|
På vägen mellan Bjellum och Falköping förekom omkring 1870 aderton (18) grindar (led) och skyltar – enligt vad Herman Karlsson i Bäckagården sagt. Av dessa funnos omkring 1900 endast sex (6) kvar, enligt vad sonen säger.// K.H.1946. Bjelluma GataRabyn eller
|
| I en liten ryggåsstuga vid Bjellums lider (Brôta liera)
bodde en äldre man vid namn Adam Brandberg. Antagligen gick han hos
närboende bönder såsom daglönare. Omkring sin lilla stuga hade han med spade
och flåhacka odlat upp en bit av ljungmarken, så att han kunde odla potatis
och kanske också någon spannmål. Jag kan inte minnas mig ha varit inne i
stugan, men utvändigt var den prydlig; t.o.m. rödfärgad, vilket var en
sällsynthet beträffande dåtidens ryggåsstugor i trakten. Blommor, särskilt
s.k. stockrosor, fanns det på rabatter vid stugans framväggar. Ett litet
trivsamt ställe tycktes det. Adam Brandberg själv var ganska liten till
växten med kraftig profil på det ganska stora huvudet. Flintskallig var han
och ”skevbent”. Jag tror han kallade sitt lilla ställe, ja, hans var det väl
inte, ty jag tror det låg på Bjellums allmänning, Nybygget. Då namnet Adam var ovanigt i trakten, satte jag som barn Adam Brandberg i samband med Bibelns Adam. Jag hade inte känslan av att Brandberg var just Bibelns Adam, men det blev alltid en vag förbindelse mellan dessa båda Adamar. Kanske gjorde Brandbergs lilla blomsterrika täppa, som jag väl antagligen mindes från någon solig sommardag, sitt till i fråga om tanken på Paradiset ! |
Karl Oskar Olausson Anna Sofia
kalkarbetare Olausson kommer. Oskar förvärvar fastigheten från 1922. Makarna Natanael och Ellen Jansson Besgården äger stamfastigheten. Oskar betalade 20 kr årligen.
Köpehandling 1922-10-11
Till arbetaren C O Olausson ô hustru Anna Olausson upplåter jag och försäljer jag min ägande lägenhet Bytorp i Bolums församling på följande villkor. Lägenheten som består av boningshus källare och tvänne ladugårdar på ofri grund får tillträdas den 1 November 1922 sådan den nu å då befinnes med undantag den mindre ladugården i Adam Brandbergs lifstid, som fruktträden kring källaren. Priset är bestämt till 400 kr som erlägges nu vid kontraktets skrivning överlämnande, som sålunda överkommets den 11. Okt. 1922 Bytorp Bjellum. Lägenheten är fri från alla inteckningar Erkänner A O Tyrén. Bevittnas av Karl Hermansson, A Kjellén.
Förrättning 1925-06-18 för inlösen av upplåtet område.
Boningshuset var av liggande timmer och torvtak indelat i ett rum, kök och förstuga. Hade uppförts av Adam på 1860 talet. Huset är vid besiktningen väl underhållet och efter omständigheterna lämna nöjaktig bostad åt innehavaren och hans hustru. Och hade så obestridigt varit förhållandet även beträffande den som vid 1919 års ingång innehaft lägenheten. En av Olausson tillhörig uthusbyggnad, belägen å samma ägofigur, befanns vara i försvarligt skick.
Oskar och Anna framför sin stuga.
Oskar var en dikesgrävare, arbetskarl och rallare och Anna gick med mat till honom mest för att kontrollera att han inte hade fruntimmer kring sig. Hon var svårt svartsjuk och lät inte ens Oskar gå och hämta vatten i brunnen inte långt från Vallandera. Dröjde han för länge tjöt hon och bankade i en träbalja och fordrade att han kom hem. Oskar var annars en sällskaplig och pratsam man.
Oskar dör våren 59 efter en längre tid av sjuklighet, med bouppteckning 1959-03-10, och omyndigförklarade Anna säljer fastigheten. Enligt en köpehandling 1959-05-15 försäljer Carl Oskar Olausson och Anna Olausson till lärarinnan Elvira Andersson Vreten för 1280 kr AndersGunnarsgården 519 Köparen bjöd 2500 för tomten 1965-07-06 EA skall tänka på eventuell försäljning men accepterade ej priset. Köparen erbjöd att ta önskat pris och höra av sig. Sedan hördes ingenting.
Köpehandling 1958-11-13. Förmyndaren Thorsten Johansson Broddetorp har erhållit tillstånd av Gudhems o Kåkinds tingslags Häradsrätt att enl. protokoll 1958-10-27 försälja omyndigförklarade Anna Olausson tillhörig fastighet AndersGunnarsgården 5:19 till försäljning. Köpeskilling 10700 kr.
P O Swanberg kom 61 river och bygger om.
Fagerman
är den andra av de torp som ligger vid potatiskällarna och av längden av torpet kan man tänka att det är ett tvålägenhetshus. Låg vid den s.k. Fagermansbacken på krönet av Bjellums lider väster om landsvägen. Fagermans far lär ha varit i frikorpsman och därvid antagit namnet. Han var nästan att anse som en tjänsteman och var ornehållare, kutte och flått samt vårdare av byns nämnda backe förlagda potatisgravar. Fagermans änka, en dotter och dennes oäkta barn, erbjöds 1873, att efter överlämnande av sina tillhörigheter till socknen, få inflytta till fattighuset. Stugan revs då.
Jonas Fagerman
skrevs som soldat för Bredegården och gift med Märta, som dog inhys i Bjellum 1803.
Jonas Fagerman Storm
f1775. Jonas är också skriven som Storm, måhända som förstärkningskarl, och han har refuserats relativt tidigt. Vi spårar honom här från tidigt 1800 tal och har anteckningar från domboken 1810 där han och hustrun stod till svars för diverse tillgrepp. Vi saxar att Jonas tillgripit två kakor bröd och en korv af Lars Andersson där han hjälp till med tröskning. Vidare har han tillgripit ett bulthjul och för detta undergått hemlig kyrkplikt och böter. Han har av Secreteraren Baumbeck tagit en hovtång, Hans hustru Kerstin har hittat en klädning, och får böta för att inte meddelat att hon hittat densamma. Fyndet uppläses i Bolums kyrka på det rätta ägaren må densamme återfå.
- Mannen Jonas Fagerman vid Bjellum är född härstädes år 1775. Dess hustru Kerstin Andersdotter ålder är mig obekant. Båda har hjelplig Christendomskunnskap och hafva obehindrade nyttjat salighets medel. Hvad deras lefnad angår, vet jag intet att dervid ärinra; ty av kringlöpande oftast osäkra ryckten, är mig icke tillständigt att döma någon. Broddetorp den 19 maj 1810 G Bratt v pastor -
Fagerman dör 1827 och hans änka Kerstin från Paris i Sätuna dör på Nilsabo 1847.
-
Dottern Cajsa råkar i olycka och gifter sig sedan med Lars Fagerman nedan.
-
Annika gifter sig med inhyses torparen Lars Persson.
Lars Andersson Fagerman
dräng Åslegården Häggum fram till 1832, då han arbetar hos Holmqvist i Åkatorp. Han får inte begå Herrens Heliga nattvard och när han flyttar till Varnhem 35 betraktas han som klen och presten noterar att han läser mycket dåligt. Från 1830 finns han på Bjellums bymark. Vi vet ganska lite om honom, men han gifter sig med Cajsa som för in namnet Fagerman i familjen då hon är dotter till ovannämnde.
-
En son till honom var den under Hof omnämnde Fagerman.
-
Maja Stina gifter sig med Sandberg.
-
Anna Cajsa får två döttrar som får växa upp på fattigstugan.
Skatebo, Skrivaretorp, Fruars Lotta
kallades också tattarelôcka
Änkan Greta Andersdotter f1784 Sätuna med dottern Maria och Per skrivs som fattighjon. Här bor under 30 talet dottern Maria Andersdotter f1796 från Skövde kvar och framföder även hon en oäkta telning Cajsa Olofsdotter f1830 inhyses, som senare gifter sig med Snyttabon.
Stina Gunnarsdotter
f1766 var maka till soldaten Blom och vi har ett nära 40 årigt änkeskap och det kan var hon eller dottern som kallas smeakäringen. Hennes dotter Greta i Gates kommer från Berg på 30 talet och gifter sig med barnafadern till hennes dotter som vi skriver om nedan.
Petter och Pettersson * Greta Johansdotter Blommesa Smekäringa, Blommesasses Sme Gretes
35 årigt änkestånd innehas Sme Gretes efter maken Petter Pettersson Bjelluma smen, som dör även han som inhyses här på Skrivaretorpet. Mer om familjen här.
Det är möjligt att soldatsonen Jonas Gåpå f1785 och död på Päregården utmark eventuellt här som beskrivs som usel i alla avseenden utfattig.
Fruars Lotta
Fältväbeln Friberg på Lunnagården dör 1835 och familjen Otter måste därför flytta till Skatebo. Här har de inhyses hjonet och smed änkan Greta Johansdotter, som bor här under hela 60 talet. Det kan förklaras av att han smeden alltså bodde här före sin död.
I februari månad 1902 avled i en liten stuga i Bjellum understödsgumman Märta Charlotta Friberg, i orten gående under namn Fruars Lotta. Lottas far var fältväbel, som hade Lunnagården i Bjellum till boställe, men innan denne "kom sig för" avled han och efterlämnade hustru och dotter i små omständigheter, så små till och med att socknen så gott som från första stund fick biträda dem. Modern var sjuklig, kanske nedbruten av mannens tidiga bortgång, man vet ej under vilka omständigheter och 1837 fick socknen räcka sin till sådant alltid ovilliga hand, skaffa henne mat och leja en person att sköta henne och hennes barn. Samma år anslog socknen 2 Rdr 32 skr banco till iordningsställande av en stuga åt henne. Därmed hade socknen fått på halsen ett par hjon, som i sextiofem års tid kom att vara till last och besvär. Väl blev fru Friberg så småningom så återställd att hon kunde vistas uppe, samt i någon mån sköta sig själv. Hon blev dock aldrig arbetsduglig nog att försörja sig själv och som barnen voro för små att ens i någon mån bidraga till familjens försörjning fick socknen se till att denna ej led någon nöd: lämna densamma spannmål till bröd, inköpa bränsle och ge den samt låta henne gå på socknen. Emedan hon åtminstone tidvis - ej kunde sköta sig själv, måste äldsta dottern vistas hemma och kunde en genom tjänst eller arbete bidraga till en varaktig försörjning av sig själv och modern. Denna hade ju ej heller varit i stånd att de dottern någon uppfostran måhända var också dottern av födseln enfaldig och oduglig till arbete, allt nog även hon blev en socknapant tillåtelse att utan intrång bo kvar i den stuga, som modern förut innehaft.
Från detta år åtnjöt hon också av kommunen s.k. fattigstat en 50-öring samt ett par kanner råg och dito havre då och då, vanligtvis en gång i kvartalet. Räckte ej detta fick hon gå på socknen för resten eller i övrigt själv försöka tjäna det. - Lotta gjorde dock ej , som många andra av socknens fattiga, sprang i stugorna titt och tätt och pocka på sin rätt, nej, hon kom endast till de större högtiderna och då var hon alltid mycket välklädd. Hon hade av modern fått ärva en stor mängd kläder, vilka på sin tid varit av bästa kvalitet och snitt - denna hade ju varit fanjunkare fru - och i dessa klädde hon sig. Andra kommo trasiga och smutsiga; hon var alltid ren och välklädd. När hon kom in i en stuga stannade hon naturligtvis vid dörren, som andra tiggare, men stod ej och blegade och bad om något; hon neg i stället och sade: "Märta Charlotta Friberg heter jag!". Detta vare sig hon visste att man kände henne eller ej, och att hon fick vad sed var eller huset förmådde, det var en given sak, ingen gick vid högtiderna ofägnad från ett allmogehem och vad de fattiga beträffar en dem given rätt att komma då. I synnerhet var detta fallet om Julen. Då ingick denna rätt, som kallades "den lille goe rätten" och gällde för alla socknens fattige, tre dagar före julafton. Det var då ett fasligt springande i gårdarna, det gällde då att hinna besöka så många ställen som möjligt, emedan då ej fanns någon risk att bli anvisad.
Lotta var emellertid ej rädd därför - och det behövde väl i de flesta fall ingen av socknens egna fattiga vara - majestätiskt gick hon sin väg fram och de ställen dit hon ej hann gå före jul, dit gick hon efter. Lotta var emellertid fruktad och hatad av sockenborna, både av stora och små och var ej välkommen varken som gäst eller möte. Saken var den att hon hade "ont mot" d.v.s. vart hon kom gick alltid något på sned - man kunde vara glad om ej något svårare olyckshändelse inträffade - och mötte man henne på vägen, när man skulle resa bort, ansåg man bäst att vända om först som sist, då slapp man åtminstone att bli arg på sig själv för att utmanat ödet eller utsatt sig för riskerna av den otur eller olycka, som man väl visste aldrig kom att utebliva efter ett möte med henne. Det hjälpte ej varken att spotta eller korsa sig eller företaga något annat för att värja sig mot sviterna. Lotta visste själv om , vad hon förde med sig och gjorde vad på henne ankom för att mildra det onda. Det var en gängse uppfattning, att om man fick ett vänligt ord, ett "god dag" eller "gusänne" och en vänlig nick av en mötande sådan människa, så skulle detta vara nog för att upphäva följderna av dylikt ont. Detta var också beträffande Lotta det enda som hjälpte så i det fallet var hon något bättre lottad än den närboende s.k. smeakäringen för i fråga om henne hjälpte inte ens det, till och med hästarna skyggade. När därför någon , som kände Lotta råkade möta henne, så saktade hon stegen eller höll in hästen och sade: "Gu, da, moster! Jasså lä ute å går?" Ja, min vän, å ja dä Gumman!" var hon då alltid till reds med att svara. Var detta henne möjligt brukade hon eljest gå av vägen, när hon såg någon komma, så att denne skulle slippa möta henne. Barn på väg till skolan, vilka råkade möta henne, vore olyckliga hela dagen av fruktan för att ej kunna sina läxor eller svara rätt på lärarens frågor svarandes gick det dem också (naturligtvis) galet – och för detta fick Lotta skulden.
Huru hade man då fått den föreställningen att Lotta hade "ont mot" eller förde med sig olycka? Ja, även på den frågan har traditionen sittsvars: Hon var född baklänges, säger man vilket enligt gängse folktro skulle haft den verkan, att från första stund olyckorna följde henne: faderns död, familjens misär, moderns sjukdom - allt var ägnat att väcka den tron, och inträffade sedermera i hennes närvaro eller efter det man sett henne, förtretligheter, missöden och olyckor, om än aldrig så lättförklarliga, så ansågs saken klar: Skulden var hennes. Utom i fråga om klädseln hade Fruars Lotta inga ovanliga eller originella sidor, som skulle förtjäna att skildras, men innan berättelsen om henne kan anses avslutad, måste något nämnas om hennes livs måhända enda ljuspunkt och hennes tragiska slut.
Den sak som skulle vara att betrakta som ljuspunkten i hennes liv, inträffade något av de sista åren av hennes levnad och utgjorde en överraskning öde för henne själv. Kommunens styresmän och alla dem som voro övertygade om huru omöjligt det var för henne, att föra lycka med sig. – Hon erhöll ett arv efter brodern i Amerika hade avlidit och efterlämnat tillgångar, som Lotta fick. Summan var kanske inte så stor efter nutida anspråk men i alla fall tillräcklig för henne att leva drägligt på under sin återstående levnad, om inte ödet redan varit så oblitt mot henne att hon fått kommunen till fordringsägare, för naturligtvis skulle denna ha sitt. Väl hade hon på så sätt den ordnade affärerna åt sig och förvaltade den lilla återstoden – hon begärde kanske intet heller och fick kanske sedan i viktigare mått vad han behövde, men i själva verket var skillnaden mot förut mycket obetydlig hon hade där ensam i den långt ifrån väl ombonade och underhållna stugan, som ju dessutom ej var hennes egen, och hade ingen som såg om sig.
Hade emellertid Lottas liv varit sorgligt och glädjefattigt, så blev hennes slut det i än högre grad. En natt bröt sig en besticklig människa i karlkläder in i hennes stuga och våldförde sig på hennes gamla och svaga kropp samt, som man tror, rövade från henne några små besparingar. Dagen därefter släpade sig Lotta, sjuk och fullständigt nedbruten bort till en av granngårdarna, omtalade det inträffade och vem hon trodde vara den skyldige samt beklagade hur sjuk och fördärvad hon var. Man forslade hem gumman, lagade så hon kom i säng samt gav henne den vård och tillsyn, hon så vitt man kunde förstå behövde. Ett par dagar därefter lämnade Lotta detta jordiska och sin rådbråkade stofthydda.
Vem som förövade illdådet mot den över åttioåriga gumman blev aldrig utrett. Icke ens någon anmälan om saken gjordes. Och det var ingen, som brydde sig om att röra däri. Gumman hade varit socknen till så mycket besvär, så att gubbarna i kommunal och fattigvårdsstyrelsen nöjde sig med att vara henne kvitt. Den utpekade var också en sådan, som ingen ville riskera att få på halsen.
Den stuga Fruars Lotta bebodde kallades Skatebo. Lotta ibland fick heta Skate Lotta. Vid bouppteckningen efter Lotta Friberg inställde sig ett befullmäktigat ombud för en Gustaf Otter i Norra Ving, vilken uppgavs vara kusin till den avlidna på mors sidan och enda närmare arvtagare, men då detta ej kunde styrkas tillsattes till så skett såsom god man för möjliga varande arvingar bouppteckningsförrättaren G V Hoffman i Garpegården, som vid förrättningen biträddes av sin fader J G Hoffman i Hof SvenNilsgården.
Tillgångarna i boet voro frånsett penningmedel 2358:52 återstoden av den avlidnas Amerika arv mycket oansenliga
Stuga 10:-
Järnspis 2:-
Stenmortel o.20
2 kaffekokare 1:50
div. bleckkärl 1:-
div. möbler 2:-
porslin 1:-
2 ljusstakar 0:50:-
div. träkärl yxa O:25:-
Gångkläder 30:-
Böcker 1:-
1 syskrin 1:-
Potatis 3:-
Järngryta o kaffebrännare 1:-
Kronor 224:95
Såsom härifrån avgående poster upptages
Begravningskostnad 160:-
vård av den sjuka under jan 20:-
A Pauli för tid 10:-
J G Hoffman 5:-
Bouppteckningsarvode 1% 24:-
Summa 219:-
Gent emot denna boupptecknings fullgörande kan anmärkas att stugan icke tillhörde den avlidna utan socknen, som för inemot en mansålder sedan upplåtit den som bostad till modern och dennas barn och att de därvid så högt i värde uppskattade gångkläderna, som enligt vad det berättas bl.a. bestod av 19 efter modern ärvda klänningar – krinoliner och blåsor utan då praktiskt värde i realiteten voro endast – mattrasor, men saker som gjort förrättningsmannen förtjänt av sitt arvode.
Fruars Lottas stuva hade en sån höjer tröskel så di feck krupa in, å så hade ho bara ett fönster där framma på gaveln. Dä fanns ente mer en ett rum, då va hela alltet utom en vebo som stod bredvid. På stället hade hon stora granna plummer där. Pavli köpte stôva för 30 kr. Fruars Lotta sa när ho to grädde till kaffet: "Ja, sulle ta lite vitt å dä to ho mä ena teske, mer fick en inte. Å så jeck ho ut mä sett förklä på summarn och plocka görsel i Tiberga, i hagen där, dä va den enda görsel ho hade å görsle si täppa mä. Men seka fina pioner å blummer ho hade där framme. Men ilaka utå ongdoma di geck fram å to, men dä var Lôtta framme mä öxa, den tog ho allti te; öxa.
Då fruars Lottas stuga revs fann man ett barn lik inmurat i rökstocken inlindat i ärtehalm. Stugan låg vid ett tidigare led, som kallades Skrevaretorpa le, som sedan fick ge namn till Paulia le, där vägen till Häggum mynnar.
Stugan lär vara den som låg uppe vid Källängen och hette Kruta Buss och flyttades hit då man krävde att den skulle flyttas vilket motsäges av vad Karin berättade för mig.
Björka Ville
Soldattorp No 323 under Skaraborgs Reg. Johan Buss, Lars Brodd o Johannes Brodd Norra och Vestra Bredegården. Vilhelm Björk, fader var Sven Johan Isaksson f1844 N Lundby, i dagligt tal kallad "Björka Ville". egentligen Karl Svensson var från Nolhagen ett nu raserat torp i kanten av kalkbrottet längre ner i backen. Karl gifter sig senare med Erika Emma, en av Kari Erika barn från Råberget.
Av Kari Erika barn far alla utom Emma till Amerika. Emma och hennes man Karl åtog sig efter faderns död vårdnaden om modern och erhöllo därför av dennas övriga barn, som utvandrat till Amerika 7000 kr att köpa sig en gård för och fingo sedermera ytterligare arv efter någon av dessa berättar Hjilmer. För dessa medel kunde de efter en kortare boende åt Värsås köpa sig en större Brunnsgården i Djursätra, vilken deras son och dotter därefter brukade.Vallandera Valsborg
Hälften ägdes av Vallander och hälften av Bredegården på 20 talet från 1922. Fastigheten ligger efter skiftet under VästerBredegården.
Valander var skomakare från Broby och hade med sin hustru Hilma flera framåtsträvande barn. Valanders hustru Hildas mor var gift med Soldaten Pauli. De hade barnen Vega, Gustav, Vendela, Berta och Anders.
Albin född 1874 Särestad följer med sin husbonde ner till Bredegården, Essja Villes, och introduceras därmed till bygden. Här träffar han sin hustru och kan efter Björka Karls avflyttning flytta in till sitt eget som han kallar Wahlskog 1907. Vid sidan om sitt småbruk är han även skomakare. Från denna bild, som kan dateras från 1920 så ser vi Albin med maka med barnen i kring och på armen. Här återfinner vi från vänster Edla, som senare gifter sig med Lars Larsson, Lille Gustav som står framför far blir Volvoarbetare, Vendela Charlotta står i skuggan av mor var piga i Paris Sätuna och träffade sin Valter Bjärnsund och flyttar till Tun, på armen sitter Vendel blivande skomakare i Broddetorp, Selma som gifte sig med byggmästaren Erik Andersson i PerHåkansgården Broddetorp. Längst till höger står Berta som blir piga i Sätuna och träffar sin smed Åke Jakobsson. I nedre raden sitter tre okända herrar kanske Broddes på tillfälligt besök, men längst till höger August och Anders som gifte sig med Gerda i Skärv.
Gustaf, August och Vega övertar ställets traditioner till modern tid.
Sme Gretes, Blommesas
låg längs vägen ovanför Broddes och på 1970 talet kunde man se rester av den. Stuga i Bymarken, bebodd av en smed änka, emedan hon hade så kallat "ont emot", varmed förstods, att om man, på väg bort mötte henne, så kom det under dagen att gå illa för en. Efter vad som berättas skulle gumman ha varit dotter till en gammal soldat vid namn Blom och benämndes därför Blomma Greta. Såsom gift med byns f.d. smed kallades hon även Gamla Smesa. I fattigvårdslängderna kallas Greta Johansdotter. Gumman hade tre döttrar varav en var gift med den sista smeden Enqvist i Bjellum, och Kristina med soldaten Stadig och en tredje med en arbetskarl i Tokatorp Skärv Eggby. Sedan gumman, som under ett långt änkestånd åtnjutit understöd av kommunen, ej mer kunde reda sig själv, hölls hon av fattigvårdsstyrelsen inackorderad hos mågen, smeden Engqvist, där hon slutade sina dagar nere vid Skatebo.
Petter Pettersson var smed i Bjellum och dör inhyses i Skatebo och efterlämnar Blommesases, en soldatdotter här från Bjellum Le i ett 35 årigt änkestånd. Petter själv var från Karlskoga och kom närmast från Berg och Gretas föräldrar lämnar suddiga avtryck såsom Johan Blom, som är soldat här under Bjellum, men vi vet inte under vilken Rote. (En bra gissning är Bredegården) och hans hustru Stina har rötter i OlofGrottesgården, där fadern troligen var brukare (sin tur av soldatsläkt här uppifrån, det finns några att välja på och framtiden kan måhända ge oss ledning). Deras barn är kända i bygden, men av deras åtta barn når endast tre vuxen ålder.
- Lovisa gifter sig med efterträdaren Smeden Engqvist och vi hinner nog berätta mer om honom på annan plats.
- Stadigs Kristin uppe i Vargahagen.
- Anna Charlotta återfinner vi som statarhustru i Eggby.
Laga skifte kartan över Bjelluma Le
Nilsabo
skall eventuellt ha legat under SvenBengtsgården. Vi får se.
Nils Larsson
brukare av Kärragården gift med Katarina Andersdotter är föräldrar till till Lena Nilsdotter f1755. Han påbörjar uppodlingen av dessa marker.
År 1775 den 24 augusti inställde sig undertecknad lantmätaren i Bolums socken och Bjellum By till ödmjukaste följe af ärhollna Högvederbörlia Orders, genom utdragen af 1761 och 1773 års Jordeansöknings Protokoller, som nyss förut blifvit undertecknad tillställde, afmäta och instena den uppodling, som Nils Larsson gjort, vid Bjellum By och som kommer att i Jordeboken införas under namn av Nilsabo.
Härvid infunno Sig Hejderiddaren Johan Moberg, vice Krono Länsmannen Johan Holm, Härads Domaren Anders Larsson i Bjellum och nämndeman Petter Olsson i Doterbo Lundby sochn. I dessas närwaro afmättes platsen, som war uppodlad till åker, bestod av sandmylla, mycket stenbunden, kringstängd med stenmur, kan anses till 5te kornet och innehåller 26½ kappland.
Insteningen skedde således vid
№ 1 Stod ett Femstensrör vid Holmagårds i Bolum soldatägor, hiertstenen Trekantig i Fast mark wisar med en till
№ 2. En sten Fyrkantig skroflig 1 1/8 aln lång hwars ofvan 3/4 aln ofvan jord,
tädan till
№ 3 en d:o 1½ aln lång skroflig, sandbotten ¾ aln ofvan jord wisar till
№ 4 En d:o skroflig och rundaktig sten 1 aln lång 3/10 d:o ofwan jord wisar med en
sida till.
-1828 Petter Hansson
f1755 gifter sig med ovanomnämnda Lena. Stugan
förpantas till Petter på 100 år av Johannes Jonsson f1781 Nissen i Hof. Deras
dotter finns här och dör under Rabyn el Rödjorna i Bjellum. Lena dör och Petter
gifter sig till Häggum. Han lånar ut 16 Riksdaler till grannen i Slätterödjan
och han får förhoppningsvis dem åter 1810 från sterbhuset. Deras barn når aldrig
vuxen ålder. Lena dör här och Petter flyttar till Häggum
Brita Persdotter är vittne 1830 likaså Anders Olofsson. Efter hustruns död
kan vi inte spåra honom. Men dottern Maja Stina f1825 stammoder till Källängen
föddes inte här men väl Grefvagården men dock bodde här.
1829- Anders Olofsson
f1797 i Sjogerstad, Hade tidigare brukat Backen till 29 och gift sig med Brita från SvBengtsgården. Deras enda överlevande dotter är Maja Stina som blir anmoder till Källängens.
Bengt Larsson f1764 och hans hustru Margareta dör här
på stället fattig och sjukliga under Anders Olofsson.
Muraremästare Henrik Brattström f1796 vars hustru med alla barn sedan
återfinnes på Korsbacken.
Anders Olofsson f1797 fanns här från 1829 när hustrun dör här på stället
1833 i barnsäng?.
Lars Andersson Fagerman f1809, Kurses son från Askebacken avslutar sitt liv här
på platsen 1870, medan hustrun får sluta i fattigstugan på Askebacken.
Vi har en notering om att Nilsabo å Bjellums allmänna bymark ägdes på 1840 talet av Jonas Andersson på Stommen.
Johannes Kenta Knall 1846?-1886
f1817 i Gudhem står som egare torp på 1870 talet men om kanske hit redan 1846 och stannar här till sin död 1886. Han gifter sig med soldaten Anders Lunds dotter från Lycke Brita Stina.
Kenta Knall hade hos sig två inhyses pigor Emma och Maja med epiteten Kruta Knalle. Dessa är inga mindre än hans egna döttrar, som han har tillsammans med Brita Stina, som lämnade honom ensam i nästan 20 år. Något senare Johannes Larssons döttrar tre vuxna ett barn men han är med vid uppbörden för skolan med 37 öre. Egare under denna period skrivs Johannes Jonsson Nilsagården utan att det har med namnet att göra.
Kenta Knall gifte sig alltså med soldatdottern Brita Stina Lund från Lycke här bredvid.
- Gustava Matilda gifte sig med Carl från Gräsgården i Stenum och som brukar Frälsegården i Rökstorp.
- Maja skrivs som sjuk och slutar sina dagar på Fattigstugan på Askebacken.
- Emma är piga i bygden, men flyttar sedan till Skövde.
och därmed är de ute ur vår saga. Men vi kan berätta en anekdot. En dotter till Krut var Kristina var den s.k. Kruta Nula, som efter lång tjänst i Bolum Tomten bodde inhyses å Bolum Stommen samt dog på Ålderdomshemmet i Stenstorp.
Kruta Knall, som han även kallades var bror till Ägga Krut och kallades av någon anledning för Lukas, men var missbelåten däröver. En gång på snövägen var Lukas med jämte en nyinflyttad brukare av Lunnagården inspektör Dimberg då någon sade till den senare, för att skaffa sig och det övriga snölaget litet nöje: Se där kommer Lukas, den sa du Tala ve Dimberg, så blir ha glaer". Ej anande räven bakom orden, sade därför Dimberg till Krut: "Gu da, Lukas ! Hur mår Du ida?" - "Skägglûda Skägglûda !", utbrast den tillfrågade och såg ut som om han skulle flugit på den andre i luven och rycka av denne hans med svaret åsyftade manliga prydnad, men då Dimberg var en stor, kraftig karl stannade det därvid.
Torplägenheten
Nilsabo som innehafves på förpantning beslutades nu som förut skulle i skiftet
ingå och beräknades till den gård hvar inom den är belägen, hvarför den af
Egodelnings Rätten anbefaldte husflyttnings värderingen kostnaden förblifver
oförändrad såsom den vid förra värderingen är upptagen. Förpantningslägenheten Nilsabo som innehas av Johannes Larsson 1865 i
samband med skiftet flyttar följande åbyggnader:
№ 1 Manhus täckt med halm och torf är uppförd af sten och timmer huset tarfvar omtäckning och är i förfallet skick. Flyttningskostnaden värderas till 25
Rd. Kostnad för körslor till 8 Rd.
№ 2 Ladugård täckt med halm och pôll är uppförd af Sten och skiften. Flyttningskostanden värderas till 28
Rd, kostnaden för körslor till 8 Rd.
Torpet Nilsabo flyttas af Lars Andersson till en sammanlagd kostnad av 53 Rd. Detta med att stugorna flyttas och att denna
förpantningslott bryts mer förbryllar men det var inte ovanligt att Ägodelningsrätten
ansåg att förpantning var ett system, som skulle försvinna. Flera sådana
företeelser finns att berätta om i bygden.
Det är möjligt att de har inhyses Lars Andersson Fagerman med fru och dotter och då hela 60 talet. [Greta Törnbergsson berättade att Tiberg bodde här följd av en Knalle Krut, en uppgift som kan vara svår att verifiera]
Rumpen
Anders Lunds son f1823 bodde på och kom från Lunna Rumptorp ett antal år på 1860 talet.
Stadigs Kristine
Knalles lycken eller Kristines lyckan hette Stadig Kristines lycka, en del av Bjellums fattig Tå, kallad "Fåfängan", grupperad på Bjelluma - Nabbe och Tiberga sluttningen (jmf karta 1720). Den sista stugan fanns kvar till 1930 - talet och beboddes av Stadigs Kristin. Hennes far var Anders Abrahamsson Stadig soldat för Paulia och soldattorp 322. Eva Kristina Andersdotter Stadig f1851och †1939. Stadigs Kristine bodde ensam i sin ryggåsstuga med torvtak intill stenmuren. Hon var inte gifter, men hade två pojkar, som båda flyttar till Amerika. Hennes far var knekt och hette Stadig. Nu finns inte minsta spår av stugan. Kristins mor bodde granne med farfars uppe i skogen. Har varit ett soldattorp Stjerna minns Gunnar. Gunnar var uppe och skotta snö, håll dig inne så ordnar jag snön sen. Dörren var låg. Kåken ramla ner. Gustaf Wallanders far elda upp den.
Stadigs Krestin inte att förväxla med Stadig Stines, som var hennes styvmor, som vi återfinner i Vargahagen, men som kan ha bott här innan hon flyttar. Stadigs Kristine bodde sannolikt på Fåfängan fram till 1907, då hon flyttar hit upp till Rabyn.
Tilda Lundberg och Stadigs Kristine framför Nilsabo.
Stadigs Kristin var en karsk kvinna, som inte skydde för något, och var en i hemmen esomoftast anlitad hjälpreda. En tid tjänstgjorde Kristin, som hjälpreda i Bjärsjö Qvarn, samt skötte där sina åligganden till husbondefolkets mjölnarefamiljens bästa och fulla belåtenhet. En morgon något tidigare än vanligt infann hon sig och knackade på, samt när hon insläpptes skämtsamt yttrade något om, att man inte lagade sig upp om
mornarna.
"Än Du själv då?", svarade man. -
"Ja, har redan skurat hemma te mett i da". Hon bodde nämligen hemma om nätterna i sin egen stuga och hade dessutom ett stycke väg att gå.
"Sove Du inte något om nätterna själv då". -
"Jo, men ja feck en onge i nat och va tvongen up å jära rent!" -
Inte ens en barnafödsel inverkade på hennes kurage.
Kerstin var ogift men blev detta till trots begåvad med flera barn 4 st.
Kristina var dotter till soldat Stadig i dennes första gifte och bodde här ensam i sin stuga tillsammans med barnen. Dessa flyttade i vuxen ålder till Amerika, där sonen Frans blev frälsningssoldat. Denne son sades Bror Dimberg vara upphovet till jämte dotter Emma, vilken dog i unga år. Den äldsta sonen skulle banvakten vid Bjellums station vara far till. Arvid Brodd berättar "För då feck banvakten åka linje mä dressin å Bergqvist han hade sin trad ifrå sett ställe te Skattegårn, sum han sulle åka på murna, å då passa allti Kerstin på hunum där nere ve Säckabacka, å sulle försöka å plåcka ån lite pänga. Säckabacken dä ä neraföre Päregårn. Du vet dä ä backigt där inte Barnasjön, då kalte di Säckabacen; di geck fram änna te Lunnagårn di. – Men dä när Krestin kom dit ner då va Bergqvest käring ute och passa på ho mä. När så Krestin kom tebakers, ho bodde ju strax uppaföre vårat, så sa mor te Krestins "Jaså ä du allt ute på môran".- " Ja, ja var ute och tänkte ja sûlle träffa (ja tror han hette Alfred eller um dä var August, ettedera va dä, nä Alfred va dä nog. Alfred Bergqvist hette han) – "men då kom ho hanka, ho sae att ho va ute å sulle plocka blummer", dä va Krestin Arger på na
"Stackars Hanka ",sa ho," sulle ut å plocka blommer ha ha ha".
Å Bror i Lunnagården han sulle gå dit te Krestin en kväll. Å Krestin hade några stycken höner
som ho hade i ett skjul utanföre, å så va dä en sån dära glugg som hönera geck ut å in i. När nu Bror kom dit så va inte Krestin hemma, för ho geck ju bôrte på arbete alltid, så då kröp Bror in i den där gluggen å vänta te Krestin kom. Då hade ho pöjken mä sä – Frans hette han; Du förstår då sulle vört försmädligt förn när pôjken va mä ock. Å
Frans han hade inte bätter vet än han tala um dä för mäk sena.
Stadigs Krestins son Johan var far till Vassa Tedde Teodor Larsson Hwass.
Gunnar var uppe och skotta snö, "håll dig inne så ordnar jag snön sen". Dörren var låg. Hon hade en väggklocka som sedan övergick i Gunnars ägo. Kåken ramla ner, Gustaf Vallanders far elda upp den.
Detta är en av de sista bilder vi har av stugan innan den faller samman omkring 1939.
Svabolatorp och s.k. Tidebergalyckan voro troligen från samma tid. Hökstorp låg ej på byns mark. troligen Vargens, Tryggorna = Lagges.
Tattarelyckan
ett torp som ligger inne norr om Tiberg lyckan. Men uppgifter om vem som bodde här känner vi inte och finns inte heller nämnd i kyrkboken.
Tiberg lyckan
Här har sannolikt Skräddaren Jonas Tidberg och hans Hustru Katarina Henriksdotter, som bor här 1798. Hjilmer berättar att Här var en gammal festplats, som var kringgärdad av en stenmur med plats för fyra mindre hyttor i var hörna. Nu växer här endast nyplanterad skog. 1944 vet vi att man firade midsommar här med gudstjänst och allt.
Ungdomar från Broddetorp roar sig på Tibergslyckan.
Hökentorp Hökstorp
Låg öster om Broddes men söder om Nilsabo, med kort avstånd från de båda. Namnet används inte särskilt inte i kyrkboken, men stället finns med fram till skiftet 1871. Men vem som bott här utöver Storm är icke känt. Det finns ett intyg från 1871 där A Krut intygar att Hökentorp alltid tillhört Vestra Bredegården och Nord Bredegården.
Soldaten Jonas Storm.
f1764 kom från Slöta och kan ha varit soldat här på Bredegården, men dör här på torpet 1814. Han är den ende som står skriven här på detta ställe. Han var gift med Bolla, som han gifte sig med 1791 och gifter om sig tre år senare med Maria Månsdotter. Hon överlever honom och gifter om sig med rusthållaren på Kappagården och brukaren på Pilhult, där hon avlider.
Vindkraftverket i Bjellum
Valdemar Carlsson från Bäckagården hade en gammal bil som han bland annat använd vid transport av frukt till staden. Vid dess slut och i slutet av kriget demonterades den och generatorn fick användas till att ge elektrisk energi från ett ovan Vallandera upprest vindkraftverk, som kom att spöka vid en senkommen och olaglig efterträdare på 2000 talet. Några rester av denna finns ej längre.
Kraftverket står över muren till Vallandera stuga, som vi kan skönja i bakgrunden.
Anderstorp.
Liljas Holmagårdsknektes soldattorp 338.
Paulia fd soldattorp
321.
Broddes fd soldattorp
323.
Djärves fd soldatorp 324.
Svabens Torp
På 1797 års karta, som Baalak gjorde, hade man lagt ut Lunnagårdens torp som torde stämma bra med denna plats. Detta kan synas rimligt med hänsyn till att man på Vättingsgärdet hade tilldelat byn mark av parken. Nu mera ser vi bara en syrenbuske, som växt sig kraftig vid en stenmur i en bygräns mellan Bjellum och Bolumstorp på baksidan av Bjellum. Marken har tidigare tillhört Lunnagården, men ligger nu under Paulia. Svabels eller Svabens torp har dykt upp, som ett mystiskt namn i Hjilmers papper och skapat huvudbry, tills vi återfinner det på gårdspapper och Lasse dyker upp och berättar om torpets innevånare. Sannolikt är det namnat av Ludvig Anders Svabe, som brukade eller innehade Lunnagården 1767 och själv fått möjlighet att bo inhyses här.
Kartan från skiftet är lite dubbeltydig och det kan finnas flera torp, som kallas något som för tanken till Svabens torp. Så kan till exempel det vi kallar Dises skulle kunna vara en stuga som kallats d:o.
Fröjd är därför att få presentera platsen och kartan samt de vi via kyrkböckerna identifierat här.
En vacker vårdag är en syrenbuske det enda vi ser, av det
som från begynnelsen var Lunnagårdens soldattorp.
I
bakgrunden ser vi Djerves.
Sven Andersson finns här redan 1789 och är fadder till Jacob Gåpå son.
En av de första vi återfinner är Bernt Persson (f1780 - †1829) gift med Stina och som fosterson väljer Petter Andersson f1847, som kom till torpet med sina föräldrar från Skärv. Mer vet vi inte om fosterföräldrarna men väl gossen, som bryter mark uppe vid Sängasten, det som vi nu kallar Lars Pettera.
1810-28 Anders Andersson f1780 kommer 1810 från Sjogerstad tar med sin åldriga mor, oduglig, som det föraktfullt står i husförhörslängden. Han gifte sig med Maria f1788 från Häggum. Dottern Anna f1800 tjänar piga i Päregården redan vid 16 år ålder, sedan försvinner hon ur historien. Det finns visserligen en identisk dam men hennes uppgivna föräldrar och syskonskap stämmer inte. Anders en elva år yngre broder vet vi inget om heller. Dottern Anna f1814 gifter sig med Anders Gustaf och deras son Gustaf f1840 träffar vår Kärra Lunds dotter Inga Kristina, vars barn sedan återfinns i Stockholm. Yngsta barnen Kerstin och Johannes födda på torpet 1818 respektive 1821 har vi heller ingen kunskap om för närvarande. Deras sista son Jonas f1824. Det verkar som de tvingats lämna torpet 1828.
1828 - 1831 Torpare och inhyses Jon Jonsson f1794 med fru Brita och tre barn bor här under Lunnagården, kom från Skärv 1828? och flyttar till Horn 1831. Familjen anges vara födda här i Lunnagården.
Johannes Buss var soldat på 323 var född 1784 och kom troligen hit 1838, i samband med sitt avsked 1837. Parets barn är sedan länge utflugna och hustrun dör på torpet 1848 och vi noterar att Buss själv blir dödsbränd 1851 under tidiga majdagar.
Torp Anders Nilsson f1802 från Stenstorp tar med far och hustru Cajsa från Fröjered efter ett mellanspel här ? i Varnhem, där dottern Maria är född 1828. Sonen Magnus kommer till här på torpet 1835, men det är också allt vi vet. Hfl antyder att torpet kom att hamna under Lunnagården från 41 och han återkommer hit från Sätuna 38.
Torp Lars Andersson f1791 tar med sin familj 39. Han är ingen mindre än Hackars Larsa som förärar torpet med sin närvaro. De blev ej skrefvne här 1839. Socknen protesterade deremot.
Varges d.v.s. Petter Johansson f1807 kommer hit 1844 efter att brukat Prestegården 6 år.
På Svabelstorp dyker sedan Johannes Pettersson upp 1858 f1816 i Varnhem. Han kallades Vinterbon då han blott en vinter kunde vara bonde på Lunnagården, innan han tydligen fick sparken och blev hänvisad hit med sin familj till detta fattigmanstorp. Han gifter sig med Maja f1818 och här kan vi plötsligen finna lite mer att berätta om dessa torpets människor. Hon hade tidigare varit gift med Anders Larsson från Postgården i Skärv, som lämnar henne 1846 med tre späda barn.
Dottern Maja Lisa f1845 bor på Torpet och för henne går det bra och hon gifter sig med Anders Petter Silberg, soldaten på Rehnsbacken under Västorp f1850. Bild finns till och med på dessa personer. Han är anfader till Silbergarna på Stommen Hornborga. Maja blir även stammoder till Larssons på Storegården Sätuna, vars släktgrenar når Flämslätt, bekant för att Stiftet nu äger denna fastighet, som nu är konferenscenter och badplats.
Lars Petter som stannar kvar i bygden och bryter mark, där Kaxes tidigare bott. Än i dag kan vi se resterna av hans arbete, där man minns ladan, som låg alldeles intill vid den så kallade Sängastensvägen med sin Sängasten. Hans dotter Lars Pettera Augusta minns man ännu i denna dag. Hon flyttar ur skogen och åldras hos släktingar på Stommen.
Vinterbon och Majas egna enda överlevande son Gustaf f1851 försvinner i Stockholm.
Anders Hansson Lindstedt dyker sedan upp 1853, men har flyttat till Parades Lövåsen under Deragården Hornborga 1859. Han var gift med Målare Anna f1826, som enlig tradition hade sina släktband med Vallen. Anders utgör annars också del i en barnkull, som kommer att befolka Vallen i Hornborga. Väven knyts samman. Vi återfinner honom på Lövåsen under Deragården.
Dottern Emma gifte sig med Marsa Gustaf skomakare på Törnagården utskifte. Han kallade sig Bergqvist. Deras torp brann ner och han flyttar till N Lundby. Deras barn Karl Manda och Anna skall vi berätta mer om på annan plats. Hans övriga barn drar till Amerika, men den yngste stannar kvar i Broddetorp och blir skomakare och kyrkvaktmästare. Minnesgoda Broddetorpabor minns nog honom på Lindsborg.
1872 återfinner vi Anders Andersson mer känd i Hjilmers samlingar som Rumpen. Han är soldatson från en av Lundarna vid St. Lycke. Han är först torpare under Bäckagården passerar här från 1858 fram till 72. Han flyttar upp till Bjärsjömarkens kronopark. Han gifter sig med Rump Inga, som är BlySvens dotter. En dotter Johanna Sofia blir småskolärarinna i Sveg och sonen August åker till Amerika redan som 18 åring. Han banar väg för att även föräldrarna skall kunna ta sig över. Enligt hfl på 70 talet står att han efterträder Vinterbon här och bor här hela 70 talet men 80 flyttar han vidare. Hans broder är mer känd som Rumpen, backstugesittare vid Askebacken.
Sven Carlsson f1835 från Ullerfred med fru Stina från Berg gör ett kortare besök här, men hinner ändå föda sin son Carl Gustaf här 1860 och det är det enda vi vet.
Johannes Pettersson Vinterbon f1816 kommer till Svabenstorp 61 och stannar 60 talet ut.
Statars, som vi sedan finner på Fåfängan lär ha bott här enligt hfl kring 1882-84.
Bland de sista som bebodde torpet var Anders Gustaf Johansson f1857, men honom vet vi inget om.
Kvar står bara en syrenbuske vid den markerade stenmuren som enda minne av alla dessa människor.
Dises
backstuga på sydvästra gränsen av AndersGunnarsgården soldattorps mark (det noteras även under Lunnagården och skulle ligga mellan Svabens torp och soldattorp 324 Besgårdsknekta) innehavd av en familj benämnd Dises, varav i mannaminne endast änkan Britta, som var jordegumma bodde kvar. Dises föräldrar var Jonas Pehrsson var hemmansägare i Bolumstorp Falbogården och Bjellum Päregården. Han f1757 i Stommen N Lundby och modern Stina Bengtsson från Dotorp. Disen är alltså bror med Bjellumen i Häggum och svåger med Per i Gata (Pappa till Murnare eller lille goe gamme, Munars Anners, Lelle Skräddaren och Vassa Lars) och Lycke Pär som vi senare hittar på Entorp.
Petter Jonsson Disen
Petter Jonsson. Först hemmansägare i ¼ Päregården, som han troligen övertagit efter sin fader, och sedan backstugusittare på Bjellum AndersGunnarsgården soldatboställe, å Disalyckan. Han föddes 1794 i Bolum. Han gifte sig med Britta Persdotter från Stenum f1806. Då familjen på 1850-talet inflyttat tillfrågades hustrun, som var bördig från en gård i byn, vad hon trivdes i sina nuvarande förhållanden, hon som alltid varit van att ha en gårds gåvor att ta av. "Jo, dä känns sum te va i Paradiset, nu har en le teminstingen inga skulder!" svarade hon. Detta blev upphovet till namnet Dises. Petter omkom under ett yrväder på Vättingsgärdet enligt traditionen.
Deras barn
- Johannes f1831 blev torpare under Överstegården N Lundby och gifte sig med bonddottern Anna Stina Salström och de bodde stor del under Dambergs på Överstegården. Deras barnkull har vi förvånansvärt lite reda på.
- Den andre sonen Gustaf f1833 antog som murare namnet Klingberg och bodde under Lilla Lycke och gifte sig med Märta. Deras barn är Augusta, Alma, Hilda, Lina och Karl. (löjtnant i Uddevalla).
- Petter arbetade under Lunnagården innan han flyttade till Amerika.
- Cajsa Stina gifte sig med Statars på Fåfängan och blir följdriktigt mor till Statare Elin.
Nästa ställe är 324 Besgårdsknekta.
Torp under AndersGunnarsgården
Sven Eriksson f 1770 i Häggum med fru och son Johannes bodde här på 1810 talet.
Anders Jacobsson var dräng här på rödjorna och gifter sig Ingrid Jonsdotter Jette vars far stod skriven här. Hon gifter om sig med Johannes Jonsson f1820 och paret dör kring 1860. Dottern gifte sig med Lars Brodd på soldattorpet här i närheten och blir anmoder till Broddarna på bla Galjars. Johannes Ärelig blir soldat i Holmestad.
Okänt torp 1810 - 1820 tal
Bengt Larsson f1764 med fru Margareta blir efter att ha varit brukare nere på SvenBengtsgården hänvisad hit som fattig och sjuklig. Här bor en Anders Jonsson f 1779 som också skrivs som sjuklig och dör 1814.
Fattighjonet Jacob Gåpå son Jonas f 1885 finns här någonstans.
Förstärkningskarlen Jonas Storm, Horn el Korn med hustru Kärstein och döttrarna Cajsa och Annika kom hit senast 1817 och bodde här mer än 1813
Anders f1754 Häggum med hustru Stina kom från Varnhem 1815 och han dör 1817.
| Bilismens intåg 1912. Trafikförbud för bilar å Häggumsvägen. Utom val av s.k. snöfogdar, förekommer endast en fråga rörande landsvägstrafiken i Bolums äldre kommunalstämmoprotokoll och det är vid automobiltrafikens intåg, då på marsstämman 1912 väcktes förslag om förbud för sådan trafik å vägen Bolum – Häggum – Sjogerstad. Nämnda väg ansågs nämligen för sådan trafik "alldeles för smal och i anledning därav för övriga vägfarande mycket besvärlig, ja livsfarlig" och uttalade stämman protest häremot och beslutade att till Konungens Befallningshavande ingå med vördsam anhållan om förbud för sådan trafik å denna väg. Det uppdrogs åt ordföraren att översända protokollsutdrag över detta beslut till kommunalordföranden i Häggums socken, Alfred Dahlberg, som åtagit sig att sedermera föra frågan inför KB/ EO Hvarfvén 1912 21/3. |
