Hjilmer berättar inledningsvis: Bergsluttningen ovanför den så kallade Alehagen å hemmanet Bäckagården i Bjellum, benämndes av ålder för Fåfängan medan sluttningen då nedanför givits namnet Bråtagärdet, i båda fallen dock med särnamn å vissa markavsnitt såsom t.ex. Nolskogen, Nolhagen och Kornbrunn samt nedanför sluttningen de s.k. Ryttarhålorna eller Rävgravarna, vilka senare liksom namnet Bråtaliden på landsvägens uppförsbacke ha haft något gemensamt med en fordom här belägen s.k. bråta eller befästningsanläggning. Vad beträffar namnet Fåfängan kan nog också dettas härledning sökas i samband med sagda bråta, som i ordningsställd icke kunnat kringgås åt bergsidan till.

Bland bebyggelsenamn uppe i Fåfängan märkas följande: 

• Brannbärslôcka,
• Kveckalôcka,
• Hökenstôrp,
• Päralôcka,
• Statarslôcka,
• Bärntalôcka,
• Trulsalôcka,
• Limmalôcka,
• Hajalôcka,
• Källarelôcka,
• Farmoralôcka,
• Sjitarelôcka och
• Krävekalôcka.

Av dessa tarvar endast de båda senare någon förklaring. Det förra av dessa uppkom efter en gumma, känd under det kanske föga välklingande binamnet Skitare Kajsa, emedan en gång självaste inspektorn i Lunnagården slagit vad med henne, om vem som skulle kunna ge ifrån sig de flesta s.k. smällarna – och förlorat. Inspektoren hette Dimberg och vadet gällde en krona, för den fattiga gumman en stor summa. Saken ordnades på ett husförhör i Västra Bredegården.
Det sistnämnda namnet kommer av att å stället ifråga hölls krog och att de väl, ehuru på omvägar, kunde taga sig rätt till denna men oftast, under inverkan av det starka och p.g.a. platsens höga läge uppe på bergssluttningen, fingo gå kräftgången därifrån.
Limmen skulle på ett husförhör, på pastors begäran ge sitt ställe ett namn och föreslog Liden. "Dä ä le bäter lu kallar’t "Hälla nerfôr", sa Per i Bredegården.
Eftersom vi nu är längst i norr alldeles intill Lyckegränsen så vill vi även utöka vårt sökande till ett flertal torp som ligger under Lycke.

Roflyckehagen kallades detta område 1795, när Per Baalack gjorde sin första charta. Första omnämnda innevånaren här uppe är Annika Andersdotter f1723, som bor inhyses vid Kålgården Bjellum. Första gången det nämns vid Fåfängan är när Carl Quick så kom 1837. Chartan som produceras till laga skiftet 1871 ger inga definierade namn på torpen.

Qvick och Brandberg voro i brist på annat arbete trägna och duktiga fiskare – och bra karlar vad häller som förresten. De bodde i Fåfängan i Bjellums by, Bolums socken, alldeles under diabas stupet vid den brant sluttande "Bjelluma nabbe".
Brandberg hade först byggt upp sin stuga, sedan Qvick och efter dem ett flertal andra, så att, vid tiden för skiftets fastställande, här uppe låg en hel liten "krisse" med hus, bebodda av mindre bemedlat folk. De nämnda männen voro båda gifta och barn hade de "en hel skrälldus". Brandberg frös ihjäl under en resa, som han gjorde till Mariestad för avlämnande av kronotiondet under något av de första åren 1840. Det var på "onne tistan". Han återfanns död emellan Öglunda och Klostret vid en plats kallad Toräng eller Torängarne. // Johannes Andersson, Bjärsjö.

Samma öde mötte en annan man från Broddetorp, fast denne nådde närmare hemmet, endast omkring en kilometer därifrån. Det var bistra tider då och folket levde i stort armod.

Östra Fåfängan

• Statars 
• Limmes  
• Stenhuggare Per 
• Berntes som ligger ovanför Tomten på den gamla Parchen.

Lennart i Slätterödjan anger att det vi kallar Rabun skulle vara den troliga rad av småstugor som på 16, 17 och kanske tidigt 1800 tal skulle ha legat här fram till Smeadreven med en naturlig fortsättning via Tattarelyckan, Tibergslyckan och fram till Bjelluma Le.

Qvickes Statars, Elintorpet

Statars stuga hade förut stått på Bolums gästgivaregård varifrån den flyttades. Stället ligger på fyra ägares mark Munters, Luars, Ides och Danskes.

Adolf Qvick

Torp på Bäckagårdens skifte och Nord Bredegården skogsskifte uppfört i slutet av 1870 - talet av den nedan omnämnde Qveckes son Adolf, som arbetade i det vid denna tid nystartade kalkbrottet samt därmed avsåg att trygga sitt och sin antagligen tilltänkta familjens bostadsbehov men dock snart sålde. Under den tid Adolf Qvick bebodde stället brukade hans arbetskamrater och andra att där samlas, alltid till onyktert leverne.

Därav uppkom då därå benämningen "Krävekekloa" föranledd icke av kräfter och krog utan av den därmed hedrande värdens av honom själv icke tålda tillnamn och ställets belägenhet å en naturlig terrass av den här branta bergsluttningen nedanför vilken många även i "styrkt" tillstånd gärna gingo med stjärten före för att ej riskera att falla huvudstupa, vilket emellanåt genom eget, värdens eller andras förskyllan inträffade.

Statars Johannes Jonsson

Den följande ägaren av stället Statarn var först anställd, som statare i Lunnagården - därav namnet - kvarbodde till sin död här och efterträddes av sin ogifta äldsta dotter, som till yrket var sömmerska.

Statars Johannes Jonsson f1839 i Varnhem och gift med Dises dotter Statersa, f1842 på Disalyckan, vilket kan förklara att paret bodde i Svabenstorp några år innan de flyttar hit. Han var bl.a. slaktare av storboskap och var en i synnerhet på äldre dagar mycket anlitad och brukade under oktoberslakten slakta ett par hundra svin, nötkreatur och får. Ägnade sig på vintrarna åt skräddaryrket och arbetade så länge han orkade i kalkbruket under somrarna. Han köpte 1883 stället. Utförde slakt 1911 berättar Gustaf Blomqvist 1948. Gustaf markerar denna stuga, som att ligga längst norrut.

Barnen

• Karl åker till Amerika 1896 efter ett betänkeår som dräng i Segerstad.
• Elin stannar på torpet.
• Augusta gifter sig med arrendatorns son på Lunnagården och flyttar till Lyrestad.
• Dottern Maria f1884 småskollärare gifte sig med  Einar Julius Gustafsson, som blir kronojägare i Laxå.

Statars Elin Johansson

Dottern Elin levde ensam och var bland annat piga hos Erssens och dessförinnan på Källegården i N Lundby. Inga barn och vi minns henne som en fin liten gumma, som lagade mat i gårdarna, led av ledgångsreumatism dog på Katarinagården på 1960 talet.
Stället såldes till guldsmed Axel Smedman från Tidaholm, men han dog dagen efter köpet, dottern tar sedan över och säljer till sommarstuga och flyttar med sin man till Limmes.

Limmes, Hallqvistes

Clas Limmes Magnusson

Torp på SvenBengtsgården skogsskifte uppförd av en kalkarbetare benämnd Limmen, som skrevs Klas Magnusson men ville heta Andersson och kallades för Kasper Nilsson - lite rolig av sig, men en duktig arbetare, som skötte lim bränningen och öppnade kalkbruk i Rökstorp. Född 1825 i Tranemo Elfborgs län. Gifte sig med soldatdotter Maja Isaksdotter från St. Lycke, på andra sidan sockengränsen.

• Anna f1873 gifte sig med kalkarbetare Hallqvist. Mågen bebor därefter stället. Före 1931 skrevs bostaden som backstuga.
• Charlotta Karolina f1875 och återfinnes i Ving.
• Johan tar namnet Blomqvist och återfinnes på Qvarnegården i Rådene.

Limmes stuga stod norr om nuvarande stuga och vi anar att Oskar bygger sig en ny stuga. Stället är ett vackert exempel på hur noggrann man var vid styckningen av småställena här uppe. Runt hela tomten kan man återfinna de stenar som frånstyckades i samband med att Hallqvist tar över.

Oskar Hallqvist

f1880 i Humla var kalkarbetare och jordbrukare och byggde från 1906 om torpet med ladugård nedanför där alla skogsskiften mynnar. Han byggde troligen om sin stuga på material från Skitare Kajsas stuga längre ner. Ladugården brann omkring 1961 av våda, då Oskar höll på att elda en del skräp i anslutning till ladan. Sonen Åke flyttar till Borås, dotter Märtas son Stig växer upp i Hornborga. Stället finns kvar.
Karlén hyr innan han slår till och köper stället.

Stenhuggare Pära

Torp under Väster Bredegården smala skogsskifte ovanför Bäckagården. Det ligger cirka 100 m söder om Hallqvist. Stället revs 1942 och användes till bränsle.

Ressla Karl 

Under Ressla Karls tid som brukare av Västra Bredegården upphöggs och timrades en stuga, som vid hans avträde icke fick stå kvar utan han tvingades flytta den upp i Fåfängan, vilket skedde på så sätt att man förspända två par oxar till denna plats, sådan den var och befanns naturligtvis med förut nedtagen spismurning. Sedan Ressla Karl  avtalat om köp av Entorp i Svensbokärren, försåldes stugan till efterträdare Stenhuggare Pär.

Per Johan Jonsson

Per Johan Stenhuggare Pära Jansson f1851 i Österplana. Han var skicklig att hugga stenhoar, trapphällar av de bästa i brotten upptagna till sådana dugliga i kalkskikten. Rester av hemmet finns kvar som en kulle med en relativt väl bevarad källare. Stenhuggare Pära var först gift med soldatdottern Kristina Kask 1886, som dör tidigt. Barnen flyttar och reder sig väl i Varnhem. Per sambor sedan med Isaks Skatts dotter Lotta, vars tidigare make, torpare under Lilla och Stora Lycke, försvann till Amerika redan 1888 och lämnar henne med tre barn. Hon finner därför trygghet hos Pär, ehuru han var flintskallig och ful. 

Enligt vad Arvid Björk berättade hösten 1971, hade Björkes tidigare bott strax nedanför Stenhuggare Pär, där man i gärdeskanten kan skönja vissa rester efter en boplats.

Gamle Berntes

Vid östra gränsen av det till byn hörande s.k. Långagärdet, söder om den plats där ägoskillnaden mellan de båda hemmanen Källegården och Bäckagården vid skiftet utlades, låg ett tidigt anlagt torpställe benämnt Berntes, där en gumma kallad Bernta och hennes oäkta födda dotter Britta Maria A f1858 bodde. Modern hette Maja Stina Andersdotter och står skriven under Källegården. Berntesa var efter dotterns födelse gift med Vackera Adel, som avled före henne, men äktenskapet var barnlöst. Maja Stina Bernta kallad hade vuxit upp på Nilsabo och var dotter till drängen Anders Olofsson från Sjogerstad och var hans enda överlevande barn. Hon föder Brita Maria och blir hänvisad till detta torpställe eller backstuga ovanför Bjellums by. Hon gifter sig med sedermera försvarslöse Adel Vacker, som är son till soldaten under Päregården. Paret får inga överlevande barn.

Dotterns far skulle vara någon högt uppsatt person enligt traditionen Överste Gyllenstierna, som vid en av Axvalla regementenas övning i trakten haft modern till sängkamrat. Sedan dottern gift sig med den efter det uppkallade Bernt Emil flyttades eller rättare sagt bars stugan över berget och Emil använde den till reparationer av ladugården i det nyförvärvade s.k. Pärses ställe uppe i Bjärsjömarken, där familjen sedan hade sin värelse. Britta Maria gifter sig sedan med Bernta Emil och vi återfinner paret på Källegårdens Källängen. Och detta ställe övertar därmed namnet.

Berntes då vi vet att Karin är född i denna stuga. Den ligger alldeles öster om stigen och intryckt i sluttningen nu övervuxen. Mer om Bernta Emil hittar Du här.

Wästra Fåfängan 

från norr räknat är den del av sluttningen, som räknas som just Fåfängan och som ligger väster om den gamla Parch gränsen. Det är nästan omöjligt att rätt ange vem som bor var dels för att de flyttar runt här uppe dels för att vi inte får något tips vare sig från kyrkboken eller lantmäteriet.

                       Jonas Joana

                    Brambergs (moderns del + Anders del) Inga Cajsa Håkansdotter. 

            Skitare Kajsa 

       Dahlöfes                         Qvickes

Vitten

Brambärs 

Torp anlagt å byns allmänna mark i den s.k. Fåfängan, vid Bjellums laga skifte 1872 tillförd den nordligaste hemmansdelen av Bäckagården.

Johannes Bramberg

f1794 var bondson var född i Larv men fadern Andreas var mot slutet skräddare på tån i Häggum, vilket kan förklara att Johannes hamnar här i trakten. Han var först dräng på Päregården och lär ha satt sig ner här under SvenBengtsgården 1821.  Han gifte sig med Cajsa Kampf, soldatdotter från Doterbo, men med rötter i Folehagen. De  skrivs som torpare förutom även som fiskare här uppe på berget. Paret gifter sig 1817 och kommer till Päregården i samband med sitt gifte och flyttar till den förmodade stugan under SvenBengtsgården 1821. Men exakt var är inte bevisat. Det kan ha varit så att det fanns två torp här uppe, men det är blott bra gissningar.

Den man som här kort efter sitt giftermål redde sig bo, var av okända anor men församlings pastor ha antagligen haft stora förväntningar av den nyinflyttade, sig här nedsättande mannen Johannes Bramberg att döma av en anteckning i husförhörslängden vid hans därstädes överförande till Fåfängan, vilken lyder:" Den förste som hette Bramberg". – Icke visste väl då själasörjaren att bibelordet "förökens eder…" i så rikligt mått som skedde skulle uppfyllas, men fastän det ibland såg mörkt ut för dess varande i bygden så grenade dock släkten ut sig – och han blev den förste.

Frös ihjäl

Traditionen omtalar om ställets första bebyggare, Brandberg, att han under färd till Mariestad den så kallade "onde tisdag" frös ihjäl borta i Lerdalaskogen. Han satt där i vagnen död, när man påträffade honom och det omtalas, att när man kom hem med honom till änkan, satte man honom på en i stugan varande klädkista och där fick han sitta i tre dagar innan han "slaknade" så pass, att han stod att lägga i likkistan. Utöver vad traditionen – bestyrkt av dödsnotisen – omtalar, finnes nu inga upplysningar om Brambergs slut, men det kan efter den förra antecknas, att då denne dagen efter yrvädret anträffades så stod hästen upp till öronen begravd i snön men vid liv. Hans identitet styrktes av ett kvitto om att häst vakansen för ett par av byns hemman dagen därförut blivit betalt – dit ställdes då färden. En annan därefter inträffad prövning för familjen var när det av sonen övertagna ställets tillika med moderns och hennes senare mans ladugårdar härjades av eldsvåda och jämte senares djur förstördes och innebrändes. Tack vare ortsbornas hjälpsamhet mot de drabbade bemästrades dock även den olyckan och släkten satt kvar där, ehuru småningom i flera bon och utgrenad.

Själva stamhemmet, det av sonen med modern först delade och sedan åter sammanlagda torpet, gick dock ur släkten 1885, då markägaren fordrade att själv få disponera sin jord och av Brambergssonen inlöste åbyggnaderna, varav stugan efter hans kort därefter under odlingsarbete i Fåfängan inträffade död fick tjänstgöra som änkesäte för den efterlevande hustrun Inga Kajsa Håkansdotter, där sedan boende till sin död 1905, då stugan nedtogs. Vid ställets rivande påträffades däri en del brända stockar, minnande om den för något över 50 år sedan timade olyckan och den fara, vari även bostadsbyggnaden svävat.

Hjilmer har upptecknat några minnen av Brambergarna.

Johannes och Cajsas barn.

• Skitare Kajsa som stannar kvar här på berget, men vi sparar hennes levnadsöden till längre ner. Vi kan dock berätta att hon var först gift med torparen under St Lycke Johannes Olofsson, men flyttar åter hit i samband med att hon gifter sig med Gustaf.
• Anders Johan levnadsöden finner vi här under större delen av sin levnad, men det berättar vi om på annan plats och uppe vid Pantorpet på Korsbacken. Han delar tydligen torpet med modern varefter torpet åter sammanslås. 
• Stina Bramberg gifter sig med Johannes Qvick, som vi känner från annan plats här i sluttningen.
• Svenna Greta f1825 gifte sig med brukaren Johannes på AndersGunnarsgården. Men som han dör blott efter 10 års äktenskap, så framlever hon sitt liv med Trassen kallad och är härtill mor till Trassa Johanna, som vi känner såsom boende på Heljesgårdens utmark.
• Adam Bramberg f1839 känner vi som inneboende på Bytorp närmare Bjelluma Le, men barnen tar hand om honom på ålderns höst.
• härtill ytterligare 5 barn, som dör i späd ålder.

Vi har läst om hans frånfälle och kan berätta att änkan gifter om sig med den 20 år yngre Johannes Jonsson från Sjogerstad, som vi läser om alldeles strax härnedan. Han blir alltfort änkman och tar skadan igen genom att gifta sig med Soldaten Stiernas dotter Emma, som han tar med till Amerika 1869.

Jonas Joana Johannes Jonsson

f1815 gifter sig med Johannes änka och det är troligt att han tar över huset förutom änkan. Och de trevande uppgifter som figurerar om att han skulle bo i ett ställe norr om Johannes får kanske avskrivas. Paret får naturligtvis inga barn. Cajsa dör och han gifter om sig med Emma Stierna från Eggby. De får en dotter som paret tar med till Amerika 1869.

Torpet å en lycka vilken efter år 1853 övergången eldsvåda degraderades till backstuga och sedan snart nog försvann. Närmare uppgifter om ställets innehavare ha icke vid dessa anteckningars sammanställande erhållits utöver vad anfört sockenstämmoprotokoll meddelar. 

Brambergs son Anders B:s son arbetade sig upp till en för sitt ursprung ovanlig ställning först såsom bl.a. innehavare av en del av det hemman, varå föräldratorpet låg och sedan som ägare av Rådene Herrgård m.fl. egendomar.

Stugan innehades sist av nedannämnde Anders Bramberg, som köpt den till sin dotter Anna, vilken råkat i olycka för manfolk och fått en dotter, som också fick namnet Anna, som vid moderns gifte med Tomta Alfred skulle få den, men sedan hon vuxit upp icke kom att använda gåvan utan förde ett liv, som gav henne binamnet Bolaget och bosatte sig annanstädes.

Johannes Son Anders Anders Johan Bramberg

f1819. Torp anlagt å byns allmänna mark Fåfängan, vid Bjellums laga skifte 1872 tillförd den nordligaste hemmansdelen av Bäckagården.
Anders började sitt fria liv som dräng på gårdarna i sluttningen inklusive St Lycke. Han kom att bli känd som den andre Bramberg här. Han kom hit från Varnhem 1843 troligen i anslutning till faderns bortgång. Han skrivs som försvarslös 1860, men finns kvar här under Bäckagården hela 70 talet och flyttar till Pantorpet under Backgården i Bolum. Från 1851 har vi en målande beskrivning av vad som timas bland de obesuttna, som tvingas från sina ställen i samband med skiftet.

Förutom att Anders var torpare på sluttningen var han också fiskare, speleman och jägare varom följande vers ur en polska vittnar.

Den anförda polskan var i själva verket en smädedikt för den sakens skull. Den i dikten omnämnda "Kari" till vilken den bålde jägaren Bramberg gömde den "skutna" haren var ingen annan än dennes mor Kajsa – adressen är för den invigde tydlig nog, men efter gummans död var det sonhustrun som beskylldes för att ta hand om dessa farliga "djur" – fullt analogt med folktron, som satte detta som regel – och många voro de, som sade sig ha sett sådana varelser hoppa omkring uppe i sagda släktdomän, men man ansåg det vara hopplöst att göra något åt saken, ty lagens väktare hade förbud på att sätta någon tro till anklagelser för sådant och man visste ingen annan råd än att gå där och illfäna bort mot den bymarksändan och be till Gud om de syndigas straffande. Man fick således nöja sig med att veta, vad folk man hade så nära borta.
Vi berättar mer om Anders och hans familj från Pantorpet. Vi tror nu att Anders kom att bo kvar i stugan, som han föddes i, men vi kan inte vara helt säkra.
Vi kan dock tillägga att sonen Carl stannar på platsen och inköper

Inga Cajsa Håkansdotter

f1831. Själva stamhemmet, det av sonen med modern först delade och sedan åter sammanlagda torpet, gick dock ur släkten 1885, då markägaren fordrade att själv få disponera sin jord och av brambergssonen inlöste åbyggnaderna, varav stugan efter hans kort därefter under odlingsarbete i Fåfängan inträffade död fick tjänstgöra som änkesäte för den efterlevande hustrun Inga Kajsa Håkansdotter, där sedan boende till sin död 1905, då stugan nedtogs.

Anders Johansson - Skitare Kajses.

ett ställe som låg på Fa och strax nedanför Qvickes och benämndes Västra Fåfängan. Backstugan, som tidigare utgjort torp, strax norr om gränsen mellan de båda norra hemmansdelarna i Bäckagården, ett halvt stenkast nedanför Qvickes, som i sin tur låg söder om ägogränsen.

Anders Johansson

f1806 i Varola kom hit med hustru Stina från Slöta. (kom 28 men kan ha bott uppe i skogen några år och kom senare tillbaka tydligen). Han hade dessförinnan varit dräng på Kåxtorp och Uddeberg samt avstraffad för stöld och kom hit 1828 härtill upprepat sina förseelser och fått andra resan avdömd i Skara 1855. Hans Stina får av sju grossesser blott ett överlevande barn Maria, som gifter sig med Anders Stenvall uppe vid Bjärsjön. Hustru Stina dör 1855 och han gifter om sig Brambergs dotter, se nedan. Han bor initialt under SvBengtsgården.

Eldsvåda på Fåfängan

År 1853 bodde i Fåfängan ett par torpare under SvenBengtsgården Johan Jeansen (det bör vara Johannes Jonsson f1815) och Anders Johansson, vilka utsattes för olyckan att få sina respektive ladugårdar nedbrända av eldsvåda, varvid allt deras lösöre och den enes kreatur omkomma.

Anders Johansson var den som först varslade eldens utbrott och begav sig med största skyndsamhet först till grannens Johan Jensens fähus varest elden ännu icke utspritt sig, men fann där alla djuren två kor, en årsgammal kalv och två får med lamm döda. Då han här inget kunde uträtta skyndade han till sin egen ladugård, som då redan var övertänd, lyckades utfå sina kreatur oskadade medan han däremot inte fick räddat något av det yttre lösöret, bestående av en vagn, dragkärra, foder och såar.

Husen liksom lösöret var icke försäkrat och de förolyckade männen, voro i mycket små omständigheter, skulle med sina familjer råkat i svårigheter och led väl därav, ehuru genom kyrkoherdens förmedling de av sockenstämman erhöll loven om sammanskott på så sätt, att de på utskrivna listor skulle få insamla medel till sin hjälp inom hela pastoratet (SSP53).
En annan textvariant av denna timade händelse. En annan därefter inträffad prövning för familjen var när det av sonen övertagna ställets tillika med moderns och hennes senare mans ladugårdar härjades av eldsvåda och jämte senares djur förstördes och innebrändes. Tack vare ortsbornas hjälpsamhet mot de drabbade bemästrades dock även den olyckan och släkten satt kvar där, ehuru småningom i flera bon och utgrenad.

Kungörelse

Enligt författningarna kungöres och till kännedom delges härmed, att Johannes Jonsson och Anders Johansson i N Fåfängan vid Bjellum till Johannes Håkansson i Besgården och Magnus Johansson i Bredegården Bjellum gemensamt försålt, sina såväl ägande bonings som ladugårdshus såväl som kor, får och svinkreatur, samt all deras övriga qvarlåtenskap utan undantag af hvad det wara för 100 Rd 46 Rdg som vi redan kontant bekommit försäkras och qvitteras N Fåfängan den 24 maj 1851. 
Johannes Jonsson och Anders Johansson säljare 
Uppläst i Broddetorp kyrka den 25 maj 1851 S Lundblad.
Detta är ett märkligt dokument eftersom det inte stämmer i tiden, såvida vi inte.....

Skitare Cajsa - Skutnubbesa.

Cajsa dyker upp med sin dotter 1860 och gifter sig med Gustaf med barn på armen. Hon hade tidigare varit gift med Johannes Olofsson torpare under St. Lycke. Kajsa kvarlever länge som änka från 1870, som en färgstark kvinna i sin backstuga. Kajsa hade två döttrar i sitt tidigare äktenskap.

Benämningen Skitare Kajsa eller Skutnubbesa på änkan skulle enligt vad i orten berättas hava uppkommit av den anledningen, att inspektor Dimberg i Lunnagården slagit vad med henne om en pris snus om att hon inte skulle duga till att släppa av så många s.k. "torrskott" som han, i vilken tävlan – med skott var sin gång – det för inspektorns del det slutade vid 20, medan gummans 21 var en hejdundrande brak. Kvinnornas jämställdhet med männen var, som man av berättelsen kan förstå, påtagligare förr i tiden än senare, då så robusta sådana blivit allt sällsyntare. Skitare Kajsa blev trämor till Stenvallsa, och lyfter mellan 1875 till 1884 fattigvårdsunderstöd.

Skitare Kajsas stuga.

En bostad på 1850 talet ST nr 98:26 skriven av Johan Törnbergsson.

Folk brukar alltid tala om den gamla goda tiden. Häromdagen hörde undertecknad berättas om hur en typisk gammal stuga eller rättare huslänga såt ut i denna gamla goda tid. Stugan låg i den s k Fåfängalyckan vid Nordskogen vid i Bjellum.

Stugan lada, loge och fähus voro ett. Själva bostaden var upptimrad av två breda stockar och på gaveln tillkom då själva resningen. Att ha ena foten på marken den andra på taken var ingen svårställning. Inne var det ryggåsstuga, och möbleringen den enklast tänkbara. Hönsburen stod där även, men i denna blev diverse saker ej mer än nattgamla; mor i huset var renlig och ordningsam. Över spisen som upptog en fjärdedel av den huslänga, som skulle bilda själva bostaden fanns ett gäll, där man lade upp åtskilligt, stickor och sådant. Detta gäll var ej att förväxla med åmmsmun, där katten brukade sova. Denna stuga hade två fönster med två och fyra rutor. Farstu och stugdörrarna hade ohyggligt stora trösklar; vid innertröskeln hade man till och med murat ett underlag av sten, på vilket tröskeln vilade och när mor klev över den, fick man lyfta benen så högt man förmådde vid äventyr att därefter stupa på näsan, då stugans golv låg djupare än farstuns. Småbarnen redo alltid anka på trösklarna, när så passade. Dörrlåsarna voro av trä.

Vägg om vägg med farstun låg själva fähuset med två kor men inga fönster; sådant släppte blott in kölden, och ansågs därför rent av skadliga! (Märk denna tids byggnadssätt, kreatursstallarna hade inga eller blott små fönster, kattgluggar. Än i vår upplysta tid kan man påträffa fähus utan fönster). Kreaturens plats var inbyggd och skild från ytterväggen genom tvänne rum: Plågan och skonken, där hö och halm förvarades.

Bakom huvudlängan ett stycke ifrån fanns ett litet hus, boa där kläder, säd och mjöl m.m. förvarades. Taket voro av halm och torv, uthuslängan hade bréatak, ej att förväxla med bräder. Ett bréatak bestod av vanlig långhalm, som utbreddes lös och sedan fasthölls med långa stänger, vilka fästes vid takåsen och sedan fritt hängde neråt. Ett sådant tak var omåttligt fult, och blev det lite gammalt, var det ett lätt byte för lekande vindar.

På gården strax framför stugdörren låg gödselstaden! Den hade form av en rundel, som kringbyggts av sten. I denna rundel placerades gödseln, - en drastisk parallell till vår tids blomsterrabatter.

Detta var som sagt den gamla goda tiden. Ingen vill väl ha den tillbaka. Men det märkvärdiga är att om man talar vid gamla människor, kan det komma en glimt i ögonen på dem och en kan få höra ungefär som så: "Ja, opraktiskt kanske det var, men det var inte fult i alla fall. Vårt hemman var gott och omkring det hela stod björkskogen". – Människohjärtat förnekar sig ej; varje tid älskar sitt, vilket man ej får förtycka den.

Den var liksom Qveckes ryggåsad, den senare insatt s.k. tredingstak, alla de övriga voro försedda med trossbotten berättade Statars Elin.

Qvickes

Låg söder om ägogränsen högre upp än Skitare Kajsas men blott ½ stenkast från denne. Det låg före skiftet under SvenBengtsgården, men efter skiftet på Bäckagården. Torp i Fåfängan som vid Bjellums laga skifte 1872 liksom för övrigt nästan hela området med detta namn inlades under hemmanet Bäckagården i detta fall den mellersta hemmansdelen. Torpet byggdes av förra delen av 1820-talet, något år efter det att den förenämnde Bramberg där nedsatte sig.
En bra gissning är att det är det ställe som ligger nedom Limmes och på södra sidan om gränsmuren på Sir Richards mark Fc. eller som Hjilmer skrev: Låg söder om ägargränsen och högre upp på berget och hans ryggåsstuga hade insatt s.k. tredingstak. 

Den förste innehavaren hette Qvick och det namnet överflyttades sedan utan dennes åtgöranden och önskemål på efterträdaren icke allenast i folkmunnen utan även i församlingsböckerna, utan att släktskap dem emellan rådde, och på så sätt kom stället, att under hela sin tillvaro benämnas på detta sätt. 
Quickes första innevånare som gav stället dess namn men gav också efterträdaren dess namn dem oförskyllt.

1825-1847 Johannes Pettersson Qvick

f1795 från N Vånga men hade varit dräng på Afzegården och presten hade vissa bekymmer med att riktigt veta var han höll hus, men det finns antydningar om att han finns här från 1825 fram till 1846. Hans hustrun Ingrid från Stenum dör ifrån familjen efter fyra för tidigt döda barn 1844. Diagnosen lungsot. Johannes noteras som straffad för stöld. Av de 10 barnen når blott 4 vuxen ålder, varav två av sönerna blir soldater, i övrigt finns intet att berätta. Väl på nya platsen gifter Johannes om sig med änkan vid Tuvet Ödegården Tranum. Han går bort 1853 å denna plats. Bland barnen känner vi

• Carl Johan f1821 bräcklig och enögd,
• Petter tvilling,
• Anders försvinner till Carlsborg,
• Gustaf blir soldat och trumslagare anträffas Sörgården Tidavad 1890,
• Johanna, och sist Christina född 1840 i Fåfängan SvenBengtsgården Bjellum, tillhör de barn som inte överstiger späda år.

1846-59? - 72 Johannes Larsson Qvick

f1818 var torpare under SvenBengtsgården och var född i Ambjörnstorp Gudhem. Han tjänar dräng på Ringagården, Båltorp och gör en sväng till Varnhem med försvarliga kunskaper i kristendom återkommer till Ringagården men slår till 1846 och gifte sig med Stina Bramberg f1821. Vi vet att han 1859 och 1872 flyttar på sig men traditionen kan inte vara oss här behjälplig.

Den förste innehavaren hette Qvick och det namnet överflyttades sedan utan dennes åtgörande eller önskemål på efterträdaren – icke allenast i folkmunnen utan även i församlingsböckerna, utan att släktskap dem emellan rådde och på så sätt kom stället, att under hela sin tillvaro benämnes på samma sätt. Enligt sin egen förskyllan kom dock den senare Qvicken att få samma dåliga rykte som företrädaren, varom i kyrkböckerna anmärkes att han varit straffad för att ej ha kunnat skilja på sitt och andras. Den senare Qvick råkade vid ett olovligt besök på ett ställe i grannsocknen Lundby dessutom få en kastad yxa i ändan med påföljd att han hela sitt liv sedan blev halt och oförmögen att tjäna extrabröd som s.k. beväringskarl, vilket förut underlättat hans tillvaro.

Kvicken gick på äldre dagar omkring i stugorna och tiggde och bad därvid ofta som påbröd och välplägnaden om två öre till en granna snus. Man trodde då allmänt, att gubben, som var bräcklig och ej dugde till arbete hade det smått ställt och gav honom både bröd och påbröd, ända tills det omsider kom fram, att han ej var fattig utan i stället överdrivet smått förmögen. Det hände sig efter det kalkbrottet öppnats och Stenhuggare Pär inflyttat att den senare en dag i fyllan och villan begivit sig in till honom och under hotelser om stryk förmått Qvick låna sig pengar till mera brännvin, varvid denne då dessa kom upp icke nöjde sig med en mindre summa utan allt vad gubben visade sig kontant besitta. Huru mycket blev aldrig riktigt klarlagt, trots att saken blev föremål för polisundersökning. Litet fick dock Per punga ut med att återbetala, men det förargligaste var nog att gubben vid undersökningen visade sig inneha ytterligare medel i sina gömmor och att folk därav fick den föreställningen, att det nog fanns mera ändå. Man vet huru det kan vara när tal och gissningar komma i svag och en käring får tag i en sak.

Efter Stenhuggare Pärs penninguppdagande hos Qvick var det slut med friden för den senare. Sonen Gustaf, som bodde närmast begav sig då till fadern och lånade av honom alla de pengar denna kunde förmås medgiva att han hade 70 kr, och den andre sonen Adolf, då torpare på St. Bjurum kom med häst och vagn, menande sig skola taga vård om honom, lastade gubben och så mycket av lösöret, han ansåg vara av värde på vagnen samt band dennes ko i ett rep därefter. Sålunda skiftade sönerna Qvick arv efter sin far medan denne ännu levde och gav honom aldrig något igen, hur väl han än kunnat behöva det, när han där icke trivdes, återkom från sonen och icke vidare erhöll några allmosor i orten, där ryktet talade om att han var rik. Johannes Qvick var en av de två fiskare, som Schiller berättar som de som hade med Sjöjungfrun och särken att skaffa, men det berättar vi om på annat håll. Torpare i Fåfängan före laga skiftet lydande under Bjellum Sven Bengtsgården och sedan under Bäckagården från 1846.

Vi tror att det är Johannes Qvick som slutade sina dagar nere vid SvenBengtsgården.

Johannes gifte sig med Stina Bramberg men av parets tio barn dör åtta i unga år, blott två når vuxen ålder. Gamle änkemannen Qvick fick följa med sin son och bodde i SvenBengtsgården lilla stôva (i gårdshuset där Hjalmar bodde) där han återfanns vid hög ålder 1902. Andre sonen Adolf Qvick återfinner vi så småningom vid Håkentorp.
Blott två söner överlever tidens barnsjukdomar Anders Gustaf och Adolf där vi berättar mer under Bäckagården

Anders Gustaf Qvick

Anders Gustaf f1857 arbetar på OlofGrottesgården och här på Bäckagården från 1892 och arrenderar tillsammans med sin bror Kalkbruket, som han i missmod säljer 1912 till Krüger. Han var gift med Johanna Kristina (dotter till Sven i Värt i Hornborga) som Lycke Larsa tidigare lyckliggjort. Johannes togs tydligen sedan omhand av sonen Gustaf, som hade SvenBengtsgården och han lät fadern bebo den mindre stugan. Gustaf återfann fadern död då han kom hem efter en natt med spel och dobbel. Gustaf säljer sitt kalkbruk och flyttar till Värmland.

Johannes Krantz 

f1847 kan ha bott här från 1887 fram till 1910 då han flyttar till Jolanders. (ehuru han kan ha gjort ett mellanspel på Rumpes torp på Sängastensvägen.

Dahllöf

Stuga något nedanför Qvickes, på samma sida om hemmansgränsen, och i samma höjdläge som Skitare Kajsa, på invid gränsen till den norra hemmansdelen (på Ides Bäckagården). Här bor Dahllöf och hans efterlevande änka Cajsa. Makarna hade en son Johan, som skickades tillbaka till Åsle kommun, där han ansågs ha sin hemortsrätt. Detta kan ha skett före änkans död på 1880 talet. Inget i övrigt är känt om dem. Från ett kommunalprotokoll 1881-05-16; Drängen Johan Dallöf, som är sjuk och vistas hos sin moder i Bjellum, beslutades på Bolums kommuns bekostnad skola översändes till Åsled kommun, där han anses ha sin hemortsrätt. Vi har mycket lite uppgifter i detta stycke.

En fråga som återstår är Vittens och Dallöfves identiska.

Vitten Fc

Stuga på den nu mellersta hemmansdelens av Bäckagårdens tomt, uppförd av hemmansägare Anders Larsson i Nord Bredegården, vilken med anledning av sitt lockiga och långa, pärlande vita hår gick under benämningen Vitten. Anders var född år 1823 och dog 1899 samt framlevde sitt liv ogift.

Såsom havande endast sig ensam att försörja varken brydde han sig om eller behövde att själv bruka sin gård, som ärvts efter fadern och ägdes tillsammans med i Häggum gift och bosatt broder vid namn Jonas, som bättre trivdes med att bo i den genom hustrun erhållna gården, som hade ett rofyllt läge uppe å Billingsberget, inbäddad i en evig grönska och därför inget hade emot dess bortarrenderande.

Anders var ingen dumming, snarare tvärtom, men han var mycket egen av sig och så lat, att han ej nändes lägga två strån i kors. Det enda framträdande av en honom inneboende originalitet var hans nästan paniska förskräckelse för att lämna hemmet, där han var van samt bott ända från tiden närmast efter Bjellums byns laga skifte i början av 1870-talet. Att då kunnat förmå sig att flytta var oförklarligt men till det sig tilldelade jordområdet hade det ej blivit. I den "håla", d.v.s. nedanför bergsluttningen, bekommits, ville han ej bo.

En märkesdag i Anders liv var helt visst, när brodern, som i 25 års tid bjudit honom, äntligen fick honom med sig upp till sitt och händelsen till ära därvid skjutsade honom utom dit och hem ned till Häggums kyrka där han trots att han i över 70 år bott endast en knapp mil därifrån aldrig förut varit. Den enda plats utanför byn som Anders väl kände var sockenkyrkan i Broddetorp, dit han varje söndag, även om vädret var det allra värsta, alltid ställde sina steg. Efter Anders död överläts stugan, som stod på ofri grund, till markägaren och kvarstår ännu på sin plats.

Dän "vite gubben" va ute för monga äventur. Fôlk va lea ve-n å ställde te sina spaktakel. Män försuna beskudda -n. En gång hade honbôrjedränga skruvat å alla muttra på vangsjula å tängte, att nu sulle dä allt bli åka å-t -män -kan en tro - vangen hängde ihop, änna hem på Breegårsgata //Karl Nils 1951.

Björka Svenna Nolhagen

Björka - Svens ställe var s.k. förpantningstorp under SvenBengtsgården och kallades Nolhagen. Stället finns noterat på 1830 talet vid gränsen mellan de båda kalkbruksgårdarna och SvenBengtsgården men å den senares mark.

Här bodde i stugan först soldaten Krut som 1870 ålades utflyttning till Källegårdens utmark. Stället stod kvar på sin plats till på 1920-talet, i mycket förfallet skick och obebott. Det blev när skaktningsarbetena hotade att förorsaka dess nedrasande rivet.

Först på plan är torpägare.

1831-53 Lars Olofsson

f1805 från Varnhem flyttar till Häggum 1853 därefter.

1853-1908 Lars Larsson 

f1794, var soldatson Björk från Bjerka, hade varit dräng på Munkgården och varit hälftenbrukare på LarsNilsgården, Skattegården och Heljesgården och flyttar 1853 hit till sluttningen. Han hade då gift sig med Ingrid fattigbarnet från Västorp, som ger honom enda överlevande dottern Björka Nutti f1839. Dottern gifter sig året efter faderns död med Sven Isaksson. Hon lever som enka i stugan till 1908.

Sven Johan Isaksson 

torpinnehavare, som följdriktigt får igenkänningsnamnet Björka Sven. Sven å sin sida kom från soldattorpet Rökstorp och f1844, där fadern var soldat Skatt. Makarna får två barn av tio födda vid namn

1. Carl som stannar i bygden
2. Tilda som gifter sig till Värsås

Barnen bor uppe vid Bjelluma le innan de flyttar till Värsås.
Björka Svens syskon finns i trakten. Så var systern Lena gift med Tomta Alfred, Lotta med Stenhuggare Pära och Maj med Limmen. De lämnar Nolhagen 1907 för Kyrkefalla och därmed används nog inte stugan längre.
Enligt vad Arvid Björk berättade hösten 1971, hade Björkes tidigare bott strax nedanför Stenhuggare Pär, där man i gärdeskanten kan skönja vissa rester efter en boplats.

-1907 Carl Vilhelm Svensson Björka Ville

f1870 finns här med moder och Hustru och då unga Hilda. Troligen bor de i stugan till 1907 varefter den lämnas öde.

Ides eller Bjelluma Boa

Handelsbod för kalkbrukets behov omedelbart norr om uppfarten till den mellersta av Bäckagårdarna, uppförd omkring år 1880. Byggnaden inrymde ett större och ett mindre rum samt kök, varav det större rummet var avsett till bod eller affärslokal, det mindre rummet till sov - och sällskapsrum samt kontor, medan det s.k. köket även skulle tjäna som packbod, annan lagerlokal eller magasin ansågs av henne obehövligt, då hon ämnade taga sina varor från andra närboende handlande i mån av behov.

Emma Svärd

Ida köpte Bjellum affären, Idet, av förutvarande handlanden Swärds änka Emma. Som framgår är det oklart vem som tog initiativ till denna bod.

Detta är en bild av Bjelluma Boa som låg alldeles intill vägen vid uppfarten till mellersta Bäckagården. 

Ida 

Rörelsen drevs av hemmansägaredotter Ida i Västra Bredegården och för sin snåla vikt av sålda varor kallades hon gemenligen "Nätta". Då ingen friare självmant eller med lockelser syntes vilja inställa sig där ämnade idka handelsrörelse samt sålunda etablerade sig. Handelsboden uppfördes för kalkbrukets behov. 

Som byggmästare anlitade fröken Ida en alehäring, som uppförde affärskomplexet enligt alla konstens regler, med den för den landsända kännetecknande egendomliga knuttimringen, allmänt känd under benämningen alehärsknut (alehäradsknut). Allt gick också i lås efter önskan och ortens andra handlare kunde vara glada åt ökad omsättning tack vare hennes till inköpspris övertagna eller från dem rekvirerade rabatterade varor, som de med avans gott kunde försålt själva.

Livet är dock en smula nyckfullt. Under det rörelsen stod i sitt flor kom till bygden en svenskamerikan, som efter sin en gång i någon spjuvers närvaro givna upplysning om sin ärevördiga amerikanska titel för all evighet erhöll benämningen Sir Rickard (med svenskt uttal).

Denne som var ogift och oerfaren, fann behag i att emellanåt besöka affären och visste ej ordet av, förrän lilla Ida råkat antaga ett utseende, som föga påminde om en frökens, n.b. i detta ords s.k. rikssvenska betydelse. Ida ville nu gifta sig men mannen kunde ej förmås till ett avgörande förrän – som det säges – det fjärde barnet från vaggan proponerade därpå och församlingens högvördiga prästerskap började vilja ta i på allvar för att få barnen döpta. Det blev för honom då ingen annan råd, än att lassa Ida och småttingarna på en vagn och köra till prästen där vigsel skedde samtidigt med en lång rad dop, varvid samtliga sönerna jämte andra namn fingo heta som fadern Rickard.

Svenskamerikanen hade under sin senare vistelse i hemlandet nu blivit både hemmansägare, kalkbruksägare, handlande och far och skulle nu nog fått heta patron om nu inte redan mycket i den vägen varit honom givet, varibland främst Iden och såsom ofta vistandes i dennas bo – idet – Björn, m.fl. Folkhumorn har, som man kan tänka sig, ingen begränsning, och Gud nåde den som alltför mycket blir utsatt därför.

Efter giftermålet flyttades affären till annan plats, men kvarstår ännu 1953.

Anders Johan Rickard Andersson

föddes i Luttra och kom tillbaka efter några år i Amerika och inköpte Bäckagården och kalkbruket. Deras barn voro Elvira, Anders Erik, Eva, Anders Evert, Anders Johan Rickard som alla blev lärare i någon form. Torsten den yngste stannade hemma. Båda makarna vilar nu på kyrkogården under det största monumentet ett byggnadsverk av granit och sand en aln ovan jord och 3 under jord.
Sir Richard var en originell och välvillig arbetsledare. Ledamot av Bolums pensionärsnämnd och har varit auktionsutropare. Lars i Heljesgården minns honom väl, var ofta som ung och hjälpte till bl.a. med att laga fönster. Fastigheten övertas sedan av Torsten Andersson.

Tomta Ville Åttingen 

Bjellum Smen Smedstorp Snygges

Kalkarbetarbostäder

Längst ner bodde Torsén, där Gunborg och Göte nu bor.
En Hedberg bodde i den som kom därefter.
Överst bodde Gösta Alfredsson.

Lunna

Lund Israel

Tyvärr har vi inga bevis för var det kan ha legat. Alltifrån här på Fåfängan, till Lundstorp vid Sängastensvägen och Bjelluma Le.

Bondsonen Israel Larsson Lund f.d. soldat torpare under NordBredegården Skogvaktare 1800 Våmb, †1862 Bolum. Antogs 1821 och tjänte 21 år. Man tyckte att han tjänt väl och det står antecknat att han blev skogvaktare i Bjellum, Han köper en förpantning på Fåfängan men det är osäkert om han bebor torpet och han slutar sina dagar som inhyses. Han kommer hit 1831. I kyrkboken står att han kom hit från Varnhem till socknens slut 1843 och då som skogvaktare. Vi vet inte var vi skall placera detta torp.

Gift med Stina Svensdotter f1792 Varnhem död samma år som maken. Deras barn

• Johannes blir soldaten Kling under Doterbo.
• Sven Israelsson f1826 Varnhem flyttar till Am. 
• Lunna Lisa det vill säga Maria Lisa f1833 N Lundby. Dottern Lunna Lisa företedde vid bouppteckningen ett gåvobrev om att hon utan lott och byte skulle ha all boets egendom, men häröver protesterade brodern Sven. Bouppteckningsförrättaren uppmanade Lisa att vid domstolen bevaka sin i gåvobrevet givna rätt.

Israel Lunds stuga, en ryggåsstuga under torvtak, var sammanbyggd med ladugården - där man hade ko, kviga, kalv och två grisar - och värd i bouppteckningen till 30 Rd.