Roteindelning

Bjellum, Bolumtorp, Kärragården, Hof och Munkgården

Tjuvadalen

mellan Billingen och Brunnhemsberget. Från 1748 hade nio stråtrövare å Billingen däribland tre kvinnor införpassats till kronhäktet i Skövde. Denna liga, som till stor del bestod av löst folk från annat håll, hade huserat i de kringliggande  byarna och i all synnerhet plundrat vägfarande. Personer, som färdats där, har spårlöst försvunnit. Efter långvarig rättegång blev de för sina grova brott dömda till döden.

Folkmängden i Bolum

finns registrerat från 1749 då Svenska tabellverket inrättades.

1900 är innevånareantalet 785. 1910 är innevånarantalet 659

Bolumsängen å Stenumsmad.

Den 5 mars 1645 kom inför Valle härads tingsrätt välborne herr Carl Pauli till Östompten och tilltalade nämndemannen Lars Persson i Bolum (Böljan) om en äng, belägen å Stenums Mad, vilken skulle höra hans gård till, men upplåtits till begagnande och innehavts av nämnde Lars Persson och hans anteressorer. Lars Persson framhöll att ängen var hävdad och lagd till Backgården i Bolum samt framlade till bevis ett gammalt dombrev, som befanns vara givet år 1502, varuti samma äng är dömd till Bengt Håkansson, som då åbott sagda Backgården samt under en sedan långlig hävd vore därifrån kommen och där även uppå en lagmansdom gången. Ty kunde rätten ingen förändring göra utan döma att Lars Persson njuter sin gamla hävd tillgodo. Häremot är strax appelerat av Herr Carl Pauli.

Knäpplingebacken är ett numera utdött namn, som förekommer i sockenstämmoprotokollen i samband med nuvarande kyrkans byggande, vilket av dåvarande kyrkoherden genomdrevs ske på denna plats, invid den s.k. Knäpplingegrinden, en då och långt senare nyttjad grind som här fanns över vägen i den där gående gränsen mellan byns och Fjällåkra bys ägor. Namnet uttalades med s.k. tjockt l och –let i stället för grind. Här var och är fortfarande ett s.k. knäppe, d.v.s. ett möte mellan flera vägar. Härinvid ligger numera på ena sidan vägen en del av den s.k. Klåckarejola – där först klockaren bodde och sedan den äldsta folkskolan byggdes – och på den andra sidan ligger.

Körkebacken, som vid byns laga skifte undantogs från skiftet men varom vid upprepade tillfällen p.g.a.bybornas småsinthet stridigheter med pastoratet uppkommit, tills det senare 1946 exproprierade detsamma.

Taske le - var den vid Bolumsbyns andra ända av rågången mot Fjällåkra över gränsen till Hornborga gående stora landsvägen Varnhem - Falköping belägna grinden. Beträffande namnet på denna må här erinras om de under Vässtorp omtalade namnen Tusket och Taskelyckan. Ehuru den senare platsen är belägen utanför andra sidan av det hela tiden mot Hornborga gränsande Hedegärdet, synes dock namnen ha samma härledning, vare sig man vill giva dem den ena eller andra uttolkningen. Det behöver ej betvivlas att den utmed Hornborga gränsen varande marken varit mycket oländig, vattensjuk och snårbevuxen, där både tuvor och tuskor i stor mängd förekommit, men man kan ej häller bortse från att även denna plats har något att göra med det vulgära ordet – taska. Här vid grinden med detta namn bodde vid mitten av förra århundradet och framåt en man med öknamnet Röstjärten. Denne hette egentligen Björn, men hade erhållit binamnet till skillnad från sin mörkhårige bror emedan han i motsats till honom var rödhårig. Karlar emellan nämndes han emellertid med det namn, som förekommer i ledets fördel med tillägg av ordet trä i förstavelsen. Detta var ju inget vackert namn, vilket också blev den antagliga orsaken till att hans tre döttrar aldrig blev gifta utan ansågo sig ha fått nog av karlars dumhet – men utom detta fick grinden därav sitt namn.
Att emellertid ”röstjärtens” döttrar på sitt och fruntimmers sätt ej voro bättre än karlarna, må väl under sådana förhållanden icke förtyckas dem, om nu är sant vad som säges i en gammal strof:

Monk’års le’

En grind över framfartsvägen till hemmanet Munkgården, mitt emot nuvarande Transformatorn. Platsens namn bibehålles ännu 1946 sedan grinden i över ett par decennier varit borttagen.

Kôddikalet.

Såsom namn på dalgången mellan Billingen och Tovaberget och den därvarande grinden i gränsen mellan Bolum och Häggum, är synnerligen egendomligt och tarvar en närmare förklaring:

Något på Häggumssidan sockengränsen låg för länge sedan – före mitten av 1800-talet – ett torpställe kallat
Kôddes, vars innehavare enligt traditionen varit s.k. ”kuttar” eller ”kôddar”, d.v.s. folk som haft till yrke att avliva sådana djur, som inga andra velat befatta sig med, flå självdöda sådana och taga hand om kadavren, ävensom att begrava självspillingar, döda okristnade foster, tjänstgöra vid avrättandet av missdådare. Benämningen på detta ställe och dess innehavare gav upphov till namnet på grinden eller ledet

Kôdda-le’t liksom till namnet på en invid grinden växande ek Kôddeka, vilka namn sammanslogos till Kôdd-eka-le’t. Väja, voro folk mycket ute på förr i tiden, endera till fots eller till häst, ridande eller åkande. De från bygden ledande färdevägarna voro Fatjöpingsväjen eller Tôrjerntôrpaväjen, som ledde till staden Falköping, Boråsväjen eller Bôrstenaväjen, d.v.s vägen över Borgstena till Borås, dit man färdades med spannmål. Skaraväjen på Snelöparn över Lumbugatera eller Väjen ôver Klôstert, som Varnhem då kallades, Sjövdeväjen över Ammentôrpa gata och Klostret, från vilken man tog endera Gamle- eller Nue Väjen in till Skövde, såvida man icke i stället valde Häggumaväjen och for över Skula le d.v.s. Skultorp. Över Varnhem måste man också om man ville slå in på Majjestaväjen men kunde välja att resa endera Höjentôrpaväjen eller Väjen ôver Kampavall, också kallad Kåmmevallaväjen.

Skulle man däremot till tinget, som hölls i Skärv, färdades man alltid Väjen ôver Hea, d.v.s. Axevalla.

Slutligen kunde man via Sejerstaväjen eller Stenstôrpaväjen ta sig fram till Hjo, men den som gående skulle bege sig åt detta håll valde då alltid Svalåsaväjen och Faladreven om han ville åt Segerstad eller Ingvallstôrpastijen över Brunnhemsberget om han ville åt Stenstorp

Till Skara gick Venterväjen över Hornborgasjön.