Spelmannen Anders E. Eriksson-Brink.

2. Spelmannen And. E. Eriksson-Brink 
uttog för sin del aldrig något s.k. åbobrev å sin arvslott i hemmanet utan överlät eller transporterade denna på sin svåger Adam Andersson och systern Anna Kajsa samt flyttade sedan från orten till hustruns hemsocken Sjogerstad, där han var bosatt tills alla egna och hustruns ev. medel voro förbrukade, ty han var en i dubbel mening spelman, nämligen en av bygdens sista stora allmogespelman och en man utan förmåga och lust för arbete. Som spelman av det förstnämnda slaget lär B. ha varit något alldeles enastående samt gick så helt upp i musiken att han försummade både sig själv och familjen. Hans hälsa bröts och familjen saknade ofta det nödvändigaste för dagen.
Tillsammans med två andra bygdespelmän ”Lars i Dala” och ”Spele-Jonas”, den senare bördig från Hornborga men bosatt i Brunnhem, bildade han en trio, som var vid alla finare bröllop och danstillställningar mycket eftersökt. Den tiden vid alla festliga sammankomster rikliga förekomsten av viner och spirituosa förledde även dessa spelmän att hemfalla åt bruket och missbruket därav och för dem alla slutade det illa.
Ett vid orten förknippat minne av denne spelman Brink finnes av folkminnet bevarat i den s.k. ”Håvska” eller ”Brinka-polskan”, som uppges diktad och komponerad av honom samt var av följande lydelse :
”Nissen å Greven, Hansingen, Brink,
Torssen å Ryttarn å Kappen,
Hoven å Snygg, Blommen å Trygg,
Trana å Jägarn å Laffen,
Hej, lille stackarn,
Fröjd, långe rackarn,
Tå-Anders, Jonsen å Kroken
Larssen, Sion, Mårten,
Påvel å Ban’ å Jättarn å Pan –
Dä ä Håvska barn.
Men Tröskelågen bor i Tjuvadal’n.

Polskan, vars tillkomst är daterbar till omkring år 1840, bevarar namnen å de flesta gårdar och ställen i Håv, men vållade ilska hos byborna, som ansågo den som en nidvisa, med uppräkning av deras förmenta öknamn.
Efter moderns död voro Anders Brink och systern Inga tillsammans med yngsta systern Anna Kajsa berättigade till arv i dennas 1/8 mtl Kappag. och det var naturligtvis ett streck i räkningen för de förstnämnda, att den senare och hennes man enligt testamente lade beslag på detsamma och det mesta av lösegendomen och kan vara förklarligt om därigenom uppstod någon missämja.
År 1861 återflyttade spelman Brink. Som då befann sig i grundlig misär till hemsocknen, där han av systern Anna och hennes man fått tillåtelse och åt sig uppfört en stuga å föräldragårdens utmark, den s.k. Marumsmarken uppe vid Brunnhemsberget, vilket de – väl som surrogat för uteblivet arv – icke haft hjärta att neka honom, och varå s.k. förpantningskontrakt skall ha upprättats, ehuru detta nu icke finnes bevarat. 
Omfånget av Brinks såsom boplats och torp erhållna område synes icke ha varit närmare bestämt och som marken däruppe av delägarna ansågs såsom tämligen värdelös, så tilläts denne – liksom senare mågen – att där husera eller ställa och ordna efter önskan. 
Det var inget utom några enbuskar att göra skada på och man var ej kitslig.
Att döma av en ännu gängse benämning ”adamahagen” på ett den leijonska hemmansdelen tillhörigt område synes dock ha i kontraktet funnits bestämmelser om torpets utsträckning till gränserna och man vill påstå att detta skulle omfattat den till moderns åttondel räknade andelen i utmarken, vilken icke varit laga fastställd utan endast sämjevis delad.
Sedan den nödvändiga stugan uppförts och han skulle tagas itu med odlandet, fann sig mannen sällan eller aldrig ha tid därtill – lusten tröt honom, spelmansyrket, som var hans liv, kallade och det blev supesperioder under vilkas mellanrum han bara gick hemma och ”åt på” hustrun, till vars fromma och barnens uppfostran, han sällan hemförde något.
Hustru Brinks liv var, som man av det sagda kan förstå, föga avundsvärt. Hon hade det många gånger lindrigt sagt svårt. Att sitta innestängd i en stuga i skogen med fyra oförsörjda små, innebar förvisso inga sötebrödsdagar varken för henne eller dem, särskilt som hon själv saknade alla möjligheter till arbetsförtjänst. Slutet blev också, enligt berättelser i orten – om man undanser folkfantasiens påspädning – ej oväntat sorgligt.
Det berättas att hustrun en dag begivit sig upp på berget för att plocka ”kröser” och icke återkommit förr ”en och på andra” dagen därefter, då man sökt, funnit och hemfört henne i mycket medtaget skick, varifrån hon aldrig ”repat” sig, d.v.s. blivit ”sig lik” eller som hon förut varit, utan långsamt och grubblande skött sina gärningar i hemmet, långsamt tynade bort. 
Vad som uppe på berget hänt den arma kvinnan fick aldrig någon veta, men man gissade på att hon gått vilse däruppe och gripits av s.k. ”skogsskräck” (vanmakt, tröstlöshet), vilken rubbat hennes sinnen, att hon varit bergtagen eller anfäktad av onda makter. Den förstnämnda av dessa gissningar var kanche närmast verkligheten, föranledd även av oro för de i hemmet väntande barnen.
Efter hustru Brinks död 1868 fingo de ännu icke uppväxta barnen flytta till främmande människor och mannen bodde ensam kvar, intill dess även han hade ”spelat färdigt” eller samlades till sina fäder.
Sin sista tid lär B. dock ha bortlagt fiolen och klarinetten, vilka förut varit hans liv, och spelade i stället på ett s.k. psalmodikon.
Hade nu Anders B. icke varit någon s.k. arbetsmänniska, så fick han en måg, som efter bästa förmåga var det och denne uppodlade inom loppet av några år med hjälp av sin sega och idoga hustru torpet, så att han därpå fick sin och sin familjs nödtorftiga bärgning men därmed steg också värdet av den mark varpå de nedlagt sin möda, så att när de sedan begärde samt av sin faders och svärfaders syster Inga och hennes man Per Johansson fingo lösa den till egen, de också måste erlägga det högre priset och s.a.s. själva betala för sitt arbete.
Kontraktet om denna uppgörelse skrevs den 2 februari 1887 i närvaro av parterna Johan A:son Brinks och Per Johanssons hustrur, Matilda Brink och Inga Maja Eriksdtr samt gällde en areal av 23 kvadratrev, som jordeboksfördes under det redan förut använda namnet Brinkstorp och efter de då nyblivna ägarnas död nu oskifto innehaves av deras båda döttrar och deras barn, varav dock ingen där är bosatt.
Avsöndringen skedde från Per Johanssons då hela fjärdedel av hemmanet.
Vid Matilda Brinks död 1933 lade döttrarna enligt hennes under livstiden uttalade önskan hennes moders brudpsalmbok i kistan.
Spelmannen Brinkes Anders Eriksson
Ur 1860-talets hfl.
Anders Eriksson Brink f. 1814 20/9.
D Maja Larsdotter f. 1786 23/6 i Bp, d. 1868 9/5. */
Barn :
Christina f. 1848 23/11.
Mathilda f. 1852 11/2.
Erik Vilh. F. 1855 5/2.
August f. 1858 31/8.
*/ Som H. har synbarl. modern införts. Infl. 1861 Bp.

Kapp-Erk – Anders Eriksson Brink, se F.i B. IV : - hade tidigare varit hem.äg. i bl.a. föräldragården Kappagåden i Håv men ägnat sig för mycket åt musik och festande så han från omkring år 1860 fick slå sig ned som torpare på sin forna gårds utmark uppe vid Brunnhemsberget, där han ända tills någåt år före sin död, då han utbytte fiolen och klarinetten mot psalmodikonet, ägnade sig åt sitt kall som bygdespelman, varutinnan han var mycket uppburen och vid alla finare bröllop och danstillställningar anlitad, dock icke dragande sig för att till den egna bygdens ungdoms förnöjelse gnida sin fela.

Hemmet var beläget å Kappagårdens skifte i Marumsmarken. Brinken’s far hade varit ägare till gården, på vilken stället låg, och hade liksom de två systrarna efter honom erhållit del i densamma. Han var emellertid en spelman, icke allenast i detta ords verkliga utan även i dess fulare, en svårare, och sålde sin del till svågrarna med undantag av det område, där han sedan uppförde stugan. Som bygde- eller bondspelman var han högt uppburen och mycket anlitad vid bröllop och danstillställningar, men förstörde sig genom för mycket supande, vartill vana förvärvats vid nämnda tillfällen, där brännvin o. dyl. alltid flöt i strömmar. Den förut anförda Hofska visan skall enligt traditionen vara av honom sammansatt både till ord och melodi och spelades alltid under namn av Brinkapolskan. Denna visa fick sedan sina avläggare i nejdens byar men ingen som vad innehållet beträffar kan jämställas med originalet. Brinks hustru var emellertid mindre lyckligt lottad. Fattigdom och svält kunde ej av henne hållas borta. Ställets oansenlighet och karghet, som icke av en ensam kvinna kunde bemästras, mannens ofta påkommande bortavaro, liv i sus och dus och ovilja eller oförmögenhet till arbete, lade slutligen båda i graven – hustrun först efter en händelse i skogen på berget. Vad som egentligen där inträffat med henne visste visserligen ingen med större säkerhet och detta gjorde väl sitt till att folk trodde så mycket mera. Hustrun hade gått upp på berget för att plocka bär och ej kommit tillrätta på ett par dar – och då utan att vara sig lik. Efter den dagen tynade hon bort och dog utan att ha blivit vid sig igen. Vidskepligt folk, som det den tiden var gott om, trodde nu att hon under vistelsen där uppe på berget varit "bergtagen" och att det var detta som tagit henne så hårt, men om hon själv givit något stoff till uppgiften är okänt. Brinks hade i sitt äktenskap fyra barn, två döttrar och två söner. De sistnämnda utvandrade till Amerika. Ena dtrn Matilda gifte sig och blev med sin man bosatt å stället. Efter svärfadern kallades han så allmänt Brink och antog eller erhöll småningom namnet även officiellt.

Brinken uttog för sin del aldrig något s.k. åbobrev å sin arvslott i hemmanet utan överlät eller transporterade denna på sin svåger Adam Andersson och systern Anna Kajsa samt flyttade sedan från orten till hustruns hemsocken Sjogerstad, där han var bosatt tills alla egna och hustruns ev. medel voro förbrukade, ty han var en i dubbel mening spelman, nämligen en av bygdens sista stora allmogespelman och en man utan förmåga och lust för arbete. Som spelman av det förstnämnda slaget lär B. ha varit något alldeles enastående samt gick så helt upp i musiken att han försummade både sig själv och familjen. Hans hälsa bröts och familjen saknade ofta det nödvändigaste för dagen.

Tillsammans med två andra bygdespelmän "Lars i Dala" och "Spele-Jonas", den senare bördig från Hornborga men bosatt i Brunnhem, bildade han en trio, som var vid alla finare bröllop och danstillställningar mycket eftersökt. Den tiden vid alla festliga sammankomster rikliga förekomsten av viner och spirituosa förledde även dessa spelmän att hemfalla åt bruket och missbruket därav och för dem alla slutade det illa.

Ett vid orten förknippat minne av denne spelman Brink finnes av folkminnet bevarat i den s.k. "Håvska" eller "Brinka-polskan", som uppges diktad och komponerad av honom samt var av följande lydelse :

"Nissen å Greven, Hansingen, Brink,
Tôrssen å Ryttarn å Kappen,
Hoven å Snôgg, Blommen å Trôgg,
Trana å Jägarn å Laffen,
Hej, lille stackarn,
Fröjd, långe rackarn,
Tå - Anders, Jonsen å Kroken
Larssen, Sion, Mårten,
Påvel å Ban’ 
å Jättarn å Pan –
Dä ä Håvska barn.
men Trôskelujen bor i Tjuvadal’n.

Polskan, vars tillkomst är daterbar till omkring år 1840, bevarar namnen å de flesta gårdar och ställen i Håv, men vållade ilska hos byborna, som ansågo den som en nidvisa, med uppräkning av deras förmenta öknamn.

Efter moderns död voro Anders Brink och systern Inga tillsammans med yngsta systern Anna Kajsa berättigade till arv i dennas 1/8 mtl Kappagården och det var naturligtvis ett streck i räkningen för de förstnämnda, att den senare och hennes man enligt testamente lade beslag på detsamma och det mesta av lösegendomen och kan vara förklarligt om därigenom uppstod någon missämja.

År 1861 återflyttade spelman Brink. Som då befann sig i grundlig misär till hemsocknen, där han av systern Anna och hennes man fått tillåtelse och åt sig uppfört en stuga å föräldragårdens utmark, den s.k. Marumsmarken uppe vid Brunnhemsberget, vilket de – väl som surrogat för uteblivet arv – icke haft hjärta att neka honom, och varå s.k. förpantningskontrakt skall ha upprättats, ehuru detta nu icke finnes bevarat.

Omfånget av Brinks såsom boplats och torp erhållna område synes icke ha varit närmare bestämt och som marken däruppe av delägarna ansågs såsom tämligen värdelös, så tilläts denne – liksom senare mågen – att där husera eller ställa och ordna efter önskan.

Det var inget utom några enbuskar att göra skada på och man var ej kitslig.

Att döma av en ännu gängse benämning "adamahagen" på ett den leijonska hemmansdelen tillhörigt område synes dock ha i kontraktet funnits bestämmelser om torpets utsträckning till gränserna och man vill påstå att detta skulle omfattat den till moderns åttondel räknade andelen i utmarken, vilken icke varit laga fastställd utan endast sämjevis delad.

Sedan den nödvändiga stugan uppförts och han skulle tagas itu med odlandet, fann sig mannen sällan eller aldrig ha tid därtill – lusten tröt honom, spelmansyrket, som var hans liv, kallade och det blev supesperioder under vilkas mellanrum han bara gick hemma och "åt på" hustrun, till vars fromma och barnens uppfostran, han sällan hemförde något.

Hustru Brinks liv var, som man av det sagda kan förstå, föga avundsvärt. Hon hade det många gånger lindrigt sagt svårt. Att sitta innestängd i en stuga i skogen med fyra oförsörjda små, innebar förvisso inga sötebrödsdagar varken för henne eller dem, särskilt som hon själv saknade alla möjligheter till arbetsförtjänst. Slutet blev också, enligt berättelser i orten – om man undanser folkfantasiens påspädning – ej oväntat sorgligt.

Det berättas att hustrun en dag begivit sig upp på berget för att plocka "kröser" och icke återkommit förr "en och på andra" dagen därefter, då man sökt, funnit och hemfört henne i mycket medtaget skick, varifrån hon aldrig "repat" sig, d.v.s. blivit "sig lik" eller som hon förut varit, utan långsamt och grubblande skött sina gärningar i hemmet, långsamt tynade bort.

Vad som uppe på berget hänt den arma kvinnan fick aldrig någon veta, men man gissade på att hon gått vilse däruppe och gripits av s.k. "skogsskräck" (vanmakt, tröstlöshet), vilken rubbat hennes sinnen, att hon varit bergtagen eller anfäktad av onda makter. Den förstnämnda av dessa gissningar var kanche närmast verkligheten, föranledd även av oro för de i hemmet väntande barnen.

Efter hustru Brinks död 1868 fingo de ännu icke uppväxta barnen flytta till främmande människor och mannen bodde ensam kvar, intill dess även han hade "spelat färdigt" eller samlades till sina fäder.

Sin sista tid lär B. dock ha bortlagt fiolen och klarinetten, vilka förut varit hans liv, och spelade i stället på ett s.k. psalmodikon.

Hade nu Anders B. icke varit någon s.k. arbetsmänniska, så fick han en måg, som efter bästa förmåga var det och denne uppodlade inom loppet av några år med hjälp av sin sega och idoga hustru torpet, så att han därpå fick sin och sin familjs nödtorftiga bärgning men därmed steg också värdet av den mark varpå de nedlagt sin möda, så att när de sedan begärde samt av sin faders och svärfaders syster Inga och hennes man Per Johansson fingo lösa den till egen, de också måste erlägga det högre priset och s.a.s. själva betala för sitt arbete.

Kontraktet om denna uppgörelse skrevs den 2 februari 1887 i närvaro av parterna Johan A:son Brinks och Per Johanssons hustrur, Matilda Brink och Inga Maja Eriksdtr samt gällde en areal av 23 kvadratrev, som jordeboksfördes under det redan förut använda namnet Brinkstorp och efter de då nyblivna ägarnas död nu oskifto innehaves av deras båda döttrar och deras barn, varav dock ingen där är bosatt.

Avsöndringen skedde från Per Johanssons då hela fjärdedel av hemmanet.

När sum sola glänste