Socknen

11 7/8 mtl om 9,84 km², Namnformer Sätuner 1311, Sätunom 1390, Sätuna 1399, Säthwna 1468, Saetuna nämndes 1399, den inhägnade platsen vid sjön.
"Skams hallakleppe" enl. Johan Götlind Valhall och ättestupa.

Socknen 1700 talet

Befolknings statistik

Båltorps Rote

Enåsen, Lilla Paris, Storegården, Kristinedal, St. Paris och Berg

Weka Rote

Frälsegården, Stommen, Broholm, Helsingegården, Stommen, Isaksgården, Tomten, St Weka, Tjursbacke, L Weka och Fattighuset.

Ur Sätuna sockens krönika.

Assar Blomberg (skrev AL sammanfattar):
Den gamle fornforskaren Pehr Tham på Dagsnäs trodde sig en gång kunna bevisa att Sätuna var det gamla Sigtuna och att Oden där haft sin bostad. Även om vi på goda grunder ej kunna skriva under detta påstående, så vilja vi dock medgiva, att Sätuna är en mycket gammal bygd. Själva namnet talar därför. Förstavelsen "Sätuna" kommer troligen av see och "tun" eller tunga betyder hemvist. Alltså boplatsen vid sjön, ett ganska betecknande namn för en socken, vilken ligger vid stranden av Hornborgasjön. 
I kyrkligt hänseende är socknen nu sammanslagen med Hornborga, Broddetorp och Bolum och ha de fyra församlingarna gemensam kyrka vid Broddetorps järnvägsstation (på Hofs mark inom Bolum socken). Alla dessa socknar hade fordom sina kyrkor, och huruvida sammanslagning var en klok åtgärd, är omtvistat. 
Sätuna kyrka raserades på 1820 talet och var uppförd i huggen gråsten och av hög ålder. Inuti var hon mörk och så liten, och att hon knappt var tillräcklig för ortens behov. År 1583 var kyrkan liksom kyrkohärbärget täckt av halm. Taket var välvt, norra väggen saknade - som vanligt i gamla kyrkor – fönster, men den var prydd med en målning framställande St. Görans strid med draken, ett motiv, som äldre kyrkmålare med förkärlek behandlade. Torn saknades och klockorna hängde i en stapel. 
Mången gång har jag suttit på Sätuna kyrkogård, och drömt mig tillbaka till den tid, då säkerligen stämningsrika gamla kyrkan stod kvar. Drömt mig tillbaka till längesedan flydda söndagar, då gudstjänst ägde rum under de skumma valven och då sången dallrade ut genom de små fönstren till dem, som sutto i stocken därute på kyrkbacken. Eller till en sommarafton, när skymningen föll på och doften av smultron och nyslaget hö, som rökelse trängde in genom portalen.
Kyrkogården finns ännu nämligen kvar. Den är omgärdad av en bred kyrkobalk och beväxt med gamla lummiga träd. I hjärtat av den forna byn har den legat. Vid de båda ingångsportarna synes spår av kalkbruk i muren, vilket torde angiva, att över portarna enligt gammal sed funnits murade valv. I marken finns en mängd små stenar, med vilka man troligen velat utmärka gravplatserna. Där finns också tvenne murade gravar, den ena med en överliggande kalkstenhäll varå dock blott kan skönjas 1645. En närliggande häll bär årtalet 1665. På en stående gravsten kan läsas "Här vilar en ärlig man och en redlig medborgare. På andra sidan P C S 1766 †1822. Det berättas, att den som vilar under stenen i livstid varit en förmögen man, vilken bott på Stommen och allmänneligen kallades "Rike Per" (nej AL).

Vid den närbelägna Hälsingegården ligger en från kyrkogården flyttad gravsten, varå det fanns ett tredubbelt kors. På denna sten stod enligt uppgift på sin tid Sätuna kyrkas gamla dopfunt, och kring den samlades byamännen vid grannastämman. Strax intill - mellan Stommen och Frälsegården var spöplatsen belägen.
Bland de märkligaste gårdarna i Sätuna må nämnas Stora Weka, som i forna dagar tillhört ståndspersoner. År 1665 ägdes Weka av löjtnanten Olof Eriksson gift med Christina Gyllensting. Gustav Gyllengrip testamenterade 1698 Weka med flera gårdar till sin minderårige son Kristoffer, som vederlag för andra gårdar, vilka sonen ärvt efter farmor. Gården ägdes 1715 av frälseinspektör Sven Åhdal. Under senare hälften av 1800 talet bodde i Weka
Fredrik Wilhelm Berggren, vilken inlagt stor förtjänst i upptecknandet av sin hembygds minnen. År 1891 ägdes gården av Isidor Carlstrand.
En annan, kanske vida märkligare gård är det forna säteriet Båltorp. Denna gård säges ha fått sitt namn efter en fru, Bolla Blå, vilken med sina rikedomar anlagt ett kloster på platsen. Något sådant kloster är emellertid icke känt av den historiska forskningen, och de ruiner som kvarstod i slutet av 1700 talet och uppgavs vara lämningar av detsamma, torde väl snarare vara en kvarleva av någon forntida sätesbyggnad. Fönsterbågarna i detta hus efter vad Afzelius uppgiver, var utsirade med i sandsten uthuggna bildverk. 
Gårdens namn skrevs under förra hälften av 1600 talet Båletorp. År 1616 ägdes den av Botvid Larsson, som i egenskap av hertig Johans av Östergötland tjänare då erhöll den som gåva av sin husbonde. Bålltorp var kronoskattehemman till år 1648, då drottningen bekräftade förmyndareregeringens försäljning av detsamma till frälse åt Lars Håkansson Dufva. Johan Botvidsson Gyllensting till Bålatorp nämndes 1649, möjligtvis var han son till förutnämnde ägaren Botvid Larsson.
I slutet av 1700 talet såldes Båltorp till ryttmästare vid Västgöta kav Carl Gustaf Bratt av Höglunda, gift med hustru Beata Charlotta Carlström. Skalden och hävdatecknaren Arvid August Afzelius, vilken som barn vistades hos sin farfar, rusthållaren Per Persson i Helsingegården, hade burits till dopet av fru Bratt och fick ofta följa med farfadern, då han gjorde besök på Båltorp. "Fru Bratt född Carlström föreföll mig som den skönaste varelse på jorden med sina milda, vackra ögon, ur vilka glädje och välvilja alltid lyste, skriver Afzelius i sina minnen. "Jag minns hennes vackra röst, då hon för mig och sin med mig jämnåriga dotter på en vacker polskmelodi sjöng en visa, som hon själv som jag tror i sina unga år diktat: 

I börja av 1800-talet utgiva stiftsbeskrivning av P Lindskog var Båltorp pastoratets enda säteri bestod av tre mantal. I proportion till hemmantalet fanns icke mycken, men god och särdeles bördig jord. Vanliga utsädet var 60 à 70 tunnor och 300 stackar hö skördades. På gården föddes 10-12 hästar, omkring 60 boskap och 30 får. År 1813 var gården uppköpt av bönder. 
I en auktionskungörelse av år 1842 heter det om Båltorp att gården var byggd för ståndspersoner samt hade ett större bränneri. Båltorp som har ett vackert läge ett stycke från allmänna vägen mellan Ugglum och Broddetorp är nu skiftat i flera delar och på den gamla boplatsen äro tre större manbyggnader med tillhörande ladugårdshus uppförda. Ett par ägare har byggt på annan plats.

I Sätuna – som annorstädes i bygderna – trodde man fordom på mylingar, d.v.s. avdagatagna barnfoster vilka gingo igen på de platser, där de blivit lönligt begravda.
Sålunda berättas om en skräddare vilken satt och sydde mitt på natten och då fick besök av en yngling, som dansade ut ljuset för honom. En flicka hade fött tre oäkta barn, vilka samtliga hon tagit av daga. 
Det första lade hon ned i en bytta och satt en pinne för locket, det andra hade hon stuckit in en strumpestock och det tredje hade endast virats i en trasa. Alla tre hade hon gömt under farstutrappan. När hon sedan lyckats få den fjärde fästmannen fast och firat sitt bröllop med honom voro alla tre mylingarna uppe på förstugtrappan och dansade, under det den äldsta av dem kved följande stump:

Tomtegubbar trodde man också på. Sålunda berättar förutnämnde Berggren (se mer under Weka) att en av byamännen i Sätuna på 1840-talet hyste dylika i sin brännestabbe, vilket häller aldrig fick röras så länge mannen levde. Vintertid hade han dem i en källare under husets framkammare. Samme man kunde ej dö påstås det, förrän man satt honom på en halvskäppa, vilket antagligen berodde på att han brukat falskt mål. När han bars till kyrkogården stjälpte kistan i en utförsbacke, locket lossnade och liket ut på den av kälalossningen uppblötta vägen. Man kunde sedan ej få ned ena armen i kistan utan den fick hänga utanför. Dagen efter visste en gumman i byn berätta att så länge klockringningen över den döde varade, kröpo tomtarna ut och in i den gamla brännestabben, emedan de ej kunde få någon ro. 

Soldattorpen förlades fordomdags i en klunga, icke sällan i utkanten av socknen eller där det icke var särdeles bördig jordmån. Vid Hallåsen mellan Hornborga och Sätuna finns en samling soldattorp likaså på Tjursbacken i gränsen mot Gudhem. Det senare namnet lär ha tillkommit därav, att en piga i forna dagar blivit ihjälstångad av tjur på denna plats. Händelsen skall ha timat vid en källa, som var gemensam för soldattorpen. 

Mitt för Hakåsen på andra sidan landvägen låg Markesten. Då den sprängdes sönder, hittades under densamma en lerurna. Ängarna nedanför kallas Odensängarna. En i närheten befintlig grind Majstänslet. 
Sätuna är som vi sett en gammal intressant socken, men det gamla lever nu snarast kvar i sägnen. Här som annorstädes går utvecklingen åt på alla områden. Sådan är världens gång, skrev Assar Blomberg.