Sagor från Bjellum By

Saga

[ överordnad ] [ Start ] [ Bjellum By ] [ Bolumtorp ] [ Bolum ] [ Broddetorp ] [ Torpen ] [ Hornborga By ] [ Sätuna ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] [ Bjärsjön ] [ Saga ] [ Gårdarna ] [ Torpen och backstugorna ] [ Soldater ] [ Morden i Bjellum ]
[underordnad]

Barnasjön

I närheten av sjön ligger sedermera tillökat gravröse samt en sten med sju vackra offerskålar. Möjligen har platsen varit säte för en fruktbarhetskult, varav det förutnämnda kvinnobadet kan vara en kvarleva.

Midsommarkälla

öster om Bjellumalider

Strupahögen

skall ligga här nere vid banvallen mitt emot OlofGrottesgården enligt sägnen, en avrättningsplats (kanske en rest av Jätnäs sägnerna)

Från Forna Vargatider

Genom pressen går meddelanden om vargarnas påhälsningar bland lappländska renhjordar. Detta kommer en att osökt tänka på den tid, då vi även här i Västergötland hade att dragas med dylika bestar. Nedskrivaren av dessa rader har av en gammal sagesman hört berättas, hurusom till exempel under mycket stränga vintrar stora flockar av vargar strövade omkring på Hornborgasjöns is och tjöto i kapp med varandra, – en betecknande motsats till de den innevarande blida vinterns svanesång därstädes. Dessa lömska djur smögo omkring i dessa trakter och gjorde vägar och stigar osäkra, och folkmunnen vet uttala huru de särskilt ville åt unga havande kvinnor. Kreaturs- och fårjordarna fick man ej som nu för tiden släppa lösa på Billingen, utan man fick hålla sig med särskild vaktare eller vallpojkar, ifall ulvarna till äventyrs skulle komma. En gång rusade en flock betesfår ner från Billinge berget och satte av i full fart ner mot Bjellum. Händelsen iakttogs av ovan relaterad person på den tiden en liten flicka, som undrade vad det kunde betyda. Fårskocken hade snart försvunnit neråt, men rätt som det var kom en lammunge, som väl på något sätt blivit skadad i benet, hoppande, hack i häl förföljd av en varg. Den stackars lammungen bräkte ängsligt. Så fort flickan fick syn på vargen gav hon till ett rejält skrik med resultat att vargen tvärt stannade och liksom förvånad såg på den lilla flickan, därvid han övergav förföljandet av sitt annars säkra byte, och helt snopen lommade bort.

En klok finngubbe gjorde emellertid enligt sägnen slut på hela vargaffären. Folk hade öga till den lille vandraren att han skulle förstå sig på konster, och så frågade honom en dag en större kreatursägare, om han inte visste någon bot för den olidliga vargplågan. – Jo bevars väl – Och vad ville han ha för besväret att visa vargpacket på dörren. Ett hundra femtio daler. Affären gjordes upp, och sen dess försvunno vargarna från södersvenska landamären och har aldrig där visat sig.

Brambergskan och gammelvargen.

Ända tills mitten av 1800-talet voro vargarna hart när en landsplåga och även folk, särskilt havande kvinnor voro icke sällan utsatta för deras närgångenhet. Den då i Fåfängan i Bjellum bosatta s.k. Brambergskan, visste därom att berätta att hon såsom hustru en gång varit utsatt för angrepp av en varg och med näpp nöd klarat sig undan. Hustrun hade en dag varit borta i byn på arbetshjälp hos en av de därvarande bönderna och befann sig i sena laget på hemväg därifrån, då hon med ens fann att hon hade en stor bjässe till varg tätt i hälarna. Som hon visste sitt tillstånd och den fara hon på grund därav löpte blev hon förskräckt men tappade icke besinningen utan bröt ett stycke av den av den i gården erhållna s.k. toleven och kastade detta i riktning mot den förföljande vargen samt skyndade sig så fort benen bar henne mot hemmet. Medan vargen nafsade i sig den erhållna förplägnaden, kom hustrun ett stycke och då denne åter närmade sig upprepade hon proceduren om igen, o.s.v. tills hon alldeles utmattad nådde hemmet och fann skydd. Det var en tur för henne, sade hon, att hon ej hade haft så värst långt hem från den plats där vargen först närmat sig henne för hade inte brödet räckt till vet ingen hur det kunde ha gått med henne./K.H. –46.

Bergaporten i Billingsberget Djupedalen

ST 77 1927-09-24. Esploranto.

Mitt för Sängasten liderna i Bjellum i den så kallade Djupadalen skulle det enligt gammalt folks tro ha funnits en bergaport, som ibland slagit igen med en väldig skräll. En kvinna skulle under lingonplockning ha sett en dörr av koppar i berget. Man trodde fullt och fast, att här var ingången till trollens skattkamrar.

Från denna plats skulle en gång en trollgubbe i vredesmod ha slungat ett mäktigt klippblock mot kyrkan i Sätuna under det han ropar " jag gitter ej höra de bjällror plinga i Sätuna by". Ibland om nätterna kunde ortens folk höra underliga ljud uppifrån bergaporten. Det var trollen som gingo ut och in.

Förr i världen var man så viss om att det fanns troll i Billingsberget, att man skulle kunna gå ed på att man sett dem. Och underligt kan det synas. En gång gick sålunda ett slåtterlag på en äng i närheten av berget och slog gräs. Som männen gingo där och slogo, fingo de plötsligt höra ett märkligt flåsande och strax därefter gälla skrik. Det kom en jättekvinna rusande, håret fladdrade omkring henne och brösten slängde. Hon gav uttryck åt den största fasa och ropade med förtvivlan i rösten: "Rädda mig, han slår ihjäl mäk". Strax därefter kom en trollgubbe springande med en stor kätting i högsta hugg. Han sprang snart fatt den stackars kvinnan och slog ihjäl henne med kättingen, mitt för männens ögon. Som bekräftelse på att berättelsen var sann, talade man om att liket av den ihjälslagna kvinnan låg på ängen länge, tills några modiga karlar gingo dit och forslade bort det. Hur skall man psykologiskt förklara dylik händelse ? Man får väl taga för givet att den ej utan vidare är uppdiktad av folkfantasin. Annars hade nog folk förr i världen en synnerligen livlig fantasi. Men man kunde också sitta till långt in på nätterna och bara tala om troll och bergskatter. Detta påverkade naturligtvis sinnet och gjorde det mottagligt för övernaturliga och underliga händelser. Sägner om bergportar och "trollhål" det vill säga en gång i något berg som ledde till det inre eller trollens bostad, tycks vara ganska vanliga i vårt land. Mösseberg till exempel har även enligt sägnen en dylik port, Ålleberg ej att förtiga.

En vandringssägen ?

Lars i Bessgården var trots sin ställning såsom den rikaste bonden i byn, snål och ogin mot alla fattiga samt led på intet vis s.k. luffare och andra, som kommo landsvägen fram. Sådana - han kallade dem, med en i bygden vanlig benämning, ofta mitt i ansiktet för "skitara" - fingo alltid gå hans dörr förbi utan att vinna något av sina syften, och var det nu så att han ej var hemma eller tillstädes, så hade hushållerskan order, att ej lämna dem någonting. Det fanns också den tiden gott om olika kategorier folk av den sorten - gesäller, strykare, cigenare tater och finnfolk, som försörjde sig medelst kringgång och voro svåra att avvisa. En gång kom en krämerska - hästkrämare - eller tattarkäring - under hans frånvaro in till hushållerskan, som ej på villkor förmådde avvisa denna, som under hotelser av alla de slag försökte få sin vilja igenom, och hade ej Lars råkat få se vad främmande byn fått samt skyndat sig hem, i denna stund kommit, så hade nog hushållerskan blivit driven att bryta mot sin husbondes bud, men vart nu befriad därifrån: "Ut mä däk skitarekäring, här får lu inget!" sade Lars resolut samt tog krämerskan i armen och förde henne burdus mot dörren. "Skit å skit! Du sa få skita te du dör!" fräste krämerskan ilsket och knöt näven emot Lars. Vare så ändock hade inträffat eller om den besökande, vilket folk i bygden trodde, visat på Lars detta, nog av, - från denna dag hade Lars aldrig någon hälsodag utan var ständigt plågad av en erbarmlig diarré, varav han ock dog. Pip - Jan 45.

Frös om "onde tisdag".

Bonden Lars Andersson "förvarnade" sig enligt släkttraditionen om "onde tisdag". Han hade varit i Mariestad med det s.k. hästvakanset och ovädret kom på honom i Lerdalaskogen, så han ej kunde söka skydd i någon gård utan välte vagnshäcken över sig för att ej förgås. Han blev emellertid så frostskadad att han sedan dog. //AV. 45. Enligt uppgift inföll "onda tisdagen" den 19 februari 1850. Samma dag 1844 var dock ock en ond dag. Lars dog den 11 december 1847, som synes mitt emellan de onda dagarna, men traditionen behöver därför icke vara osann i det avseendet, att han före sin död förfruset. Den 19 februari 1844, som dock ej var tisdag men uppgifes som sådan frös en i Bjellum bosatt torpare ihjäl. Han hade varit ute i samma ärende.