Ett namn påminnande om den gamla släktskapen mellan Säckasten och AndersGunnarsgården ägare är ”Gunnarslöcka” på ett åkerstycke å Säckesten vid gränsen mot lägenheten Marumsmarken. Ett par andra gammaldags namn här uppe äro ”Hoalöcka” och ”Lessakern”. Den förra låg i närheten av platsen för kvarnen och den andra platsen berättas före innan den uppodlades ha varit så stenig att man där kunde ta sig fram promenerande på stenarna. I det fallet var den senare ”lessam” men anledningen till namnet torde ha uppkommit av ett där befintligt led (en grind). På Hoalyckan hade man troligen en vattenho för kreaturen./ A. i S. 46

Marumsmarken torp och backstugor i Grefvagården, Hansagården och Kappagården utmark. Utmed Billingen räknat från Säckasten i norr låg en mängd backstugor. Några av dessa, numera lägenheter finns kvar såsom Marumsmarken, Stenåsen, Perstorp och Nybygget. Från Säckasten gick flera vägar en av dem åt Marumsmarken och Stenåsen samt passerade Tjuvadalsbäcken nedåt Brinkstorp och därifrån ned till gamla Prestegården i Broddetorp. En gren av vägen gick rakt ut till gränsen mellan Gudhems och Walle härader, svängde ned utmed Prestegården skog och anslöt den förra vägen vid Gulltorpet. Först låg Snöggabons nu kallad Stenåsen och när man passerat bäcken kom man till Fagermans, sedan till Johannes Persson och till Emma Hägg stuga som låg mitt emot den förra. Å andra sidan häradsgränsen låg skomakare Lottes och skräddare Häggs stugor.

I dessa trakter hittar du

Gustaf i Marka  och Skomakarelotta flyttad till Broddetorp.
Skräddare Hägg flyttad till Broddetorp.

Brinkstorp ligger på Kappagården och mycket om dessa människor finns där nedtecknat.
Snôggabon under SvenNilsgården.
Säckastenstorp ligger öster härom. 

Fagerman - Dackes

Grefvagården utmark 4x7meter en ryggåsstuga med torvtak, på gränsen till Prestamarken

Drängen Johannes f1835 träffar sin piga på Grefvagården och gifter sig 1858. Namnet Fagerman har han troligen fått av sin morfar, som varit soldat med samma namn i Bjellum. Johannes var son till Lars Fagerman, som bland annat bott i Nilsabo i Bjellum och pigan Cajsa på Bosgården. Han bodde först till Pera Brittas ute vid dreven, men skaffade sig sedan sitt torp. Namnet Dackén hade han erhållit emedan han ”dackade” (hyssa, körde) med överkroppen, när han gick.
Fagerman liksom hans vidboende svåger voro sådana personer, som man i orten med nöje sett sig vara befriade ifrån, icke minst p.g.a. deras många barn, vilka man liksom hustrurna och dem själva fruktade, att en vacker dag få på fattigvården. Härtill kom att de i fråga om sin ärlighet och vandel icke voro att lita på. Så här sade man i ett rim om dem:
”Snodia å Dack, ä ett bövvla pack!” Detta lät ju inte vidare rekommenderande och var ej häller avsett att göra det.
I motsats till den rävaktigare svågern, var Fagerman en rättfram, nästan enfaldig människa, med vilken man icke sällan drev sitt spektakel. Fagerman var i sin dag mycket för mat och var i stånd att sätta i sig bra mycket på en gång, när tillfälle därtill erbjöd sig. Däremot var han ej så noga om rätterna voro varken många eller så synnerligen välsmakande. Fick han bara bröd så räckte det bra långt men utan sådant, ansåg han sig ingen mat ha fått, och med potatis och fläsk och framförallt fett fläskflott i försvarlig mängd därtill så var hans åsyn en upplevelse – för den som ej själv var trångmagad, förstås.
När folket på ställen där han arbetade matsäckades ut, kunde naturligtvis lagad mat i hur stora kvantum som hälst ej medsändas men bröd var en sak som man dels hade gott om och dels var jämförelsevis lätt att transportera och sådant gick också åt vad Fagerman beträffade.
När de andra ätit sig mätta och beredde sig att – såsom sommartiden var vanligt – rasta en stund, så fick den som stod för matsäckslådan ej glömma att lämna Onedlagt ett par kakor bröd avsedda att av Fagerman uppätas under rasten. En vink till honom att ej avbryta måltiden brukade ges genom att räcka honom en kaka under t.ex. orden:
”Ät nu, Fagerman, å ta däck mer, uä du vall ha!”
”Kaka dä vägiga!” svarade då Fagerman som oftast vid sådana tillfällen liksom ursäktande, satte kakan på tumfingret samt åt upp denna och kanche en till. Åt och åt runt kakan tills det var bara hålet, vari tummen satt, kvar.
Detta föreföll givetvis komiskt och man får ej undra på att orden blevo till ett ordstäv:
”Kaka d’ä vägga! sa Fajerman, satte’na på tummen å åt upp’a”.

Paret flyttar till SvenNilsgården utmark och senare slår de sig ner här på Grefvagården mark och lever här till döddagar under små omständigheter. Av hans fem döttrar flyttar alla utsocknes, utom Albertina som gifter sig med soldaten Djerv uppe vid Bjellums utmark. Även hans namn är förknippad med en nidvisa av samma valör som den nedan tecknade.

Johannes Larsson Fagerman Dacke

Fagerman hade i sitt äktenskap endast döttrar, men i gengäld så många flera sådana, fem stycken, och om huru det gick till, när han skulle gifta bort en av dessa, därom berättas i den s.k. Fagermansvisan, som man i bygden ännu idag kan få höra sjungas en och annan vers av till den kända Häggumsvisans melodi.

1. Anna Matilda f1859
2. Klara gifte sig till Undenäs
3. Karolina gifte sig med Malingen Carl Blixt från N Lundby som slår sig ner i Varv
4. Albertina gifter sig med soldaten Djerv i Bjellum.
5. Augusta här får jag ingen hjälp av db.

Fagermans visa 

som är en nidvisa som är diktad av Augusta i Nybygget i Säckasten och Henning Granat Englund, och lär vara en nidvisa om Fagermans måg. Dackens dotter Karolina gifte sig med en karl i N Ving som kallades Malingen, men i verkligheten bar namnet Carl Blixt, och varit litet för mer så att man till Fagerman ville hedra honom med allt var huset förmådde.  Hjilmer Johansson har förmedlat denna visa. 

Persson Snodig

Ligger i Bolum på Hof Hansagården mark blott ett tiotal meter från Fagermans. Stugan var 4x8 meter med tegeltak. Ladan låg på andra sidan stigen med en källare i ena ändan. 

Per Jonsson 

f1798 från Husaby och hans soldatdotter Britta från Fiskaregården i N Lundby (sold Johan Berggren från Anders Torstensgården) lever ett utfattigt tjänstefolk liv. Bräckliga. Pära Britta hade en oäkta son skräddaren Anders Andersson, som vi återfinner på Nybygget och senare fader till Sparven.

1. förtida sonen Anders Andersson
2. Johannes Snodig f1829 född under Kappagården Hof och dör på Hansagården 1911. Johannes se nedan
3. Dottern Anna Cajsa gifter sig med en grannen Johannes Fagerman även Dacken kallad. 

Johannes Persson Snodig

f1829. Han lär ha byggt denna stuga, som låg intill Fagerman och hjälpt Emma Hägg under tak.
Snodig hade erhållit detta öknamn, dels emedan han alltid hade bråttom - "snörde, snodde" - och dels emedan han alltid sökte "sno sig" i besvärliga situationer, t.ex. inför domaren, där han ibland agerade svarande för diverse förseelser.

Snodig, som i verkligheten hette Johannes Persson, hade i sin ungdom varit dräng hos den kände Munter i Häggum och därvid - om man får tro visan om denne - fått lära sig att arbeta i skogen. Härigenom hade han erhållit sådan vana att han, när han sedan byggde sin egen stuga, stal det därtill erforderliga virket på Hovs skog å Brunnhemsberget, rullade ned stockarna utför Nycklafallet och bar hem dem.
Den jord där stugan uppfördes var belägen på Hansagårdens andel av den sagda Marumsmarken.

Snodig var son till den förut omnämnda s.k. Pära Britta – g.m. Per – vilka hade ett i alla avseenden synnerligen dåligt rykte och anseende i orten, både i fråga om handel och vandel.
En gång – visst icke enda – stod Snodig till svars inför rätta för någon begången orättfärdighet och hade inga möjligheter att sno sig undan, varför han på domarens frågor ej visste annat svar än ”Dä va en sak! – Dä va en sak!”
”Det blev visst många saker av det här till slut, min kära Persson!” sade sedan domarn, när förhöret äntligen var över och Snodig erkänt en hel del. Härefter uppkom i bygden det ordstävet: ”Dä va en sak!” sa Snodig.
Med anledning av sina bravader var Snodig en i orten illa känd person, liksom svågern Fagerman och man skar dem över en bank genom att säga: ”Pärsson Snodi å Fajerman Dack, ä ett fôrbankat rackarepack”.
Så nog hade man sina åsikter om vad de båda männen voro för andra. Att tillvitas epitetet rackare var värre än tattare och allt annat. Och Gud nåde den som använt det ordet om Snodig så att han hört det, denne hade ej gått säker en minut. Blev den mannen arg var han inte att leka med. Snodig dömdes 1851 å Skara rådhusrätt för snatteri. Snodig kommer från Häggum 1854 och står först som inhyses men sedan som torpare under Hof Hansagården, där Stina är piga. De gifter sig och Stina f1823 för en oäkta dotter i boet. Till Snodig förtjänster är att han var en kraftfull karl och snickarkunnig och bygger sin och Emma Häggs stuga. Paret hade två kor. Tjänar som torpare till 1889, sen som arbetare. På äldre dar binder han kvastar och svedjar hank. Han var sparsam berättas det och han hade en 100 kr undanstoppat när han dör. Analfabet.

Snodig första gifte är med Stina Johansdotter f1823 som förde dotter Johanna Snodig till boet. Stinas föräldrar kom från utsocknes och fick vård på socknen i Hof.

• Johanna Sofia Snodig tjänar piga på olika platser och gifter sig sedan med Gulle, längre ner i backen.
• bådas barn Britta Maja tjänar piga och föder en dotter Ellen Sofia f1883 i Häggum som halvsystern hos Gulle tar hand om. För ett lite kringflackande liv och föder ytterligare ett barn som dock dör året därpå. 
• Clara Charlotta f1860 piga något år innan hon försvinner till Göteborg. 

Snodig gifter om sig med Kristina, som var dotter till Kursa Kajsa (hon som sedan gifte sig till Sjödalsstugan i Hornborga).

• Dottern Augusta Alfrida tjänar piga i Stenstorp och gifter sig med soldaten där, Albert Sköld på Pålacksgården. De får bland annat Hugo Sköld en hembygdsforskare och järnvägstjänsteman.
• Frans flyr till Göteborg.

Snodig bor sedan i hop med sin granne Emma Hägg, vilken hus han byggt och har med henne flera barn vars öden vi inte känna ännu, frånsett att två dör unga.

• Anders Gustaf f1843, blir statare Myråsen i Hangelösa, Ökull och återfinns senare i Malmöhus.
• Johan Albert f1849 drog till Stockholm.
• Emma Gustava, se här.
• Johanna Wilhelmina f1856 gift med statare från Värmland.
• Matilda Christina 1858 flyttar efter att ha fått en son flyttat till Stockholm hon finns hos sin syster 1900

Kommunalprotokoll 1875-03-23: Pigan Emma Gustava Göransdotter Hägg, som för fattigvårdsbehandling förevisade ett kontrakt om barnuppfostringsbidrag, men som detta ansågs högst osäkert utan borgen, så lämnades henne åtta dagars tid att ställa nöjaktig säkerhet, i annat fall översändes hon till Stenstorps kommun, där hon äger sin hemortsrätt. //A.E.
Kommunalprotokoll 1879-05-05: Pigan Emma Hägg från PerNilsgården i Ranstad, som vistas hos sin moder i Hof och där fött oäkta barn, men har sin hemortsrätt i Stenstorps kommun, skall av fattigvårdsstyrelsen dit översändas. // A.E.
När Snodig efter att andra gången ha blivit änkman började "ha roligt" ihop med Emma benämndes han "jörssekörarn".
Persson uppförde detta hus samtidigt med sitt eget. Stugan var 3x4 meter med ett mindre pörte alldeles intill om 2½x4?. Emma är dotter till Göran Hägg och Hilmer vet en del om hennes vandel. Hon flyttar ihop med Snodig, grannen och har fyra barn utom äktenskapet. 

Brinktorp

Var beläget å Kappagårdens skifte i Marumsmarken. Brinken’s far hade varit ägare till gården, på vilken stället låg, och hade liksom de två systrarna efter honom erhållit del i densamma. Han var emellertid en spelman, icke allenast i detta ords verkliga utan även i dess fulare, en svårare, och sålde sin del till svågrarna med undantag av det område, där han sedan uppförde stugan. Som bygde- eller bondspelman var han högt uppburen och mycket anlitad vid bröllop och danstillställningar men förstörde sig genom för mycket supande, vartill vana förvärvats vid nämnda tillfällen, där brännvin o. dyl. alltid flöt i strömmar. Den förut anförda Hofska visan skall enligt traditionen vara av honom sammansatt både till ord och melodi och spelades alltid under namn av Brinkapolskan. Denna visa fick sedan sina avläggare i nejdens byar men ingen som vad innehållet beträffar kan jämställas med originalet. Brinks hustru var emellertid mindre lyckligt lottad. Fattigdom och svält kunde ej av henne hållas borta. Ställets oansenlighet och karghet, som icke av en ensam kvinna kunde bemästras, mannens ofta påkommande bortavaro, liv i sus och dus och ovilja eller oförmögenhet till arbete, lade slutligen båda i graven – hustrun först efter en händelse i skogen på berget. Vad som egentligen där inträffat med henne visste visserligen ingen med större säkerhet och detta gjorde väl sitt till att folk trodde så mycket mera. Hustrun hade gått upp på berget för att plocka bär och ej kommit tillrätta på ett par dar – och då utan att vara sig lik. Efter den dagen tynade hon bort och dog utan att ha blivit vid sig igen. Vidskepligt folk, som det den tiden var gott om, trodde nu att hon under vistelsen där uppe på berget varit "bergtagen" och att det var detta som tagit henne så hårt, men om hon själv givit något stoff till uppgiften är okänt. Brinks hade i sitt äktenskap fyra barn, två döttrar och två söner. De sistnämnda utvandrade till Amerika. Ena dottern Matilda gifte sig och blev med sin man bosatt å stället. Efter svärfadern kallades han så allmänt Brink och antog eller erhöll småningom namnet även officiellt.

Se mera under spelmän och mer om stället finner du under Kappagården.