Vargatider

Redan 1832 hade KM:t fastställt en av länets innevånare ingången öfverenskommelse om skottlön för rovdjurens dödande . Vid allmänt möte i Skara mars 1842 bildades en förening för utdödandet av rovdjur, som Kungl. Maj:t fastställde aug samma år.

Skottlönen för vargen utbetalades enligt nedan.

18430524 skottlön för varg utgör 18 Rdr

Skottlönen var 18 Rdr unge 9 rdr. Den höjdes 1860 till 27 resp. 13:50.

Den siste vargen sköts på Häggums mosse 1857 och jag var själv med om att släpa fram den till vägen Den sköt Backgårdaren med silverkula. När man tog sådan ammunition trivdes de inte. Av pengarna för skinnet samt ett sammanskott köptes en ljuskrona till kyrkan i glädje över att odjuret var borta.

Tore Andersson Broddetorp f 1862 berättar: Vargen lästes bort 1850 och skulle hålla sig borta i 99 år.

Vargavisa
Kallar di mig gullegrå
för dej tar jag intet hår
Kalar du mig Tassa Varg
blir på dig jag ständigt arg.

Den som läste bort vargen skulle ha betalt av var bonde som hade skifte på berget. annars tog varjen 5 får i arvode. Tassakäringa bodde på berget och det ryktades att hon hade vargen till skydd och husdjur. Därför såg bönderna till att hon inte hade mer utrymme än ett bås en kätte och ett hönssteck . Den siste vargen slogs ihjäl 1851 av en som kallades Varga Lars, som hade skridskor på sig så han åkte ifatt vargen och slog honom över ryggen Kroppen slängdes i skogen och skinnet gick till Bosgården där Lars tjänte.

I varje drängkammare fanns förr en vargaskalle, som var ett betyg för att drängen var en god skogskarl. Hade de skallen i sängen när pigan låg där blev hon ej med barn.

1869 en stor varg förföljde natten till den 14/1 1869 en hund ända fram till manbyggningen i St Weka i hopp om att få sig ett gott mål. Stä'llets gårdvar gav skall, och gårdsfolket drev med stakar och stenar besten på flykten.

Under den kungliga jakten 18660908 å Billingen sköts 47 orrar 3 harar 1 uggla 1 katt.

Från Forna Vargatider

Genom pressen går meddelanden om vargarnas påhälsningar bland lappländska renhjordar. Detta kommer en att osökt tänka på den tid, då vi även här i Västergötland hade att dragas med dylika bestar. Nedskrivaren av dessa rader har av en gammal sagesman hört berättas, hurusom till exempel under mycket stränga vintrar stora flockar av vargar strövade omkring på Hornborgasjöns is och tjöto i kapp med varandra, – en betecknande motsats till de den innevarande blida vinterns svanesång därstädes. Dessa lömska djur smögo omkring i dessa trakter och gjorde vägar och stigar osäkra, och folkmunnen vet uttala huru de särskilt ville åt unga havande kvinnor. Kreaturs- och fårjordarna fick man ej som nu för tiden släppa lösa på Billingen, utan man fick hålla sig med särskild vaktare eller vallpojkar, ifall ulvarna till äventyrs skulle komma. En gång rusade en flock betesfår ner från Billinge berget och satte av i full fart ner mot Bjellum. Händelsen iakttogs av ovan relaterad person på den tiden en liten flicka, som undrade vad det kunde betyda. Fårskocken hade snart försvunnit neråt, men rätt som det var kom en lammunge, som väl på något sätt blivit skadad i benet, hoppande, hack i häl förföljd av en varg. Den stackars lammungen bräkte ängsligt. Så fort flickan fick syn på vargen gav hon till ett rejält skrik med resultat att vargen tvärt stannade och liksom förvånad såg på den lilla flickan, därvid han övergav förföljandet av sitt annars säkra byte, och helt snopen lomade bort. 

En klok finngubbe gjorde emellertid enligt sägnen slut på hela vargaffären. Folk hade öga till den lille vandraren att han skulle förstå sig på konster, och så frågade honom en dag en större kreatursägare, om han inte visste någon bot för den olidliga vargplågan. – Jo bevars väl – Och vad ville han ha för besväret att visa vargpacket på dörren. Ett hundra femtio daler. Affären gjordes upp, och sen dess försvunno vargarna från södersvenska landamären och har aldrig där visat sig.

Vargarna.
Vargatider.

En ”förskräcklig landsplåga” var det stora antalet vargar, som i synnerhet vintertiden strövade omkring, skriver en skildrare av 1830-1840-talets bygd samt lämnar en del upplysningar, om hur livet på landet då gestaltade sig vis á vis dessa rovdjur.
- Vargarna voro så närgångna, berättar denne skribent, att de, ofta mitt på ljusa dagen i
flockar på upp till 30 á 40 st. vågade sig ända in i byarna, där de revo hål på svin- och fähustaken samt grasserade värre bland de där varande djuren och t.o.m. ej ens lämnade bondhunden vid stugdörren i fred.
De togo svinen, grep dem över nacken, slängde upp dem på ryggen och gav sig iväg, mången gång mitt för ägarens näsa, men alltid under högljudda nödrop från de matnyttigas sida.
Stundom revo de svinen å stället samt slafsade i sig blodet och inälvorna.
Då nötkreaturen på vintern vattnades i byns s.k. vattne, inträffade, att 7 á 8 vargar sutto på något avstånd och iakttog förehavandet, väl väntande, att något av djuren skulle avlägsna sig från de andra och bliva dem ett mera lättfångat byte.
När vargarna uppträdde sålunda ordnades emellertid till skallgång och man gick
”man ur huse” för att med spjut, yxor, hötjugor och andra tillhyggen driva bort eller oskadliggöra dem eller också sökte man att medelst hojtningar och oljud skrämma dem på flykten.
Något efter mitten av århundradet, då skjutvapen, som förut saknats, kom till allmännare användning försvunno dock vargarna så småningom och ha sedan dess icke åter uppträtt.
//F.V.B. 1894.

Skallgång.

När vargarna blev för ”närsökna”, eller flockade sig anställdes skallgång på dem.
Utom vallpojken utsändes med kreaturen folk som skulle hjälpa honom att hålla vakt kring djuren och i svårare fall sändes bud till skallfogden, d.v.s. ledaren för skallaget, som utsände budkavle (skriven order) om skalls anställande.
Bolums och Broddetorps socknar hade skallgång gemensam med Stenstorpssocknar och Häggum. Hornborga och Sätuna hade sitt tillsammans med Gudhem och andra socknar.
Vid skallgång eller vargjakt fick man gå man ur huse, även kvinnor voro ofta med.
Det var bestämt hur många som skulle gå från varje gård och vad redskap de skulle ha med sig. Somliga skulle ha spjut och klubbor, andra varggarn (nät). De senare köptes på gemensam bekostnad, men omhänderhades av vissa därtill utsedda. Trummor och skallhorn hörde även till utrustningen. De i benen flinkaste blevo drevkarlar. Fruntimmer och gamla gubbar ställdes på pass att mota och skrämma vargarna så att de gingo mot spetsgården, där näten voro uppsatta och där de starkaste och modigaste karlarna voro placerade.




Vargplågan.

Intill omkring mitten av 1800- talet utgjorde vargarna en plåga – men blevo så småningom allt sällsyntare – men jag har en gång sett en varg, berättar en 80-åring på 1930- talet.
Man var då tvungen, att ha vallpojkar, som sågo efter kreaturen under betesgången och höllo dem samman.
Kom ett djur något avsides från de andra, genast var vargen framme.
För folk hade de dock i regel respekt. Tillsammans fredade sig också nötkreaturen – de hade ju horn – och hästarna kunde man få se bilda ring med huvudena mot varandra och fölen inuti stå och smälla med bakfötterna mot vargflocken. Skilda åt och utan tillsyn råkade dock, i synnerhet ungdjur, ofta illa ut och blevo om än icke alltid dödade, illa rivna.
Får och ungdjur samt svin voro mäst utsatta för angrepp av vargarna.
Vintertiden gingo vargarna icke sällan ända fram till ladugårdarna och kunde då söka
– ibland lyckas – att gräva sig in i husen genom eller under stenfoten eller genom taket, där byggnaderna voro nog låga.
//Joh:a Gust. 35.



Vargamor.

Finnfolket och vargarna hörde enligt sägnen samman. Vargarna voro deras skyddslingar och de hade makt över dem. Ville de någon något ont, kunde de sätta vargarna på denne eller hans boskap, trodde man.
Finnkäringarna födde (gåvo mat till ) vargarna. Vad de fick över av allt de tiggde samman, det gav de dem, ansågs det. De höllo dem som sina barn och de funnos som också påstod dem vara det.
Hur ville man förresten förklara det faktum, att man sällan såg till annat än finnkäringar.
Barn omtalas väl någon gång i de gamlas berättelser om finnfolket men finngubbar mycket sällan. Ofta uppträdde finnkäringar med ett flertal vargar i sällskap – upp till ett tjugotal och en sådan finnkvinna brukade nämnas alltid för vargamor.
I början av 1800-talet, kom till ”honbôrje nerbu” en sådan finngumma, åtföljd av en hel flock med vargar. Det var i kvällningen och man höll just på med att vattna kreaturen i den förbiflytande ån. Detta väckte helt naturligt mycket uppseende.
Gumman stannade emellertid vargflocken och gick in i dagligstugan i Bosgården och bad att få stanna där över natten.
Man förbarmade sig där över henne, ty det var vid jultiden och mycket kallt. Hon ville dock ej lägga sig utan satt hela natten på spishällen, då och då blåsande i de stelfrusna händerna och givande sig för att hon frös : ”Hu, hu, jag fryser så!”
Vargarna – vilka hon kallade för sina ”gossar” – stannade hela natten lugnt kvar utanför och då gumman tidigt på morgonen lämnade gården, följde vargarna henne, alldeles som om de varit hundar.
Detta var sista gången en sådan vargamor sågs till i orten.
//sägen efter F.V.B. m.fl.






Drängen och vargen.

I en gård i Sätuna hade man en flygelbyggnad, vars ena ände hade inretts till drängstuga medan den andra ännu stod oinredd och varest gårdens stora hund om nätterna brukade hålla till.
En natt, när drängarna lågo i sin söta sömn, väcktes de av ett förskräckligt oväsen : buller, hundskall och andra tjut. Den ene av drängarna tog då på sig skinnpäls och träskor för att bege sig ut och se efter vad som var å färde. Utkommen i förstugan, skulle drängen titta in i det rum, där hunden brukade vara och i det samma sprang en stor varg ut mitt emellan benen på honom. Drängen blev naturligtvis mycket förskräckt men någon skada hade ju ej skett utom att hunden fått några skråmor och att några i rummet stående saker välts över ända och hade ej drängens relaterande av händelsen morgonen därpå åstadkommit munterhet bland grannarna, skulle händelsen säkerligen ej bevarats i minnet. Däri förekom emellertid följande trohjärtade passus :
”---------Å dä va en skam te tasse, han hôll’t på å ta mäk mä!”
//F.V.B.

Kvinnorna och vargarna.

Ett par bondkvinnor voro en dag ute på Hornborgasjöns is och sköljde. Under det de voro sysselsatta därmed kom en flock vargar. Dessa höll sig till en början på något avstånd, skrämda av kvinnornas plaskande och packande, men blevo så småningom allt ”närsöknare”. När kvinnorna förstodo, att det kunde bli svårt, att hålla vargarna från livet, tömde de raskt lakkaret, som de stjälpte över sig och sålunda erhöllo en någorlunda säker tillflykt.
Genom bankningar i karet med packeträna och den medhavda yxan, som använts till att hugga hål på isen med, kunde de en stund hålla vargarna från sig.
Snart blevo dessa dock så djärva, att de trots oväsendet vågade sig fram, och började krafsa i isen vid karets kant för att komma åt kvinnorna. De hade redan rivit i isen så att kvinnorna sågo djurens tassar under karkanten. En av kvinnorna fann då på att med yxan hugga av tassarna på djuren och döm om de instängdas glädje när de oskadade vargarna anföllo sina blödande kamrater och rev dem i stycken samt sprungo sin väg.
De påhittiga kvinnorna kunde sedan i ro samla ihop resterna av sin tvätt och bege sig hem.
//sägen från Bjellum. St – Kr. 1929. (Stadigs-Krestin /MA.)


Räddande brödkaka.

Ena kvenna ifrå Fåfänga hade vôrt i bun – Bjellum – å när ho jeck därifrå va dä sent män dä va månajust.
Präsis sum ho hade gått ôver stätta te Långalöcka, kåm dä en varj ätter-na, en stor tasse, å ho vesste ente hur ho sulle kunna klara säk, um han satte ôt’a, män så kåm ho å tänka på sin tolev, ena brökaka, sum ho hade fått.
”Blir lä inga anner rå, så får a-le je’n dänn”, tänkte ho. När varjen se’n ble närsöknare å kåm nära’na, så brut ho å en bete å brökaka å kasta te’n. Senar sprang ho unnar ett stöcke tesse varjen va ätter’na ijenn, å så hôllde ho på.
Dä va ente långt enar ho kåm te ett ställe nära sett, män ena kaka ä ente stor å fôrslo så lite te dä’n däre lufsern ho hade i sällskap, sum fôr var gång stanna å åt upp dä han feck, å rätt va dä va, hade ho inget mer å je. Män då te dä sista to ho strumpebånnt å slängde te varjen å leka mä. Män då va ho så närma gålstuva, så ho sprang fram te dôra å bösta, å då fôrsvann varjafulingen. //G. i V. för H.J. 1926.

Vargagård på Billingen.

På Billingsberget inne vid den s.k. Ohlsjön, där segerstadshemmanet Seltorp tilldelats sin skogsskift fanns intill kort efter mitten av 1800-talet en s.k. varggård.
När efter budkavels utsändande invånarna i de angränsande socknar anställde skallgång på varg, drevs djuren mot denna plats och infångades eller nedgjordes.
//F. å V. 1945.

Hornborga sista varjajakt.
Om huru den sista vargen i Hornborga dödades berättade Kristian i Skräddareg.
Han var med då, sade han.
Det var något av de första åren på 50-talet, och vargen hade kommit över isen från andra sidan Hornborgasjön. Han höll till nere på Maden.
Där hade man fått se honom och ställde till drevjakt.
Alla byamännen samt deras pojkar och drängar samlades då samt gingo från olika riktningar ut mot det ställe, där man visste att vargen fanns, tills de hade honom inringad mot en krok av ån, som då var öppen. Där stack några av männen ihjäl honom med spjut, som de voro utrustade med. Det hjälpte inte vad han gläfste och bet.
Sedan flådde de vargen och kastade kroppen i ån. Där blev sedan den följande sommaren en förskräcklig mängd kräftor.
Detta skulle hänt när Kristian var 20 år gammal och han var född 1834.
//O. i D. 1934.


VArg i St Weka som jagades bort

Mjältbranden 1899

Från mjältbranden 1899.

Kommunalstämmobeslut i Broddetorp d. 23/7 1899.

Kommunalstämman hade blivit utlyst, i och för fattande av beslut beträffande nedgrävning av de i mjältbrand döda djur, och fattades enhälligt av stämman det beslut, att där ytterligare dödsfall inträffar, skall nedgrävning ske på i lag stadgat sätt, under tillsyn av någon av kommunalnämndsledamöterna, ombestyras av djurägaren, med det biträde som han äger kalla, och betalas utur kommunalkassan sex kronor till ägaren för varje nedgrävt djur. Stämman fattade även det beslut, att samma ersättning sex kronor skall betalas för varje av de redan i farsoten döda djuren till dess ägare.
Den som bliver kallad att biträda vid nedgrävning av döda djur, är skyldig enligt gällande förordningar att lyda, samt i händelse av nekande, underkasta sig det ansvarlag i dylikt fall stadgar.
//Aug. Johansson. ordf.


En samtida berättar.
När mjältbranden 1899 gick eldade varnhemsborna upp en stuga, som låg å berget ovanför Ullehov och kallades för Nillas.
Här bodde en kvinna vid namn Lina, änka efter en f.d. soldat And. Blomster, vilken mistat och tagit till vara sin ägandes kos födda kalv, som troligen dött i mjältbrand. Härav hade gumman smittats och själv avlidit.
Ingen i orten visste emellertid om något förrän en dag en bonde kommit upp på berget för att se till sina där på bete gående kreatur, då han fick se gummans ko liggande död utanför stugan och, anande att allt ej stod rätt till därinne, tog sig in, fann gumman död i sängen och alarmerade folk.
Det blev nu ett fasligt rabalder kring stugan och den företagna utredningen bestyrkte det här inträffade i så måtto, att det i stugan tillfinnandes kalvköttet befanns vara efter ett i mjältbrand dött djur.
Den döda gumman hade under sin levnad varit litet bakom och benämndes gemenligen för ”Jäppa på Berget”. ”Nilla” skulle varit en föregående ägare till stugan.
//Magn. 1945.


Säkert beslut.

I Varnhems kommunalstämmoprotokoll lämnas den 22/7 1899 följande notis :
”Under den verkställda skallgången hade manskapet blivit uppmärksammat på avlidna Karolina Blomsters numera av smeden Axel Timberg köpta stuga, som befanns vara förpestad med orenlighet att det ej var möjligt göra undersökning, vilket anmäldes för ordf. Med anledning härav beslutade kommunalnämnden efter tillsägelse av ägaren, som icke ansåg sig kunna rengöra stugan, att genast låta uppbränna densamma för att icke åstadkomma någon smitta och åtog sig ägaren att med Aug. Pettersson i Sven-Mikaelsgården såsom uppsyningsman genast verkställa detta arbete.
//Joh:s Mattsson i Ulfsg. V.
ordf.


Forts. Från mjältbranden.

Även folk dogo.

Under episotien inträffade även en hel del sjukdomsfall bland folk, var dock dessbättre endast ett fåtal medförde döden. Antalet mjältbrandsdöda människor torde i bygden kring Sydbillingen icke ha överskridit 10-talet, varav inget inom Broddetorps pastorat. Soldat Anders Flod i Segerstad, ”Jäppa på Berget” i Varnhem och veterinär Lundqvister på Axvall voro de närmaste.
Av dessa väckte det sistnämnda dödsfallet naturligtvis största uppmärksamheten, då en utbildad och för sjukdomens bekämpande engagerad veterinär naturligtvis kände dess farlighet och, om sådant fanns, medel till dess botande.
En omkr. 90 år gammal sagesman omnämnde vid tal om mjältbrandsåret, att han dagen före L:s död varit hos denne med blodprov från en död ko och fruktade, att han möjligen på så sätt varit den indirekta orsaken därtill.


Boten mot soten.

Enligt vad den ovan omnämnde sagesmannen vidare berättade, använde man sig dock under farsoten av ett medel mot densamma, bestående av s.k. kamfertsbrännvin (brännvin med kamfert), vilket dock endast verkade ifall sjukdomen ej var för långt gången, och han hade därmed själv botat djur.
Personer, som mycket sysslade med sjuka och döda djur eller eljest voro utsatta för smittorisk, använde sig därav flera gånger dagligen – och klarade sig.
//Magn. 1945.


Mjältbranden.

Det var tvång på, att när sjuka djur dogo man skulle anmäla detta till kommunalnämnden genom vars försorg hjälp med grävning o.s.v. samt veterinärbesök kostnadsfritt erhölls. Brännvin och mat tarvades dock.
Vid alla korsvägar voro soldater utposterade för desinfektion av vägfarande.
//Magn. 1945.

Mjältbranden.

Man grävde ned de döda djuren, eldade i graven, desinficerade med karbol eller lysol där den varit.
Vid nedgrävandet av djuren voro dock många vårdslösa och det hände, att rävar och hundar krafsade upp djuren och förde omkring delar av dem.
//Magn. 1945.







Stenholms mataköp.

Stenholm hade flått några av sina döda djur och blivit smittad av mjältbrand.
Han forslades för den skull till lasarettet för att få bot. Här visste man emellertid ej något annat botemedel mot mjältbrandssjukan än att svälta bort den.
Stenholm blev efter att ha lidit alla hungerns kval frisk och utskriven. Då han kom ut i ”vå’n sta’” föll det honom emellertid in att söka skaffa sig lite mat och gick därför in i en brödbutik. Tog där än i det ena, än i det andra brödet och frågade :
”Va kôstar länn goa kaka – dänn fina lempa?” o.s.v. Sade sedan : ”Se dä ä så, att jak-ar lejat på lasarättet fôr mjältbrann å där hôllde di rakt på å svälta livet ur mäk, å nu sulle jak bra järna vella ha lite å äta!”
”Ut mä däk, gubbe! Ta mä däk dä bröt du har tatt i ! Har du mjältbrann får du ente vära här! Gå å visa däk ente mer! Ut, ut, ut, din fähunn!”
Stenholm fann det dock inte gott att äta brödet utan tilltugg utan beslutade sig för att också skaffa sig litet ”sugel”, samlade av erfarenheten vis mod till sig och gick in i en för sådana varor avsedd butik, förfarande på samma sätt som i brödbutiken och med samma goda resultat.
När Stenholm emot kvällen kom hem var han mätt och belåten och hade med sig mat för flera dagar framåt.
//O. i D. 45.

Klas Abrahamsson berättar om mjältbrandsåret

”Mjältbrandsåret”. ”Mjältbrandsåret” kallas än idag av de gamla västgötabönderna 1899. Sommaren var ovanligt varm – snarare het – och torr, vilket väl var ett idealiskt väder för mjältbrandsbacillen och dess spridning. Jag var visserligen bara en parvel på knappt 5 år då, men det oaktat minns jag en del från ”mjältbrandsåret”. En period var det så hett att det var nästan omöjligt att andas in luften ens i skuggan inomhus, så under den hetaste tiden på dagen hände det att mor tog mig och min då halvårsgamle bror med sig ner i källaren, där vi i svalkan lugnade till oss en smula. Smittade husdjur slaktades och grävdes ner och då sjukdomen även angrep älgar och rådjur måste det anordnas skallgång i Billingens skogar för att så snart som möjligt få självdöda djur nergrävda. Jag minns att jag undrade, hur de på berget, som jag då hade för mig bestod av enbart sten, skulle kunna gräva några gravar åt djuren. När djuren grävdes ner beströddes de med kalk, innan graven skottades igen. Nu minns jag inte om det var många gårdar i min hemtrakt, som smittades av den hemska sjukdomen, men alla bönder gingo förstås i en ständig oro att deras djurbesättningar skulle drabbas av farsoten. Då även människor kunde angripas av mjältbrand, så var ängslan och oron allmän. Jag var förstås för liten för att hysa några sådana bekymmer; snarare tyckte jag kanske att det var spännande med en del försiktighetsåtgärder som myndigheterna lät vidtaga för att förhindra sjukdomens spridning. Så t.ex. fanns det vid varje vägskäl en postering av ett par tre knektar (det var socknens knektar, som kommenderades ut i sin hemtrakt) och jag förmodar att de hade sina bestämda skift, så att bevakningen upprätthölls dygnet om. Knektarna hade till uppgift att kontrollera alla förbipasserande och med stora viskor, som doppades i hinkar med lysol, svabba över vagnar och fordon samt fötterna på hästar och människor. Det sistnämnda utfördes alldeles extra omsorgsfullt, när det gällde s.k. skvallerkäringar eller personer som knektarna hade ett horn i sidan till. Då blöttes svabbarna mer än behövligt och desinfektionen inskränkte sig inte som i föreskrifterna till enbart skodonen utan kunde sträcka sig över hövan högt uppåt benen. Inte var det nog heller lönt att protestera mot behandlingen, ty då blev den säkerligen ännu effektivare. De gamla knektarna voro ofta ena riktiga filurer och dessutom hade allmogen en viss respekt för dem. Nu hade de ju polismans befogenhet och det glömde de nog inte att framhålla. Lysol har ju en stark och länge ihängande lukt, så det luktade lysol vart man än kom. Också färdades det inte mer än absolut nödvändigt på vägarna den sommaren. Som regel fanns det vid vägskälen någon stuga och där höllo knektarna till, då inga vägfarande syntes till. Brännvin hade de nästan lika gott om som lysol, kaffe kokades så gott som ständigt och så dracks det ”kaffegök” kanske litet mer än nyttigt var. Ja, de vågade förstås inte berusa sig i någon högre grad, ty officerarna kommo då och då på inspektion, och det var ju inte gott att veta, när dessa döko upp. Det sjöngs ”knektavisor” och berättades historier, så knektarna hade det ganska trevligt under denna tjänsteutövning. För att komma till handelsboden eller järnvägsstationen måste vi passera åtminstone en sådan där postering. Eftersom far kände knektarna hände det att han ibland gick in till dem för en pratstund och då jag var med fick jag förstås också följa med in. Vilka knektarna voro vid posteringen kommer jag inte ihåg, men de sjöng en visa, som fastnat i mitt minne. Antagligen hade jag visat så stort intresse för visan att de sjöngo den flera gånger, eftersom jag ännu kommer ihåg orden. Den lydde: ”Mor satt vid spisen och stekte rover, flôt (flott) hade hon att doppa dem i. Hem kommer far med tommer krove (= kräva), skrôv hade han å lägga dem i.” Visan var ju inte så snillrik och inte exempel på någon större skaldekonst, men den är ett minne från mjältbrandsåret 1899.

 

Kreaturssjukdomar. Botemedel. För att hästarna ej skulle få lamslag gav man dem en smula arsenik. / Augt i Bält. 1945. Strålsvamp. Häremot användes gammalt svinister, varmed de smörjdes. Sådant invirades i isterhinnan till en s.k. ”ula” och förvarades hängande på vinden att användas vid förekommande behov. Kolik. Som botemedel användes hår av man kön (som klippts från könsdelarna), tillsammans med bröd ingivet häst och svin. Skogssjukan. Blåsten och kärnmjölk blandades och ingavs. Floget. Hästar och nötkreatur ingavs nymjölk och aloe. Okaröta. Till botandet av ”vått brone” och ”okaröta” (sår i okstan) användes sinksalva. Dålig mage. ”knofipulver” ansågs nyttigt att ta in för dålig mage. Rödsot. Ett kvarter ’ättika, två lod alun och litet svärta sammanblandades och intogs. Floget. Häremot användes att ge hästar in : 1. en strut av sitt egna (skit) samt brännvin. 2. eller om man kan få s.k. Rening, som blandas i brännvin.