Fattigstugan
Fattighus, 12 ½ * 8 ¾ * 2 ¾, innehåller stuga, förstuga, kammare, spis och bakugn.
Stugan
låg mitt för Böljan. Fatistôva har sedan sin tillblivelse i slutet av 1860-talet hyst
bl.a. följande invånare:
Enkan Cajsa Andersdotter f1805
Enkan Maria Jonsdotter f1811
Enkan Annika Bengtsdotter f1801
Olof Brink Svarvel f1808
Enkan Maja Månsdotter f1820
son Gustaf Petter f1851
Enkman Johannes Andersson f1823
Cajsa Johansdotter f 1839 finns †1879 oä dotter Johanna Kristina Lindström f1864
dr August Andersson f 1850
dr Johannes Andersson f1823
Fagerman enka Cajsa Jonsdotter f1807 kom 73 enligt fattigvårdens protokoll dotter Anna Cajsa Larsdotter 1842
Josefina fanns här 1878 och hon får en säng 1881 för 1.50
Sotning av fattigstugan belöpte sig på 1,25 1873, och gör det även 1875
men betalar då 1,50, samt målar om stugan för 6 kr. Betalade arrendet för
platsen där fattigstugan stod med 5 kr 1876, nu reparerar man fattigstugan med
timmer för 12,80 samt lister 1,25 och kalk för 30 öre, körslor för reparation av
köket 1 kr och 13½ dagsverken 20.25. Tre lass torv till Fattigstugan belöpte
sig 1877 till 6 härtill 2 lass stubbar för 2 kr. Köper 200 murtegel för
12,50, som Per Lundberg i Anderstorp sedan murar för 8 och Gustaf Krut är
hantlangare åt för 3,75;
Från mtl 1882 hämtar vi'
Fattigstugan |
|
Maja 20 |
|
|
Johannes 23 |
|
|
Anna 42 |
|
|
Olof 08 |
|
|
Johanna 64 |
|
|
Kajsa 07 |
|
|
Anna 73 |
|
|
Johannes Sandberg 11 |
|
|
Lars 63 |
Flinta finns här 1885
Fatisa sedd ur hfl under 80-talet.
Johannes Sandberg f1811 och hans son Lars Johan och fru med hennes döttrar
och sonen Emil
Olof Brink f1808
Maja Månsdotter f1820 med son Gustaf Pettersson f1851
Johannes Rumpes Andersson f1823
Pigan Johanna Kristina Lagerström f1864
Cajsa Fagermanskan Jonsdotter f1807 med dotter Anna Cajsa f1842 och dotter dotter
Anna Charlotta
pigan Johanna Kristina Pettersdotter f1865 med son Carl Johan f1885 och Gustaf
Ludvig f1889
Anna Charlotta Bökman f1855 med sina två döttrar.
Knart Adam Johansson f1840
Maria Charlotta Jonsson f1867 med son Oskar Emil 1889
Johanna Björkman finns här 1881.
1883 är det dags för muraremästare P Lundberg att reparera fattigstugan
för 12, en tunna kalk för 2.20 spik,0.30, bräder 75; Härtill lagas
dörren. 1884 reparerar man brunnen för 7 kr
Det finns en Pettersson Sarvel som dör 1884 och som får en kista för 5 och
en svepning för 1.38.
1891 går det åt mycket ved till fattiga P Lundberg, Gustaf Jonsson i
Sörgården och Besgården levererar.
Fagermans Anna Fajermansa och dotter
Fagermans Anna var dotter till Fagerman, som hette Lars i förnamn. Om hennes
förflyttning heter det i ett kommunalstämmoprotokoll av den 6 maj 1873:
"På fråga
om huru det skulle ställas med familjen Fagerman i Bjellum beslutades, att sedan Enkan
Fagerman överlämnat sina tillhörigheter till kommunen får hon sedan inflytta i Bolums
fattighus, ävensom hennes yngsta dotter med hennes oäkta barn".
Således flyttade
då samtidigt tre generationer Fagerman in i fattigstugan, varav den senaste hette Lotta.
Dågga Kajsa
Dågga-Kajsa hade varit gift och haft en dotter, som såldes som slav till Tyskland.
Hon bodde i en stuga mitt för Böljan, byns förutvarande fattigstuga
berättade Hji. Dågga Cajsa f1839-11-30 i Häggum
Dågga Kajsa hade som änka, sjuklig och orkeslös inkvarterats i fattigstugan. Gumman
kryade emellertid så småningom på sig så pass att hon t.o.m. fick giftastankar. En man
från fattigmansbyn Raby blev hennes utvalde och flyttade även till henne i fattigstugan.
Det blev emellertid ej mer av då denne där kom att bli bekant med en annan änka,
sockenunderstödda lägenhetsägarinnan Ärligs Kajsa, som bodde i en särskild stuga i
samma "kvarter". Denna var ju något "för mer" och deras bekantskap
beseglades en vacker dag genom prestens välsignelser. Den man som härmed trädde i
brudstol var i orten känd under namnet Rumpen eller Rumpa Johannes.
Dågga Kajsa var emellertid svartsjuk på sin rival och hade ingen ro om kvällarna
utan gick utanför och våndades och spionerade. Så även aftonen efter det hennes
grannar varit nere hos prästen, men då inträffade att den nyblivna makan fick se hennes
ansikte genom fönsterrutan och blev rädd samt föll och bröt benet av sig. Efter denna
olyckshändelse repade sig Ärligs Kajsa aldrig utan fick gå stödd vid käpp hela sitt
återstående liv. Ärligs Kajsa var från och med nu allvarligt rädd för
Dågga Kajsa
och fruktade, att denna genom förgöring och dylikt skulle göra henne än olyckligare,
och när det senare inträffade, att det barn den förra skulle få ej kunde framfödas
utan ruttnade från henne, var hon viss om, vem hon hade att tacka därför. Till denna
Ärligs Kajsas tro på den andras skuld bidrog nog i ej ringa mån, att Dågga
Kajsa fått
sitt namn därav, att hennes man under sin sjukdom kommit överens med en arbetskamrat om,
att han efter sin väntade död skulle för denne uppenbara platsen för en enligt sägnen
gömd skatt, genom att trampa en stig i daggen ett löfte, som han också infriade
och som gav upphov till ett på 1870-talet mycket uppmärksammat fornfynd i trakten.
Dågga Kajsa blev vid ett tillfälle svårt sjuk och kommunalordföranden
(undert. farfar (Lessen kallad)) ansåg sig ej försvarad med annat än att hon forslades till
lasarettet. Då det blev fråga härom, satte sig emellertid gumman på tvären och ville
ej iväg med mindre än att hon fick taga med sig sin enda höna. Det blev nu intet annat
för ordf. än att ikläda sig utfodringen av hönan och med tvång föra gumman till
lasarettet.
Surkes Sorkes Johanna
Sorkes Johanna bodde med en barnunge i fattigstugan. Hon hade tjänat i Munkgården och
råkat i olycka för en där boende inspektor, som så fort han hann säges ha skaffat
sådana inhyseshjon till världen.
Flentes Flint voro bosatta på åtskilliga ställen inom socknen innan de slutligen hamnade
på fattigstugan. Flinta var en från annan ort inflyttad person av en dålig sort, vilken
ej ville ärligt och anständigt förtjäna sitt bröd, gumman gick omkring och
"klente bakåmma" och "dotera va hora". När det gällde att få tag i
det de ville ha eller behövde, var det ej fråga om någon blygsel. Sålunda gick gumman
en gång omkring i stugorna och talade om, att mannen hennes hade "drat i
skojen, hatt trasia böxer å fôrfrust dä lella han hadde" samt bad om
"isterhinner å vira um dä" med. Att hon fick det begärda den gången,
på många ställen, och kunde samla sig ett välsmakande förråd flott är tämligen
säkert men det var naturligtvis ej gott att sedan komma igen. För att försörja
vissa karlar och såmedelst skaffa sig deras ynnest, kunde gumman komma med de mäst
befängda yttranden och berättelser: "Vi va te skreft en sônda, far å ja
på dänn tia så ja lite bäter ut, fôrstårse å när vi jeck hem lufsa ja
fôre å han lufsa ätter å när vi kåm hem, så hävde-n mäk i sänga".
Och en annan gång: "Vi hade ont um plass i stuva å pôjken feck ligga skafôttes
mä uss. Män tror I ente pôjkaurslingen begrep nô ? En kväll sa han: "Sa I
bläxa ikväll mä far, så sa ja ta på mäk min lelle päls ?" Flinta och hans
familj besvärade i över femtio års tid socknen på olika sätt genom att vilja "ha
å ha" och "ta å ta". Början gjordes 1845 då Flink hos KB begärde, att
socknen för någon tids vård av sjuka fattighjonet Sara Andersdotter Sjödal skulle
åläggas att till honom utge dennas efterlämnade stuga. Sockenmännen bestredo dock
Flinks
krav å socknen ifråga om stugan på den grund att Sara, innan hon av socknen erhöll
understöd, varit skyldig att till denna avträda sin egendom. Däribland stugan, och
menade, att Flinta för sin vård av henne blivit tillräckligt gottgjord genom att han med
sitt hushåll under tiden kostnadsfritt fått bo i stugan. Vidare framhölls att
Flink och
hans hustru båda voro arbetsföra samt i sina bästa år och att socknen ej var skyldig
att sörja för bostad åt dem och deras barn.
Svarvel
Under 1880-talet bodde i fattigstugan två skomakare, varav den ene hette Sandberg och
den andre kallades Svarvel se förut men någon konkurrens dem emellan kom
icke ifråga, den ene var grovskomakare och den andre Svarvel finskomakare.
Svarvel, hade gått omkring i bygden och svarvat trätallrikar och skålar, därav namnet.
"Dä finns inga mä så vackra pinketu sum mäk å lella munersa", lyder
ett ordstäv efter Svarvel.
Svarvel var finskomakare dessutom
och hette Olof Brink f1808 och dog 84..
fr Svenljunga 64 till Tomten kvarstannar där till p 287 77
fr 272 77 t Fatisa Askebacken
¶
Älis-Kajsa o Svarvel :
Då Olof Pettersson, som för närvarande bor hos Ärligs änka lagligen blivit
kallad till
inställelse i dag inför kommunalnämnden för att åläggas skaffa sig laga
försvar men det
oaktat uteblivit, beslutades, att han skulle få tre veckors anstånd för att
skaffa sig laga
försvar, efter vilken tid skrivelse till Toarps socken avsändes med begäran
om hans
avhämtande.
// K O S 1865 1/2.
Anm.
Olof Pettersson var troligen densamme som i orten gick under benämningen ”Svarvel”.
Mannen, som sedan bodde i fattigstugan, var utan stadigt hemvist och
uppgives även ha
varit bosatt å Stommen och i Tomten.
Svarvel tjänstgjorde i denna del av socknen som ”kutte” samt anlitades såsom
dödgrävare
för understödstagare och forslade självspillingar till graven. Han var en
stor suput.
Äli-Kajses
Fattigstat till Ärligs änka beviljades mot det att hon låter förskriva sina
tillhörigheter till
kommunen.
// G Ason 1867 15/10
¶
Dä finns inga mä så vackra pinketu' sum mäk å lella munersa", lyder ett
ordstäv efter
Svarvel,
|
Sandberg Fines, Kosa Sannbärj och Fina.
Sandberg var grovskomakare och hade med en minderårig son, som sedan flyttar ut till
Fines i Hästhagen.
Sandberg hade en underårig son vid namn Johan, som var med honom där. Vid den tiden
kom även en piga vid namn Fina dit. Denna hade råkat i olycka för manfolk och vistades
där endast en kort tid, innan hon åter kunde ge sig ut och tjäna sitt bröd.
En dag kom kommunens ordförande, som tillika var fattigvårdsföreståndare på
inspektion och råkade då han gläntade på dörren till Finas rum få se vad där inne
försiggick. Fina hade fått in till sig Sandbergs pojke och vad de höll på med behöver
icke sägas det höll på att ske en ny olycka. Ordföranden blev naturligtvis
rasande och förehöll Fina det orätta i att förleda en ung pojke. "Synd
orätt! Pojken har gått och läst och är gammal nog - han behöver läras!"
- "Dä ä så mö, så du kan!" sa ordföranden då bara och insåg det hopplösa
i att komma till rätta med en sådan kvinna. Denna "lärdom" resulterade
emellertid i att pojken, så fort han blev därtill gammal nog, gifte sig med Fina. På
grund av omständigheterna kring detta äktenskap feminiserades Sandberg och erhöll
tillnamnet Finell.
Sjärnesa.
Stjärneskan, hade först varit gift och sedan bott ihop med Marsa Gustaf. Hon hade en
dotter som var karamellbagerska i Skara samt varje gång kommunalordföranden var i staden
skickade med karameller såväl till gumman, som ordförandes barn. Denna dotter lämnade även
pengar till gummans underhåll.
Gulle bodde först innan någon ville ta in honom i sitt hus i fattigstugan, så lusig
och eländig var han. Slutligen skulle han då få bo till Flinkes under villkor att man
först gjorde honom väl ren från ohyra samt skaffade honom nya, rena kläder. Det var
inte gott få någon som ville åta sig att göra gubben ren från ohyra och lort, men
slutligen läto tvenne soldater, Grönkvist och Blom övertala sig därtill. Så inpyrd av
orenlighet var emellertid mannen, att soldaterna därvid måste använda rotborstar och
på vissa ställen, såsom mellan benen, rakknivar. Nyrakad och nyskurad, överlämnades
sedan gubben naken i Flinka Kristins händer.
Kaxesa m. son.
Dammen.
Knart-Adam.
Kruta-Buss.
Källsa.
Stugan revs vid tiden för laga skiftet och kvinnan flyttade då till sin på
Askebacken boende syster måste efter dennas död omhändertagas av kommunen samt dog
inackorderad i Munkatorp.
Laffa - Frans
var den siste som bodde på fattigstôva innan den revs på 1930-talet, där
Laffa Frans en gång hade skatteuppbörd.
Ett utdrag ur församlingsboken om flyttbevis för hans Norrlandsresor
Uppslag i Förs. - boken 249
1. Att Frans Emil Andersson - Rönn
2. är född den 23 sept. år 1878 (sju - åtta )
3. i Bolums församling i Skaraborgs län, är svensk medborgare,
4. betygar: Bolums församling i Skaraborgs län
5. den 27/10 år 1944. |
Ferdinand Högberg kyrkoherde v. pastor Komminister Kyrkoadjunkt Pastoratsadjunkt.
Laff Anders och Anna hade en son och en dotter.
Sonen försörjde sig hela livet med gårdsfarihandel. Han hade länsstyrelsens
"rättighet". Han bodde större delen av sitt liv i Norrland. Hans liv vittnar
både om klokhet och god psykologisk blick. Något nyttigt arbete utförde han sannolikt
aldrig, men levde gott och blev tjock och frodig i alla fall. Frans "Laffa Frans"
bodde som äldre i Bolums fattigstuga och var granne med målare Skog. Frans dog på
50-talet varefter stugan såldes och revs.
Laffa Johan
kom från Upplandsgatan
efter hustruns död flyttade Johan hit på Askebacken och bodde här några år, men slutade sina dagar som inackorderad i
Vackerstorp, men han dog nog på fattigstugan. Han levde på
understöd av kommunen samt tiggeri. Kommen till en stuga kunde han sitta i
timmar och tala om hur duktig arbetare han varit i sin dag. Man fick ofta be
honom gå, men det hjälpte inte de, brukade man fråga honom varför han slog
ihjäl sin käring med steklaggen. Då lommade gubben av. Huruvida denna
beskyllan äger grund är tvivelaktigt. På den tiden var han ute som rallare,
har han ett människoben insytt i rocken, detta för att förhindra att att han
blev lusig.
Efter Rönns död januari 1951 ansågs dessa så obetydliga att offentlig
auction ej kunde hållas. Men kostymen och skorna skulle få gå till Skoges,
som utfört arbete åt den avlidne. Möblerna fick han ta till bränsle.
1900
Anna Cajsa Larsdotter f1842 med oä Maria Elvira Bäckman f1887
Adam Johansson f1840 återkom fr det obefintliga 10 1935 beviljades anslag
och inkallades Blomstrand för att reparera stugan där Laffen bodde, |
Från inkomsterna visar det sig att de i behållning från föregående år
hade 96 kr, för brännvins utskänknings medel 29 och enligt mantalet 161.
Av allmosorna 1873 noterar vi att Smedens enka i Bjellum (Greta Blommesases), Kaxes enka (Kaxesa), Greta i Gatan Bjellum (Svenna Greta), Lilla mjölnersa
(f1810), Lena Andersdotter (Lilla Lena) på Korsbacken, Murkens? enka, Lotta
Adeberg?, Disens enka (f1806), Lisa Granat f1827, Bolla Rehn, Dahlbergs enka,
Johanna Snygg, Fagermans enka, Gustafs enka i Fåfängan (Skitare Kajsa), Jonses
enka får 50 öre vardera samt 5 kappor råg och havre. Hovs by som egen socken.
Bolums, Bjellums och Bolumtorps byar samt det enstaka hemmanet Vässtorp
utgjorde fordom själva Bolums socken.
Hovs by och de s.k. lövhemmanen, d.v.s. Brestorp och Säckasten m.fl., som nu
höra samman med denna, hade för något över ett århundrade sedan mycket litet
gemensamt och det är sedan de helt uppgingo i den samma.
Medan de först nämnda byarna hade sin egen kyrka i Bolum, hörde Hov i sådant
avseende samman med Broddetorps socken i Gudhems härad och det var endast ifråga
om tings och andra med häradsindelningen sammanhörande ärenden som man hade
något gemensamt med varandra, ty Hov hörde liksom Bolum till de 365 sjöarnas
land eller Valle härad.
Det kan kanche mot det sagda invändas, att Hov och Bolum även förut hade en hel
del mera gemensamt med Bolum, i det de dessutom tillhörde samma pastorat – men i
det fallet utgjorde Hov inget undantag från pastoratets övriga byar i Hornborga
och Sätuna socknar.
Däremot skall villigt erkännas att sammanbyggandet av pastoratets fyra kyrkor år
1821 närmade Hovs by till Bolum, i det att byn därefter fick mindre saker
gemensamma med Broddetorp.
Det var för resten vid det laget ej långt borta, att även Broddetorps sockens
övriga byar anslutit sig till en gemensam socken med Bolum med kyrka inom den
senare, varom skall berättas i annat sammanhang.
Det förhållandet att Hovs by såsom gemensam socken med Broddetorp ej tillhörde
Gudhems härad, upplyser om att häradsindelningen måste vara äldre än den
kyrkliga indelningen, ty i motsatt fall hade man naturligtvis ej delat på
socknen.
Efter sammanbyggnaden av kyrkorna kom Hovs by tack vare häradsintressena att
allt mer föras ihop genom gemensamma val av nämndemän och andra funktionärer och
vid kommunindelningen 1863 blev Hov och Bolum en kommun med vissa förbehåll
eller undantag, varav det viktigaste var att Hov och Bolum skulle ha var sin
särskilda fattigvårdsföreståndare, men eljest voro nästan alla val och ärenden
gemensamma.
De obetydliga kostnader man den tiden lade ned på de fattiga ville Hovsborna ha
för sig själva av fruktan för att av socknen i övrigt med dess större antal
fattiga tillföras högre avgälder.
En sak som kanche också något bidrog till bibehållandet av denna ordning var
socknens spannmålsmagasin, i vilket Hov ingen del hade och vari de av okända
skäl ej ville ingå.
S.k. ”hopasöl” tilltalade dem som man kan förstå inte, och de sågo hälst att få
vara sig själva i alla stycken. Detta vunno de nu också på, i det utdebiteringen
i Hov till de fattiga alltid var låg och ibland ingen.
I början av 1880-talet inträffade emellertid att man i Hov kom att frukta för
att få några mindre besuttna individer på halsen, och då nu – liksom enligt vad
man uppger flera gånger förut, fast med avslag – den frågan väcktes om
sammanslagning av de båda kommunerna eller fattigvårdsområdena, så tackade man
inte nej utan förslaget gick igenom, och så blev den knappa sex hemman starka
kommunens saga all.
Protokollet över det historiska beslutet, som fattades den 30 okt 1883 är av
följande lydelse :
”§ 1. Företogs den väckta frågan rörande Bolums och Hofs fattigvårdssamhällens
förenande till ett gemensamt, varom de närvarande hade olika åsikter, så att
röstning måste företagas och utföll denna så att 276 röster voro emot och 333
röster voro för förenande, och blev således beslutat att Bolums och Hofs
kommuner kommer att förenas till ett gemensamt fattigvårdssamhälle”.
Kommunalordförande vid denna stämma var förf. farfader Anders Eriksson i
Uddagården.
---------------
Som synes är det inte endast nu för tiden man verkat för skapandet av större
enheter på det kommunala området.
Huru Hofs by blev eget fattigvårdsområde.
Broddetorps socken i Gudhems härad omfattade sedan urminnes tider även Hofs by
och de s.k. lövhemmanen eller Brestorp, Säckesten, Ramstorp, Korstorp,
Jägartorp, Korpatorp och Pilhult, vilka senare lågo i Valle härad.
En ändring härutinnan söktes emellertid år 1855 och blev genom kungl.
befallningshavandes utslag den 28 juni s.å. fastställd, och om huru därvid
tillgick samt om orsakerna till skilsmässan lämnar sockenstämmoprotokollen från
denna tid fullständiga upplysningar.
Början gjordes med att hemmansägarna i den del av socknen, som låg i Gudhems
härad till sockenstämman (gemensam för pastoratet) ingav en skrift, innehållande
påståenden i berörda avseende och motiverad med att den för socknens
vallehäradsdel utgående andelar i böter, stämmoböter och andra inkomster alltid
blivit mottagare av fattigvårdsstyrelsen i Bolums sockens fyra rotar och aldrig
kommit fattigvården i Broddetorp till godo.
I anledning härav frågade Pastor om Bolums sockens rotar godvilligt ville ingå
på att intaga Hofs by och lövhemmanen, som egentligen hörde till deras socken,
uti gemensam fattigvård.
Härtill svarades emellertid ”Neij!”
Därnäst frågade Pastor Hofs byamän och ägarna till lövhemmanen om de själva
ville utgöra eget fattigvårdsområde. Även härtill svarades ”Neij!”
Med anledning härav tillsade Pastor kärandena, att om de ville få detta mål
avgjort, skulle de vända sig till KB befallningshavande i Skaraborgs län.
Så skedde också och vid sockenstämma den 22 april förekom till behandling K.B:s
remiss av Broddetorps sockens dit ställda ansökan i nämnda ärende, vilka av
Pastor upplästes.
Härefter uppfordrade denne Bolums sockenmän, att avge sitt svar uti
ifrågavarande mål, och framlämnade därvid fanjunkaren vid Kungl. Skaraborgs
regemente indelningshavaren L.J. Forsblad följande av honom och åtskilliga ägare
och innehavare av hemman inom socknen underskrivna anförande till protokollet.
”Ödmjukast anförande. Vid den till idag utlysta gällstämma med Broddetorps
församling, få undertecknade Bolums sockenmän anföra följande mot den ansökning,
som en del av Broddetorps sockenmän anföra följande mot den ansökning som en del
av Broddetorps sockenmän gjort hos Konungens befallningshavande i Länet,
innefattande påstående att Bolums socken ålägges, att i sin fattigvård upptaga
och för framtiden förena Hofs by och de så kallade lövhemmanen, såsom belägna
uti Bolums socken, och hava sökandena till skäl för hemställningen härom
andragit, dels att fattigvårdsstyrelsen uti Bolums socken uppbär de stämmoböter
och saköremedel, som inflyta från Hofs by och lövhemmanen och dels att från
Bolums socken skulle hava på Hofs utmark bosatt sig en mängd avsigkomna
familjer, vilka fallit Broddetorps socken till last.
Kungl. Maj:ts nådiga förordning av den 25 maj 1847 föreskriver visserligen att
varje socken skall underhålla sådana dess medlemmar, som av bristande
arbetsförmåga och i saknad av utvägar till uppehälle icke kunna försörja sig
själva, men tillåter ock att flere socknar inom samma församling må förena sig
om gemensam fattigvård.
- På grund härav synes det dock vara tillåtet, att inom samma församling göra
vilken
indelning som hälst vis á vis fattigvårdsdistrikten, blott ändamålet vinnes
nämligen de fattigaste nödtorftiga försörjning. Och då från urminnes tider Hofs
by tillsammans med lövhemmanen och Broddetorps socken varit indelade till
gemensam fattigvård, samt fråga om dess skiljande icke väckts genast efter det
1847-års kungl. författn. Om fattigvården i riket trätt i verksamhet, bestrida
vi nu helt och hållet sökandenas påstående under förklarande tillika, att Bolums
fattigvårdsstyrelse skall till Broddetorps sockens fattigvård överlämna influtna
och framdeles inflytande stämmoböter och saköremedel som densamma kan tillfalla
från medlemmar inom Hofs by och lövhemmanen.
- Vad återigen angår hemmantalet så uppge sökandena, att Hofs by och lövhemmanen
utgöra 6 5/8 mtl. Broddetorps socken utgör även 6 5/8 mtl.
– Om nu Broddetorps socken kan från Hofs by och lövhemmanen skiljas och således
komma att hålla ensam fattigvård, så synes oss även Hofs by och lövhemmanen, som
till hemmantalet är lika och, ehuru belägna inom Bolums socken äro därifrån
avlägset liggande, kunna ock ovillkorligen böra bilda särskild fattigvård,
synnerligen som Hofs byamän och lövhemmanen själva äro vållande till den av
sökandena åberopade inflyttningen eller bosättningen av mindre bemedlade
familjer på Hofs utmark, enär det varit ägarnas ovillkorliga skyldighet att till
sådana personer icke upplåta mark till bosättning.
– Bolums socken, utgörande cirka hälvten av hela Broddetorps församling har
redan så stor fattigvård att fattigvårdsstyrelsen har fullt upp med göromål för
att kunna som sig bör vårda dess fattige. Broddetorps kyrka d. 22 april 1855.
L. J. Forsblad.
För 1 mtl Korsgården. Johannes Eriksson. 1 mtl Päregården.
Maria Gustafsdotter. Besgården. 1 3/4 mtl
Sven Jönsson Vässtorp 3/4 mtl.
Anders Lorentsson Munkagården. 1 mtl.
Jonas Johansson 1 mtl Samuelsgården.
Johannes Pettersson 3/4 mtl Gästgivaregården.
Anders Pettersson för 1/2 mtl.
Lars Pettersson 1/4 mtl Kärragården.
Johannes Eriksson 1/4 mtl Änkegården.
Pehr Pettersson 3/4 Änkegården.
Pehr Andersson 3/4 Olof Esbjörnsgården.
Carl Pettersson 1/2 Lars Nilsgården.
Johannes Johansson 1/2 Bältaregården.
Johannes Larsson 1/4 Källegården.
Johannes Pettersson 1/8 Tomten. Härefter infordrade Pastor ägarnes av Hofs bys och de så kallade lövhemmanens
yttrande, då de förklarade, att de önskade få framdeles äga gemensam fattigvård
med Broddetorps socken.
Sedan framställdes frågan till Broddetorps sockenmän, vilket svaromål de vilja
avgiva på det anförda av Bolums fyra rotars, som hitintills haft sin enskilda
fattigvård med Broddetorps socken. Dessa svarade, att de endast förnya de skäl,
som de till konungens resp. befallningshavande uti sin ansökning anfört och att
det är för dem likgiltigt, om Hofs by och de så kallade lövhemmanen får gemensam
fattigvård med de övriga rotarna i Bolums socken eller om Hofs by och
lövhemmanen skola äga en särskild fattigvård, endast med det förbehåll, att Hofs
by och lövhemmanen bliva i fattigvården skiljda från Broddetorps socken i
Gudhems härad.
Vid justeringen av detta protokoll i Broddetorps kyrka den 29 april begärde
ägarna till lövhemmanen, Jonas Eriksson i Brestorp för 1/4 mtl, Petter Andersson
i Säckesten för 1/4 mtl,
Carl Ekenberg i Korstorp för 1/4 mtl, Johannes Dalberg i Ramstorp för 1/4 mtl
och Johannes Pettersson i Pilhult för 1/8 mtl att till protokollet få intaget
deras skriftliga anförande, som här ordagrant upptages:
”Vi undertecknade få härmed avgiva våra påståenden, att vi vilja vara med
Broddetorps socken i gemensam fattigvård, vilken socken ligger uti Gudhems
härad, som vi varit från urminnes tider, men om så är, att konungens höga
befallningshavande finner skäligt att bevilja broddetorpsbornas påstående till
skiljnad uti fattigvården ifrån Hofs by och lövhemmanen eller efter som häradet
går, så få vi undertecknade ägare och innehavare av lövhemmanen påstå att vi
icke kunna ingå på att vara i gemensamhet med endast Hofs by om fattigvården av
det skäl, att det bliver för oss för svåra utgifter årligen till så många
fattighjon, som äro boende på ägorna till Hofs by, utan vi anhålla ödmjukast om
att vi kunde få bliva i gemensamhet med Bolums socken eller ock att var och en
får ansvara för dem, som bo på deras ägor att de icke komma någon annan till
last”. Förestående voro de enda med den lilla ”kommunen” enskilt hållna
”kommunalstämman”. Sådana höllos i övrigt gemensamt med Bolum, vars ordförande
också var dess.
Som man kan förstå var Hov endast särskilt fattigvårdsdistrikt och den å många
ställen i protokollen förekommande beteckningen av ”kommun” i själva verket
litet missvisande. S. S. Pr. i Bp. 1855 5/8 :
Ordföranden i Bolums sockens fattigvårdsdistrikt Johannes Eriksson i Päregården
hade begärt denna sockenstämma, som i dag åtta dagar sedan å predikstolen
utlystes, att, enligt K.B:s utslag den 28 sistlidne juni, som bestämmer att Hofs
by och lövhemmanen skola deltaga och inträda uti Bolums sockens
fattigvårdsdistrikt samt skiljas från Broddetorps sockens fattigvård, höra å
Bolums sockens vägnar ägarna och innehavarna av Hofs by och lövhemmanen om de
icke inom sig vilja utgöra ett särskilt fattigvårdsdistrikt, varpå de svarade
”nej”, dock förklarade ägarna av lövhemmanen, att de äro i den händelse
beredvilliga, att skiljas från Bolums sockens fattigvård, om Hofs by där bliver
intagen och de få utgöra ett särskilt fattigvårdsdistrikt.
Sam. Jungmarker. Som sist anförda protokoll utvisar blev KB:s utslag i enlighet med
broddetorpsbornas önskan – men man ville ej ha något gemensamt med Hof, varför
bolumsborna och antagligen även lövhemmanens innehavare på ett av
sockenstämmoprotokollen ej utläsbart sätt kommo överens om att sköta var och en
sin fattigvård under en gemensam styrelse, i vilken alltid invaldes en eller ett
par personer från Hof, vilka ägde att sörja för byns fattiga och sköta dess
räkenskaper.
Dessa skötte också sina uppdrag på ett så förtjänstfullt sätt, att icke blott
den hotande faran för byns ruin avvärjdes, utan så, att byn i
fattigvårdshänseende blev mycket bättre lottat än socknen och under en följd av
år ofta saknade utdebitering till de fattiga – en sak som i sinom tid medförde
att byn ej ville förena sig med socknen.
Framgången för Hof, som fattigvårdsområde redan under de första åren medförde
t.ex. att Bolumstorp ville separera från modersocknen, fast försöket i detta
avseende rann ut i sanden.
Även efter kommunalreformens genomförande bibehöll Hof sin ställning som
särskilt fattigvårdsområde och sammanslogs helt med Bolum först 1882. |
|