Körkesmes.

Smedjan Allmän till byn, av sten under brädtak, 10½ alnar lång, 9 bred och 23/4 hög. Värderad till 12 rdr.

Den strax norr om Broddetorps kyrka belägna smideslägenheten Grevatomten. (eg. SvenNilsgården) Här bodde under senare delen av 1800-talet en smed vid namn Lindström, som i vissa avseenden gjorde sig bemärkt och omtalad även långt utanför socknens gränser. 

Denne Lindström var en stor skälm och spektakelmakare och "led sig ej" om dagen förled utan att han fått ställa till något s.k. huss. Allting visste denne man om och allting kunde han göra, både när det gällde att hantera järn, smida visor och sätta fart på skvallerkäringar. Historierna om hans varande och rörande hans minst sagt otaliga, ehuru nog så ofta karakteriserande en robust och rå människa. Svart i syna och svart i själen var han – och för det mästa full av brännvin. Liten och tjock var han också och där han stod och rörde med sina tänger i elden liknade han bokstavligen den söndagligen i kyrkorna omtalade potentaten. Detta hindrade emellertid icke att han av pastoratet och den "rätta lärans" förkunnare valdes till kyrkvaktare, och som det allra heligastes värdar t.o.m. uppbar beröm, under det att de som flitigt besökte bönehusen ej sällan fick höra talas om hans syndfulla leverne och vältalande exempel på hurudan en sant kristen ej borde vara och uppföra sig. 

En gång satte smeden i scen med spökerier vid och i Broddetorps kyrka, vilka åtminstone en lång tid, innan sanningen kom ut, förmådde många, förut icke vidskepliga att tro på övernaturliga ting och i sina sinnen undra om det i alla fall inte fanns något efter döden. 

Idén till de av honom iscensatta spökerierna fick smeden en kväll, då han varit på en auktion och köpt en spegel. Hemkommen ställde han spegeln på en byrå vid vinkelväggen till den snett emot kyrkan vettande vägg, vari stugufönstret satt. Efter en stund gick han "utför knuten" och upptäckte att det lyste i kyrkan, alldeles som hade där varit ljusgudstjänst, vilket det emellertid ej var. Något sådant hade han förut icke sett men kom att tänka på spegeln, undersökte saken och fann att det var denna som gav reflexer genom stugufönstret av bordslampan och orsakade ljuset i kyrkan. 

Nu föll det smeden in att han skulle försöka sätta en smula skräck i ortsborna, varav många inom parentes sagt ännu vid den tiden blint trodde på s.k. gengångare och vilkas fantasi just då var starkt uppjagad av en halvt katolsk pastor vid namn Hasselrot, och vilka i det avseendet voro mera mottagliga än ens smeden vågat tänka sig. 

Smedens första åtgärd var att kalla ut hustrun och svärmodern samt visa dem fenomenet under påståendet, att nu hade "di döe tjänst i körka ijen", och efter att själva ha sett hur det lyste där, så måste de ge honom rätt i att det var nog så. Under de följande dagarna slamrade träskoposten omkring i stugorna och smeden fick sina förfrågningar, vilka han naturligtvis "sanningsenligt" besvarade. Det hela upphjälptes med att smeden spelade omvänd och genom att han ordnade så att nyfikna beskådare emellanåt fingo se en vit skepnad röra sig inne på kyrkogården. Talet om spökerierna i Broddetorps kyrka gick under en lång tid högt och vida och folk både från orten och de omkringliggande städerna vallfärdade dit, även långt efter det smeden en gång i ett glatt lag avslöjat orsakerna till det av alla andra obegripliga fenomenet.

Tillägg. Avslöjandet av spöket på Broddetorps kyrkogård skedde på så sätt att sex drängar kommo överens om att undersöka saken och en natt lade sig på lur på kyrkogården, beredda på att taga en dust med vem det vara månde. Frampå kvällen kom också mycket riktigt den vitklädda uppenbarelsen, nu dock med ett nytt attribut, som drängarna ej hört talas om – eld i halsen. Därav blevo de fem av drängarna så förskräckta, att de tog till harvärjan. Den sjätte av dem var dock utkorad till dagens – förlåt nattens hjälte, i det han stannade och tog den av skrattlusta halvt kicknande smeden i famnen och på ett ej beräknat milt sätt lyftade på slöjan. /Joh. J. P. 46.

Kommunalprotokoll 1879-02-13 § 2

För den stugubyggnad smeden Lindström inköpt av Hofs kommun beslutades att priset skall nedsättas till 20 kronor. Bolum som ovan. Anders Eriksson.

Smeden Karl Lindström var bördig från Skärv, där fadern var s.k. kyrkstöt och gemenligen kallades för "Horn-Per". Modern skulle, enligt vad smeden för barnen uppgav, vara av en s.k. fin släkt, Åkerhjelm eller Åkerblom, men blivit av föräldrarna förskjuten, då hon gav sig i lag med per. Hon hette Ulrika men kallades i Skärv för "Post-Ulla", emedan hon redigerade bytidningen.

Att smeden var den han var är ju således icke att undra på, när han ägde ett sådant genuint påbrå.

En julotta stod kyrksmeden i kyrkdörren rakad endast å ena sidan av ansiktet, - avseende antagligen att liksom Pehr Tham å Dagsnäs vis á vis det olikfärgade taket å manbyggnaden, förorsaka vadhållning mellan ortsborna om huruvida han hade skägg eller inte, vilket också råkade bli fallet.

Som exempel på smedens diktargärning, anföres här följande visor:

Dä va ett jille

Dä va ett jille i våran sta’, sa’n,
män dä’ va’ ingen, sum mådde bra, sa’n,
där va entens’ å få å ta’, sa’n.

Tjocke Körkesme’n, å Svän i Köket,
å skräddar Hallbärj, å patron Lars-van 
å här Adäll sa’n, tol lite tell, sa’n.

Å store Strannbärj, dänn långa skrapa,
jeck te Esströmsa, där feck han smaka
på ena pepekak’ å en karamäll, sa’n.
Kuckeliku!

Den första av visorna berör ett gille hos en familj med öknamn ä la tupp, där förtäringen varit mindre riklig och avslutades alltid med ett erbarmligt kacklande. - "Sven i Köket" var en den tiden ogift, äldre hemmansägare i Broddetorp, patron "Lars van" eller –Johan var kronoarrendator i Munkgården, Adell var platsens handlande. Store Strandberg var stins vid stationen och Edströmskan, till vilka denne gick och fick extra förplägnad, pensionat innehavarinna på platsen och brukade handla med peppar- och andra småkakor.

Tre Taskes töser

Tre Taskes töser, bor ve Taskele’ sa’n,
å Prästapåsten bor strax breve’, sa’n.
Där ena slutar tar e’an’ ve, sa’n.

Lite länger ner bor lä ett par te,
fôr Skvale Kajsa, ho vell vära mä,
å bå fôrst å sist Britta Bläng, sa’n.

Å Taskes töser, li läjjer pijer
ôt Snôppes Emma, män smörabiten
å mjölkatåren di äj fôrglöm; sa’n 
Tirallera!

Den senare visan omnämner alla stationssamhällets skvallerkäringar, som voro bosatta neråt Hornborga till – att han bara tordes, smeden! - Taskens töser nämnas nedan, Prästaposten = häradstjänarns, Skvaller Kajsa får stå för sig själv, Britta Bläng var en hemmansägarehustru i Skräddaregården och Emma en d:o i Häggum.

När smeden koka Vassa Kajsas äggkorg.

En dag kom en av smedhustruns bästa vänner vägen förbi smedjan med en äggkorg på armen, vars innehåll hon skulle gå till Broddetorp och sälja. Då smeden fick se henne, bad han henne ställa ifrån sig korgen samt gå in och tala vid mor en stund, väl vetande att kom hon bara in så kom det att dröja ett bra tag innan hon åter kom ut. Han hade sina uträkningar. Och intet ont anande ställde gumman ifrån sig korgen och knallade in. Smeden tog nu äggen, satte dem över härden och kokade dem.

När gumman kom ut, sade smeden: "Du sa gå å sälja ägg fôrstår –a, å dä sa du gå te fru Edström – ho frågte härumdan, um ja ente vesste nôen, sum hade nôra ägg å sälja. Ho betalar nock lite bäter än hannlarn". Detta var ju lögn, men sådant tog han aldrig något extra för. - Gumman tackade och gick –och fick verkligen sålt sina ägg hos bagerskan. Men att det sedan skulle bli ett stort oväsen mellan samhällets bagarfru och den andra – det hade smeden förutsett och njöt i fulla drag över sitt spratt, när han en dag fick besök av de värda damerna, som misstänkande sammanhanget kom och ville ställa honom till svars för illdådet, till vilket inga vittnen fanns.

Mera historier

Vid ett tillfälle såg han på något avstånd en känd skvallertant (Vassa-Kajsa) komma knallande och ville ge henne något att springa med. När käringen kom fram till smedjan hängde smeden i dörren, räckande ut tungan åt henne och vändande det vita ut på ögonen, så att denna bestämt trodde, att nu hade han tagit livet av sig.

Med denna nyhet "rävade" käringen allt vad tygen höllo ned till affären, dit hon ämnat sig, och fick några personer att begiva sig till platsen för att skära ned den förmente självspillingen och underrätta änkan. När personerna kommo dit, stod smeden i sin smedja och smidde och å dörren hängde i hans ställe - en gammal stickkorg.

Smeden visste naturligtvis ingenting om och när de kommande förklarade sitt ärende -för att höra efter om denne verkligen levde –pekade högst densamme på korgen och skrattade ut dem för att de voro sådana narrbarn att de läto sig luras av en käring, som inte såg skillnad på en hängd karl och en potatiskorg.

Ännu mer

En senvinterdag med missföre och halka hade smeden varit till Hornborga kvarn efter en säck mäld, men blev på hemvägen trött och satte sig att vila. Då kom det ett par kvinnor, som gått den långa vägen från Sätuna för uppköpsbesök i Broddetorp. Han bad då dessa om hjälp att skjuta på släden, sade sig ej orka själv, emedan han halkat och vrickat sig.

Kvinnorna voro hjälpsamma nog och smeden tog dragrepet och linkade och hoppade på ett ben. Det blev ingenting av-et och till slut fick smeden sätta sig på släden under det kvinnorna drogo både honom och lasset ända hem.

"Um han nu visar var, så sa vi fôrsöka å löfta in säcken ôt-en!" sade kvinnorna. Så pass sa ja le kunna jära själver, sade smeden, slängde upp säcken på ryggen och bar in den utan att halta. Kvinnorna blevo naturligtvis rasande och gingo, men väl ute på vägen sågo de hur smeden, klappande sig i ändan åt dem, sprang bort till smedjan.

Inte slut än

Rörande smeden som praktikant i tandläkaryrket finnes en rolig historia, som återgives vid skildringen av Laffens i Bolum.

Smedens smedja var belägen alldeles invid vägen med god utsikt åt alla håll. Där gingo ständigt folk till och från stationen och affärerna och kom där någon som mäster på något sätt vill åt eller tordes driva spektakel med, så hade han tid att räkna ut och mottaga honom eller henne med något på återvägen. Varma hästskor och fastsatta piskor lågo ej sällan utkastade såsom lockande hittegods till snåla och långfingrade personer och s.k. skickebud förekommo ofta, varigenom folk lurades att springa långa vägar eller ställa sig i onåd hos andra.

Ett särskilt gott öga hade smeden till s.k. skvallerkäringar, vilka han ibland gåvo arbete flera dagar framåt med saker, som aldrig existerat. Att värma och rödhetta järn hörde ju samman med smedens yrke, och att han fann nöje i att se andra bränna sig på sådant veta vi av vad förut sagts. Vid ett tillfälle fick han dock sota för sitt hanterande av sådant.

Det var när han råkade kasta i ett rödhettat järn i ett virkeslass för en hemmansägare i Hornborga, som en sommardag körde förbi smedjan. Smeden beräknade ej att virket var så torrt som det var och hemmansägaren hade ej åkt många meter förrän lasset stod i ljusan låga. Hemmansägaren lyckades i tid få hästarna från skjutsen, annars skulle händelsen kunnat bli av än vådligare art om dessa kommit i sken, o.s.v. – men nu fick smeden för att slippa åtal göra en ny vagn i stället för den gamla förslitna, varvid virkeslasset fick utgöra mellangift.

Kyrkesmen var en spjuver

En dag kom en gumma, som varit i Broddetorp och handlat men där glömt något in i smedjan och bad att få ställa en medhavd mässingskruka där. "Se nu bara ätter så ente kruka kåmmer bort!" sade gumman. "Ha dä!" svarade smeden. "Ställa på tröskel !" När gumman vänt ryggen till tog smeden en krampa samt slog denna över krukbågen in i dörrposten. Gick därefter sin väg från smedjan. När gumman om en stund kom tillbaka och ville ha sin kruka, var denna fast och hon hade ingen annan råd än att vänta tills den försvunna smeden återkom, vilket dock dröjde om både länge och väl.

Omkring 1915 finner vi Josef Sträng från Backgården i Hornborga som smedlärling här.

Klas Abrahamsson har nedtecknat några minnen om kôrksmen

I slutet av förra och början av detta sekel fanns i Bolum en smed Lindström. Han hade sin lilla bysmedja alldeles vid landsvägen strax norr om Broddetorps kyrka. Bostadshuset låg alldeles intill smedjan. Han kallades för ”körkesme’n” och hade som bisyssla ”körkevaktaretjänsten”. En stor spjuver var han, men det var inte snälla och oförargliga skämt, han gillade. Han var, som Bolumsborna brukade säga, en stor ”fles”, d.v.s. en hänsynslös person. Massor av historier om hans bravader cirkulerade i bygden. Här några.

Dockan

En gång hade han med halm stoppat upp sina arbetskläder, placerat dockan vid ett körsbärsträd och medelst ett rep arrangerat ett illusoriskt självmord genom hängning. Varken hatten eller förskinnet saknades och ”liket” var vänt så, att förbipasserande endast kunde se ryggen av den under körsbärsträdet på knäna stående förmente smeden. Meningen var dock ej att förste bäste trafikant skulle få se ”självmordet”. Därför hade Lindström ställt för något döljande föremål, som vid önskad tidpunkt hastigt kunde avlägsnas.
När så traktens värsta skvallerkäring blir synlig på vägen finner smeden tiden vara inne för sin tablå och halar undan ”ridån”. Väl gömd avvaktar han så effekten. Skvallertanten kommer närmare och närmare, och vaket nyfiken, som hon är på allting, är det ingen större risk att ”dockan” skall undgå hennes blickar. Det gör den inte heller. Först tvärstannar tanten, bleknar och börjar skaka i hela sin lekamen. Så ger hon upp ett tjut och sätter så hög fart som benen tillåter till närmaste gård. Först stammar hon fram något obegripligt, men så småningom lyckas hon klargöra att ”körkesme’n” har hängt sig och att det kanske är bäst se till att få ner honom, ifall att han kanske inte är riktigt död än.
Detta var ett upptåg i Lindströms smak och han hade ohejdat roligt, när han såg gummans reaktion inför den makabra synen. Men ändå roligare vill han ha, och fruntimret hade nätt och jämt startat sitt sprinterlopp, som smeden mer än väl förstod meningen med, förrän han tömde den uppstoppade habiten, gick in i stugan och förvandlade sig till sitt vardagliga jag. Det stod inte länge om förrän ett par karlar från granngården kom springande till den förmenta självmordsplatsen, men inte fanns där något lik inte och ”körkesme’n” han stod där livs levande i sin smedja och hamrade på en hjulring samt såg så oskyldig ut som helst. Grannarna berättade förstås orsaken till sitt besök och hur skvallertanten, sedan hon något hämtat sig efter den första förskräckelsen, trovärdigt och detaljerat berättat om självmordet. De hade således inte haft den ringaste anledning att tvivla.

Lindström utredde saken så här:
Här har’ak stått ena långer stunn å smitt på den häringe hjulringen. Nok så ja käringa gå förbi å nok böle ho ha hört, hur ja hamra’, men ho va la för möe uppta’n mä å tänka på skval, sum ho sa ränna umkring mä. Förresten vet en la hur den käringarackarn ljujer, så har ho ente hettat på’t, så har ho la ”sett i sune”.
En tid efteråt var det någon sockenbo, som kom i samspråk med körkesme’n om just den här händelsen. Smeden hade ju fått sig några supar, så antingen var han inte riktigt på sin vakt med uttrycken eller också hade spriten givit honom lust att skryta. När han därför tyckte att den andre inte uppskattade tilldragelsen efter förtjänst, så sa han: ”Du sulle bara sett hur käringa bar säk te, så hade du förstått, hur jäklit löckat dä va.”
Tur var ju i alla fall att gumman hade starka nerver och starkt hjärta, annars kunde ju ”skämtet” tagit en ände med förskräckelse!

Kyrkspöket

Ett av Lindströms gavelrum vette med fönstret mot kyrkan. I rummet fanns en taklampa – det fanns endast fotogenlampor på den tiden – och genom att ordna med gardinerna samt sätta lampan i gungning på ett visst sätt kunde kyrkvaktaren åstadkomma för utomstående oförklarliga spegelreflexer i ett av kyrkfönstren, så att det såg ut precis som om någon gått med ett fladdrande ljus inne i kyrkan. Spökrädsla, vidskepelse och skrockfullhet rådde ju vid denna tid på ett sätt varom en nutidsmänniska knappast kan göra sig en föreställning. Smedens lilla privata spökeri gav också, innan verkliga förhållandet blev känt, upphov till både ”tydor” och tal om gengångare. Lindström dämpade förstås inte heller allmogens tro på det övernaturliga. Han förklarade för lättrogna åhörare att det finns mycket mellan himmel och jord, som vi dödliga inte förstår, och däruti hade han förstås rätt, men han antydde också, att han under sin tjänst som kyrkvaktare sett saker och ting, som man inte talar om. Han låg inte på latsidan, när det gällde att egga fantasien hos folk att grubbla över det ockulta.
När tricket med den svängande lampan blev uppdagat, gällde det att finna ut något nytt tidsfördriv. Av en händelse upptäckte Lindström att huvudena av osaltad sill blevo självlysande när de nått en viss grad av förruttnelse. Under mörka höstkvällar placerade han ut små högar av det omsorgsfullt sparade avskrädet på kyrkomuren vid den sida, där självspillingarna hade sin bestämda begravningsplats förr i tiden. Ingredienserna till spökeriet samlades omsorgsfullt in i god tid på morgonen, och så hade smeden roligt en tid framåt, när det pratas om det fosforescerande skenet. Mest nöje av det hela fick i alla fall till slut granngårdarnas katter, när de upptäckte läckerheten.

Kapten Alma

I början av 1900-talet kam en ny handlande, Otto Dahlén, och slog ner sina bopålar i Broddetorp. En dag kom Lindström in och undrade, om inte Dahlén vill vara så snäll och skriva adressen på ett brev åt honom. Dahlén var så nyinflyttad att han ännu inte hunnit skaffa sig någon vidare kännedom om kundernas privatförhållanden.
”Vad ska jag skriva för adress?”, frågade Dahlén under det han lyfte av locket till bläckhornet och gjorde sig redo att skriva.
”Jo, dä ska stå Kapten A. Lindström, --- gatan ---, Stockholm”.
”Det var värst! Har Lindström en son, som är kapten?”
”Jojo, män! Ja, hade la ente hatt’et så fatti’t å dåli’t, um ja ente hade fått kôstat på’n så mö’e.”
Titeln ”kapten” var nog så riktig, men det var inte någon son utan dottern Alma, som var kapten vid Frälsningsarmén i Stockholm. – Kapten Alma kom förresten några år senare tillbaka till hembygden, där hon gifte sig med en lantbrukare Adolf Andersson, Holmagården, Bolum.

Hästskon

Lindströms spjuveraktighet tog sig inte alltid uttryck i oförargligt skämt. En dag kom en Bjellum bonde körande med hästskjuts i riktning mot Broddetorps station. Bonden, som av okänd anledning alltid kallades Truls, var känd för sin högt uppdrivna närighet och av en eller annan anledning hade ”körkesme’n” ett horn i sidan till honom.
Lindström höll på med något arbete i smedjan och vid en titt ut genom dörren såg han skjutsen redan på nära en kilometers avstånd.
I egenskap av gammal hovslagare hade smeden ett gott minne för olika hästars utseende, och när han konstaterade att det var Truls, som kom åkande, fick han ögonblickligen en oemotståndlig lust att ”jäklas” med Truls. Hur det hela skulle gå till hade han genast klart för sig. En ganska god, ehuru begagnad hästsko letades i hast fram, glödgades i ässjan och så skyndade sig Lindström ut och placerade hästskon väl synlig på vägen en liten bit nedanför smedjan. Några buskar i en vägkrök skymde smedens förehavande för Truls. När så Truls kom skramlande vägen fram fick han förstås syn på den användbara hästskon, ptroade åt hästen och hoppade av vagnen för att ta vara på hittegodset. Ja, hur det gick är inte svårt att förstå, men vilket som osade värst, lukten från det förbrända skinnet i handen eller Truls svaveldoftande eder, är svårt att säga. Tur för smeden var nog att han med sitt elaka och skadeglada flin höll sig ur synhåll för Truls. Denne var nu alltför plågad av brännskadan och var dessutom i vanliga fall en fridens man, annars hade det säkerligen blivit dråp i hastigt mod!

Julbrännvinet

En gång hade Lindström rest in till Skara för att köpa sitt julbrännvin. Han hade den här gången kommit iväg alldeles i sista stund, ty det var sista dagen ”Bolaget” var öppet före julhelgen. Kö hade det också varit vid butiken, så när Lindström väl handlat, var det stängningsdags. Det nalkades också tiden för Stenstorpstågets avgång mot Broddetorp, så smeden traskade Järnvägsgatan rakt ner mot stationen. Ishalt var det och sandning av gator och trottoarer var det inte så noga med på den tiden.
Då Lindström tyckte det var bekvämare och säkrare att bära på det sättet hade han trätt sin knölpåk genom handtagen på den randiga tygnattsärken med litrarna och bar så med påken över axeln, varvid nattsärken vilade mot skulderpartiet liksom en ryggsäck. Sakta och försiktigt gick smeden sin väg fram i folkträngseln. Men vad nyttar väl försiktighet, när ett oblitt öde vill annorlunda än man själv! Just utanför apoteket hände katastrofen, och inom bråkdelen av en sekund låg smeden pladask på trottoaren under det nattsärken gjorde en luftfärd för att sedan med kraft slå i gatstenarna och förkunnande sin landning med det hjärtskärande ljudet av krossat glas.
Hjälpsamma människor fick snart Lindström på fötter igen och någon större skada hade han synbarligen inte tagit. Väl uppe linkade han genast fram till den nu genomvåta och av den svenska nektarn kraftigt doftande nattsärken. Det behövdes endast en blick ner i den öppnade väskan för att konstatera att samtliga flaskor voro i kras. Hela julfröjden hade flutit ut i rännstenen, här och var bildande små pölar. Rädda vad som räddas kan, tänkte Lindström, föll på knä och sörplade i sig vad som gick att komma åt. Nog var brännvinet uppblandat med diverse ovidkommande partiklar, men lite lort rensar magen, heter det ju.
Det blev förstås en trist julhelg för körkesme’n, men det var just ingen som ömkade honom så särdeles. Han hade drivit med så många och ställt till så mycken förargelse i sin dag, så de flesta tyckte att det inte var mer än rätt åt honom.