Torp

Platser och stråk där vi finner torp och backstugor

Billingens kronopark gick nästan fram till byn fram till 1690, men successivt fram till 1787 återfick byn mark och man förlade soldattorpen i gränstrakterna till just Kronparken. Pilhult, Jägartorp, Ramstorp och Brestorp låg på kronoparken. I början av 1800 talet återfick byn kronomarken helt.

Fattig Tån

Mantalen låg norr om bäcken berättar Blomqvist men småstugebebyggelsen låg kanske söder om vägen på byallmänningen. Spår av husplaner kan fortfarande skönjas utmed landsvägskanten.

Här följer en sammanfattning över det regelverk över de fattiga sedan 1500 - talet.

Kyrkoordningen från 1571 ger riktlinjer för vård av fattiga. Prosten kunde utfärda fattigpass vilket medgav tiggeri i gårdarna.
Tiggarordningen 1642
Kyrkolagen 1686
1763 fastslås socknens skyldighet att ta hand om sina fattiga.
Nya förordningar kom 1847, 1853 och 1871, vilka kom att gälla till 1918.
Socialvårdslagar kom först 1956.

Sockennämnden senare kallad kommunalnämnden ansvarade och man kunde indela i fattigrotar för att hålla inflyttningen i schack. I Broddetorp var budgeten t.ex.1885 2½ tunna råg och 150 kr. I Bolum 1926 upptas 2790 kr till fattigvården, vissa kyrkliga förrättningar gav till kassan som bröllop och kyrkogång. Indelning i åldriga och sjuka soldater en annan fattiga barn. Den fattige fick ofta bo kvar i sin stôva på ofri grund eller ute på allmänningen. Naturaunderstödet utgjorde råg, havre och potatis samt bränsle. Hjälp till kläder. En Qvinna i Holmagården fick 1882 pengar till ett par kängor, en klänning och fyra lintyg. Socken och kriggång var en annan form, som förbjöds först 1918 för dessa så kallade omgångshjon. Bortauktionering till minstbjudande. Mot betalning försågs den fattige med kost, kläder och husrum. Inackordering var annars en form för den som inte längre orkade gå på turn. Tiggeriet var en annan utväg för de s.k. allmosehjonen som också kunde få fattigpass. Spisinrättningar innebar att den fattige hos prästen fick hämta mat på herrgårdarna där kunde serveras ½ kaka bröd, 1/3 sill samt potatis och gällde mest utsocknes tiggare.

I Bolum fanns fattigstugor i Hof och på Askebacken. Hofs avsåg Hofs rote och var belägen i Tjuvadalen och kallades Hasslastugan. Den revs troligen efter försök att sälja den. Nära Skoges stuga låg en annan fattigstuga, som av storkommunen skänktes till SLU-föreningen, men förföll och revs.

Småstugor i Bolumsbyn.

Överallt i bygden har småstugorna icke ägnats någon närmare beskrivning eller varit föremål för värdering vid förekommande laga skiften utom i Bolum, där de åtminstone förtecknats:
De ha fått stå där de stått utan att man ens talat om dem, Sätuna dock undantaget, ty vad man där företog sig beträffande dessa, saknar i bygden motstycke ifråga om försyn för de gamla och fattiga. Av den sagda beskrivningen av småstugorna i Bolum By, vilken upprättades i samband med husvärdering år 1852, framgår icke mycket ur rent byggnadstekniska synpunkter, men man erhåller i alla fall en inblick i hur man då bodde och hade det, och däri angives byggnadernas längd, bredd och höjd, deras delning i antal rum, om dessa voro sammanbyggda med i de flesta fall förekommande uthus, m.m. och sedan kan man nog så lätt föreställa sig deras utseende utvändigt såväl som invändigt. Allt var av enklaste beskaffenhet. Byggnadsmaterialet var trä och sten, boningshusen voro täckta med torv på erforderligt underlag av bräder och halm och uthusen av endast halm. I några enstaka fall voro husen brädfordrade. Eldstad hade man i regel endast i ett rum, i dagligstugan, även om man i något fall dessutom hade en kammare. Golven voro oftast endast av sten och jord. Avträden, källare och skafferier saknades i många fall. Genom värderingsinstrumentet får man emellertid framförallt veta hur många småstugor byn hade.
Fattigfolk, torpare och backstugusittare sådana s.k. inhyses ägde i den "gamla goda tiden" inga anspråk eller krav på komfort och bekvämlighet i bostadshänseende utan voro glada över det allra primitivaste i den vägen, bara de fick tak över huvudet eller något som de kunde kalla sitt hem, om än bara en jordkula av allra enklaste konstruktion

S.k. backstugor, varmed i regel förstås ryggåsstugor, voro egentligen en avvikande form av de senare. Dessa voro som namnet antyder uppförda i någon backsluttning samt däri delvis ingrävts, så att en del därav t.ex. halva stugan i längd och resten i halva höjden skyddades av jord. Den del av en sådan stuga som befann sig nedgrävd i backen var då inåt murad av sten, med ett par stocklag ovanpå, som i den öppna ändan på ena sidan hade en fönsterglugg. Ibland var hela stugan uppförd av sten och benämndes då stenstuga. Ännu så sent som omkring mitten av förra seklet funnos dock en del jordkulor eller med dem jämställbara byggnader kvar men efter denna tid var utvecklingen så pass långt framskriden, att sådana endast undantagsvis och för tillfälligare bruk nyuppfördes. Ett par exempel voro emellertid Flinkes uppe i Bjärsjömarken och JanPettera i Galjen ute på Eckornavallen. Erinras kan också om roteböndernas i Hornborga metod att, för att den ovanligt resliga soldaten Horatius skulle kunna gå rak däri, i stället för att bygga på densamma sänkte eller grävde ned golvet i hans stuga. S.k. ryggåsstugor byggdes icke heller ånyo efter mitten av 1800-talet, men konstruktionen därav i äldre stugor kunde dock vid flyttning ofta bibehållas, vadan förekomsten av en sådan ute i markerna icke alltid utgör kännetecken på att bebyggelsen å en plats är gammal. Dessa gamla stugor voro ofta sammanbyggda med ladugård, endera i samma länga eller i vinkel därmed. Höns, grisar, får och stundom även en ko, hade ej sällan sitt vinterviste inne i stugan. Det senare ansågs av många förmånligt i värmehänseende, då bristen på ved eller bränsle ofta var svår. Det var därför inget ovanligt, att vid inträdet i en gammal stuga hälsas av kacklande höns och bräkande får eller att "stuvegrisen" kom och ville stifta en närmare bekantskap med ens fortkomstledamöter samt i händelse av avvisande gav till ett tjut, som kunnat skrämma själva påcker på dörren.

Torpbebyggelse på Billingen

Ett småstugebebyggelsens eldorado. Utmed foten av Billingen och Brunnhemsbergen sträckte sig under 1800 - talet en omfattande småstugebebyggelse, som på sin tid höll på att utarma trakten.

Redan i början av 1840 - talet men ännu mera fram mot mitten av detta sekel möter man i sockenstämmoprotokollen och andra urkunder klagomål över densamma och den i samband därmed tilltagande fattigdomen.

Väl hade man icke då som nu någon ordnad fattigvård utan de fattiga fingo taga sitt komma bäst de kunde och många mindre bemedlade, som icke kunde erhålla arbete till sin försörjning, fingo gripa till tiggarstaven och genom kringgång eller på annat sätt söka sitt uppehälle.

För att stävja denna bebyggelse och dess följder sökte sockenstämman och enskilda genom överenskommelser och åtgärder göra, vad i deras makt stod, men allt var fåfängt så länge man ej kunde gå till roten med det onda, vilket hindrades av det redan då utvecklade demokratiska styrelseskicket med dess oförnuftighet och husbondelöshet, som då som nu tog sikte på att mota all enskild företagsamhet och hålla folket i armod.

Långt in på 1900 - talet gick folk omkring och tiggde. Johan Törnbergson berättade att en jul kom över 20 pers. till hans lilla hem för att få lite bröd och fläsk. G.T.

Hästvallen i Bolum

På ett stenröse vid ruinerna efter ett gammalt torp å hemmanet Västorps skogsskift i Hästhagen står en upprest sten med inskriptionen, "Åhr 1818 blef här bygdt af Gustaf Olsson". Inskriften, som är dåligt gjord och nästan oläslig minner i all enkelhet om en man här uppfört sig en bostad och brutit mark. 1926.

Marumsmarkens torp

i Grefvagården - och Kappagården mark.

1. Fagermans (Dacks el backs? ). B Grevag. Kappag.

2. Snodigs ( Johannes Perssons) R

3. Häggatösernas O * 6 H

4. Häggaskräddarns (förssens? ). D * 5

5. Skomakarlottas ( skr.-skom. ).

6. Brinks. E

7. Harsses (Kappagården soldat).

en lite svårtolkad uppgift men det klarnar nog.

Bolums soldatboställen

Bolums soldatboställen söder om dreven.

1 Kärragården
2 Garpegården
3 Munk - eller LarsNilsgården
4. Samuelsgården
5. Stommen
6. Heljesg¨ården
7. Böljan SvenAndersgården
8. (inom Bolumstorp ) Sörgården
Garpegården var obebyggd och utgjorde s.k. Löväng.
Skatts Stam brt. nr 20

Björna, vet jag inte var de skall placeras i rummet sannolikt inne i Byn
Björn tog till soldat 1811 och tjänstgjorde till 1830. Under hans första soldattid var brodern hos honom bosatt och skriven, även han med namnet Björn. Tal: "Dä ä falit å vära hemma i Bulum, där finns 19 Björn och 20 Lejon.

Bolla.

Torp i Bolums by å hemmanet LarsNilsgården tillhörig mark ute vid landsvägen där nu den östra Samuelsgården ladugård nu är belägen. Stället innehades närmast före laga skifte av gårdens avskedade soldater, sist Boll, vars dotter Eva Kajsa och hennes man Johannes Gunnarsson bodde där och då flyttade detsamma till Stora Munkgården skift i Hästhagen medan fadern vid moderns död gifte om sig och nedsatte sig i den senare hustruns stuga vid Bjärsjövägen.

Rens barn.

Rens Bolla hade i sitt äktenskap fyra barn, varav två söner och två döttrar, den ena död ung.
Yngsta sonen var dövstum men sattes av kommunen i skräddarlära hos den på den tiden verksamme skräddaren Hallberg, som kunde lära upp honom, så att han blev en duglig arbetare, men icke mästare eller egen företagare, vartill han saknade fallenhet.
Den älsta sonen säges ha varit modern upp i dagen, vad "medfödder djäklighet" berör, men var ansedd som oföretagsam och mindre vettig, även med skavank på talorganen som gjorde att han stammade. Denne gick omkring i gårdarna och sålde småparsel från moderns "snik", varpå han i vessentlig mån försörjde sig, då han i stugorna fick allt vad han behövde till sitt uppehälle. Denna son, som var döpt till Johannes, bodde litet var han kom vid, men vistades då och då hemma hos modern, där skriven. Han var i ansiktet försedd med stora skovor av smuts hade troligen aldrig tvättat sig. Modern, som ehuru själv föga renlig såg detta och ville ha sonen fin, sade till honom: "Du sa tvätta däk, pôjk, enar du går bort!" - "Sa en tvätta säk, när en sa ut å tegga?" svarade han.
När Johannes kom i stugorna fråga’ man ibland, vad han hade att sälja. Svarade då ibland "Rumme!" vilket väl var sanning men ibland:
"Här finns färska apelsiner, bruna böner å kabelljo!" och då förstod man motsatsen. Vart Johannes till slut tog vägen vet nu ingen och kan hända blir det ingen, som söker därefter.
Den älsta dottern Johanna, gifte sig med Johannes Rem, en "gårdfarihandlare", kallad för Remmen, och hade en liten s.k. handel borta i Hånger, där de voro bosatta i ett gammalt förfallet torp, benämnt Enåsen. Johanna dog omkring år 1914 efterlämnande en fosterson vid namn August. (Se mer i Hånger)
Rehns Bollas stugas ägare enligt kommunprotokollet 1868-05-05. Om den stuga som tillhört änkan Bolla Rehn beslutades att densamma skulle skänkas till hennes dotter Maja under villkor att denna sedan lämnade sin mor och brodern Gustaf bostad där i deras livstid. //Gustaf Andersson ordförare.

Bolla Rehns testamente.

"Som den oundvikliga döden är oss alla menniskor förelagd och vi var för sig, eho den eller de vara må, måste lemna detta jordiska och vandra all verldens väg och som herran gud sjelf uti sitt ord uttryckeligen befaller, att man innan döden nalkas skall beställa om sitt hus (se 2:a kon. 20:1) och som jag Bolla Andersdotter Rehn under Böljan eller SvenAndersgården. Uti Bolums socken och Broddetorps församling nu med hvarje dag skrider mot min förvandling och nalkas grafven, så beställer och testamenterar jag (Bolla Andersdotter Rehn), varande vid sundt förnuft och med fri vilja samt uti tvenne vederhäftiga vittnens närvaro till min dövstumme son Gustaf Eriksson Rehn hela eller all min qvarlåtenskap såväl min stugubyggnad med dess innevarande husgeråd med säng och sängkläder jämte mina gångkläder och så mycket som efter min död finnes qvar i mitt bo på det han efter min död må hafva en liten bostad uti sin svårmodighet, emedan hans tungas band ej är löst. Denna testmentariska skrivelse hafver jag Bolla Andersdotter Rehn sundt förnuft och fri vilja samt uti tvenne vederhäftiga vittnens närvaro för min dövstumme son Gustaf Erikssons Rehn räkning upprätta låtit och undertecknar hermed egenhändigt densamma, hvilket skedde uti Böljan eller SvenAndersgården Bolum den 6 juli 1881.
Bolla Andersdotter Rehn. m. h. i. p. Närvarande vittnen: P. F. Hjorth från Lidköping.

Blomqvist under Stommen

Soldat nr 321 Blomqvist under Stommen: Manbyggnad, 13 * 8 ¾ * 4, innehåller stuga, förstuga, kammare, spis och bakugn. Ladugård med intillbyggt svinhus av sten.
Anm: Torpet låg i nuvarande Stommens beteshage mot bäcken till, där rudera ännu synas.

Anders Jonssons u Bältaregården

Anders Jonssons stuga under Bältaregården i förfallet skick, 15½ * 9 * 2½ , innehåller stuga, förstuga, kök och kammare, spis, bakugn och källare. Svinhus.

Backa Brittas och Marias Stuga

Britta Jonsdotters stuga på Tån under Backen, 12½ * 7½ * 2 ¼ , innehåller stuga, förstuga, kammare, bakugn, spis och källare. Svinhus. Backa Brittas och – Marias stuga.

Förteckning

öfver utlämnad spannmål och kontakter till Bolums Kommun Fattige den första Mars 1878.
I en tabell har de erbjudits 50 öre, Råg 1 fot enstaka 5 kaper Hafre en fot och enstaka 5 kan.

Fagermans Enka.
Wakers Enka i Bjellum.
Dises Enka d:o.
Lotta Friberg.
Gustafs enka i Fåfängan.
Johanna Snygg i Bjellum.
Greta i Gatan Bjellum.
Bolla Ren.
Greta i Askebacken.
Jonses Enka under Tomten.
Lena Andersdotter Korsbacken.
Jonas Granats.
Kaxes Enka (hon finns inte) forska !
Fahlgrens enka.
Anders Svensson Askebacken.
Anna Fagerman
Johannes Sandberg
Smedens Enka i Bjellum
Johannes Sandberg

Undertecknat av Anders Eriksson och Anders Pettersson.

Carl Andersson har 10 nov 1876 erhållit 5 kr för ett par kängor till Smedens enka i Bolum u Lars Nilsgården.

Enligt kommunalstämmobeslut den 20 april 1875 som bestämmer att jag skall erhålla 10 kr om året ur Bolums Kommunal kassa till min sjuklige son har jag denna dag utaf ordförande bekommit desse 10 kronor för år 1876 som quit sf och under Skattegården Bolum den 6 Augusti 1876. Johannes Andersson under Skattegården Bolum.
Skattruderna var ligger det finns associerat med Lars Holm f sold för Holmagården

Backstuga å allmän Bymark

Erik Näsberg

en ryttare från Ving f1765 gm Kerstin f1754 i Broddetorp
Skatebo och Skrivarestugan är identisk med Fruars Lotta
Kråkelund finner jag 1773 men vet inte var det är Gabriel Svensson fanns här
Lugnet kan vara någon av de backstugor som legat nere vid nuvarande järnvägen på sin tid
Smeden Lars Andersson f1768 flyttar från byn 1811
Vi har ett ställe som 1740 kallas Lunden. bland annat hustru Annika pig Brita Jonsdotter kan ha legat åt Askebacken till vi får se.

En husvärdering 1852

ligger till grund för mycket av de uppgifter i denna del av sidan.

Småstugor i Bolum By.
Överallt i bygden har småstugorna icke ägnats någon närmare beskrivning eller varit föremål för värdering vid förekommande laga skiften utom i Bolum, där de åtminstone förtecknats: De ha fått stå där de stått utan att man ens talat om dem, Sätuna dock undantaget, ty vad man där företog sig beträffande dessa, saknar i bygden motstycke ifråga om försyn för de gamla och fattiga. Av den sagda beskrivningen av småstugorna i Bolum By, vilken upprättades i samband med husvärdering år 1852, framgår icke mycket ur rent byggnadstekniska synpunkter, men man erhåller i alla fall en inblick i hur man då bodde och hade det, och däri angives byggnadernas längd, bredd och höjd, deras delning i antal rum, om dessa voro sammanbyggda med i de flesta fall förekommande uthus, m.m. och sedan kan man nog så lätt föreställa sig deras utseende utvändigt såväl som invändigt. Allt var av enklaste beskaffenhet. Byggnadsmaterialet var trä och sten, boningshusen voro täckta med torv på erforderligt underlag av bräder och halm och uthusen av endast halm. I några enstaka fall voro husen brädfordrade. Eldstad hade man i regel endast i ett rum, i dagligstugan, även om man i något fall dessutom hade en kammare. Golven voro oftast endast av sten och jord. Avträden, källare och skafferier saknades i många fall. Genom värderingsinstrumentet får man emellertid framförallt veta hur många småstugor byn hade. Fattigfolk, torpare och backstugusittare sådana s.k. inhyses ägde i den ”gamla goda tiden” inga anspråk eller krav på komfort och bekvämlighet i bostadshänseende utan voro glada över det allra primitivaste i den vägen, bara de fick tak över huvudet eller något som de kunde kalla sitt hem, om än bara en jordkula av allra enklaste konstruktion
S.k. backstugor, varmed i regel förstås ryggåsstugor, voro egentligen en avvikande form av de senare. Dessa voro som namnet antyder uppförda i någon backsluttning samt däri delvis ingrävts, så att en del därav t.ex. halva stugan i längd och resten i halva höjden skyddades av jord. Den del av en sådan stuga som befann sig nedgrävd i backen var då inåt murad av sten, med ett par stocklag ovanpå, som i den öppna ändan på ena sidan hade en fönsterglugg. Ibland var hela stugan uppförd av sten och benämndes då stenstuga. Ännu så sent som omkring mitten av förra seklet funnos dock en del jordkulor eller med dem jämställbara byggnader kvar men efter denna tid var utvecklingen så pass långt framskriden, att sådana endast undantagsvis och för tillfälligare bruk nyuppfördes. Ett par exempel voro emellertid Flinkes uppe i Bjärsjömarken och Jan Pettera i Galjen ute på Ekornavallen. Erinras kan också om roteböndernas i Hornborga metod att, för att den ovanligt resliga soldaten Horatius skulle kunna gå rak däri, i stället för att bygga på densamma sänkte eller grävde ned golvet i hans stuga. S.k. ryggåsstugor byggdes icke heller ånyo efter mitten av 1800-talet, men konstruktionen därav i äldre stugor kunde dock vid flyttning ofta bibehållas, vadan förekomsten av en sådan ute i markerna icke alltid utgör kännetecken på att bebyggelsen å en plats är gammal. Dessa gamla stugor voro ofta sammanbyggda med ladugård, endera i samma länga eller i vinkel därmed. Höns, grisar, får och stundom även en ko, hade ej sällan sitt vinterviste inne i stugan. Det senare ansågs av många förmånligt i värmehänseende, då bristen på ved eller bränsle ofta var svår. Det var därför inget ovanligt, att vid inträdet i en gammal stuga hälsas av kacklande höns och bräkande får eller att ”stuvegrisen” kom och ville stifta en närmare bekantskap med ens fortkomstledamöter samt i händelse av avvisande gav till ett tjut, som kunnat skrämma själva påcker på dörren.

Vi skall spana efter Smea Jonas stuga, som såldes för 19 kr 1869 efter änkans död.