Jag vet inte om det är elakhet, utan fast mer ett behov av att skilja människor åt då deras kristnade namn var föga särskiljande. Alla hette för hundra år sedan Johansson el Andersson eller Stina Bolla Sven eller Anders. Förr var man mer beroende av varandra och därför var de sociala kontakterna mer uttalade. Det berättas emellertid att pojkar i Bolum och Broddetorp anspelade på detta öknamn i familjen, vilket sårade dem.

Det här är en mycket begåvad man som går sin egen väg men har svårt att bryta upp från traditionellt jordbruksarbete. Han är noggrann samlar och letar och söker i kyrkböcker. Först tror jag att det var för ett eget intresse att veta varifrån han kom. Han letade och finner spår långt in i medeltid en prestation bara det. Han hade ingen dator att samla det i utan var hänvisad till ett lösa lapparsystem.

I sin skitiga rock vandrade han kring i bygden och äldre kan vittna om hur han pratade och samlade information om gårdar vid köksborden. En spjuver med glimten i ögat men ett personigt sätt som retade många. HAn försökte sig på att skapa ett friluftsmuseum av Laffen stuga här uppe vid Kvarnvägen Bergsjö men det föll inte i god jord utan Falköpings museum fick ta hand om resterna. Bygden det vet vi har lite svårt att handskas med sin historia, kanske skäms för att den har genomlidit ett drygt århundrade av fattigdom tackvare sjön, som verkligen sög kapital ur bygden.

Hijlmer samlade fakta kring alla de människor som tvingade av armod att söka sig till skogskanten längs Billingen för att finna ett levebröd. Med inte alltid finkänslighet har han tecknat en bild på olika håll som vi skall syntetisera. Men utan honom vore de   nu alla glömda. Men vi får inte glömma dem och Hjilmer har hjälpt oss att bevara allt detta.

Han slutar sina dagar i Skara tar med sig hushållerskan broderns förra fästmö och avslutar sitt liv i Skara. Jag hyser en stor respekt för det han har lämnat efter sig en unik gåva till bygden som vi måste förvalta.

Följ gärna med på en upptäcktsresa i bygden i tiden och lär känna människorna bakom allt detta.

Lögetråga och nittifem eller Morgonbönen först.

är andra exempel på hans fynd i gårdarna i Sätuna med omnejd.

Såsen till fisken.

Det hade varit ägodelningsrättssammanträde i Sätuna och nämndemannen Pär i Hälsingsg. (tbl VII B.) skörtade upp sig och bjöd sina därvid närvarande kollegor samt domhavanden på middag hemma i gården. Efter att ha avätit smörgåsbordet serverades nyfångad gädda från Hornborgasjön, hemmaodlad potatis och annat – men såsen glömdes. Per visste dock var den fanns, vände sig till domhavanden, som satt denna plats närmast och naturligtvis skulle vara först att ta’ sig samt sade, pekande på ett vid sidan om denne stående mindre bord, som tjänstgjorde som serveringsbord: "Um Nådi’ domarn vell jära säk omaket å löfta på skönket ibakum räva, så får han sås te fesken!" Såsen stod nämligen på sagda bord överlagd med en duk för att ej kallna.

Stulet och hemburet.

På ett ställe i Lundby hade tjuvar varit framme och stulit sugel. Tjuvarna ångrade sig dock och buro hem en del därav. När gubben som ägde det fick se sin korv, sa´ han: "Se, dar ä min lelle kôrv, nu ä dänn stôern å hembôern, nu ä länn nötti te läkemedel. /Davids svärmor 1945.

Byggmästarns f-n och biskopens katt voro samma person.

Den kände biskop Keyser i Skara hade en gång kallat till Brunsbo en byggmästare för syn av en byggnad därstädes, som biskopen tyckte vara i behov av reparation. De gingo utanför och såg på huset och här och var körde byggmästarn till med sin käpp i det murkna väggtimret, så att käppen stötte långt in i denna, sägande: "Se, se – dä va fan !" !Ja, det var katten !" samtyckte biskopen, men tyckte sig, vad det led, när svordomarna blevo allt ljudligare, icke kunna underlåta, att ge byggmästarn en liten förmaning: "Nog äro väggarna katten så dåliga, men byggmästarn skall inte svärja så fult för det !" "Svära !" svarade då denne. "Fan ! Ja, sa seja herr biskopen, att min fan och biskopens katt ä samma person". Den gången hade nog biskop Keyser träffat på en karl, som var lika god som han själv. / E. G. Kilian 1919.