Fattigstôva Bolum

[ överordnad ] Start ] Ötorpet ] Blombacken ] Hästhagen ] Korsbacken ] Askebacken ] Marummarken ] Stomnadreven ] Oplacerade ] Knektamarken ] Vässtorpsmaden ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] [ Fattigstôva Bolum ] Kyrksmen Lindström ]
[underordnad] Inhyses i Bolum ]

Fattigstugan

Fattighus, 12 ½ * 8 ¾ * 2 ¾, innehåller stuga, förstuga, kammare, spis och bakugn. Stugan låg mitt för Böljan. Fatistôva har sedan sin tillblivelse i slutet av 1860-talet hyst bl.a. följande invånare:

Fattigstugan på 70 talet

Enkan Cajsa Andersdotter f1805
Enkan Maria Jonsdotter f1811
Enkan Annika Bengtsdotter f1801
Olof Brink Svarvel f1808
Enkan Maja Månsdotter f1820
  son Gustaf Petter f1851
Enkman Johannes Andersson f1823
Cajsa Johansdotter f 1839 finns †1879 oä dotter Johanna Kristina Lindström f1864
dr August Andersson f 1850
dr Johannes Andersson f1823
Fagerman enka Cajsa Jonsdotter f1807 kom 73 enligt fattigvårdens protokoll dotter Anna Cajsa Larsdotter 1842
Josefina fanns här 1878 och hon får en säng 1881 för 1.50 

Sotning av fattigstugan belöpte sig på 1,25 1873, och gör det även 1875 men betalar då 1,50, samt målar om stugan för 6 kr. Betalade arrendet för platsen där fattigstugan stod med 5 kr 1876, nu reparerar man fattigstugan med timmer för 12,80 samt lister 1,25 och kalk för 30 öre, körslor för reparation av köket 1 kr och 13½ dagsverken 20.25. Tre lass torv till Fattigstugan belöpte sig 1877 till 6 härtill 2 lass stubbar för 2 kr. Köper 200 murtegel för 12,50, som Per Lundberg i Anderstorp sedan murar för 8 och Gustaf Krut är hantlangare åt för 3,75; 

Från mtl 1882 hämtar vi'

Fattigstugan

Maja 20

Johannes 23

Anna 42

Olof 08

Johanna 64

Kajsa 07

Anna 73

Johannes Sandberg 11

Lars 63

Flinta finns här 1885 

Fatisa sedd ur hfl under 80-talet. 

Johannes Sandberg f1811 och hans son Lars Johan och fru med hennes döttrar och sonen Emil
Olof Brink f1808
Maja Månsdotter f1820  med son Gustaf Pettersson f1851
Johannes Rumpes Andersson  f1823
Pigan Johanna Kristina Lagerström f1864
Cajsa Fagermanskan Jonsdotter f1807 med dotter Anna Cajsa f1842 och dotter dotter Anna Charlotta 
pigan Johanna Kristina Pettersdotter f1865 med son Carl Johan f1885 och Gustaf Ludvig f1889
Anna Charlotta Bökman f1855 med sina två döttrar. 
Knart Adam Johansson f1840
Maria Charlotta Jonsson f1867 med son Oskar Emil 1889

Johanna Björkman finns här 1881.

1883 är det dags för muraremästare P Lundberg att reparera fattigstugan för 12, en tunna kalk för 2.20 spik,0.30, bräder 75; Härtill lagas dörren. 1884 reparerar man brunnen för 7 kr 
Det finns en Pettersson Sarvel som dör 1884 och som får en kista för 5 och en svepning för 1.38.
1891 går det åt mycket ved till fattiga P Lundberg, Gustaf Jonsson i Sörgården och Besgården levererar.

Fagermans Anna Fajermansa och dotter

Fagermans Anna var dotter till Fagerman, som hette Lars i förnamn. Om hennes förflyttning heter det i ett kommunalstämmoprotokoll av den 6 maj 1873:
"På fråga om huru det skulle ställas med familjen Fagerman i Bjellum beslutades, att sedan Enkan Fagerman överlämnat sina tillhörigheter till kommunen får hon sedan inflytta i Bolums fattighus, ävensom hennes yngsta dotter med hennes oäkta barn".
Således flyttade då samtidigt tre generationer Fagerman in i fattigstugan, varav den senaste hette Lotta.

Dågga Kajsa

Dågga-Kajsa hade varit gift och haft en dotter, som såldes som slav till Tyskland. Hon bodde i en stuga mitt för Böljan, byns förutvarande fattigstuga berättade Hji. Dågga Cajsa f1839-11-30 i Häggum 

Dågga Kajsa hade som änka, sjuklig och orkeslös inkvarterats i fattigstugan. Gumman kryade emellertid så småningom på sig så pass att hon t.o.m. fick giftastankar. En man från fattigmansbyn Raby blev hennes utvalde och flyttade även till henne i fattigstugan. Det blev emellertid ej mer av då denne där kom att bli bekant med en annan änka, sockenunderstödda lägenhetsägarinnan Ärligs Kajsa, som bodde i en särskild stuga i samma "kvarter". Denna var ju något "för mer" och deras bekantskap beseglades en vacker dag genom prestens välsignelser. Den man som härmed trädde i brudstol var i orten känd under namnet Rumpen eller Rumpa Johannes.

Dågga Kajsa var emellertid svartsjuk på sin rival och hade ingen ro om kvällarna utan gick utanför och våndades och spionerade. Så även aftonen efter det hennes grannar varit nere hos prästen, men då inträffade att den nyblivna makan fick se hennes ansikte genom fönsterrutan och blev rädd samt föll och bröt benet av sig. Efter denna olyckshändelse repade sig Ärligs Kajsa aldrig utan fick gå stödd vid käpp hela sitt återstående liv. Ärligs Kajsa var från och med nu allvarligt rädd för Dågga Kajsa och fruktade, att denna genom förgöring och dylikt skulle göra henne än olyckligare, och när det senare inträffade, att det barn den förra skulle få ej kunde framfödas utan ruttnade från henne, var hon viss om, vem hon hade att tacka därför. Till denna Ärligs Kajsas tro på den andras skuld bidrog nog i ej ringa mån, att Dågga Kajsa fått sitt namn därav, att hennes man under sin sjukdom kommit överens med en arbetskamrat om, att han efter sin väntade död skulle för denne uppenbara platsen för en enligt sägnen gömd skatt, genom att trampa en stig i daggen – ett löfte, som han också infriade och som gav upphov till ett på 1870-talet mycket uppmärksammat fornfynd i trakten.

Dågga Kajsa blev vid ett tillfälle svårt sjuk och kommunalordföranden – (undert. farfar (Lessen kallad))– ansåg sig ej försvarad med annat än att hon forslades till lasarettet. Då det blev fråga härom, satte sig emellertid gumman på tvären och ville ej iväg med mindre än att hon fick taga med sig sin enda höna. Det blev nu intet annat för ordf. än att ikläda sig utfodringen av hönan och med tvång föra gumman till lasarettet.

Surkes Sorkes Johanna

Sorkes Johanna bodde med en barnunge i fattigstugan. Hon hade tjänat i Munkgården och råkat i olycka för en där boende inspektor, som så fort han hann säges ha skaffat sådana inhyseshjon till världen.

Flentes.

Flentes Flint voro bosatta på åtskilliga ställen inom socknen innan de slutligen hamnade på fattigstugan. Flinta var en från annan ort inflyttad person av en dålig sort, vilken ej ville ärligt och anständigt förtjäna sitt bröd, gumman gick omkring och "klente bakåmma" och "dotera va hora". När det gällde att få tag i det de ville ha eller behövde, var det ej fråga om någon blygsel. Sålunda gick gumman en gång omkring i stugorna och talade om, att mannen hennes hade "dra’t i skojen, hatt trasia böxer – å fôrfrust dä lella han hadde" samt bad om "isterhinner å vira um dä" med. Att hon fick det begärda – den gången, på många ställen, och kunde samla sig ett välsmakande förråd flott är tämligen säkert – men det var naturligtvis ej gott att sedan komma igen. För att försörja vissa karlar och såmedelst skaffa sig deras ynnest, kunde gumman komma med de mäst befängda yttranden och berättelser: "Vi va te skreft en sônda, far å ja – på dänn tia så ja lite bäter ut, fôrstår’se – å när vi jeck hem lufsa ja fôre å han lufsa ätter – å när vi kåm hem, så hävde-n mäk i sänga". Och en annan gång: "Vi hade ont um plass i stuva å pôjken feck ligga skafôttes mä uss. Män tror I ente pôjkaurslingen begrep nô ? En kväll sa han: "Sa I bläxa ikväll mä far, så sa ja ta på mäk min lelle päls ?" Flinta och hans familj besvärade i över femtio års tid socknen på olika sätt genom att vilja "ha å ha" och "ta å ta". Början gjordes 1845 då Flink hos KB begärde, att socknen för någon tids vård av sjuka fattighjonet Sara Andersdotter Sjödal skulle åläggas att till honom utge dennas efterlämnade stuga. Sockenmännen bestredo dock Flinks krav å socknen ifråga om stugan på den grund att Sara, innan hon av socknen erhöll understöd, varit skyldig att till denna avträda sin egendom. Däribland stugan, och menade, att Flinta för sin vård av henne blivit tillräckligt gottgjord genom att han med sitt hushåll under tiden kostnadsfritt fått bo i stugan. Vidare framhölls att Flink och hans hustru båda voro arbetsföra samt i sina bästa år och att socknen ej var skyldig att sörja för bostad åt dem och deras barn.    

Svarvel 

Under 1880-talet bodde i fattigstugan två skomakare, varav den ene hette Sandberg och den andre kallades Svarvel – se förut – men någon konkurrens dem emellan kom icke ifråga, den ene var grovskomakare och den andre – Svarvel – finskomakare. Svarvel, hade gått omkring i bygden och svarvat trätallrikar och skålar, därav namnet. "Dä finns inga mä så vackra pinketu’ sum mäk å lella munersa", lyder ett ordstäv efter Svarvel. Svarvel var finskomakare dessutom och hette Olof Brink f1808 och dog 84..

fr Svenljunga 64 till Tomten kvarstannar där till p 287 77
fr 272 77 t Fatisa Askebacken

Älis-Kajsa o Svarvel :
Då Olof Pettersson, som för närvarande bor hos Ärligs änka lagligen blivit kallad till
inställelse i dag inför kommunalnämnden för att åläggas skaffa sig laga försvar men det
oaktat uteblivit, beslutades, att han skulle få tre veckors anstånd för att skaffa sig laga
försvar, efter vilken tid skrivelse till Toarps socken avsändes med begäran om hans
avhämtande.
// K O S 1865 1/2.
Anm.
Olof Pettersson var troligen densamme som i orten gick under benämningen ”Svarvel”.
Mannen, som sedan bodde i fattigstugan, var utan stadigt hemvist och uppgives även ha
varit bosatt å Stommen och i Tomten.
Svarvel tjänstgjorde i denna del av socknen som ”kutte” samt anlitades såsom dödgrävare
för understödstagare och forslade självspillingar till graven. Han var en stor suput.

Äli-Kajses
Fattigstat till Ärligs änka beviljades mot det att hon låter förskriva sina tillhörigheter till
kommunen.
// G Ason 1867 15/10

Dä finns inga mä så vackra pinketu' sum mäk å lella munersa", lyder ett ordstäv efter
Svarvel,
 

Sandberg Fines, Kosa Sannbärj och Fina.

Sandberg var grovskomakare och hade med en minderårig son, som sedan flyttar ut till Fines i Hästhagen.
Sandberg hade en underårig son vid namn Johan, som var med honom där. Vid den tiden kom även en piga vid namn Fina dit. Denna hade råkat i olycka för manfolk och vistades där endast en kort tid, innan hon åter kunde ge sig ut och tjäna sitt bröd.
En dag kom kommunens ordförande, som tillika var fattigvårdsföreståndare på inspektion och råkade då han gläntade på dörren till Finas rum få se vad där inne försiggick. Fina hade fått in till sig Sandbergs pojke och vad de höll på med behöver icke sägas – det höll på att ske en ny olycka. Ordföranden blev naturligtvis rasande och förehöll Fina det orätta i att förleda en ung pojke. "Synd – orätt! Pojken har gått och läst och är gammal nog - han behöver läras!" - "Dä ä så mö, så du kan!" sa ordföranden då bara och insåg det hopplösa i att komma till rätta med en sådan kvinna. Denna "lärdom" resulterade emellertid i att pojken, så fort han blev därtill gammal nog, gifte sig med Fina. På grund av omständigheterna kring detta äktenskap feminiserades Sandberg och erhöll tillnamnet Finell.

Sjärnesa.

Stjärneskan, hade först varit gift och sedan bott ihop med Marsa Gustaf. Hon hade en dotter som var karamellbagerska i Skara samt varje gång kommunalordföranden var i staden skickade med karameller såväl till gumman, som ordförandes barn. Denna dotter lämnade även pengar till gummans underhåll.

Gulles - Anners.

Gulle bodde först innan någon ville ta in honom i sitt hus i fattigstugan, så lusig och eländig var han. Slutligen skulle han då få bo till Flinkes under villkor att man först gjorde honom väl ren från ohyra samt skaffade honom nya, rena kläder. Det var inte gott få någon som ville åta sig att göra gubben ren från ohyra och lort, men slutligen läto tvenne soldater, Grönkvist och Blom övertala sig därtill. Så inpyrd av orenlighet var emellertid mannen, att soldaterna därvid måste använda rotborstar och på vissa ställen, såsom mellan benen, rakknivar. Nyrakad och nyskurad, överlämnades sedan gubben naken i Flinka Kristins händer.

Kaxesa m. son.

 

Dammen.

 

Knart-Adam.

 

Kruta-Buss.

 

Källsa.

Stugan revs vid tiden för laga skiftet och kvinnan flyttade då till sin på Askebacken boende syster måste efter dennas död omhändertagas av kommunen samt dog inackorderad i Munkatorp.

Laffa - Frans

var den siste som bodde på fattigstôva innan den revs på 1930-talet, där Laffa Frans en gång hade skatteuppbörd.
Ett utdrag ur församlingsboken om flyttbevis för hans Norrlandsresor 

Uppslag i Förs. - boken 249
1. Att Frans Emil Andersson - Rönn
2. är född den 23 sept. år 1878 (sju - åtta )
3. i Bolums församling i Skaraborgs län, är svensk medborgare,
4. betygar: Bolums församling i Skaraborgs län
5. den 27/10 år 1944.

Ferdinand Högberg kyrkoherde v. pastor Komminister Kyrkoadjunkt Pastoratsadjunkt.

Laff Anders och Anna hade en son och en dotter. Sonen försörjde sig hela livet med gårdsfarihandel. Han hade länsstyrelsens "rättighet". Han bodde större delen av sitt liv i Norrland. Hans liv vittnar både om klokhet och god psykologisk blick. Något nyttigt arbete utförde han sannolikt aldrig, men levde gott och blev tjock och frodig i alla fall. Frans "Laffa Frans" bodde som äldre i Bolums fattigstuga och var granne med målare Skog. Frans dog på 50-talet varefter stugan såldes och revs.

Laffa Johan

kom från Upplandsgatan efter hustruns död flyttade Johan hit på Askebacken och bodde här några år, men slutade sina dagar som inackorderad i Vackerstorp, men han dog nog på fattigstugan. Han levde på understöd av kommunen samt tiggeri. Kommen till en stuga kunde han sitta i timmar och tala om hur duktig arbetare han varit i sin dag. Man fick ofta be honom gå, men det hjälpte inte de, brukade man fråga honom varför han slog ihjäl sin käring med steklaggen. Då lommade gubben av. Huruvida denna beskyllan äger grund är tvivelaktigt. På den tiden var han ute som rallare, har han ett människoben insytt i rocken, detta för att förhindra att att han blev lusig. 

Efter Rönns död januari 1951 ansågs dessa så obetydliga att offentlig auction ej kunde hållas. Men kostymen och skorna skulle få gå till Skoges, som utfört arbete åt den avlidne. Möblerna fick han ta till bränsle.

1900

Anna Cajsa Larsdotter f1842 med oä Maria Elvira Bäckman f1887

Adam Johansson f1840 återkom fr det obefintliga 10

1935 beviljades anslag och inkallades Blomstrand för att reparera stugan där Laffen bodde, 

Fattigvårdsstyrelsen

Från inkomsterna visar det sig att de i behållning från föregående år hade 96 kr, för brännvins utskänknings medel 29 och enligt mantalet 161.
Av allmosorna 1873 noterar vi att Smedens enka i Bjellum (Greta Blommesases), Kaxes enka (Kaxesa), Greta i Gatan Bjellum (Svenna Greta), Lilla mjölnersa (f1810), Lena Andersdotter (Lilla Lena) på Korsbacken, Murkens? enka, Lotta Adeberg?, Disens enka (f1806), Lisa Granat f1827, Bolla Rehn, Dahlbergs enka, Johanna Snygg, Fagermans enka, Gustafs enka i Fåfängan (Skitare Kajsa), Jonses enka får 50 öre vardera samt 5 kappor råg och havre.

Hovs by som egen socken.
Bolums, Bjellums och Bolumtorps byar samt det enstaka hemmanet Vässtorp utgjorde fordom själva Bolums socken.
Hovs by och de s.k. lövhemmanen, d.v.s. Brestorp och Säckasten m.fl., som nu höra samman med denna, hade för något över ett århundrade sedan mycket litet gemensamt och det är sedan de helt uppgingo i den samma.
Medan de först nämnda byarna hade sin egen kyrka i Bolum, hörde Hov i sådant avseende samman med Broddetorps socken i Gudhems härad och det var endast ifråga om tings och andra med häradsindelningen sammanhörande ärenden som man hade något gemensamt med varandra, ty Hov hörde liksom Bolum till de 365 sjöarnas land eller Valle härad.
Det kan kanche mot det sagda invändas, att Hov och Bolum även förut hade en hel del mera gemensamt med Bolum, i det de dessutom tillhörde samma pastorat – men i det fallet utgjorde Hov inget undantag från pastoratets övriga byar i Hornborga och Sätuna socknar.
Däremot skall villigt erkännas att sammanbyggandet av pastoratets fyra kyrkor år 1821 närmade Hovs by till Bolum, i det att byn därefter fick mindre saker gemensamma med Broddetorp.
Det var för resten vid det laget ej långt borta, att även Broddetorps sockens övriga byar anslutit sig till en gemensam socken med Bolum med kyrka inom den senare, varom skall berättas i annat sammanhang.
Det förhållandet att Hovs by såsom gemensam socken med Broddetorp ej tillhörde Gudhems härad, upplyser om att häradsindelningen måste vara äldre än den kyrkliga indelningen, ty i motsatt fall hade man naturligtvis ej delat på socknen.
Efter sammanbyggnaden av kyrkorna kom Hovs by tack vare häradsintressena att allt mer föras ihop genom gemensamma val av nämndemän och andra funktionärer och vid kommunindelningen 1863 blev Hov och Bolum en kommun med vissa förbehåll eller undantag, varav det viktigaste var att Hov och Bolum skulle ha var sin särskilda fattigvårdsföreståndare, men eljest voro nästan alla val och ärenden gemensamma.
De obetydliga kostnader man den tiden lade ned på de fattiga ville Hovsborna ha för sig själva av fruktan för att av socknen i övrigt med dess större antal fattiga tillföras högre avgälder.
En sak som kanche också något bidrog till bibehållandet av denna ordning var socknens spannmålsmagasin, i vilket Hov ingen del hade och vari de av okända skäl ej ville ingå.
S.k. ”hopasöl” tilltalade dem som man kan förstå inte, och de sågo hälst att få vara sig själva i alla stycken. Detta vunno de nu också på, i det utdebiteringen i Hov till de fattiga alltid var låg och ibland ingen.
I början av 1880-talet inträffade emellertid att man i Hov kom att frukta för att få några mindre besuttna individer på halsen, och då nu – liksom enligt vad man uppger flera gånger förut, fast med avslag – den frågan väcktes om sammanslagning av de båda kommunerna eller fattigvårdsområdena, så tackade man inte nej utan förslaget gick igenom, och så blev den knappa sex hemman starka kommunens saga all.
Protokollet över det historiska beslutet, som fattades den 30 okt 1883 är av följande lydelse :
”§ 1. Företogs den väckta frågan rörande Bolums och Hofs fattigvårdssamhällens förenande till ett gemensamt, varom de närvarande hade olika åsikter, så att röstning måste företagas och utföll denna så att 276 röster voro emot och 333 röster voro för förenande, och blev således beslutat att Bolums och Hofs kommuner kommer att förenas till ett gemensamt fattigvårdssamhälle”.
Kommunalordförande vid denna stämma var förf. farfader Anders Eriksson i Uddagården.
---------------

Som synes är det inte endast nu för tiden man verkat för skapandet av större enheter på det kommunala området.

Huru Hofs by blev eget fattigvårdsområde.
Broddetorps socken i Gudhems härad omfattade sedan urminnes tider även Hofs by och de s.k. lövhemmanen eller Brestorp, Säckesten, Ramstorp, Korstorp, Jägartorp, Korpatorp och Pilhult, vilka senare lågo i Valle härad.
En ändring härutinnan söktes emellertid år 1855 och blev genom kungl. befallningshavandes utslag den 28 juni s.å. fastställd, och om huru därvid tillgick samt om orsakerna till skilsmässan lämnar sockenstämmoprotokollen från denna tid fullständiga upplysningar.
Början gjordes med att hemmansägarna i den del av socknen, som låg i Gudhems härad till sockenstämman (gemensam för pastoratet) ingav en skrift, innehållande påståenden i berörda avseende och motiverad med att den för socknens vallehäradsdel utgående andelar i böter, stämmoböter och andra inkomster alltid blivit mottagare av fattigvårdsstyrelsen i Bolums sockens fyra rotar och aldrig kommit fattigvården i Broddetorp till godo.
I anledning härav frågade Pastor om Bolums sockens rotar godvilligt ville ingå på att intaga Hofs by och lövhemmanen, som egentligen hörde till deras socken, uti gemensam fattigvård.
Härtill svarades emellertid ”Neij!”
Därnäst frågade Pastor Hofs byamän och ägarna till lövhemmanen om de själva ville utgöra eget fattigvårdsområde. Även härtill svarades ”Neij!”
Med anledning härav tillsade Pastor kärandena, att om de ville få detta mål avgjort, skulle de vända sig till KB befallningshavande i Skaraborgs län.
Så skedde också och vid sockenstämma den 22 april förekom till behandling K.B:s remiss av Broddetorps sockens dit ställda ansökan i nämnda ärende, vilka av Pastor upplästes.
Härefter uppfordrade denne Bolums sockenmän, att avge sitt svar uti ifrågavarande mål, och framlämnade därvid fanjunkaren vid Kungl. Skaraborgs regemente indelningshavaren L.J. Forsblad följande av honom och åtskilliga ägare och innehavare av hemman inom socknen underskrivna anförande till protokollet.
”Ödmjukast anförande. Vid den till idag utlysta gällstämma med Broddetorps församling, få undertecknade Bolums sockenmän anföra följande mot den ansökning, som en del av Broddetorps sockenmän anföra följande mot den ansökning som en del av Broddetorps sockenmän gjort hos Konungens befallningshavande i Länet, innefattande påstående att Bolums socken ålägges, att i sin fattigvård upptaga och för framtiden förena Hofs by och de så kallade lövhemmanen, såsom belägna uti Bolums socken, och hava sökandena till skäl för hemställningen härom andragit, dels att fattigvårdsstyrelsen uti Bolums socken uppbär de stämmoböter och saköremedel, som inflyta från Hofs by och lövhemmanen och dels att från Bolums socken skulle hava på Hofs utmark bosatt sig en mängd avsigkomna familjer, vilka fallit Broddetorps socken till last.
Kungl. Maj:ts nådiga förordning av den 25 maj 1847 föreskriver visserligen att varje socken skall underhålla sådana dess medlemmar, som av bristande arbetsförmåga och i saknad av utvägar till uppehälle icke kunna försörja sig själva, men tillåter ock att flere socknar inom samma församling må förena sig om gemensam fattigvård.
- På grund härav synes det dock vara tillåtet, att inom samma församling göra vilken
indelning som hälst vis á vis fattigvårdsdistrikten, blott ändamålet vinnes nämligen de fattigaste nödtorftiga försörjning. Och då från urminnes tider Hofs by tillsammans med lövhemmanen och Broddetorps socken varit indelade till gemensam fattigvård, samt fråga om dess skiljande icke väckts genast efter det 1847-års kungl. författn. Om fattigvården i riket trätt i verksamhet, bestrida vi nu helt och hållet sökandenas påstående under förklarande tillika, att Bolums fattigvårdsstyrelse skall till Broddetorps sockens fattigvård överlämna influtna och framdeles inflytande stämmoböter och saköremedel som densamma kan tillfalla från medlemmar inom Hofs by och lövhemmanen.
- Vad återigen angår hemmantalet så uppge sökandena, att Hofs by och lövhemmanen
utgöra 6 5/8 mtl. Broddetorps socken utgör även 6 5/8 mtl.
– Om nu Broddetorps socken kan från Hofs by och lövhemmanen skiljas och således
komma att hålla ensam fattigvård, så synes oss även Hofs by och lövhemmanen, som till hemmantalet är lika och, ehuru belägna inom Bolums socken äro därifrån avlägset liggande, kunna ock ovillkorligen böra bilda särskild fattigvård, synnerligen som Hofs byamän och lövhemmanen själva äro vållande till den av sökandena åberopade inflyttningen eller bosättningen av mindre bemedlade familjer på Hofs utmark, enär det varit ägarnas ovillkorliga skyldighet att till sådana personer icke upplåta mark till bosättning.
– Bolums socken, utgörande cirka hälvten av hela Broddetorps församling har redan så stor fattigvård att fattigvårdsstyrelsen har fullt upp med göromål för att kunna som sig bör vårda dess fattige.

Broddetorps kyrka d. 22 april 1855.
L. J. Forsblad. För 1 mtl Korsgården.

Johannes Eriksson. 1 mtl Päregården.
Maria Gustafsdotter. Besgården. 1 3/4 mtl
Sven Jönsson Vässtorp 3/4 mtl.
Anders Lorentsson Munkagården. 1 mtl.
Jonas Johansson 1 mtl Samuelsgården.
Johannes Pettersson 3/4 mtl Gästgivaregården.
Anders Pettersson för 1/2 mtl.
Lars Pettersson 1/4 mtl Kärragården.
Johannes Eriksson 1/4 mtl Änkegården.
Pehr Pettersson 3/4 Änkegården.
Pehr Andersson 3/4 Olof Esbjörnsgården.
Carl Pettersson 1/2 Lars Nilsgården.
Johannes Johansson 1/2 Bältaregården.
Johannes Larsson 1/4 Källegården.
Johannes Pettersson 1/8 Tomten.

Härefter infordrade Pastor ägarnes av Hofs bys och de så kallade lövhemmanens yttrande, då de förklarade, att de önskade få framdeles äga gemensam fattigvård med Broddetorps socken.
Sedan framställdes frågan till Broddetorps sockenmän, vilket svaromål de vilja avgiva på det anförda av Bolums fyra rotars, som hitintills haft sin enskilda fattigvård med Broddetorps socken. Dessa svarade, att de endast förnya de skäl, som de till konungens resp. befallningshavande uti sin ansökning anfört och att det är för dem likgiltigt, om Hofs by och de så kallade lövhemmanen får gemensam fattigvård med de övriga rotarna i Bolums socken eller om Hofs by och lövhemmanen skola äga en särskild fattigvård, endast med det förbehåll, att Hofs by och lövhemmanen bliva i fattigvården skiljda från Broddetorps socken i Gudhems härad.
Vid justeringen av detta protokoll i Broddetorps kyrka den 29 april begärde ägarna till lövhemmanen, Jonas Eriksson i Brestorp för 1/4 mtl, Petter Andersson i Säckesten för 1/4 mtl,
Carl Ekenberg i Korstorp för 1/4 mtl, Johannes Dalberg i Ramstorp för 1/4 mtl och Johannes Pettersson i Pilhult för 1/8 mtl att till protokollet få intaget deras skriftliga anförande, som här ordagrant upptages:
”Vi undertecknade få härmed avgiva våra påståenden, att vi vilja vara med Broddetorps socken i gemensam fattigvård, vilken socken ligger uti Gudhems härad, som vi varit från urminnes tider, men om så är, att konungens höga befallningshavande finner skäligt att bevilja broddetorpsbornas påstående till skiljnad uti fattigvården ifrån Hofs by och lövhemmanen eller efter som häradet går, så få vi undertecknade ägare och innehavare av lövhemmanen påstå att vi icke kunna ingå på att vara i gemensamhet med endast Hofs by om fattigvården av det skäl, att det bliver för oss för svåra utgifter årligen till så många fattighjon, som äro boende på ägorna till Hofs by, utan vi anhålla ödmjukast om att vi kunde få bliva i gemensamhet med Bolums socken eller ock att var och en får ansvara för dem, som bo på deras ägor att de icke komma någon annan till last”.

Förestående voro de enda med den lilla ”kommunen” enskilt hållna ”kommunalstämman”. Sådana höllos i övrigt gemensamt med Bolum, vars ordförande också var dess.
Som man kan förstå var Hov endast särskilt fattigvårdsdistrikt och den å många ställen i protokollen förekommande beteckningen av ”kommun” i själva verket litet missvisande.

S. S. Pr. i Bp. 1855 5/8 :
Ordföranden i Bolums sockens fattigvårdsdistrikt Johannes Eriksson i Päregården hade begärt denna sockenstämma, som i dag åtta dagar sedan å predikstolen utlystes, att, enligt K.B:s utslag den 28 sistlidne juni, som bestämmer att Hofs by och lövhemmanen skola deltaga och inträda uti Bolums sockens fattigvårdsdistrikt samt skiljas från Broddetorps sockens fattigvård, höra å Bolums sockens vägnar ägarna och innehavarna av Hofs by och lövhemmanen om de icke inom sig vilja utgöra ett särskilt fattigvårdsdistrikt, varpå de svarade ”nej”, dock förklarade ägarna av lövhemmanen, att de äro i den händelse beredvilliga, att skiljas från Bolums sockens fattigvård, om Hofs by där bliver intagen och de få utgöra ett särskilt fattigvårdsdistrikt. Sam. Jungmarker.

Som sist anförda protokoll utvisar blev KB:s utslag i enlighet med broddetorpsbornas önskan – men man ville ej ha något gemensamt med Hof, varför bolumsborna och antagligen även lövhemmanens innehavare på ett av sockenstämmoprotokollen ej utläsbart sätt kommo överens om att sköta var och en sin fattigvård under en gemensam styrelse, i vilken alltid invaldes en eller ett par personer från Hof, vilka ägde att sörja för byns fattiga och sköta dess räkenskaper.

Dessa skötte också sina uppdrag på ett så förtjänstfullt sätt, att icke blott den hotande faran för byns ruin avvärjdes, utan så, att byn i fattigvårdshänseende blev mycket bättre lottat än socknen och under en följd av år ofta saknade utdebitering till de fattiga – en sak som i sinom tid medförde att byn ej ville förena sig med socknen.
Framgången för Hof, som fattigvårdsområde redan under de första åren medförde t.ex. att Bolumstorp ville separera från modersocknen, fast försöket i detta avseende rann ut i sanden.
Även efter kommunalreformens genomförande bibehöll Hof sin ställning som särskilt fattigvårdsområde och sammanslogs helt med Bolum först 1882.

[ överordnad ] Start ] Ötorpet ] Blombacken ] Hästhagen ] Korsbacken ] Askebacken ] Marummarken ] Stomnadreven ] Oplacerade ] Knektamarken ] Vässtorpsmaden ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] [ Fattigstôva Bolum ] Kyrksmen Lindström ]
[underordnad] Inhyses i Bolum ] [ Innehåll ]