Vi kan här nämna att skolan lär ha legat mitt emot Askebackens norra ända, enligt en karta från 1780 talet.

Enligt Blomqvist har vi fyra stugor, men vi kompletterar listan med några fler

• enkan
• Smen Petter Nilsson f1790
• Rumpes 
• Flinkes
• Katrins 
• Lindströms Larsa
• Majes i Diket Upprättars
• Kjellman

Under Böljan fanns Anders Sjödal och hans dotter Sara i en stuga, som Flintes redan 1845 kom att använda. Han figurerar 1887, där hans son dör och begraves 

Fattigstugan 

Enligt den tidigaste förteckningen över stugor i Bolum finns antecknat ett Fattighus, 12 ½ * 8 ¾ * 2 ¾, innehållande stuga, förstuga, kammare, spis och bakugn. Stället låg mitt för Böljan.

Bolla.

Torp i Bolums by å hemmanet LarsNilsgården tillhörig mark ute vid landsvägen där nu den östra Samuelsgården ladugård nu är belägen. Stället innehades närmast före laga skifte av gårdens avskedade soldater, sist Lars Båld f1808, vars dotter Eva Kajsa eller Jannes Eva och hennes man Johannes Gunnarsson f1824 bodde där och då flyttade detsamma till Munkatorp under  Munkgårdens skift i Hästhagen alltmedan fadern vid moderns död, gifte om sig med Maria Lisa och nedsatte sig i den senare hustruns stuga vid Bjärsjövägen. Därmed är denna stuga ur historien.

Rehns Bolla, Rensas

en liten stuga på Rehnsbacken, hemmanet Bolum Samuelsgården del av Askebacken, vilken innehades av en f.d. soldat Erik Rehn och hans efterleverska vid namn Bolla. Den senare hade från mannens död 1856 understöd av socknen och drev som ”påbröd” en liten handel eller s.k. snusbod, som väl gav någon styver ibland.

Rensa var en s.k. rackarkäring, som satt där och lurade, som katten efter en mus och yppade sig något tillfälle till extra förtjänst för henne så var hon ej alls nogräknad. Kom där nu någon och ville ha en kaffehalva av henne, så var hon ej ogin, manfolk hade hon absolut inget emot, fast någon lockande skönhet var hon visst ej utan förtidsåldrad och ful alldeles anskrämligt ful för resten, efter vad det sägs, och led i halsen som en tatterska. Man fick också se upp med henne när hon någon gång kom in i ens stuga – det hade inträffat att en eller annan sak sedan saknats. Men dess bättre var hon bunden vid sin snik. Kunderna skulle naturligtvis skötas. Annars hade hon en gång fått plikta svårt för den olaten.

Det var under tiden efter hennes äktenskap, medan hon och mannen bodde å Västorp. Hon hade då en dag varit inne hos gårdsägaren, Sven Jönsson, samt då passat på att tillägna sig några ägg. Innan hon gick därifrån upptäcktes dock tillgreppet och man satte åt henne därför – men hon nekade på det bestämdaste och ”vånna” (bedyrade), att hon ej tagit äggen. ”Ja vånnar, att om ja ä säker, så sa dä barnet ja bär på få fötter som ägg!” - ”Vet du nu um va du sejer, kvenna?” sa mor i Västorp. ”Dä kan hända !” och föreställde henne att vara ärlig. ”Sej du sum dä ä, sa du få ägga ! Ja vell ente ha nôka skull i, um barn’t sulle bli vanskapt.” - Hon var säker på, att den andra tagit äggen. ”Dä har I inga skull i, kära mor! Så vidskepli sa I ente vära,” sade soldathustrun och gick sin väg i (låtsat) vredesmod. En tid därefter födde Rensa en dotter, som var höggradigt ”äggfotad”, d.v.s. hade absolut äggrunda fötter – ”hulfot’t va lika trinnt sum bresta å tåra satt inväxta uppe på foten.” - Det var svårt att se den tösen, när hon vuxit upp och skulle gå – hon riktigt fick rulla sig fram, och det blev aldrig någon arbetsmänniska av henne. Rörande familjen Rehn, meddelas nedan några separat gjorda anteckningar och vad dess residens angår, är här endast anteckningsbart att detsamma efter gummans död nedrevs.

Erik Rehn var alltså soldat för Vässtorp med flera gårdar. Han var då gift med Annika från Snikens qvarn, men paret hade troligen inga barn. Annika lämnar honom och han gifter om sig med Bolla och efter avskedet bosatt å Askebacken under Böljan SvenAndersgården, sen Samuelsgården. Han var född Häggum 1780 och dog 1856 här på Askebacken, var gift med Bolla Andersdotter f1806 och hon dör 1882 varefter tydligen stugan rivs.

Länsmans besök

Historien om Länsmannens besök hos Rensa. Länsmannen och lönnkrögerskan. I en liten torftig stuga på norra delen av den s.k. Askebacken i Bolum bodde under senare hälvten av 1800-talet en gumma som emedan mannen varit soldat under namnet Rehn i orten hugnades med namnet Rensa. Hennes medel att försörja sig och barnen med vad de utöver det för änkor och faderlösa vanliga naturaunderstödet i form av några kappar spannmål i kvartalet, uppehållandet av en s.k. snusbod, med allt annat inrymd i stugan, som, frånsett en liten förstugukammare, där det nätt och jämt var plats för en dräng, tjänstgjorde som affär, lagerrum, kök och sovrum, allt utan anspråk på utrymme och renlighet. Den av Rensa, som ägde Bolla i förnamn och där även benämndes Rensbolla, bedrivna handelsrörelsen var. Litet snus, tobak och kryddor, knappar, nålar och annat smått var allt som fanns att få, och lagret var ej stort – en ordentlig mansbörda. Bolla hade emellertid ännu en vara, som då och då gav henne en något bättre ehuru ej riktigt laglig inkomst, nämligen det brännvin hon lönnligen höll och utminuterade, särskilt gärna i form av s.k. kaffehalvor. Mot sådan hantering hade dock sockenstämmorna företagit sina stämplingar, i det att viten både mot sådana näringsidkare och ägarna till den mark, varå dessa bodde stipulerats. Vidare hade beslutats att om böterna ej kunde uttagas av någon backstugusittare, inhyseshjon eller tredskande så skulle denne undergå s.k. stockstraff och om den felande ändå icke efter tillsägelse rättade sig, så skulle denne till rättsbetjäningen i orten anmälas för att få undergå det straff domstol i förevarande fall kunde finna skäligt ålägga. Alla dessa bestämmelser gav emellertid den värda rörelseidkerskan så många som flög och for. -Vad böterna beträffade var hon demokratisk nog, att inte äga något och att allt det andra spelade för henne ingen roll. -Det lilla lagret, det hade hon skuld på, det hörde fordringsägarna till, stugan, den hörde mer än henne barnen till och kunde för resten anses som socknens redan förut, tog man denna fick man anskaffa annan bostad åt dem, och lösegendomen kunde inte sägas vara värd mer än fem små ruttna lingon. Ville byn erlägga s.k. jordägareböter, så gärna för henne, de tillföll i så fall fattigvården och kunde bli nyttiga för både henne och andra understödstagare. Stocken var hon inte rädd för, där hade hon suttit förut, så det var ingen skam längre. Vad länsmannen slutl. Beträffade – kom dag kom nog råd. Vatten och bröd var eljest ingen dålig kost. Hon var alltså inte så god att skrämma rensgumman. Och det fick snart också länsmannen nogsamt erfara, när hans tur att inträda på arenan kom – ty det gick därhän omsider. Inte kunde byamännen tåla, att någon drev en lönande affär på deras bekostnad samt mot själasörjarens krav och besluts verkställande.

Länsmannens besök hos rensa blevo emellertid för denna enerverande. – Vad hade han där att göra den snoken. Han handlade ju inte så mycket som en liten pris snus en gång. Och hon ruvade på hämnd och räknade ut, hur hon bäst skulle vänja av honom. Nästa gång när länsmannen kom där med fjärdingsmannen och sina karlar i släptåg samt hade undersökt boden (stugan) och gick in i det mindre rummet (förstugukammaren) var änkan honom följaktig dit under det att de medvarande karlarna stannade där de voro, väl vetande att det icke var plats för flera där inne. Väl inne i rummet satte gumman sin uträknade plan i verket – tog länsmannen i håret och drog honom över sig i sängen, allt vad hon orkade ropande : ”Länsman vållta’r mäk! Länsman vållta’r mäk!” - Karlarna skyndade sig givetvis till platsen och fingo just se den ifrågavarande i all hast kravla sig ur sängen, där gumman fortfarande kvarlåg. Dessa hade emellertid inte sett hur händelsen utvecklat sig och skulle naturligtvis ej ha förmått vittna till länsmannens fulla fördel, vilket denne mer än väl insåg samt skyndsamt begav sig ifrån stället och den skällande kvinnan, utan att ge de medföljande männen förklaring över om han funnit något misstänkt i kammaren. Denne föredrog i stället. att för sitt goda namn och ryktes skull den gången låta den ”djäkla gumman” vara i fred. Efter den betan ruvade även länsmannen på hämnd och fick också sådan fast måhända ej på tänkt sätt, ty när han en senare gång kom på ”besök” tog gumman honom icke i håret utan slog honom i huvudet med dörrbommen ”så blon pessa”. Därför ombesörjde han att hon fick 28 dagars ”vatten och bröd”, ett som hårt ansett straff, som emellertid ej skulle bekommit den vid umbäranden vana kvinnan hårdare än att hon därunder ökat ett helt pund eller 8,5 kg i vikt.

Rehns Bollas barn

Rehns Bolla hade i sitt äktenskap fyra barn, varav två söner och två döttrar, den ena död ung.

• Johanna f1833 var ägg- eller trindfotad och gift med Johannes Rem varom vi berättar mer från Enåsen Hånger.
• Johannes f1836 gick med knall och ett tittskåp. Denna sonen sades vara modern upp i dagen, vad gäller medfödd jäklighet berör, men var ansedd som oföretagsam mindre vettig, även med "skavank" på talorganen, som gjorde att han stammade.
• Gustaf f1843 dövstum sattes i skräddarlära hos Hallberg.
• Maria f1847 fick överta stugan på villkor att mor och Gustaf skulle få bo där i sin livstid.

Johannes Rehn

Den älsta sonen säges ha varit modern upp i dagen, vad "medfödder djäklighet" berör, men var ansedd som oföretagsam och mindre vettig, även med skavank på talorganen som gjorde att han stammade. Denne gick omkring i gårdarna och sålde småparsel från moderns "snik", varpå han i vessentlig mån försörjde sig, då han i stugorna fick allt vad han behövde till sitt uppehälle. Denna son, som var döpt till Johannes, bodde litet var han kom vid, men vistades då och då hemma hos modern, där skriven. Han var i ansiktet försedd med stora skovor av smuts- hade troligen aldrig tvättat sig.
Modern, som ehuru själv föga renlig såg detta och ville ha sonen fin, sade till honom: "Du sa tvätta däk, pôjk, enar du går bort!" - "Sa en tvätta säk, när en sa ut å tegga?" svarade han.
När Johannes kom i stugorna fråga’ man ibland, vad han hade att sälja. Svarade då ibland "Rumme!" vilket väl var sanning men ibland svarade han: "Här finns färska apelsiner, bruna böner å kabelljo!" och då förstod man motsatsen. Vart Johannes till slut tog vägen vet nu ingen och kan hända blir det ingen, som söker därefter.

Gustaf Rehn

Vi upprepar att yngsta sonen var dövstum men sattes av kommunen i skräddarlära hos den på den tiden verksamme skräddare Hallberg, som kunde lära upp honom, så att han blev en duglig arbetare, men icke mästare eller egen företagare, vartill han saknade fallenhet.

Kontrakt Ena sidan: Undertecknad åttager sig att för Bolums Kommuns räkning under ett års tid räknat från 16 Oktober 1883 till samma dag 1884 underhålla döfstumma Gustaf Rehn emot en summa af 50 kronor per år, som af Kommunalstyrelsen betalas halfvårs vis och i förhållande till lifstid, men om sjukdom inträffar öfver åtta dagar betalas af Bolums Kommun 25 öre för varje öfverstigande dag som sjukdom varar, och skall Gustaf Rehn af undertecknad underhållas med försvarliga kläder i förhållande efter vad han nu är kläd så att han icke häri försämras brister her i förbehåller sig fattigvårdsstyrelsen rättighet att af fosterlönnen denna brist fulla. Och skall han skräderiyrket användas om icke serskilda omständigheter inträffa samt väl vårdas och underhållas sålunda öfverenskomit som skede i Bolum den 21 oktober 1883. 
Å fattigvårdsstyrelsens vägar Anders Eriksson G. Hallberg Broddetorp. Ovanstående Foster lön är denna dag betalt med 50 kronor quiteras Bolum den 18 oktober 1884. G. Hallberg.

Kontrakt Andra sidan: På andra sidan stående kontrakt förnyas på ett års tid räknat från den 16 oktober 1884 till samma dag 1885 med den förendring att halfva foster lönen eller 25 kronor betalas denna dag och ena hälfvten den 16 oktober 1885 eller 25 kronor. Bolum den 16 oktober 1884. Å fattigvårdsstyrelsens vägnar Anders Eriksson G. Hallberg skräddare. Ofvanstående foster lön 25 kronor har jag denna dag bekommit quiteras Bolum den 16 oktober 1884. G. Hallberg. På sista hälfvten foster lönen är denna dag afbetalt 10 kronor quiteras den 4 Maj 1885. G. Hallberg Foster lönen är betalt fullt till den 16 oktober 1885 quiteras G. Hallberg. Omstående kontrakt förnyas på ett års tid räknat från den 16 oktober 1885 till samma dag 1886 mot 50 kronors foster lön och samma villkor och är halfva fosterlönen bet. denna dag med 25 kronor som quiteras Bolum den 16 oktober 1885. G. Hallberg. Det halfva året fosterlön bet med 25 kr quit den 16 oktober 1886.
Quiteras af Hallberg.

Maja Rehn 

Rehns Bollas stugas ägare enligt kommunal protokoll 1868-05-05: Om den stuga, som tillhört änkan Bolla Rehn beslutades att densamma skulle skänkas till hennes dotter Maja under villkor att denna sedan lämnade sin mor och brodern Gustaf bostad där i deras livstid. Gustaf Andersson ordförare. Hon kan efter ett gifte ha flyttat till Skara.

Bolla Rehns testamente.

"Som den oundvikliga döden är oss alla menniskor förelagd och vi var för sig, eho den eller de vara må, måste lemna detta jordiska och vandra all verldens väg och som herran gud sjelf uti sitt ord uttryckeligen befaller, att man innan döden nalkas skall beställa om sitt hus (se 2:a kon. 20:1) och som jag Bolla Andersdotter Rehn under Böljan eller SvenAndersgården. Uti Bolums socken och Broddetorps församling nu med hvarje dag skrider mot min förvandling och nalkas grafven, så beställer och testamenterar jag (Bolla Andersdotter Rehn), varande vid sundt förnuft och med fri vilja samt uti tvenne vederhäftiga vittnens närvaro till min dövstumme son Gustaf Eriksson Rehn hela eller all min qvarlåtenskap såväl min stugubyggnad med dess innevarande husgeråd med säng och sängkläder jämte mina gångkläder och så mycket som efter min död finnes qvar i mitt bo på det han efter min död må hafva en liten bostad uti sin svårmodighet, emedan hans tungas band ej är löst.
Denna testamentariska skrivelse hafver jag Bolla Andersdotter Rehn sundt förnuft och fri vilja samt uti tvenne vederhäftiga vittnens närvaro för min dövstumme son Gustaf Erikssons Rehn räkning upprätta låtit och undertecknar hermed egenhändigt densamma, hvilket skedde uti Böljan eller Sven Andersgården Bolum den 6 juli 1881.
Bolla Andersdotter Rehn m.h.i.p. Närvarande vittnen: P. F. Hjorth från Lidköping.

Räkning till Bolla Rehns Sterbhus.

från Johannes Rem Bolum den 19 juni 1882.
Enkan Bolla Rehns Sterbhus till Johs Rem Debet.
En räkning för Enkan Bolla Rehns skötsel under hennes sjukdom till hennes död ifrån den 14 mars till och med den 15 juni eller tillsammans 91 dagar efter öfverenskommet pris af 33 1/3 öre per dag Kronor 0.33 
Uppköpt för gummans räkning under hennes sjukdom:
2 Kalfsteker á 70 öre 1.40
2 dito räntor á 25 öre .50
1 butelj Win .50
En resa till Kommavallagumman (en kvacksalverska vid denna tid! / H.J) för att söka hjelp till gumman 1.50
Tillsläppt Wed för 5:-
Summa Kronor 39.23
Godkännes Till 32.23 af Fattigvårdsstyrelsen 
Ofvanstående 32 kronor 23 av denna dag betalta som hermed quiteras Bolum den 5 juli 1882. Johannes Rem m.h.ä.p.

Rehns stuga var 16½x7¼x2 alnar och innehöll stuga, förstuga, kammare och bod, spis och bakugn. Stod kvar till slutet av 1800 talet.

Rumpes Ärlis Cajses

Rumpes låg norr om Skoges stuga, men närmare vägen i Askebacken sandtag.

Per Nilssons

stuga i Sandgropen, 20 ¼ * 6 ¼ * 2 ¼, innehåller stuga, förstuga, foderlada och vedbod, spis och bakugn. Hit hörde egen brunn. Om det är soldaten Nils Ärligs son och stuga står nog svårt att visa, men soldatens enka kan finns med på denna plats tillsammans med dottern Ärligs Cajsa. Hji antyder att det kan vara Rumpes stuga som avses. 

Anna Håkansdotter

f1788 är soldaten Nils Ärligs övergivna hustru och hon står skriven på LarsNilsgården, när hon dör 1870. Ärligs Cajsa bor troligen kvar och var gift med inhyses mannen Anders Svensson som går bort 1876. Av deras barn berättar vi

1. sold Sven Bernhard f1821 blev sold för Korsgården i Ugglum
2. Brita Maja återfinner vi vid Grannabacken Segerstad
3. Per framlevde sitt korta liv här på trakten
4. Ärligs Cajsa f1829 framlevde ett brokigt liv här och slutade sin äktenskapliga karriär med Rumpen, som ju övertar stugan

Ärligs Cajsa

f1829 var gift först

1. en ännu anonym Johannes Ärlig som troligen varit soldat och bebott denna stuga.
2. en okänd man som förärar henne en son Johan August 1855 som vi vet flyttade till Tyskland.
3. Anders Svensson Ärlig döfstum fattig son från Bjellum och som förärar henne trenne döttrar
   1. Anna Stina.
   2. Johanna f1865 och tjänar piga i Prestegården.
   3. Sofia f1869 sist jag såg henne var i Sörgården i Varnhem.
4. Johannes Rumpen Lund som efterlefver henne ett tiotal år

Från ett kommunalprotokoll 1872 noterades: Vid överläggning om huruvida Johs Andersson i fattigstugan skulle utaf kommunen erhålla intyg för att kunna få ingå äktenskap med Kajsa Jonsdotter anser kommunen icke vara skäl till innan dess han försett sig med annan bostad än fattigstugan.

Johannes Rumpen Andersson Lund

Rumpen var kommen från Rumpatorpet uppe i Bjärsjönmarka f1823. Han var son till soldaten Anders Lund, som slutade sina dagar Rabyn uppe i Bjellumskogen. Han levde samman med Dågga Cajsa och lär ha haft en dotter Johanna Kristina f1864. Emellertid gifter han sig med Cajsa Ärlig en erfaren qvinna som innehade och förut bebott denna stuga. Hon var dotter till soldaten Nils Ärlig för Munkgården. Ärligs Cajsa dör 1901 och Rumpen går bort 9 år senare. Johannes tyckte ej om att benämnas med det honom tilldelade öknamnet och då han vid ett tillfälle hörde några barn använda det, sade han till dessa: "Sej ente Rumpen barn små, I sa säja Johannes Lunn, dä heter 'a!" Presentationen, var dock till minimal nytta. Dumheten hos folk var för stor, och vanan eller om man så vill ovanan av att använda öknamn var för inrotad, men att handgripligt lära vett skulle skapat ovilja. 1882 han kan finnas med i listan över inneboende i Fattigstugan Bolum.

Blomqvist berättar att stugan var fotograferad någon gång innan den revs 1907. Den låg i grustaget utmed landsvägen. Genom sitt utsatta läge blev stugan ofta översnöad. Över skorstenen låg ett träspjäll, som öppnades med en ståltråd nere i stugan. Då snön låg tung ovanpå kunde ej gubben elda och mörkt blev det av att fönstren var översnöade. En gång kanske flera var han insnöad helt flera dagar. När man sedan grävde sig fram till skorstenen öppnade spjället och ropade ner fick man tillsvar. "Det var ena fasans långer natt som aldrig tar slut".

Rumpen kupar potatis 1902.

Kongadalingen Flinkes el Skoges stuga

Anders Sjödal Bister f1768 klåckaresonen från Hornborga gift med Bolla och båda dör 1837

1. Sara f1793 svag till begrepp som sinne skrev presten och det kan tänkas att hon bodde i en föregångare till Skoges stuga
2. Johannes Sjödal där vi har mycket att berätta på Tjursbacke.
3. Inga som gifte sig med soldaten Blomster i Nederstegården Amundtopr

Bestod ursprungligen av två bolekar.

1. Johannes Silbergs i Sandgropen stuga, 8 ½ * 7 ¼ * 2 ½, med spis och bakugn samt del i förstuga. Sammanbyggd med Lars nedan. Kvarstår som Skoges stuga.
2. Lars Johanssons Askebacka Lars på Askebacken stuga, 10 * 7 ¼ * 2 ½, med spis samt andelar i bakugn och förstuga. Denna stuga, som var sammanbyggd med ovanstående, blev senare riven. Den nuvarande åbons svärfader Flink uppförde dock när han flyttade dit i dess ställe ett skjul av sten, vilket alltså är av yngre datum.

Johannes Silberg

f1811 var brukare på Kärragården och det är troligt att paret kommer hit till denna bolek i mitten av 1800 talet. Han var bräcklig och gift med Brita Persdotter f1814, som var bonddotter från gårdarna i trakten. Hon överlever honom med 25 år och dör 1901 här å Askebacken. Systen Lelle Munersa bodde här innan hon erbjuds fattigstugan. Brita sågs som en snäll liten gumma den senare beskrivs som raka motsatsen. Brita sydde hattar och flätade sådana av halm. Gummorna ägde var sina höns, som de hade inne i stugan vid var sin sida av rummet och blevo ofta oense om vems höna som råkade släppa sig på golvet. Munersa var enligt vad det berättas full i rackarn och tog sig gärna en tår på tand. En dag kom hon till gästgivaren Sundler och bad att få sälja en långhalmskärve i byte mot brännvin. Gästgivaren gick med på detta och bad henne ställa kärven i skjulet. Dag efter dag återkom sedan gumman och upprepade sin begäran, fick det åstundade och ombads ställa kärven på samma ställe. Slutligen skulle gästgivaren gå ut för att beskåda sitt halmföråd, men döm om hans förvåning när han endast fann en kärve. Gumman hade dag efter dag sålt samma halmkärve. Hon var således en fullt värdig efterträdare till kongadalingen. Lille munersa dog 1903 såsom inhyses i Munkatorp över 90 år gammal.

Av deras barn kan vi berätta om 

• Johannes Bäckarn sp, gifter sig med Adam Fröjds dotter och bor på Alekärr i Torstensgårdens utmarker, sedan han tjänstgjort som hållkarl hos Sundler vid Gästgivaregården.
• Brita Maria gifter sig med bonde från Tranum. 
• Anna Stina gifter sig med Lelle Gustaf på PerHåkansgården, som flyttar till Segerstad.
• Anders Petter som blir soldat för Rehnsbacken och därefter storbonde i takten.

Lars i Kongadaln Askebacka Lars

f1813 svåger till ovanstående, suput och klockmakare, var bondson från Samuelsgården f1813 och gift med Greta Silberg, som efter hans död försörjde sig som hattväverska. Greta hade i en tidigare relation med Lars i Kloarn vid Korsbacken, en son kallad Knisken varom mer berättas på annan plats. Lars inflyttade 1840 från Hovslagargården.

Hjilmer berättar:
I den på Askebacken borta vid fattigstugan än idag kvarstående ryggåsstugan, bodde för inemot 100 år sedan en då äldre man, efter bostadsplatsen vanligen kallas, Askebacka Lars och av annan orsak Lars i Kongdarn eller rätt och slätt Kongdalingen. Denne var i själva verket endast en gammal suput, som tillbringade sin mästa tid på Gästgivaregården framme i byn eller i dess närhet i avvaktan på tillfälle att av främmande resenär få sig, vad man brukar säga, en tår på tand, ty själv hade han inget att köpa för. Det är klart att det emellanåt kom en och annan, som han kunde köra på eller som för någon verklig eller inbillad tjänst bjöd honom på en sup eller så, och detta var livselexiret för Lars. Lars hade kanche sett bättre dagar - det vet man inte - men han såg inte ut som en s.k. slusk. Han höll sig jämförelsevis ren och snygg och hade därtill ett förtroendeingivande utseende samt var säker i att ta folk. Hurudan han sedan innerst inne var - det sågs inte på ytan. Här är nu icke meningen att göra någon karakteristik över Lars, hans göranden och låtanden, när det gällde att få tag i, vad hans själ åstundade, endast att omtala, hur det tillgick, när han eller rättare sagt stället, där han bodde fick sitt namn. Lars hölls som vanligt borta vid gästgivaregården, då dit kom en främmande långväga resenär, stannade och såg sig om. Lars såg naturligtvis genast sina möjligheter och försatt ej tillfället utan var i blinken närvarande tjänstvillig. Den främmande frågade därå var den eller den platsen låg, hur långt det var dit, o.s.v., och fick veta det han önskade och kanche litet till, för han talade om, att han skulle dit och köpa en gård. Lars erbjöd sig sedan hålla hästarna medan den främmande var inne och förfrågade sig. Och för detta blev han som vanligt bland finare folk bjuden in på en sup eller så - dricks var endast till för grindpojkar. Innan Lars skildes från den resande, sade han till denne: "Um dä ä så inte haren köper länn däre gårn, så sa han få köpa mett, när han åker tebakers!"

"Vad heter går'n din?" frågade den resande. "Kongdarn!" svarade Lars, trovärdigt. "Män tala ente um'et for noen. Ja sa möta här, så far vi å ser på't, se'n !" och något mera fick den främmande inte veta. På bestämd tid var Lars återigen på gästgivaregården och tog emot den främmande. Denne hade ingen gård köpt och Lars blev nu rikligen undfägnad - herrn bjöd - det skulle ju, gunås, bli storaffär av'et. Sedan fick Lars sitta upp bredvid den främmande och det bar iväg för att se på gården. Men herrn blidde grundligt besviken - när de kom dit steg Lars av och visade på den ryggåsstugan, där Skog bor "dä va hele Kongadarn !" Och det kan ju ingen undra på, att stället sedan erhöll namnet. (detta berättades på Tomten 1927).

Parets enda överlevande barn soldaten Gustaf Blank, Askebacka Blank f1845, som efter sin tjänstgöring som soldat under Heljesgården byggde Trassastôva åt sin familj. Han flyttar hit ner till Fattigstugan på sin ålders höst. Han var gift med Johanna, där det blott berättas att hon var duktig att sköta djur. Av deras barn flyttar de flesta till Amerika. 

Ordstäv "Ho sa kokas sa Askebacka Lars".

Lars gifter sig med Greta Silberg f1808 som hade en son med Kloarn som är känd i bygden som Snöggabon ute på Marumsmarken. Makarna hade sex barn varav vi endast kan följa Gustaf Blank som var soldat under Heljesgården passerar Trassastöva och Björkelund under Samuelsgården.

Köpebrev Kungadalen.

Johan Flink

Köpare var Johan Flink hade varit soldat i Vadsbo, kom som hembrukare till i Västra Bredegården Bjellum, jordkulesittare i Bjärsjömarken och till sist backstugusittare här på Askebacken. Han efterträder Lars i Kongadalen i hans bolek. Han uppför den av sten nuvarande boleken av stugan, som Silberg brukat och var tidigare riven. Ryggåsstuga, som finns kvar i grustaget Bolum. Hela gropen omkring stugan var förr odlad och liknade en blomstrande örtagård. Kyrkoherde Rånge, som var en välmenande och hjälpsam man, ordnade ofta små belöningar för odlarflit.

Flink f1813 hade i sitt äktenskap fyra barn: Krestin, som sedan var bosatt i stugan. Karl, som nedsatte sig i Dalarna. Jonas utvandrade till Amerika, och Johan dog i 20 årsåldern i Bjellum. Flink hade varit soldat å Versås, inflyttade som hembrukare i Västra Bredegården. Flinks pojkar gjorde slut på hans tillgångar så grundligt, att han  ej ens kunde få sig en ordentlig stuga, utan fick göra sig en jordkula i utmarken i Bjärsjömarken. Flink uppförde här stugans bodel av sten.

Flink hade en dotter, som kallades Flinka Krestin som var gift med torpare och lumpsamlare Carl Höglund från Björsäter som hamnade under ett lass ben i ett vattenfyllt dike. Senare gift med stugans senare ägare Johan Skog, och stugan kom sedan att kallas Skoges stuga.
Efter Krestinas död skulle hennes stuga säljas och man ombad Hvarfvén att ropa in den för kommunens räkning.

Skoges

Måleriarbetare Karl Johan Andersson Skog f1872 vid Kinnekulle av soldatsläkt kom via Stora Tuna i Dalarna 1904 med sin 18 år äldre hustru Kristina Amanda, Flinka Krestin Höglund och intog hennes ärvda stuga efter fader Flinks död. Hon hade tidigare varit gift med Carl Höglund från Björsäter. 

Skog försörjde sig som rallare vid Västra Centralbanan, arbetade med sjösänkningen och ladugårdsmålning. Skog var en liten seg gubbe och umgicks med Linus Vacker och hjälpte honom med hans flytt av sin stuga. 

Alla i bygden minns när Skoges snöade inne någon gång på 50 talet och i de flesta familjealbum finns bilden av denna insnöade man, som innan han blev utskottad fick mat och kommunikation via skorstenen. Skoges dog 1958 86 år gammal. Stugan förvaltas nu av Bolums Skifteslag. 1935 fick Carl hjälp med taket som var i dåligt skick.

Under snövintern 1951 så var man tvungen att skotta fram Skog som förmodades vara inne i stugan och senare kom en räkning från Carl Hermansson Stommen, Carl Erik Andersson Garpegården, Carl Bergström Böljan, Bror Hoffman Nilsgården Hof upptagande vardera 9 tim arbete à 2 kr. Skog fick hjälp att reparera innertaket för 50 kr 1951, som Nilsson i Sätuna utförde.

Paul i Korsgården tar initiativ till att bevara stugan i egenskap av skiftesordförande. Assar Andersson var med om att lägga om taket och Paul själv murade skorstenen. Paul samlar inventarier och står nog med virket. Skifteslaget har nu ansvaret och sköter den med stor pietet.

Fatisa

Fattighus, 12 ½ * 8 ¾ * 2 ¾, innehåller stuga, förstuga, kammare, spis och bakugn. Stugan låg mitt för Böljan. Fattistôva har sedan sin tillblivelse i slutet av 1860-talet hyst många invånare. Beslutet fattades 1865.

Trebeningen och Katrinsa

Låg vid stenmuren mellan Böljan och Torstensgården. Enligt tillgänglig uppgift låg den på SvenNilsgården mark under Hof. Sannolikt var åkern mellan Fatisa och Lindströms Larsa deras åker. Det var i Katrins stuga, som den första skolan eller skolundervisningen ordnades i Pastoratet. Katrins låg granne med Lindsströms Larsa men revs sannolikt de första åren av 1900 talet.

Träbeningen

Stugan belägen på den Böljan Sven Andersgården. Tillhöriga delen av Askebacken. Träbeningen var byskollärare och såsom namnet antyder invalid. Han hette Johannes Kjellman f1828 samt gift med Christina Johansdotter från Backen f1839 även hon bräcklig i ryggen och benen.

Johannes Kjellman f1828 var från ungdomen till följd av värk i ena benet invalid och gick på träben samt  benämndes "träbeningen" och hustrun Kristina Johansdotter från Backen f1839 var i viss mån också bräcklig, lidande av sviter efter en i barndomen ådragen ryggskada, varigenom hon var s.k. "kulharter" (kutryggig) och även hon hade svårt för att gå.

Före 1860 talet fanns ingen småskola i Broddetorp pastorat utan barnen fick gå till någon person som kunde lära småbarnen att läsa eller giva den första grunderna.
Av de som voro mest anlitade voro en gubbe J L Kjellman allmänt kallad träbeningen ty han var invalid och hade ett träben och härav namnet Kjellman var född 18280607 och dog 18771226.

Han bodde i en stuga vid Askebacken belägen intill stora landsvägen mellan Broddetorp kyrka och Bolum by. Stugan var omålad och täckt med halm och torv och indelad i storstuga, kammare och kök. Inne is trostugan hade Kjellman inrett en skollokal, långa bänkar voro placerade tvärs över stugugolvet på vilka barnen sutto, han lärde barnen stava och läsa rent, när barnen gemensamt skulle stava och lägga tillsamman satt han framme i stugan och slog i takt med en käpp på det barn han hade framför sig. Som ersättning hade Kjellman betalt för varje barn. 

Om Träbeningen berättas, att det var till stor del tack vare kunglig hjälpsamhet som han fick det någorlunda skapligt ställt här i livet. Utan konungens mellankomst skulle han otvivelaktigt – om han överlevat – ha blivit blott ett fattighjon utan alla försörjningsmöjligheter. Johannes levnadssaga skildras sålunda. Under en fältmanöver på Eckornavallen den 13 juli 1849 uppehöllo sig konung Oskar I, kronprinsen och hertigen av Östergötland en del av dagen och den därpå följande natten i Broddetorps prästgård och blevo där föremål för ortsbefolkningens hyllningar. Bland de uppvaktande fick konungen syn på en yngling, som hade svårt för att gå och rörde sig genom att liksom släpa den ena skanken efter sig. Rörd över att ynglingen trots sin svårighet att gå ändock uppvaktade honom, frågade kungen församlingens kyrkoherde, vad det var fatt med pojken och fick då veta, att denne fått en svår värk i benet men att föräldrarna voro i små omständigheter och ej mäktade söka bot för honom. Konungen lät då inkalla pojken anmodade sin livmedikus att undersöka honom. Läkarens utlåtande blev: att pojken för att bli återställd nödvändigt måste erhålla vård vid en badort och rekommenderade Lundsbrunn såsom bäst och närmast. ”Men det är nog omöjligt för honom att nu komma in där”, sade läkaren framhållande att där sannolikt var överfullt av patienter från alla delar av landet. ”Med den saken skall det nog ordna sig”, sade kungen, skrev ut en order till läkaren vid nämnda badinrättning att taga emot pojken och ge honom all den vård han behöver samt uppdrog vidare åt kyrkoherden, att ombesörja dennes sändande dit. Kyrkoherden lydde naturligtvis villigt kungens befallning och skickade sin närmaste förtroendeman inom församlingen, nämndemannen och kyrkvärden Jonas Jansson i Frimansgården – sagesmannens farfader – till ort och ställe med pojken. Vid framkomsten till Lundsbrunn, uppsöktes omedelbart badläkaren men denne förklarade, att fast pojken behövde vård där, så kunde han ej mottagas emedan där ej fanns någon plats. ”Kanche dä hära papperet kan göra något åt den saken?” frågade då kyrkvärden, räckte fram kungens skrivelse och bad doktorn vara god att läsa densamma. Ja, sedan var det ej tal om annat än att pojken skulle få stanna. Dock blev Johannes ej bättre måste benet efter några års förlopp amputeras. Det förefaller emellertid, som om han hela tiden dessförinnan erhållit fri läkarvård och vistelse vid Lundsbrunn, ty i sockenstämmoprotokollen omnämnes endast föda och kläder till honom samt hans inackorderande under vintern för att ”medicinera mot sin åkomma”. (1854 10/12) Under sin sjukdom omhuldades den ”fattige drängen” av behjärtade människor och åtnjöt av ortens skollärare G. Hedrén sådan undervisning, att han kunde biträda denne som barnskollärare, och då det sedan blev genomfört inom pastoratet att barnen innan de började folkskolan hjälpligt skulle kunna läsa och skriva, blev han en bland flera som omhänderhade sådan undervisning.

Till följd av sin invaliditet och oförmåga att tjäna sitt levebröd upplärdes ynglingen av ortens ordinarie folkskollärare Hedrén, hos vilken denne under sin egen skolgång haft en fristad, att omhänderha undervisningen av de yngsta barnen, vilken av honom bedrevs i hans ägandes stuga på Hofs del av Askebacken, där han ehuru skriven under Jägartorp från sin undervisnings början var bosatt. Han hade en skopa råg för varje barn han lärde samt div. småplock

Paret bodde först på Trollsvik Jägartorpsdreven, men flyttade sedan till Askebacken. Johannes var bondson med rötter i Skattegården vid Brona och NolBreagården och hon var dotter till Soldaten Gård, som kom från Gåran och gifte sig till Backen. Deras ende son flyttade till Amerika. Paret dör på 1870 talet. På Broddetorps nuvarande kyrkogård står vänster om framgången ett enkelt järnkors med inskription minnande om makarna Kjellman. Detta kors blåste en stormvädersdag 1946, därav brutet omkull men lagades på det allmännas bekostnad och uppsattes åter på sin plats. Träbeningen dog 1877 begraven intill hustrun på Broddetorp kyrkogård en gravvård ett gjutjärnskors på granitsockel har följande inskription J L Kjellman f18280607 + 18771226. Hjilmer skriver Hustru Kjellman var dotter till soldaten och hemmansägare Johannes Gård i Bolum Backen och dennes hustru Maria Eriksdotter, vilka o ömse sidor synas ha varit besläktade med många i detta sammanhang intressanta människor - dock här onämnt vilka, vilket må ankomma på från orten bördiga och där nuboende att själva söka utforska.

Parets ende överlevande son åker till Amerika. Det antyds att den stuga de först väljes skulle bli Askebackens fattigstuga.

Anders Gustaf Gustafsson

f1845 i Stenstorp efterträdde Träbeningen i dennes stuga. Anners eller Kattrin mannen, var grishandlare och vid behov där magasinskarl hos de vid Broddetorps station boende speceri-, diverse- och spannmålshandlarna, hos vilka han synes ha förstått att vinna insteg – men dog 1895 i magkräfta. Parets två överlevande döttrar kan spåras in i nutiden.

Kattrin eller Kattrins Annersa.

hustrun Kattrina var jordegumma samt antagligen den starkare av makarna. Deras båda döttrar har inte lämnat några spår. En gång besöktes Kaxes av en gumma borta på Askebacken berättar Hjilmer, ”Kattrinsa”, som fått en svår tandvärk och sökte hans hjälp däremot. Nu var emellertid saken den, att i handelsboden i Broddetorp, där Kattrins man var en ibland anlitad arbetare, kort förut hade kommit bort ett par ostar, vilka denne misstänktes för att ha lagt beslag på. När gumman kom in till Spåssen, fick hon sätta sig i en stol och denne tog en för ändamålet spetsad träflisa och petade därmed i tanden, så att han fick den att blöda, varpå han sade till henne: "Gå hem å pella osten ur tännera, käring, så blir lu snart bra!"
Kattrin gifte sedan om sig med soldaten och plåtslagaren Karl Granat i Karls Grav Bom bom! – Som sålde stugan till tattare Svarte Fredrik, som upplät den som rastplats för sina gelikar och med en god avans sålde den till kommunen som rev den.

Mellan Katrinsa och Lindströms låg ett uthus och ser man på en yngre bild så framskymtar här en källare med ingång från gaveln enligt en bildbeskrivning.

Lindströms Lia

kallas denna sluttande backe som minne av Lindströms Lars.

Lindströms stugan

Stuga tätt intill landsvägen strax SV om Katrins bebodd av

Lars Petter Lindström

f1828. Stuga vid krönet av Askebacken sluttning mot söder. Lars Lindström hade varit bl.a. banarbetare och gick på sin ålderdom omkring med potatiskvarn samt förfärdigade strikkorgar, resslar och annat dylikt. Namnet finnes bevarat på uppförsbacken Linnströms Larsa lia. Gubben och gumman levde på 1900 talet. Föräldrar till Emil Lindström soldat för 32 samt Alfred Lindström i Broddetorp. Stugan hölls utomordentligt prydlig med enkla medel. Som stenmursläggare var Lars en av de bästa man kunde få tag i och för ett pris av 50 öre famnen lade han runt om i bygden många kilometer stenmurar. När Lars var i gårdarna med sin potatiskvarn bruka drängarna skämta med honom och så att han inte såg det fiffla i en sten i kvarnen. ”Stopp – en sten på!” ropade då alltid Lars, och detta blev till ett ordstäv efter honom. Enligt vad Lars son – Lindströms Alfred – berättar skulle hans stuga varit mycket gammal ”för far feck stôppa 'na mä traser”.

Gubben och gumman voro vänliga och snälla människor, och barnen förtjänar att nämnas

1. Matilda gifte sig till Vänertrakten
2. Alfred blev snickare och bodde på Brunnstorpet, dit han tog sin far sedan Lars blev änkeman.
3. Emil blev soldat för Kärragården och tog med Augusta från Statars uppe på Brunnhemsberget och blir arbetare i Skövde med 10 talet barn.
4. Anders Rask blir soldat i Skövde men drar upp till Kristinehamnstrakten.

Johan Johansson bodde här 1924 men fick senare vård av Linus Vacker för 2 kr per dag, då man försökt att ge honom vård hos Kycklingen på Oskarsberg.

Stugan låg närmare kyrkan revs 1927, efter beslut i kommunalnämnden 1925 med märken efter brunn.

Upprättars eller Majes i Diket

Upprättars låg strax norr om Lindströms stuga. (Men vi har också uppgifter om att den skulle legat norr om Trebeningen som låg mellan denna Lindströms och smedjan, granne med Trebeningens) Stuga i Linströmslia nedända litet ovanför Broddetorps starkströmstransformator. Upprättarn hade varit rättare och benämndes sålunda till skillnad från den nedan nämnde Gamle Rättarn, emedan stället i motsats till den senares låg uppe i backen. Hustrun, som hette Maja Jonsdotter överlevde mannen och dog troligen 1863 el 1864, varefter stugan revs. Upprättersa var skicklig i att bota vissa slag av sjukdomar och lär därvid bl.a. ha använt sig av s.k. renfana, som hon hade växande vid stugan och vilken växts förekomst å stället ännu minner därom. Stället benämndes efter mannens död även för ”Majes i Diket”. Efter att ha varit rättare i Broddetorps Prästgård backstugusittare under Bolum Böljan SvenAndersgården.

Mitt emot Majes fanns en liten lycka där det förr stod en liten lada på det som en gång var impediment. Söder om Majes låg Trebeningen enligt traditionen.

Utan Namn

Stugan midfaro Lindströmsliden öster om liden. 

Innehavaren var skräddare och hade en dotter, som fick barn med Örja Petter och gifte sig med Klippen, det enda anotabla traditionen nu vet om om honom. Efter som mannen ägde en dotter kan man ju gissa sig till at han varit gift. 

Andreas Andersson f1803 i Sjogerstad och gift med Maja från Enåsen i Sätuna. Dotter blir Klippesa som en tid sammanbodde med Örja Petter. Parets två övriga barn är oss okända.

Maja Lindströms stuga

stugan 13 ½ * 6 ¼ * 2 ½ , innehåller stuga, förstuga och vedbod. Vid Askebacken 

Johannes Anderssons stuga, 38 ¼ * 7 ½ * 3, inneh. stuga, förstuga, kammare, fähus och två lador med vedbod. Källare. Rumpens kanske svårt att välja bland 30 AOL

Per Petterssons stuga, 13 ½ * 6 * 3,

innehåller stuga, förstuga, kammare samt spis.

Kurses

var stugan ligger är förborgat tills vidare.

Andreas Andersson 

f1783 i Skövde hade varit dräng på Bältaregården och var gift med Chatrina Larsdotter f1789 i Häggum och dotter till brukaren av Korsgården. Kursa namnet kom sig dock icke av att hon varit gift med en man med ett detta liknande namn – utan av att hon låtit sig "kursas" (kurtiseras) av vem som hälst. Hon uppgives ha haft ej mindre än tre oäkta döttrar, om vilka – eller en av dem – finnes en visa av följande innehåll:

Vem som diktat visan är okänt men tongångarna lika dem som smeden Lindström stod för. 

Av deras barn nämner vi

• Lars Fagerman född på Prestegården och som vi återfinner på Nilsabo i Bjellum.
• Anna Maria som skrivs som bräcklig piga på Askebacken 1830.
• Kursa Cajsa en dotter till Kursagumman, som gifte sig med Sjödals Johannes och blev den sista inbyggaren i Skansens Hornborgastuga. En avkomling till denna meddelar att det i församlingsboken står antecknat om Sjödalskan, att hon "tvenne gånger syndat mot sjätte budet" (något som kyrkoböckerna verifierar). Vi kan berätta mer under Hornborga.
• Inga väljer en soldat och försvinner mot Skarke.
• Johanna som vi inte vet mycket om 

Sen berättas om Kurses såsom bekommit oäkta barn, men kyrkboken ger oss ingen ledtråd. 

En dotter till kursagumman gifte sig med Sjödals Johannes och blev den siste inbyggaren i Skansens Hornborgastugan - eller om det nu var gumman själv . En avkomling till denna meddelar att det i församlingsboken står antecknat om Sjödalskan att hon tvenne gånger syndat mot sjätte budet. 

Smedjan å Askebacken 

låg troligen inte här utan i norra delen av området. Under brädtak 10 alnar lång 7¼ bred och 2½ hög och andel i bakugn. 

Grefvatomten Kyrksmen

var en lägenhet afsöndrad och ägd av Emil Hoffman.

Mattias Moberg 

f1760 kom 1822 från SvenBengtsgården med fru och barn 

Carl Lindström 

bördig från Skärv där fadern varit kyrkstöt. och gemenligen kallad Horn Per 

Lindström har efterlämnat mången historia 

Carl Johan Träff 

smed född 1889 i Segerstad kom hit från MånsSvensgården 1914 och fortsatte till Bjurum var här mellan 14-16. En kalkarbetare bor här 2 år 17-19 vid namn Carl Johansson f1879. Stationskarlen Johan Andersson f1884 kommer 1926 med sin familj men fortsätter 31 till Götene. 

Frans August Johansson

f1898 född Borgunda och familjen kom 1918 till Trävattna 1933. Ankar Frans Johansson. Han hade bekymmer med sin ekonomi bland annat hyres kostnader för maskinvaror som belöpte sig på ofattbara över 500 kr. Frun fick stå och ta emot pengarna för arbetet. Han var en skicklig smed. Frans fick namnet Ankar Frans därför att han när han skulle göra ett ankare vände krokarna åt fel håll. Han var dock skickad, då han gått i lära hos Kilberg i Hjo. Han var en stor och starker karl. Han blev straffad och under strafftiden så fick man benäget stöd av Hoffman i Hof med hyra och förvaring av hans redskap. Familjen flyttar sedan till Trävattna. 

Wallin

Nils och Alice Wallin tar över smedjan 1937 och bygger sig ett nytt hus på Grefvatomten 2'1 1940. Han kom från Ugglum via Stomnadreven. Wallin hade tidigare varit smed på Tomtens kalkbruk och hade att lära lantbrukssmide så han hade svår konkurrent i Jönsson längre ner. Vega Gustafsson - 74; Melker Nordberg bor här 79-82, Jörgen Andersson f1959 82-3, 

Askebacken NUD

Brukaren av Korsgården hamnar i en backstuga här. Yngsta dottern far till Stenstorp och råkar tydligen i olycka och föder här sin dotter Anna året efter. Eventuellt  att hon delar stuga med Stina Jonsdotter f1774 och hennes två barn. Annika Jonsdotter f1755 är Sven Anderssons fru. Bs å allm Bymark Jan Jonsson f1754.

Ett viktigt dokument är torpare.doc.

Anders Koses och det antydes att han är kopplad till Askebacken enligt följande Anders Koses stuga,
16 * 7 ¼ * 2 ½, inneh. stuga, förstuga, bod och svinhus, spis och bakugn.