Spelmannen Anders E. Eriksson Brink.
Kapp-Erk – Anders Eriksson Brink, se F.i B. IV : - hade tidigare varit hem.äg. i bl.a. föräldragården Kappagåden i Håv men ägnat sig för mycket åt musik och festande så han från omkring år 1860 fick slå sig ned som torpare på sin forna gårds utmark uppe vid Brunnhemsberget, där han ända tills någåt år före sin död, då han utbytte fiolen och klarinetten mot psalmodikonet, ägnade sig åt sitt kall som bygdespelman, varutinnan han var mycket uppburen och vid alla finare bröllop och danstillställningar anlitad, dock icke dragande sig för att till den egna bygdens ungdoms förnöjelse gnida sin fela.
Hemmet var beläget å Kappagårdens skifte i Marumsmarken. Brinken’s far hade varit ägare till gården, på vilken stället låg, och hade liksom de två systrarna efter honom erhållit del i densamma. Han var emellertid en spelman, icke allenast i detta ords verkliga utan även i dess fulare, en svårare, och sålde sin del till svågrarna med undantag av det område, där han sedan uppförde stugan. Som bygde- eller bondspelman var han högt uppburen och mycket anlitad vid bröllop och danstillställningar, men förstörde sig genom för mycket supande, vartill vana förvärvats vid nämnda tillfällen, där brännvin o. dyl. alltid flöt i strömmar. Den förut anförda Hofska visan skall enligt traditionen vara av honom sammansatt både till ord och melodi och spelades alltid under namn av Brinkapolskan. Denna visa fick sedan sina avläggare i nejdens byar men ingen som vad innehållet beträffar kan jämställas med originalet. Brinks hustru var emellertid mindre lyckligt lottad. Fattigdom och svält kunde ej av henne hållas borta. Ställets oansenlighet och karghet, som icke av en ensam kvinna kunde bemästras, mannens ofta påkommande bortavaro, liv i sus och dus och ovilja eller oförmögenhet till arbete, lade slutligen båda i graven – hustrun först efter en händelse i skogen på berget. Vad som egentligen där inträffat med henne visste visserligen ingen med större säkerhet och detta gjorde väl sitt till att folk trodde så mycket mera. Hustrun hade gått upp på berget för att plocka bär och ej kommit tillrätta på ett par dar – och då utan att vara sig lik. Efter den dagen tynade hon bort och dog utan att ha blivit vid sig igen. Vidskepligt folk, som det den tiden var gott om, trodde nu att hon under vistelsen där uppe på berget varit "bergtagen" och att det var detta som tagit henne så hårt, men om hon själv givit något stoff till uppgiften är okänt. Brinks hade i sitt äktenskap fyra barn, två döttrar och två söner. De sistnämnda utvandrade till Amerika. Ena dottern Matilda gifte sig och blev med sin man bosatt å stället. Efter svärfadern kallades han så allmänt Brink och antog eller erhöll småningom namnet även officiellt.
Brinken uttog för sin del aldrig något s.k. åbobrev å sin arvslott i hemmanet utan överlät eller transporterade denna på sin svåger Adam Andersson och systern Anna Kajsa samt flyttade sedan från orten till hustruns hemsocken Sjogerstad, där han var bosatt tills alla egna och hustruns ev. medel voro förbrukade, ty han var en i dubbel mening spelman, nämligen en av bygdens sista stora allmogespelman och en man utan förmåga och lust för arbete. Som spelman av det förstnämnda slaget lär B. ha varit något alldeles enastående samt gick så helt upp i musiken att han försummade både sig själv och familjen. Hans hälsa bröts och familjen saknade ofta det nödvändigaste för dagen.
Tillsammans med två andra bygdespelmän "Lars i Dala" och "Spele-Jonas", den senare bördig från Hornborga men bosatt i Brunnhem, bildade han en trio, som var vid alla finare bröllop och danstillställningar mycket eftersökt. Den tiden vid alla festliga sammankomster rikliga förekomsten av viner och spirituosa förledde även dessa spelmän att hemfalla åt bruket och missbruket därav och för dem alla slutade det illa.
Ett vid orten förknippat minne av denne spelman Brink finnes av folkminnet bevarat i den s.k. "Håvska" eller "Brinka-polskan", som uppges diktad och komponerad av honom samt var av följande lydelse :
|
"Nissen å Greven, Hansingen, Brink, Torssen å Ryttarn å Kappen, Hoven å Snygg, Blommen å Trygg, Trana å Jägarn å Laffen, Hej, lille stackarn, Fröjd, långe rackarn, Tå-Anders, Jonsen å Kroken Larssen, Sion, Mårten, Påvel å Ban’ å Jättarn å Pan – Dä ä Håvska barn. Men Tröskelågen bor i Tjuvadal’n. |
Polskan, vars tillkomst är daterbar till omkring år 1840, bevarar namnen å de flesta gårdar och ställen i Håv, men vållade ilska hos byborna, som ansågo den som en nidvisa, med uppräkning av deras förmenta öknamn.
Efter moderns död voro Anders Brink och systern Inga tillsammans med yngsta systern Anna Kajsa berättigade till arv i dennas 1/8 mtl Kappagården och det var naturligtvis ett streck i räkningen för de förstnämnda, att den senare och hennes man enligt testamente lade beslag på detsamma och det mesta av lösegendomen och kan vara förklarligt om därigenom uppstod någon missämja.
År 1861 återflyttade spelman Brink. Som då befann sig i grundlig misär till hemsocknen, där han av systern Anna och hennes man fått tillåtelse och åt sig uppfört en stuga å föräldragårdens utmark, den s.k. Marumsmarken uppe vid Brunnhemsberget, vilket de – väl som surrogat för uteblivet arv – icke haft hjärta att neka honom, och varå s.k. förpantningskontrakt skall ha upprättats, ehuru detta nu icke finnes bevarat.
Omfånget av Brinks såsom boplats och torp erhållna område synes icke ha varit närmare bestämt och som marken däruppe av delägarna ansågs såsom tämligen värdelös, så tilläts denne – liksom senare mågen – att där husera eller ställa och ordna efter önskan.
Det var inget utom några enbuskar att göra skada på och man var ej kitslig.
Att döma av en ännu gängse benämning "adamahagen" på ett den leijonska hemmansdelen tillhörigt område synes dock ha i kontraktet funnits bestämmelser om torpets utsträckning till gränserna och man vill påstå att detta skulle omfattat den till moderns åttondel räknade andelen i utmarken, vilken icke varit laga fastställd utan endast sämjevis delad.
Sedan den nödvändiga stugan uppförts och han skulle tagas itu med odlandet, fann sig mannen sällan eller aldrig ha tid därtill – lusten tröt honom, spelmansyrket, som var hans liv, kallade och det blev supesperioder under vilkas mellanrum han bara gick hemma och "åt på" hustrun, till vars fromma och barnens uppfostran, han sällan hemförde något.
Hustru Brinks liv var, som man av det sagda kan förstå, föga avundsvärt. Hon hade det många gånger lindrigt sagt svårt. Att sitta innestängd i en stuga i skogen med fyra oförsörjda små, innebar förvisso inga sötebrödsdagar varken för henne eller dem, särskilt som hon själv saknade alla möjligheter till arbetsförtjänst. Slutet blev också, enligt berättelser i orten – om man undanser folkfantasiens påspädning – ej oväntat sorgligt.
Det berättas att hustrun en dag begivit sig upp på berget för att plocka "kröser" och icke återkommit förr "en och på andra" dagen därefter, då man sökt, funnit och hemfört henne i mycket medtaget skick, varifrån hon aldrig "repat" sig, d.v.s. blivit "sig lik" eller som hon förut varit, utan långsamt och grubblande skött sina gärningar i hemmet, långsamt tynade bort.
Vad som uppe på berget hänt den arma kvinnan fick aldrig någon veta, men man gissade på att hon gått vilse däruppe och gripits av s.k. "skogsskräck" (vanmakt, tröstlöshet), vilken rubbat hennes sinnen, att hon varit bergtagen eller anfäktad av onda makter. Den förstnämnda av dessa gissningar var kanche närmast verkligheten, föranledd även av oro för de i hemmet väntande barnen.
Efter hustru Brinks död 1868 fingo de ännu icke uppväxta barnen flytta till främmande människor och mannen bodde ensam kvar, intill dess även han hade "spelat färdigt" eller samlades till sina fäder.
Sin sista tid lär B. dock ha bortlagt fiolen och klarinetten, vilka förut varit hans liv, och spelade i stället på ett s.k. psalmodikon.
Hade nu Anders B. icke varit någon s.k. arbetsmänniska, så fick han en måg, som efter bästa förmåga var det och denne uppodlade inom loppet av några år med hjälp av sin sega och idoga hustru torpet, så att han därpå fick sin och sin familjs nödtorftiga bärgning men därmed steg också värdet av den mark varpå de nedlagt sin möda, så att när de sedan begärde samt av sin faders och svärfaders syster Inga och hennes man Per Johansson fingo lösa den till egen, de också måste erlägga det högre priset och s.a.s. själva betala för sitt arbete.
Kontraktet om denna uppgörelse skrevs den 2 februari 1887 i närvaro av parterna Johan A:son Brinks och Per Johanssons hustrur, Matilda Brink och Inga Maja Eriksdtr samt gällde en areal av 23 kvadratrev, som jordeboksfördes under det redan förut använda namnet Brinkstorp och efter de då nyblivna ägarnas död nu oskifto innehaves av deras båda döttrar och deras barn, varav dock ingen där är bosatt.
Avsöndringen skedde från Per Johanssons då hela fjärdedel av hemmanet.
Vid Matilda Brinks död 1933 lade döttrarna enligt hennes under livstiden uttalade önskan hennes moders brudpsalmbok i kistan.
Medan "Kapperk" spela.
| När sum sola glänste | Ätter pålska to’n pulketten | Då ble tonelåt i böjda |
|
När sum sola glänste i bakum vinn’leka på hus’t, då ble dä grannt å rart å ljust. "Kapperk" *2 to fiol’ ur lôda uti fôrstekammern sin, å spelte upp e’ slängapålska, sum han själver fått i sinn’. |
Ätter pålska to’n pulketten å så spelte’n upp e’ vals – Ledi’-Annes lojevals. Då kåm knöck*3 i pôjkaskanka å i fleckeben’t dä dro’. Dränga pintes*4 hem frå jäla Mänars pij’ra steja to. |
Då ble tonelåt i böjda dä ble ekko bôrt i sko’n dä ble busfôlk upå lo’n. å di tösera i trakta, sum va goa te sett sinn, feck en tår ur sina öja ner i fôrklä’snebben sin. |
| Ett par bleka prostadöttra | Le’t di öppna, | Män den tösa bôrte’ Hômmans, |
|
Ett par bleka prostadöttra kåm ve Kôrsebacka le. Di vart ute fôr å se ätter jolbär i röra å dä martes att dä fanns, fôr e rôkad lita tina hade di fått var te mans. |
Le’t di öppna, jeck ijenum, stängde te’t å kroka på’t bå mä ans å körkestät. Sena treppa di så mjäkit Å så tösst i prosession’ Blinka ente, skratta ente Gnola ente te e’ ton. |
Män den tösa bôrte’ Hômmans, sum ve Svänsbokära sto(d), ena stabotös, ho lo(g) å ho’ svängde te mä kjortel så dä änna luste te, sena snurte ho å danste så dä va e’ lust å se. |
Knöck = knyck, takt.
Pintes = trådde.
Böjda = bygden.
Sko’n = skogen.
Lo’n = logen.
Kôrsebacka le’ = Korsbacka led, grind uppe i Ryttarmarken.
Jolebär = jordbär, smultron.
Röra = srenrösen, morasen.
Mar’tes = märktes, sågs.
Rôkad = rågad, full.
Tina = korg eller låda av spån.
Treppa = trippade.
Mjäki’t = tillgjort, rådde ej riktigt med benen.
Profation = proportion, jämfört med.
De gingo i rad.
Hômmans = Hovmans, torp vid Korpatorp.
Svänsbokara = Svensbokärren, sank skogsmark nordöst Hof.
Sta’botös = flicka från stad.
Luste = lyste.
Snurte = snörde, snurra.
Den förut anförda Hofska visan skall enligt traditionen vara av honom sammansatt både till ord och melodi och spelades alltid under namn av Brinkapolskan.
Johannes Samuelsson
var rusthållare och nämndeman häradshövding och Springers sonsonson. Duktig spelman som med kraft även skötte sin gård.
Spele Jonas
lämnar Hwassagården 1842 för Maria i Stämmetorp, men han flyttar till 1846 till torp u Pikagården Brunnhem 1873 åker de med yngsta dottern till Minnesota.
I Johannes Samuelssons hem i Hwassagården fanns en gammal fiol, som enligt traditionen under flera släktled gått i arv från far till son men vars saga under något av de första åren på 1870-talet avslutades, i och med att sonen Jonas då avhände sig densamma.
Det var något särskilt med den fiolen, inte för att den såg något märkvärdig ut - men tonen i den var oändligt mycket vackrare än på alla andra sådana instrument. Johannes Samuelsson släppte icke, så länge han själv levde, fiolen ifrån sig och hade rykte om sig att vara en överdängare i att traktera den. Detsamma gällde också sonen Jonas, sedan han efter faderns död fått den om händer.
Efter Johannes Samuelsson f1779 finnas i uppteckning en del musikstycken bevarade, varav den som vill kan hävda traditionen, under det att här skall något nämnas om denna fiol och dess senare ägare. Ehuru en skicklig och på sin tid ofta anlitad spelman, förmådde fader Johannes att behärska sig och tillät icke musiken gå framför allt annat, ehuru det kanche stundom såg så ut. Han skötte - åtminstonde hjälpligt - sin ävenledes fäderneärvda gård och sina förtroendeuppdrag samt hade tid över att hjälpa vänner och grannar med att upprätta bouppteckningar och arvskiften etc. och än idag kan man här och var i bygdens gårdar få se dyl. handlingar skrivna och underskrivna av honom.
Sonen Jonas Johansson f1813 hade emellertid ej samma praktiska inställning utan ägnade sig oförbehållsamt åt musiken. - det fick gå hur det ville med allting annat. Det hade väl även då ibland hänt, att man "mitt i beta" satt sig till att samöva musik eller att spela, under det att döttrarna, som också voro musikaliskt intresserade och begåvade, därtill sjöngo - men det hade dock alltid tagit en ända och ej alltid gällt den "lättare" musiken utan även religiös sådan.
När Jonas såsom enda sonen (i senare giftet - de andra sutto då redan vid egna hemman) övertog gården blev förhållandet beträffande dess skötsel rent ut sagt dåliga. Han hann för musikens skull ej med vad som skulle uträttas, kreaturen förolyckades och dogo av bristande tillsyn - ville sig icke; allt försummades och det tövade ej länge innan han gav modernäringen på båten, överlämnande sin anpart av arvet till svågrarna och slogo sig med sin hustru ned på ett litet torpställe i dennas hemsocken, beläget i den s.k. torpareroten uppe vid krönet av Brunnhemsberget.
På detta ställe, där man kunde föda en ko, bodde sedan familjen under loppet av en del år, försörjande sig, hustrun genom att med de uppväxande barnens hjäp valla får åt bönderna och han genom att gå borta på snickar - och andra dagsverken nere i bygden - mellan det att han "drog sin fela".
Här i Brunnhem erhöll Jonas benämningen "Spele - Jonas" eller "Spelman på berget" och var den ene av de tre spelmän - jämte Brink i Bolum och Lars i Dala - som där det skulle vara riktigt fint och viktigt alltid anlitades. Och var det nu så, att han om lördags - och söndagskvällarna någon gång var hemmastadd, då svärmade bygdens ungdom alltid omkring däruppe för att bli i tillfälle att tråda dansen till hans musik.
Detta de ungas uteliv, som väl hade sina tråkiga följder, förtröt så småningom en del personer i orten, som ansåg roten till det onda ligga hos spelmannen och man sökte råda bot därför, ehuru till en början fåfängt.
Ej förrän i början av 1870-talet då pastoratet fick en ny, av nitiskhet uppfylld själasörjare blev det slag i saken och det hela avlopp i själva verket rätt lätt och smärtfritt, i det att den ifrågavarande prästmannen helt enkelt infann sig på en av ungdomen anordnad lekstuga samt i milda ordalag förehöll arrangörerna och deras spelman deras leverne, uppmanande dem att bättra sig.
Enbart detta skulle kanche ej ha uträttat så mycket i det avsedda syftet men prästmannen hade en trumf att spela ut och denna lyckades nästan över förväntan.
Det var nämligen så, att spelmansfamiljen kort före mistat sin enda ko och stod där utan möjligheter att förskaffa sig en ny - nödiga medel brukades.
Nu gjorde prästmannen, spelmannen det förslaget, att om denne till honom överlämnade sin fiol och lovade att aldrig mera spela, så skulle han dagen därefter få begiva sig till hans ladugård och hämta en ko, vilken han ville. Och därpå gick denne efter mycken tvekan men på flera de närvarandes tillrådan in - dock föga anande vad följden skulle bli.
Prästen menade väl, det förstodo de närvarande nog, men ingen anade att bytet skulle röna sådan inverkan på Jonas, som man ansåg utan svårighet skulle kunna få sig en annan fiol, för en i förhållande till kons, ringa värde.
Sedan kunde ju prästen få stå där med "lång näsa", menade man. Men man missräknade sig. - Jonas fick aldrig någon fiol, som var god nog, det hjälpte icke vilken man stack under hakan på och lovade ge honom till skänks, om han bara ville spela för dem. Vare sig nu detta berodde på, att han ville stå vid sitt ord eller han icke fick någon fela med den för honom rätta klangen, står dock i denna dag oförklarat.
Det förefaller dock som om Jonas efter denna dag icke trivts vare sig i Brunnhem eller i den stuga ute på Eckornavallen, vilken av släktingarna i Hornborga uppfördes och dit han ämnade flytta, fast han istället innan dess utvandrade till det stora landet i väster.
Till vantrivseln i Brunnhem bidrog väl måhända det förhållandet, att han där fick en del oförsynta emot sig av ungdomen, som emedan de ej rådde få honom att spela för sig, "döpte" om honom till det enligt deras tycke mera passande namnet "Spele - Per", därmed syftande på visans "Per speleman", som också råkade byta bort sin fela mot en ko, men var lycklig nog att åter få den igen, vilket ej inträffade med honom, varför med namnet och ovilja retade honom.
Jonas beskrives av personer som mints honom såsom betydligt över medellängd, med framåtlutande gång, något bleklagd i ansiktet och med s.k. "pulsonger" på kinderna. Utseendet och det förhållandet, att när han gick, det verkade som om han flutit fram, skulle alltså närmast kunna beskrivas såsom "sälaktigt". Han hade dock, anses det, i yngre dagar varit om inte vacker så åtminstonde utav ståtlig växt.
Minnena av honom bestå av namnet Spelmanslyckan, å den plats ovanför Ingvallstorp i Brunnhem, varest han var bosatt och Dansåsen på det ställe i Hornborga, där han skulle bott, och under yngre dagar anfört ungdomens s.k. lekstugor.
Tillägg.
När under Jonas tid i Vassagården hästarna släpptes till ån för att vattnas, satt han alltid på ryggen på dem och spelade, för att de skulle vara vana därvid och kunna användas vid ridning å bröllopen. Jonas spelar både fiol och klarinett, det senare dock mäst på faderns tid. Såsom en komposition av Spele - Jonas nämnes den s.k. "Brunnuma sotrall"
Råcka Pär
kom från Bolumm 1866
1863-01-09 vid Sollentuna H R dömd för 1a resan stöld till 150 Rd böter ef 27 dar fängelse vid
vatten och bröd samt 4 mån straffrihet betyg 67-04-25
Per hade nog även utan ett släppsträngat instrument fått "rocka" sin fiol otaliga gånger, så mycket spela, som han i sin dag varit med om - "fäm å säxti" hejdundrande bondbröllop och oräkneligt antal andra danstillställningar.
Sedan Brinken, Spele Jonas och Lars i Dala omkring 1870 slutat att verka var Rockapär, som
ibland samspelat med dessa och lärt av dem, en av de få återstående, som kunde de gamla
omtyckta låtarna.
På sin ålderdom hade Per besök av många folkmusiksamlare och åtskilligt av hans repertoar
torde ha blivit bevarat.
Den siste bygdespelmannen.
Rocka Pär och Källmans Klas voro kusiner. Den förres mor och den senares fars påbrå undersökes därför. Skräddaremästare Gustaf Hallberg och "Rocka Pär" voro enligt sonbarnen bröder.
Rocka Pära Pärsberg.
Mycket liten och låg stuga på den smala markremsa som från stationen sträcker sig mot
Hornborga gränsen, å denna del tillhörande Bolums klockarjord, uppförd av bygdens sista
allmogespelman Per Jakobsson, som antagligen fått sitt i orten vanliga binamn, Råckapär, av
att han en tid hade en tvåstämd fela.
1882 står han som fri med hustru 1 pojk och 4 flickor under Backstuga.
August Persson Klåcke August
sadelmakare och speleman.
Som barn kunde han traktera musiken och han var en flitigt anlitad spelman. Reparerade musikinstrument mot slutet av sin levnad. Axevallapolskan är efter honom. I ungdomen mest jordbruk men sen mer och mer sadelmakeri vari han var skickad. Spelade sedan 7 års å vilken melodi som helst. Axevalla polskan
Klåcke-Agusta.
Stuga med verkstad öster om landsvägen alldeles intill gränsen mot Hornborga, uppförd av en
son till den förenämnde Per Jakobsson, August Persson, som var sko- och sadelmakare, snickare, orgelbyggare, klockemakare, m.m.
och f.ö. kunde utföra nästan vad slags arbeten som hälst, samt alltså var en mångkunnig man.
Anders Johan Bramberg
f1819 var förutom fiskare även speleman varför han finns noterad här. Mera
I den backalöcka.
i den tassamarka,
där skut Brambärj en hare.
Han skut’en lätt,
tappan i en säck,
gömde hem’en te Kari.
Lars i Dala
Lars Olofsson den i bygden ännu omtalade spelmannen ”Lars i Dala”. Död 1885. Lars i Dala var bygdespelman och spelade vid alla finare bröllop och tillställningar. Spelade på fiol och (mäst) klarinett. En son var folkskoll. Hallenius i Falköping.
Arvid Brodd
f1880 i Bjellum och slutar sina dagar i Stenstorp. Viskunnig och finns upptagen på band i Skara Museet.
Johan Rehn
f1897 i St. Lycke var med och spelade med Paul Lundh.
Paul Lundh
f1901. FS hos smeden i Bjurum 1913 flyttar familjen till Tjurs Backe. smidesarbete, jordbruk, fjärdingsman, jakt fiske , dragspelare
Paul Lund spelar fiol som liten och han är med på barnfester i Bjurum och är med på Spelmansstämma i
Skara, han började med sin fiol, men det är smeden Boman som lär honom
spela dragspel som han senare blir hans huvudinstrument. Han övergår sedan
till dragspel men kommer inte igång förrän han blir ca 60 år då han får
ett dragspel av sina barn och hustru och han går med i Falköpings
Magdeburgare.( Ett fotografi visar Evald Karlsson, Gunnar Karlsson Hôsen, Paul,
Brenklert och Johan Karlsson ((Hôsen är hans farbror)). Paul var också
med i Skördetid. Pauls favorit var Bjerkapolskan.
Men även musikalisk inspiration får Paul även från Karl Dahlberg och hans
hustru Kristina som är från Bjerka.
Sonen Kurt Lund 0515 17159 är även en god speleman. det finns genom Musik i Väst en skiva inspelad med honom. Albin Käck sjöng alltid smörgårdsbordet när han fick något bakom västen. "Rea skinn rea skin , tjäna penningen in"
Husarns Mane
hr G Hedström, Häggum, vilken visade sig vara en skicklig spelman.
Anders Johansson f1801 Spelen Rävlabacken i Börstig.
Dahlqvistarna var mer roliga än musikaliska Otto spela dragspel Einar fiol men han spela så falskt att broden fick överrösta honom.
Edwin Milton
f1863 smeden i Bäckabo Torbjörntorp hade sitt födelsenamn Hakberg, då fadern var från Hakarp i Husqvarna. Brodern är Aron Hakberg.
Anders Johan Bramberg som tar över faderns torp och senare flyttar till Estorp under Backgården vid Korsbacken skrivs som spelman, men någon musik har vi inte blott en antycan till rim och ramsor.