Hälsokällan i Bolumstorps ängaskifte
Vid vägen i gränsen mellan Bjellum Päregården och Bolumstorp Olof Grottesgården
upprinner i nedre delen av den rätt branta sluttningen en källa, från vilken man
nu till den förstnämnda gården anlagt vattenledning. Denna källa är antagligen
densamma, som enligt i orten gängse sägen här skulle ha funnits och i vilken man
brukat dricka mot sjukdomar. Det är nu mycket länge sedan källan var i bruk. Den
förstördes kort efter skiftet genom anläggandet av stenmuren i byagränsen.
Därförinnan var den emellertid ofta besökt, t.o.m. av avlägset boende personer,
som åkte dit. Något egentligt namn hade man ej på källan, denna kallades rätt
och slätt Hälsokällan. // Palm 1926 Bäckarn 1930.
Långemossevägen Vintervägen
har vi ohistoriskt kallat Sängastensvägen vilket den även senare har kallats. Vi börjar längst nere vid framfarten till Sörgården.
Soldattorp 341
Torpet är nu rivet och beboddes innan det flyttades till P4 av familjen Johannes Krantz f1847. Det stod ett körsbärsträd kvar länge och brunnen kunde identifieras sent, men nu är allt bortodlat och minnena här ute består blott i bruna handlingar från det avtal, som reglerade avyttringen.
Onge August Palm
Det är blott resterna av torpet vi ser numera. Källaren bildar en kulle alldeles norr om vägen. Ladugården låg längs vägen och bakom utbredes sig Palmalycka eller Prestalyckan en bra bit bakåt. Prestalyckan troligen som ett historiskt minnesmärka av att det var den så kallade Prästegårdsroten som ansvarade för torpet.
Onge Palm, distiktionskorpral f1863 född i N Lundby, arbetade som kalkarbetare den tid som blev över mellan soldattjänsten och skötslet av torpet.
August f1863 och Lotta Palm båda från N Lundby hade två döttrar Hilma och Sanna, som båda dog i lungsot. När Lotta lämnade hemmet för ålderdomshemmet i Stenstorp, grät hon och klappade huset och sa: " Jag har mistat vad mig var kärast och jordbiten den struntar jag i". Lotta kom från Lundby någonstans. Dottern Sanna åkte med Frans Stenholm med mjölkaskjutsen, men det blev inget berättar Gunnar Pauli. Lotta hade en katt Mira, som hon av och till ropade på.
Gamle Palmes
Där bodde soldaten Palm. Hade varit byggnadssnickare i yngre dar. Var morbror till Kajsa Nyberg och Lars Stenvall på Stenkrogen i Broddetorp. Är sannolikt den förpantning som soldaten Anders Palm införskaffade åt sig och som sedan övertages av Sanfrid Larsson.
Förpantningskontrakt
Till soldaten vid Konglige Skaraborgs Regemente Anders Palm i Bolumtorp bortförpantar jag på fyrtionio års tid från 14de nästa Mars, från mitt ägande ett halft mantal kronoskatte augment OlofEsbjörnsgården Bolumstorp två Tunneland, dels åker dels äng, i den så kallade Räfvalyckan enligt nu beskrivna gränser: ena gränsen utgöres af allmänna landsvägen mellan Häggum och Klostret, andra gränsen går intill Gustaf Erikssons ¼ mtl OlofGrottesgården, tredje gränsen intill en vid bäcken belägen större jordfast sten samt den 4de gränsen så långt åt öster, som kommer, vid skeende utstakning stakning att erfordras till fyllnad av de bestämde 2ne tunnland, emot en betingad förpantningsskilling stor Fyrahundra riksdaler riksmynt, hwaraf 200 Rd betalas vid tillträdet och 200 Rd den 1st Oktober 1865, allt utan ränta till förfallotiderne, men därefter, ifall likvid uteblifver 6 % årlig ränta och i övrigt under dessa villkor.
1o Såsom årligt onera å denna förpantningslägenhet skall Palm och hans rättsinnehavare till mig eller innehavarena av ofvannämnda ½ mtl OlofEsbjörnsgården utgöra, emot ovanstående af vanlig husmanskost utgöra 2 mans och 2 qvinsdagsverken, - hwilka efter till förnyelse av egarnet .....
2o Vid förpantningsårets slut återgår förpantningslägenheten till hemmanet mot skyldigheten för dåvarande egarne af ½ mantal OlofEssbjörnsgården att till Palm eller hans rättsinnehavare återbära förpantningens skillingen 400 Rd rmt samt att ersätta hus och hägnader efter mätesmanna ordom, ifall godvillig uppgörelse ej mellankommer, eller ock eger Palm eller hans rättsinnehavare att afföra såväl hus som hägnader.
Kontraktet förklarar varför huset står där det står och att det av
tradition kallats soldattorp, ehuru det aldrig uppburit detta status.
Snickaren Sanfrid Larsson och hans stora familj bebor torpet som sedan kommer
att återbördas till huvudgården.
Falbogården och Nyborg
kan från börja ha varit ett soldattorp
Päralyckan
Petter Grotte
det gamla soldattorpet för Grottesgården har fått sitt namn efter Petter Grotte, som var soldat för Grottesgården. Hemkommen efter sitt möte med Napoleon blev han sig inte själv utan rotebönderna gav honom torpet och uppförde ett nytt ute vid vägen.
Per i Gatan
Stuga intill Bolls och liksom denna på mark tillhörig hemmanet Nyborg eller Falbogården i Bolumstorp. Innehavaren Pär eller Peder, som var snickare till yrket samt far till Munars Anners, Lille Skräddaren och Vassa Larsa. Han hade tidigare varit mjölnare i Ringa gården och Uddagården och gift med Annika Disens syster. Stugan blev sedan råmaterial till Lelle Skräddarens uppe vid Övre Kvarnvägen.
Per Larsson fick efter beslut i församlingen 1846 i uppdrag att för 20 riksdaler märka och nedtaga den i Daretorp uppförda skolbyggnaden och återuppföra den samma i Broddetorp med tillhjälp av tre andra byggnadskunniga, som han själv skulle betala samt med behövligt biträde av dagsverkare inom församlingen. Murningen kostade 50 riksdaler och inredningen 300 Riksdaler. Mot 50 Riksdaler samt en kaka bröd från varje matlag åtogo sig vissa namngivna personer att lägga tak på skolan.
Berg
19 Ligger vid Nyborg. Arrendator Krantz. Berg var soldat och tjänade för flera boställen. Tog transport gång efter annan och flyttade även till bostället Lindström, som han tjänade för. Han var gift med en syster till "Falbon" och Maria Bohlin i Törnagården.
Lunnalyckan Lundstorp
Johan Krantz syster Tilda bor här med sin dotter Hilda. Barnungar ligger begravna här, (men det talar vi inte om) där Krantzarna var far till många av dessa barn. Hilda lärde barnen läsa vet Ellen att berätta. Tilda trampa en gång i ett grötfat, som Hilda en gång lät ställa att svalna på förstutrappen. Vandringsägner talar om stor missär vid stugan, som sannolikt inte har med verkligheten att göra.
Bolla
Torp väster om Sängastensvägen där denna tar av från Bjärsjövägen. Boll hade varit soldat och bodde efter avskedet här. Det är dock inte bevisat att det var exakt här. Han var en ovanligt stor och kraftig karl och tålde vid nästan vad som helst och var dessutom av en hård natur och frågade ej mycket efter varken lag eller religion. För någon förseelse blev Boll en gång 40 par spö. Ett så hårt straff var för svagare personer det samma som dödsstraff men Boll bekom det ej mycket. Spöstraffet gavs honom, enligt vad det berättas sålunda, att han avkläddes in på bara kroppen ett skinnstycke bands kring magen, så att vidjorna när de smet omkring kroppen, ej skulle slita hål på buken, och härpå bands han vid ett träd eller påle och tilldelades slag efter slag med tvenne spön i taget samt två slag med varje spö som sedan byttes ut mot nya. Vid förrättningen var länsmannen närvarande och skulle tillse att allt tillgick som det skulle. Ett så hårt straff som 40 par spö fick ej utdelas på en gång utan i två omgångar med 20 par per omgång. När nu Boll först fått sina 20 par, undrade länsmannen om de ej skulle ge honom även de andra 20 paren. Boll genmälde då "Ja, törs I lägga dit dum, så stå I där å Pjoska!" Det är oklart vem han var men sannolikt kan det röra sig om Lars Båld som finns här uppe under Grottesgården.
Lundstorp ligger i en öppen fyrkant inne i alskogen omgiven av diken. Torpet är anonymt, men familjen Krans eventuellt kunnat ha passerat denna plats på väg in i socknen. Här bodde en kvinna som lärde barnen läsa och bland annat kan Kransa Tilda ha varit en av hennes elever. Det kan ha varit hon som satte foten i det grötfat, som hade ställts ut att svalna. Kransa Johan kan eventuellt haft sin vildhavre här. Här bodde Tilda och Hilda. Och gruviga historier berättas om att det fanns barn gömda i trappen. Detta mor och dotter par är inte identiska med de Kransar, som senare flyttar hit. Karl Krantz är enligt traditionen född här.
Här kan man sommartid finna blomster från förr om man passar på at gå här sommartid. I Norra hörnet finns rester efter torpet som inte var särskilt stort.
Johannes Vik f1821 kan ha bott här.
Rump Anders
f1833 torp under Bäckagården och Lunnagården samt innehavaren av Rumpen uppe i Bjärsjömarka. Familjen utvandrar 1888 utom dottern Johanna Sofia Nygren som blir småskol lärare i Sveg.
Johannes Krantz
f1847 bodde först nere vid Bäckagården men kan ha kommit hit 1888 på hösten och varit den som kallats Rumpastatarn. Vi får se. Sonen Carl f1890 finns född här och vid hans späda år övertänds byggnaden och familjen får hals över huvud flytta till annat ställe.
Lunna Lises
Maja Lisa Israelsdotter f1833, dotter till soldaten Israel Lund lär ha varit inhyses under Lunnagården från 1859. Hon finns med som vittne vid Tomta Stina mordet. Hon gifte sig med Johannes Jonsson f1831 i Hornborga 1864 och det verkar som paret kom hit 1872. Han dör 1883. Eventuellt sedan Stockholmsgifte med Johannes Holm innan hon flyttar till Amerika 1904, dit åtminstone äldsta dottern flyttade 1894.
Husmodern i torpet vid namn Lisa Lund var antagligen den mest kända eller den starkaste eftersom hennes i all ära stående fader Israels soldatnamn blivit familjens epitet, sedan mannen Sven i Värt litet från ovan dumpit ner i Björkskogen – Lunden på Lunnagården. Lisa bodde efter mannens troligen tidiga död kvar där hon var van och hade sedan hos sig en karl som kallades Holmes Johannes, varom man nu ingen vet att berätta något. Lunna Lise ställe beläget på Lunnagården mark stod tomt. Efter Svens död lär det emellertid ha spökat något alldeles förfärligt där på stället och gumman och många andra hade där sett en gammal gråskäggig karl stulta omkring under hotfulla beteenden och illtjut.
Lilla Bolaget
På grund av spökerierna vill efter Lisas död ingen bo på stället, som för vrakpris såldes till den för sin skörlevnad ökända s.k. Bolaget, som ej var rädd för ens hin onde själv, men efter sin ditkomst snart nog lämnade in. Denna kvinna var mor till flera faderlösa barn, för vilkas öde att komma till denna världen än den ena och än den andre skylldes. Beträffande t.ex. ett av barnen beskylldes Kruta Buss och Vassa Lars ha gjort var sin skank, men vem som åstadkommit resten visste ingen något med bestämdhet. Stugan såldes som bränsle för ett pris av 15 kr.
Här bodde Kruta Buss tvenne vintrar tillsammans med Bolaget, senare
flyttade han till Överstes tills detta ruckel rasade samman. Därpå flyttade han till en qvinna i Rådene kallad Katta i skogen.
Björkelund Lunna Rumpes torp
finns noterad på 1869 års skifteskarta och ligger under Lunnagården skifte och kallas då Rumpa torpet. Här har kronan byggt tre stycken små baracker som de dragit fram en väg till. Nu återstår murade stenfötter av dessa tre varav den östra kan vara rester av vårt torp. 10 - 20 m söder ut finns en brunn av gammalt snitt, samtidigt som blott tre meter bredvid finns en djup cementring även det rester av en brunn. (Lunnagården).
Rumpen
Johannes Andersson Lund f1823 soldatsonen från Lycke står under skiftet som ägare av detta torp, men lämnar tydligen över till Johannes senare. Han återfinnes sedan via Nilsabo på Askebacken och vi berättar mer härom under Askebacken. Lär funnits här 1860 men stannar tydligen blott några år då han finns på Nilsabo och finns på fattigstugan från 1871.
Rumpa Kranses
Här bodde sist en familj Johannes f1847 och Maja Krantz som hals över huvud lämnade stugan då denna blev övertänd och brann ner. Detta hände då sonen Carl född 18900219 var späd. Johannes Krantz var bördig från Kinnekulle trakten, och som stenhuggare inflyttad när kalkförekomsterna började bearbetas i Bjellum. Makarna Krantz följdes åt i graven, liksom senare även sonen Carl med sin hustru.
Jan Pettera
Backstuga norr om Bjärsjövägen strax nedanför Nedre Bjärsjöqvarn, använd såsom bostad av en f.d. mjölnarfamilj från nämnda qvarn, vars överhuvud Jan Petter övergett denna qvarn. Vi vet inte var exakt som han skulle kunnat bo, men vi nöjer oss med detta.
Jan Petter hade sina egna åsikter om vad som var rätt och orätt, som han höll för starkt på för att kunna komma överens med mäldalaget. Per i Törnagården, min sagesmans far inköpte en gång en ko av Jan Petter. Denne ville emellertid icke riktigt trivas på sitt nya ställe och Per som var av gamla stammen – fick den åsikten , att den förra ägaren blivit ångerköpt, och gick därför till denne, frågad om så var fallet . "Ja, får allri tak i maken te ko vi va så goa vänner!", sa Jan. - "Bettra dä!" genmälde Per. Kona tvivdes inte hemma, så vell du kan du få igena, Ho varken vell äta eller dricka" - "Käre Per! Jag har inget for å kan ente ta ijena men vill du ge mek några daler te, så sa ja slå kona ur huvut, mä dä rår'a ente annars, du fordra för billigt". Jan Petter fick några daler te å när far kom hem så sto kona å åt.
Jan Petter var som nämnt litet egen av sig – hade under denna epok blivit gripen av de s.k. roparna – och funderade mycket över vad som var syndigt eller inte, gav ibland sina förmaningar till tolk, och var en dag plötsligt försvunnen . Innan dess hade emellertid mannen varit ute i bygden och förmanat några bönder för att de kört säd på en då firad helg . Salig kung Carl Johans klago dag men blivit avvisad och sagt sig skola gå till kungs för att klaga däröver. Jan Petter hade alltså begivit sig till Stockholm – till fots – och man väntade länge på honom utan att han kom tillbaka. Slutligen blev dock väntan för lång. Den efterlämnade familjen saknade vad den behövde för sitt uppehälle och hustrun hänvände sig till sockenstyrelsen, som på stämma den den 29 september 1863 behandlade den uppkomna frågan samt beslutade , att Johannes Eriksson i Slätterödjan skulle av kommunalnämnden avfordras redovisning av den summa penningar, som avvikne Jan Petter i Nedra Bjärsjö qvarn vid sin avfärd lämnat honom och skulle stämman sedan besluta om huruvida och ivad mån begärt understöd till inrede av kammare skulle lämnas till hans kvarvarande hustru.
Den av mannen till Johannes Eriksson lämnade penningsumman synes dock ha varit tillräcklig ty ärendet förelades icke vidare stämman och några andra understöd utbetalades så vitt känt icke av kommunens fattigvårdsstyrelse till henne. Vad den verklige orsaken till Jan Petters avvikande varit eller om han under sin vandring endast kommit bort eller då dött, utan att man vetat , vem han varit , lär väl aldrig bliva klarlagt men saken har helt visst bidragit till bevarandet av hans minne i trakten.
En anteckning i församlingsbokens hfl från tiden närmast före Jans försvinnande häntyder emellertid på att avvikelsen varit avsiktlig, i det att pastor enskilt uppmanat makarna till envig i sammanlevnaden.
ett undantag i Nedra Bjärsjön
Jan Petter Johansson f1808
Domboken för 4 april 1854
№ 36 kronolänsman J E Ström anmälte vid upprop att instämda målet emellan Jan Petter Johansson i Nedre Bjärsjö Qvarn kärande, samt Lars Falgren i Öfre Bjersjöqvarnen svarande, om ansvar för oväldingsord numera afslås, hvarvid fick bero.
Backstuga norr om Bjärsjövägen strax nedanför Nedre Bjärsjöqvarn, använd såsom bostad av en f.d. mjölnarfamilj från nämnda qvarn, vars överhuvud Jan Petter övergett denna qvarn.
Jan Petter hade sina egna åsikter om vad som var rätt och orätt, som han höll för starkt på för att kunna komma överens med mäldalaget.
Per i Törnagården, min sagesmans far inköpte en gång en ko av Jan Petter. Denne ville emellertid icke riktigt trivas på sitt nya ställe och Per som var av gamla stammen – fick den åsikten , att den förra ägaren blivit ångerköpt, och gick därför till denne, frågad eom så var fallet .
Ja, får allri tak i maken te ko vi va så goa vänner! sa Jan
Bettra dä! genmälde Per. Kona tvivdes inte hemma, så vell du kan du få igna Ho varken vell äta eller dricka
Käre Per Jag har inget for å kan ente ta ijena men vill du ge mek några daler te, så sa ja slå kona ur huvut, mä dä rår'a ente annars, du fordra för billigt.
Jan Petter fick några daler te å när far kom hem så sto kona å åt.
Jan Petter var som nämnt litet egen av sig – hade under denna epok blivit gripen av de s.k. roparna – och funderade mycket över vad som var syndigt eller inte, gav ibland sina förmaningar till tolk, och var en dag plötsligt försvunnen . Innan dess hade emellertid mannen varit ute i bygden och förmanat några bönder för att de kört säd på en då firad helg . Salig kung Carl Johans klago? dag men blivit avvisad och sagt sig skola gå till kungs för att klaga däröver.
Jan Petter hade alltså begivit sig till Stockholm – till fots – och man väntade länge på honom utan att han kom tillbaka. Slutligen blev dock väntan för lång. Den efterlämnade familjen saknade vad den behövde för sitt uppehälle och hustrun hänvände sig till sockenstyrelsen, som på stämma den den 29 september 1863 behandlade
den uppkomna frågan samt beslutade, att Johannes Eriksson i Slätterödjan skulle av kommunalnämnden avfordras redovisning av den summa penningar, som avvikne Jan Petter i Nedra Bjärsjö qvarn vid sin avfärd lämnat honom och skulle stämman sedan besluta om huruvida och
i vad mån begärt understöd till inrede av kammare skulle lämnas till hans kvarvarande hustru.
Den av mannen till Johannes Eriksson lämnade penningsumman synes dock ha varit tillräcklig ty ärendet förelades icke vidare stämman och några andra understöd utbetalades så vitt känt icke av kommunens fattigvårdsstyrelse till henne.
Vad den verklige orsaken till Jan Petters avvikande varit eller om han under sin vandring endast kommit bort eller då dött, utan att man vetat , vem han varit , lär väl aldrig bliva klarlagt men saken har helt visst bidragit till bevarandet av hans minne i trakten.
En anteckning i församlingsbokens hfl från tiden närmast före Jans försvinnande häntyder emellertid på att avvikelsen varit avsiktlig, i det att pastor enskilt uppmanat makarna till envig i sammanlevnaden.
I enlighet med Walle Härads Rätts, uppå ansökan af hustru Cajsa Lisa Johansdotter från Bjersjö qwarn i Bolums socken, denna dag meddelade utslag , varder hennes man Johan Petter Johansson, som henne öfwergifwit och förlupit, härigenom allmänneligen efterlyst och förelagd att, inom natt och år efter det denna kungörelse blifvit från predikstolarne i häradets kyrkor och de närmaste socknarnes derintill uppläst, sig hos hustrun infinna och äktenskapet med henne fortsätta wid den i 13 kap 4§ Giftermålsbalken stadgade påföljd.
Skärfs tingsställe den 21 maj 1861
Å häradshövdinge Embetets wägnar A K Gasslander
Johan Petter Johansson
f1808 i Härlunda kommer 1851 och 1857 transporterar Johan Petter Johansson f1808 denna kvarn till soldaten A J Klang nedan.
tror vi oss veta att Maria Kristina gifter sig med en stationskarl i Falköping. Matilda utvandrade till Amerika, Klas Johan flyttade till Skövde, Gustava dog späd och August flyttar till England.
Hustrun kvarstannar på stället och dör i äggvite sjukdom 1874 dör.
Venterbon
Torp alldeles invid Sängastensvägen, av vars åbyggnader ladugården stod till 1950. Innehavaren arrenderade en gård i Bjellum, tillträdde denna gård på hösten men ledsnade och avträdde redan på våren. Han var således bonde endast en vinter och detta gav honom namnet. Han var även slaktare och kastrerare. När ?Skattumvägens? stuga brann var även Vinterbons stuga hotad. Elden hade kommit lös genom av mannen företagen svedjning av ljung uppe i marken.
Öknamn:En person i Bjellum kallades ”dagelmårsbeta”, emedan han varit soldat en frukostabeta. Han hette annars ”Vien”
//Tomten 1926
”Vinterbon” hade varit bonde i Lunnagården en vinter, därav namnet. Det kan vara så att Venterbon ligger strax norr om Sängsten.
Kaxa lycka Lars Pettera Perstorp Vinterbon
Följer vi Sängastensvägen som är en i terrängen djup nedskärning så kommer man strax till denna lycka där ordentliga rester av torp med kvarvarande brunn och pump står kvar. Pumpen fanns inte där för 60 - 70 år sedan efter det att Lars Pettera gått ur tiden. Otvetydigt om vi tittar på skifteskartan anger lantmätaren att detta kallas för Kaxa lyckan, men att den ligger på samma plats som Sängasten. Det kan vara så att det funnits flera ställen på denna plats.
Petter Jonsson
tredings mjölnare i N Bjärsjö från 33 till 47 som sedan flyttar till denna plats som vi ännu inte identifierat. Han var gift med Stina Carlsdotter som han tagit med från Sjogerstad, men hon dör i samband med att de flyttar hit. Han gifter om sig med Maja Månsdotter från Stenstorp, som sedan tillbringar sin ålderdom på fattigstugan sedan maken gått ur tiden.
Av barnen vet vi från kyrkboken
- Johannes flyttar till Göteborg redan 39
- Anders finns på Munkgårds qvarn ehuru klen något år men flyttar sedan till Göteborg.
- Carl är nog den son som nämns nedan f1828 och var dräng på N Bjärsjöqvarna och ½ brukare på LarsNilsgården hela 60 talet och noterad som flyttat till Gökhem därefter. Han gifter sig med Maria från Eggby och deras bar i tur fortsätter att bruka LarsNilsgården.
- Gustaf sonen i den andra relationen följer med till Fattigstugan men avviker till Amerika 1881 vid 30 års ålder.
Kaxens son, erhöll från tiden före moderns flyttning oavlönad plats hos en bonde i Munkgården, som icke själv brukade hemmansdelen och höll ej honom i ordnat arbete utan lär honom göra snart sagt vad han ville. Ynglingen sprang därför än här och en där, ofta i qvarn borta i Korsgården, där han själv fick impulsen att själv göra en sådan. Han lyckades också med markägarens loven och understöd så väl i detta sitt företag, att ett nytt mältverk uppstod, vilket sedan såldes till en intresserad mjölnare och utnyttjades. Denna Qvarn, som utom det officiella Samuelsgården qvarn alltid kallades Kaxa qvarna är numera riven.
Kaxalycka bekräftas av skifteshandling som en liten avgränsad tomt som fanns här 1869. Rester efter en torpbebyggelse kan skönjas om man fortsätter upp mot skjutfältet, men nu en skogsplantering.
Petter Jonsson Kaxen
f1791 i Sjogerstad var först tredingsmjölnare i Nedre Bjärsjön och Hjilmer kompletterar med att han var kvastmakare och hans hustru bandväverska. Men Kaxen dör familjen överläts till socknen att draga försorg om familjen. Hustrun kvarbodde dock även sedan i stugan tills hon 1868 intogs på den då nyinrättade fattigstugan, varefter den illa underhållna och fallfärdiga stugan revs av kommunen.
Kyrkboken berättar att Kaxen kom från Sjoderstad och hade tagit med sin fru från samma socken och kom hit 1833 och blev inhyses på V Bredegården 1847. Han blir änkeman och 2 av barnen i denna kull flyttar till Göteborg. Carl stannar som drän på qvarnen, brukar gårdar i N Lundby och är hälftenbrukare på LarsNilsgården hela 60 talet och återfinnes som inhyses i Larv i 1890 talets arkiv. Kaxen gifter om sig som inhyses med Maja Månsdotter från Stenstorp och det är alltså denna dam som omhändertas av Fatisa på Askebacken och där växer Gustaf upp, som rymmer till Amerika 1881. Mer vet vi inte om denna familj ehuru Kaxen låter bekant.
Lars Pettera
Platsen ligger vid Sängastenvägen en hålväg som korsar vägen till Skjutfältet. Väster om hålvägen ligger Lars Pettera med äppelträd, buskage och kirskål som anger en före detta bebyggelse. Reste av ladugård hus kan skönjas. Norr om detta ligger Sängastenen som är en 10 x dryga två m lång sten som med sin form inspirerat till namnet på lia.
Koord till Sängastenen är:
Lars Petter Andersson F.30/1 1847 i Skärf. Tillnamnet okänt. Augusta Larson i Stommen föräldrar bodde där. Hon flyttade efter deras död till morbrodern Alfred Persson på Stommen i Bolum. Lars Petter var i sin ungdom en fin dansör, som dansade med prostinnan Cullberg på ett bröllop i Trollsvik och därför skördade mycket beröm. Det var då Falbon och Kristin gifte sig. Lars Pettera lagård revs medan Lennart minns det. Sängastenen ligger nära. Sängastensvägen var den gamla vägen förbi skjutfältet.
Jonas Andersson f 1761, död den 16 maj 1779 under ett vältande vedlass i "Sängastenslid". Han bodde hos Falbon.
Lille Petter Lars Petter
Stuga på den till torp 7 hörande jorden och belägen strax väster om dess åbyggnad samt innehavd av en styvson till Vinterbon som varit ute på järnvägsbyggen och tjänat sig pengar till stugan men eljest var skomakare till yrket. Gustaf Blomqvist berättar att Lars Petter Andersson var född 1847 i Skärv. Lars Petter var i sin ungdom en fin dansör och det berättas att han dansade med prostinnan Cullberg på ett bröllop i Trollsvik, då Falbon och Kristin gifte sig.
Vi vet nu att Lars Pettera var kommen från Postgården i Skärv, där fadern Anders Larsson f1816 dog tidigt och lämnade hustrun Anna Maria ensam med tre späda barn. Vad skulle hon göra? Hon kommer att bo på Svabenstorp, där hon 2 år senare är hon omgift med Venterbon f1816, som vi återfinna på just Svabelstorp.
Här växer Lille Petter (f1847 på Postgården i Skärv) upp tillsammans med sin syster som blir Silbergs anmoder och halvbrodern Anders Gustaf, som blir arbetskarl och handlare i Stockholm.
Sen får vi gissa lite och det kan vara så att Lelle Petter följer med styvfar Venterbon upp till nära Kaxalyckan där Lelle Petter bryter mark och skapar ett gott hemman. Mantalsuppgifter från 1882 antyder att denna gissning är god. Han gifter sig med Johanna Gustava Persdotter av Säckastenssläkt och makarna går ur tiden nästan samtidigt kring 1914.
- Gustaf Axellinus blir skräddarmästare i Kristine i Göteborg.
- Carl Johan dör blott 18 år hemma på torpet.
- Dottern Lars Pettera Augusta flyttade till sin morbror Alfred Persson i Stommen. Hon slutade sina dagar på Katarinagården i Torbjörntorp. Ellen berättar att Augusta kom ner till Nyborg då mor i huset vid något tillfälle var sjuk och mjölkade djuren.
- Ester dör hemma på torpet även hon i relativt unga år. En god gissning är att tuberkulosen härjade.
Linus Vacker
köpte ladan för 50 kr, men lät den stå, och där kunde vandringsmän förr få logi, men de stördes av att djuren stångade med hornen i väggen. Mot slutet användes ladan till hölada, men köptes av Johan Krantz för 50 kr och han eldade upp den. Otterberg var här med en vandring en gång, som Linus hade satt upp och han fastnade en gång under stången.
Det vi nu ser är rester av en lada medan trädelen synes längs vägen nedanför. Väster om ladan finns en intakt syrenberså. När sedan Vackera hyrde detta ställe fick de göra 30 dagars dagsverke. Hästen Sara och Håkan arbetade här på de åkrar som Lars Pettera brutit. Odlingsröset som ligger helt nära pumpen döljer torpgrunden. Här ser man väster ut rester av trädgården och här fanns även ett gärde.
Sängasten är ett större flyttblock som ligger alldeles vid sidan om den gamla forvägen upp till skogen och virkestagningen. På Sängastensvägen skedde fordom en dödsolycka i och med att Jonas Andersson f1779 en majdag hamnade under ett vedlass. Denna händelse är levande tradition än i dag.
Flinkes =? Gamle Vackera
Torp på södra sidan om Långemossevägen eller Vintervägen d.v.s. skogsvägen upp mot Billingen, bebodd av f.d. sold Vackers änka samt hennes ofärdige son Fredrik och sjukliga dotter Stina, med kommunens benägna tillåtelse under förutsättning, att där icke hysa något av sina andra barn särskilt sonen August som sockenstyrelsen ej ville veta av utan sökte bortmota, men som dock sedan trots allt vann insteg genom inköp av Flinks ägandes jordkula vid vilken han och sonen år 1902 uppförde den där sedan stående stugan, som de flyttade dit från Häggum.
Efter Vacker gummans död stod stugan kvar ännu några år men uppeldades så småningom av Vackera sonen.
Fredrika
skall ligga norr om Perstorp, innan vi kommer till Vackera. Mer vet vi inte om detta annat än att här stod en lada på 20-talet. Här uppe låg också valledet, där bönderna släppte sina djur i vall. Djuren var det närmaste vilda, när de sedan kom åter på hösten. Var en liten lycka som låg på skjutfältet. Intet närmare är känt.
Fredrik Vacker
Vackera Fredrik, som bodde i en stuga i Bjärsjömarken, hade en gång varit uppe på berget och hämtat sig en brännebörda, pinnar och sådant, som de fattige fick ta däruppe för att elda med. När Fredrik gick hem och kom däruppe som berget "delar" sig vid Bjärsjön, så satte han ned bördan och skulle vila sig, och då fick han se en gumma, som låg på knä nere vid sjön och sköljde. Han tyckte precis det var "Rumpa - Lunsa", en gumma uppe i Bjärsjömarken, som var gift med en karl, som kallades Rumpen och dotter till en annan Lund uppe vid Lundssjön, och han undrade, vad i allsin dar hon våpa sig till, som låg här uppe och sköljde, när hon hade vatten på närmare håll. "Ja sa le gå bort å bju däk på lite snus, får - ak höra", tänkte han, tog upp dosan och knallade iväg. Men huru det nu bar till, så råkade han till att snuppla - och fick ögonen ifrån henne. Då hörde han hur det plumsa till i sjön. Och när han kom på benen var gumman borta. Då blev han ända som lite anarsve, sade han. Det var nog sjöfrun, trodde han.
Kristina Larsson Törnagården Bolum f1857 J. Törnbergsons mor? Anm.: Gummans far hette Anders Svensson, efter svärfadern kallad Lund, och bodde på Sjötorp. Hon hette Inga och höll iglar varmed hon behandlade tandvärk.
Vackera Fredrik såg något konstigt i qvarnfåran.
Vackera Fredrik satt och metade i Bjärsjön. Då kom det upp något konstigt med ända som ett nät omkring sig mitt i kvarnådern. Då kände han sig konstig till mods och pallrade sig i väg hem, sade han - annars var han inte den som var rädd av sig. Mina Stenvall AndersGunnarsgården Bjellum född 1863.
Linus Vacker
Kanske bara ett öknamn ? Namnet tyder i alla fall på att han varit soldat, men jag är inte säker på det. Gubben levde ännu i början av 1900 talet. Han var märklig på så sätt att han nästan talade allting på rim. Den gamla stugan var till hälvten ingrävd i en backe mycket primitivt. Stället är numera ombyggt och bebos av sonen Linus med familj. Karl Linus Johansson född 1884-11-18 i Åsle ?
Vacker - August var åt kvarnen en gång i regnväder och mötte under hemvägen en bonde, som tyckte till honom, att nu "dega" det nog för honom. Svar : "Ente se ja, att ä dejar, Bönnera, di far ôt kvarna um dä rängnar hele dan". Vacker uttryckte på ett ställe sin tack för fägnad med orden: " Tack, kära Chalôtt, dä hära va gôtt!" Flod 1950
Vackerstorp
ligger på VesterBredegårdens mark, men närheten till Päregården har gjort att de ibland skrevs på denna gård.
August Vacker
Pigan Tilda kommer till bygden omkring 1885 till den av August skapade jordkulan, som ligger alldeles intill Sängastensvägen, som går alldeles utanför dörren. Från Åsle kommer hon 42 år gammal med sin Linus på armen. Hon hade gift sig 1882 och Linus var blott ett år vid flytten. August född i Bolum, hade förberett sin jordbostad genom att gräva in den i sluttningen, som nu ligger alldeles väster om nuvarande gräsplan vid Bjärsjö skjutfälts kaserner. Gaveln vätte mot väster med en dörr och väggarna utgjordes av stenmurade omålade väggar. Tre gånger tre meter uppges boytan vara. Spisen var av murad kullersten. August röjer mark och bygger sig en lada med plats för två kor. Som hyra måste han fyra dagar om året utföra dagsverken nere på Päregården nere i byn. Militären dyker upp och man kan ändå samsas om utrymmet här uppe.
Bilden visar Vackera vid Sängastensvägen, som det så ut på 1950 talet. Ryttmästare Sten Langemar tyckte att torpet skulle konserveras och hade stöd i detta av sin regementschefen, men så blev intet. Här skulle vara den östra gaveln och man ser här en foderskulle och i dörren vid sluttningen ut mot Sängastensvägen står ryttmästaren. Linus byggde denna foderskulle ovanpå faderns verk.
August var sjuklig och han dör i sin lilla bostad 1908 och var märklig på så sätt att han nästan alltid talade på rim berättade Blomqvist. Tilda drygar ut sin lön med att sälja bröd och förse soldaterna med blinkekaffe. Efter makens död 1908 flyttar hon till sonens backstuga, som inhyses. Vi kanske kan se sambandet med att Morits vid 4 års ålder flyttas tillbaka till svinskötarfamiljen och morföräldrarnas hem.
Matilda på sin ålders höst utanför den stugan, som Linus byggde med hjälp av Berntes och bönderna i trakten. Matilda hade fallande sjuka och barnen var strängt tillsagda att ta hand om farmor, och aldrig lämna henne ensam, så att inget illa skulle drabba henne under hennes anfall. Det rörde sig troligen om en form av Jacksonanfall. När den gamla qwarnen revs uppe vid Bjärsjön i samband med att man bygger om 1928 kommer ett antal råttor ner till Vackerstorp, som Håkan minns att man fångade.
Linusa Vacker Päretorp
måste tidigt som andra barn vara vallpojke åt bönderna, bland annat fick han som 7 åring gå och välta nere vid sjön och dra vandringar och ovanpå detta mocka dynga på kvällen. Som tonåring blir han dräng under Härlingstorp och kan efter några år föra hem sin nyvunna fästmö och torpardotter Elin. Elin var äldre och förde en son in i relationen, men de gifte sig 1904. Linus bygger nu sig ett hus på basis av rivningsvirke från Häggum (kan det vara Ötorpets hus som använts) och förbättrar ladugården. Han fick också en stock var av bönderna och fick såga uppe i Bjärsjön. Huset är nu borta och det sägs att det ersatts av befälsbaracken alldeles tillhöger vid lägret. Ladugården står kvar och lyser välvårdad på andra sidan den öppna platsen.
Vi är inte helt säkra på vilket hus det är, men Linus och kanske Eber Krantz, som sitter på hästen. Kvinna tills vidare okänd.
Linus hade en islandshäst Sara, som blev 40 år och som kostade 125 kr. (Nere vid Päregården köpte man en liknande häst) som han körde med. Men hästen var så liten och Linus en lång kraftkarl, så när han spände ifrån behöver han inte gå runt som vanligt folk utan det räcker med att han böjer sig över så stor och kraftig var han berättat Harry. Barnen var strängt tillsagda att inte rida hästen, vilket naturligen skedde ändå.
I maj 1906 kommer Elin flyttande och den lilla stugan fylls snabbt med barn. Ännu vet man att berätta om den misär som rådde och Linus var nog inte snäll. Slogs och söp gjorde han och misshandlade sin fru och sina barn att de fick fly till sina grannar under perioder av superier. Icke förty så hyste Linus inhyses hos sig i sin stuga mot slutet. Barnen redde sig gott trots en svår start. Stugan låg nedanför den lilla barack som nu står där. Två aplar och vinbärsbuskar anger var stugan låg. Barnen flyttar till staden och när militären köper området 1950 kan Linus och Elin flytta efter till Tovatorp.
Linus tog hand om fattiga och Johan Johansson kom hit för
2 kr per dag sedan fattigvården misslyckats med placering hos Kycklingens
änka.
En jordkula strax norr om Vackera. Flink hade varit soldat och inflyttat från annan ort. Han köpte sedan en stuga i Askebacken och bodde där till ett stycke fram i detta århundrade, dog 1913. Som han var änkeman höll han sig med sk fnask och var en av Korpa Stinas kavaljerer.
Flinks pojkar voro mindre ansedda, enär de läto sig anlitas som kuttar. De utvandrade på 1870 och 1880 talet till Amerika, dit de att döma av deras medverkan vid borttagandet av den av skattsökarsägnen omspunna s.k. Ljusestenen synes ha varit födda med adresslappar. Flink hade utom sönerna också en dotter som bar namnet Kristina. Efter faderns död ärvde och bebodde Askebacken.
Kerstin hade en stor beundrare i Kruta Buss men denne undanträngdes av en annan kavaljer, en gårdsfarihandlare i lergods, vilken hon gillade bättre och sedan fick sig en son tillsammans med. Krut var naturligtvis svartsjuk och när trolovningen mellan dem genom en liten fest skulle firas fick den försmådde enär ingen av de inbjudna behagade infinna sig, ett tillfälle till hämnd och diktade en visa om den misslyckade tillställningen. Denna visa, som undertecknad (Hji) haft förmånen att höra av
författaren själv, var av följande noga återgivna lydelse.
När Kerstin sökt trolôva
Den enda rätt ho redde
Hon gäster bjutt i rader
Å hultet sto å dömna
Men va däle på kvällen berättar Håkan låg i Sängasten förlängning precis ovanför bäcken
från Långemosse. På 20 talet fanns bara rester efter torpet. Man talade då
om Rumpabacken. Den ligger på nuvarande 300 m vallen av den renoverade
skjutbanan. Redan då fanns här en kulle och vägen till andra gick över Långemosse
bäcken, där man byggt en bro. Torpresterna är dolda av just denna
vall. Rumpestatars Torp långt uppe i Sängastensliden, norr om den där gående skogsvägen uppförd av en karl, som vid den s.k. Rump Anders resa till Amerika åtagit sig att mot stat gå dennes hustru tillhanda med skötseln av henne även därefter innehavda torpet, därför av någon spjuver given vedermälet Rumpastatarn. Lånet av hustrun, som på något sätt råkat bli känt föranledde naturligtvis en hel del prat och av Skatta mågen blev dubbelmågen.
En vacker dag brann emellertid stället ned och i stället för att återuppföra det använde Johan som inköpt det, pengarna till att i sin tur resa till Amerika - därefter ett brev som i korthet meddelade, att han nått sin bestämmelseort varefter hustrun aldrig mer hörde av honom – han hade väl funnit någon, som han ej behövde skämmas för. Här har vår sagesman sviktat den Johan som det talas om är som var född 1833 och som även bor här uppe men som tar med sin fru och
familj till Amerika 1888. Rumpestatars f1844 i Bottnaryd som varit torpare i St. Lycke och som gift
sig med sagda Anna Charlotta f1847 och som lämnar henne och barnen här 1888,
men han finns här enligt 1890 på St. Lycke Uppgifterna i övrigt om lån av
hustru Cajsa Lena som så småningom blev Tomta Alfreds hustru stämmer. Tror vi ligger till hö om skjutbanan upp mot Breagårdens skogsskifte ty
där kan man skönja lagda stenmurar. Johannes Brodd tog med sin månghövdade familj från
soldattorpet nere vid Bjelluma lider och bor här en kortare tid. Efter avskedet och flyttningen från soldattorp
323 inköpte Johannes Brodd en liten stuga med tillhörande
skraltig åkerlycka uppe i den s.k. Bjärsjömarken och bodde där vid den tiden
– strax före innan han arrenderade Galjen – då axvallsregementena dit
förlade sitt skarpskjutningsfält. De bönder, som ägde den dit nu hörande
marken måste under hot om expropriation sälja den och torpare och andra, som
bodde där, fingo också lov, att mot låg ersättning flytta därifrån. Brodd bodde mitt ute på det tillämnade fältet, men när man kom och skulle
övertala honom att sälja eller mot ersättning avflytta sina hus, så högg
det i sten för de utsända underhandlarna. Han begärde ett pris –
försvarligt tilltaget – och stod fast vid det. Det gick inte att pruta med
honom. Officerarna blevo till slut förtvivlade över att ej rå med mannen och
visste sig ingen råd. Deras instruktioner förbjöd dem att betala det begärda
höga priset. Slutligen rågades måttet – det kom generalorder om en bestämd
dag, då skjutningarna skulle börja och att allt till dess skulle vara i
ordning. Huru man nu vände och vred på sig, hade man rumpan bak, och goda råd
blevo värdefulla. Någon föreslog i detta sakernas läge, att man skulle
skjuta ned stugan och på så sätt göra sig av med motigheten. Det förslaget diskuterades också och det beslöts att följa det – på
ett visst sätt. Ena regementets säkraste skyttar togs ut och sändes jämte
några pålitliga officerare iväg till det nya skjutfältet. Efter ankomsten
dit avlades först besök i Brodds stuga och man uppmanade denne att med sin
familj ofördröjligen avlägsna sig från stället. Skjutningar med skarp
ammunition skulle vid ett uppgivet klockslag – en halvtimma därefter –
företagas och man ville ej ikläda sig några risker. "Ja, då får I allt skjuta mäk uj!" sade Brodd. "Ä dä
billigare å försörja kvinna mi å barna, än å ge mäk dä begärda – så
kör i vinn!" Brodds hustru och barn rusade vid detta blodiga resonemang
genast på dörren och försvunno nedåt bygden – Men Brodd stannade kvar.
"Ni gör som Ni vill, vi har sagt till och fritar oss från allt ansvar, om
Ni inte lyder order!" sade officerarna och gingo sin väg. "Förb.- de
gubbe!" svuro de bålda krigarna. "Vi ger f-n i hur det går, bara den
här frågan kommer ur världen !- men han kanche mognar och ger sig av?"
tröstade de sig. När den angivna tiden var inne, ställdes manskapet upp och order gavs om
skjutning med skarpa skott med stugans skorsten som mål men att man för
undvikande av onödig skadegörelse på byggnaden i övrigt hällre skulle
hålla för högt än för lågt. Spexet tilltalade i högsta grad mannarna som
med friskt mod sköto allt vad tygen höllo ända tills signal om "eld
upphör" gavs. Officerarna skyndade sig så fort benen bar dem bort till
stugan för att besiktiga målet. Och de kommo fram dit mötte dem en från grå till svart och brokig ommålad
men i övrigt oskadad människoliknande figur, som sprakande av ilska
förklarade, att nu skulle ingen mindre än f-n anamma dem. I egenskap av gammal
"indelt" hade Brodd naturligtvis förstått vådan av att befinna sig
i skottlinjen men också att på betryggande sätt söka betäckning, samt hade
under den stund skjutningen ägde rum suttit väl skyddad bakom spismuren. Han
hade dock där blivit bedrövligen målad av från skorstenen nedfallande sot
och kalkbruk. Med stugan var det dock värre. I denna fanns inte så mycket som
en enda hel fönsterruta, och dörren var full av hål. Detta – vi kunna väl säga ömsesidiga – vettlösa äventyr, slutade
emellertid till båda parternas fullständiga belåtenhet, i det att
mellanhavandet gjordes upp på så sätt, att Brodd fick den begärda summan
för sin stuga, med den lilla ändringen, att en del av beloppet sattes som
ersättning för skada under pågående militärtjänstövning. Det förhållandet att Brodd efter stugans försäljning bosatte sig på
Galjen medförde dock för denne alldeles opåräknade förtretligheter.
Avståndet härifrån och till Bolum var ej större än att man, om man förut
ej kände honom, snart nog fick veta vad han var för en. Ryktet är en faktor
och om det rör sig kring så märkliga personer som Brodd, så dör det ej i
första taget. När man nu fick veta att Brodd arrenderat Galjen, så sade i
hans förflutna öden väl bevandrat folk, att det hade de länge väntat, att
han, som en hel sommar haft mörkarrest, till det sista skulle hamna i Galjen!
Folk som voro inställda på att retas och göra livet surt för andra slogo
också "mynt" av detta och den på sitt sätt egne Brodd grämde sig
däröver. Sedan han flyttat stod stugan länge kvar som okynnesskottavla för
beväringarna lägger Blomqvist till. Torp på samma avsats där för länge tillbaka det s.k. Svenna i Värt legat. Detta nybyggdes så sent som omkring år 1900 av den då avskedade sold Johannes Brodd i Bjellum, vilken där avsåg att tillbringa återstående livsdagar. Allt går dock icke efter beräkningar i denna världen . Efter endast några få år, varunder Brodd fått sitt ställe i något så när ordning, föranstaltades emellertid om anläggande av ett militärt skjutfält här uppe, vartill platsen ansågs lämpligt och då nu hans ställe kom att ligga i skottlinjen , så måste detta givetvis bort samt samt inlösas efter många om och men mellan kronan och den påstridige innehavaren, varför Brodd därefter flyttade till Galjen
eller Gattorp. Kronan i sin tur sålde sedan åbyggnaderna på auction varefter
stugan flyttades och uppsattes som manbyggnad på en mindre hemmansdel i Bjellum
där den ännu bebos. (Ibland sviktar verkligheten och upptecknandet) Det är Broddes vid Bjärsjön. Var tidigare soldat för Nr 323 Johannes Brodd f
1847-11-30 död 1922-03-26 i Galgen Hornborg. Det var Arvid Brodds i Galjen Hornborga
föräldrahem. I ren protest mot att militärens skjutbana anlades över hans torpställe,
gick gubben ut och ställde sig mitt i skottlinjen, så att "Eld upphör" måste
blåsas. Detta skedde gång efter annan. Sedan han flyttat stod stugan länge kvar, som
okynnesskottavla för beväringarna. Lunna Sventorp
eller Sven i Vrt ett torp med viss anknytning till detta stråk.
Flinkes
Trolofningskalaset
det va ett stort kalas
för se ho hade lôva
allt sulle bli så rart.
va ena gruta kål
förhur ho skinka svedde
så va den lika hål.
men ingen fästeman
och bara hennes fader
sig fick en tår på tann
te slut så ble de kallt
röstjärten lå å sumna
å Kerstin sat å svällt
när ingen främmat kåm
ho jole säk på smällen
åt ensam upp kåln.
Rumpabacken
Denne man bar namnet Johan Johansson och var gift med soldatdottern Lotta Isaksdotter Skatt från St. Lycke, vilken lär ha varit så ful, att mannen vid ett eller flera tillfällen, då närvaron av hustrun vid besök hos kära släkten fordrades, fann sig nödsakad att av sin svåger Tomta Alfred låna hennes syster, som såg så pass bra ut, att han ej behövde skämmas ögonen ur sig. Rump Anders
Per Johan Carlsson
Brodda Johannes
Familjen Brodd på Kronans skjutfält
Då Kronans skjutfält i seklets början skulle anläggas vid Bergsjö på
Billingen fanns på det tilltänkta skjutfältet några småstugor. Om det var
gamla soldattorp eller sådana småstugor som uppförts på utmarken vet jag
inte. Jag minns emellertid att åtminstone en av dessa stugor var bebodd och
just den råkade ligga alldeles särskilt väl till för att vara mitt i
eldlinjen. Visserligen låg den i en sänka, så att kulorna borde gått ovanför
det låga taket, men risken var så stor för stugans folk att Kronan måste
lösa i stugan för rivning. Det var emellertid inte så gott att i en hast
skaffa ny bostad åt familjen Brodd, så tills den nya bostaden kunnat ordnas
fick familjen bo kvar med förbehåll att vid varje skjutövning, som Kronan
hade, utrymma stugan under det övningen pågick. Husgerådet fick förstås vid
sådana tillfällen vara kvar i stugan och det var inte sällan som någon eller
några kulor tog vägen genom stugans väggar och genomborrade eller krossade
något husgeråd. Om beväringarna besköt stugan med avsikt blev väl aldrig
utrönt, ty det fanns ju vid ett regemente många bassar, som var under all
kritik i skjutskicklighet, så det är inte uteslutet att träffarna på stugan
tillkom utan beväringens vilja. Familjen fick ju finna sig i att bohaget då
och då gick sönder, så den tog det med jämnmod, men när mor Brodd en gång
vid återkomsten efter evakueringen fann kaffepannan genomskjuten och således
oanvändbar lär hon ha råkat i fullkomligt raseri och utfarit i förbannelser
mot Kunglig Majestät och Kronan och mot beväringar i synnerhet. Och man får
knappast undra på det !
Det var väl inte så länge som familjen Brodd bodde kvar i sin stuga, sedan
skjutfältet tagits i bruk på allvar, men före avflyttningen hann det dock
hända även en lustig episod.
Gubben Brodd var visst, om jag inte minns alltför galet, dagsverkare hos
bönderna i närheten. Dessutom var han emellanåt fiskare i Hornborgasjön och
skaffade sig på så sätt en liten, men dock inkomst även under dagar, då
bönderna inte var i behov av dagsverkshjälp. I familjen fanns åtminstone två
barn, Arvid och Hilma. Arvid köpte med tiden ett litet ställe, Galgen,
alldeles intill av Ekornavallen. Arvid var f.ö. med i ett radioreportage,
som Lars Madsén tog upp någon gång omkring 1960. Arvids oxe spelade en inte
oväsentlig roll i detta reportage.
Brodds stuga på Billingen var inte utrustad med några bekvämligheter. Det
fanns inte ens ett s.k. ”dass” utan naturbehoven fick uträttas, om inte
precis på ”stör i vägg) så i varje fall på en stång uppslagen mellan ett par
träd. Sommartiden kunde väl ett sådant arrangemang gå an, men när
snöstormarna svepte fram över Billingssluttningen satt nog ingen och läste
romaner på ”stället” !
Den tidens människor var säkerligen ett härdigare släkte än vårt, och
småstugornas folk var väl inte vana vid bättre.
Nå, skjutfältet var inköpt av Kronan och först av allt skulle det då
kartläggas och ställas i ordning för sitt blivande ändamål. En del
officerare och manskap skickades från Axevalla hed upp till Bergsjö (=
Bjärsjö) för att vidtaga de förberedande arbetena. Gamle Brodd hade förutom
sonen en dotter Hilma. Hon hade efter avslutad skolgång sökt sig ut i
förvärvsarbete och så småningom hamnat i Göteborg, där hon troligen fått en
god anställning. I varje fall var hon alltid mycket välklädd i jämförelse
med ortens flickor, när hon om somrarna kom till föräldrahemmet på några
dagars besök. Nu inföll hennes sommarbesök just när ”knektarna” höll på med
sina arbeten vid skjutfältet. Den här sommaren var Hilma inte blott
välklädd; hon hade också skaffat sig en teaterkikare. Jag minns att hon en
dag kom ner till oss i folkskolan – hon hade gått i skolan hos far – för att
hälsa på. hon hade då med sig den nyförvärvade kikaren och jag skulle få
titta ut över Hornborgasjön genom den. Det var första gången jag använde
detta optiska instrument och min besvikelse var stor, ty jag såg faktiskt
ingenting genom den – antingen det nu var jag som var okunnig eller om
kikaren var fel inställd !
Militärerna var ju också utrustade med kikare och det var minsann inga
teaterkikare utan bästa klassens fältkikare. Under arbetet var knektarnas
kikare ofta i bruk och en vacker dag råkade en av officerarna rikta sin
kikare mot Brodds stuga och det just som Hilma hade slagit sig ned på den
förut omtalade ”stången”. Snart var samtliga Kronans kikare riktade mot
samma mål och militärerna hade senare berättat för mjölnaren Johannes
Johansson i Bergsjö kvarn, av vilken jag har historien, att Hilma gjort sig
synnerligen god ro, ithy hon hade även vid detta tillfälle med sig sin
kikare, genom vilken hon beundrade utsikten. Militärerna torde hon inte
lyckats få syn på, ty de var ju vana att ta betäckning i terräng; men så
sågo de henne så mycket bättre i sina starka fältkikare. Nu var mjölnaren
inte den som fördärvade en god historia; snarare gjorde han även
medelmåttiga historier högintressanta, så för sanningsenligheten i
ovanstående historia vill jag inte gå i god.Broddes
