Sommargäster med forskarsinne.

De nämnda sommarstugorna ägas av stadens förste torvingenjör, kaptenen Ernst Wallgren, Stockholm, som låtit uppföra den ena och köpt den andra av en Stockholms dam, som under förra världskriget fick sina nerver förstörda och här sökte sig ro och vila undan en sorglig värld. Trots sin höga ålder - han är över de åttio - emellanåt söker sig hit till sin lilla vrå bland bergen för att skaffa sig några dagars rekreation i sjöns rogivande hägn. Under mina besök däruppe vid sjön - vars undangömda rofullhet och vackra natur lockar mig - har jag ibland sammanträffat med kaptenen, med vilken gemensamma intressen en gång gjort mig bekant och närhälst vi träffas kommer alltid älsklingsämnet - hembygden - upp. Kaptenens bekantskap med sjön förskriver sig från 1895 - alltså från före innan jag själv var född - och ända från första ögonblicket, han såg den, blev han betagen i densamma. I början av 1895 - års möte på Axevalla hed - berättar kaptenen - voro två officerare, därvarande majoren vid Skaraborgs regemente Anders Nordström och hans adjutant underlöjtnant Sten Djurberg ute för att sondera terrängen vid foten av Billingen i akt och mening att finna en för fältskjutning i trupp lämplig plats. De rida då vägen förbi Bjellum, slå in mot Häggum och taga vid Falbogården (Nyborg) av in på en den tiden dålig biväg mot "n" i Slätterödjan, blicka norr ut, samt ha den ännu i dag flitigt använda fältskjutningsterrängen inför ögonen - Bjärsjöområdet var upptäckt.

Samma år erhöll kapten Wallgren, då nybliven vapenofficer regementschefens uppdrag att anordna fältskjutningarna. Detta blev sedan fallet under en lång följd av år, särskilt när det var fråga om skjutning i större förband. Härunder kom han att älska berget och år 1900 köpte han av en bolumsbo en markplätt, där han några år senare vid en vik av Bjärsjön - av militärerna kallad Bergsjön - byggde sig en stuga "stor som ett soldattorp". Priset för tomtplatsen blev ej högt - marken ansågs för värdelös: 25 kronor, vilka av säljaren snarast omsattes i lika många liter brännvin - detta var ej häller dyrt den tiden. På berget växte då ingen skog, endast ljung och någon enstaka liten enbuske. Vid den tiden planterades dock sådan och numera är sjön omgiven och bergets förr kala klippor beväxta med tät och frodig skog. Själv odlade han utanför stugan köksväxter och fick riklig lön för mödan och även fruktträd ville sig bra där ända tills skogen trängde sig på. Den gamle gode kaptenen är eld och lågor för sin sjö och sin bygd. Man märker grant, att kärleken trots åren hänger i sig. Han tager mig med upp på utsiktsberget, Flugberget, visar och förklarar allt, omtalar huru fästad han varit vid bygden och huru denna kärlek med åren vuxit sig allt starkare och förkovrats.

På Röde mosse intill Hornborgasjön, vars numera trasiga vedder ligga därnere har kaptenen funnit ett horn av en kronhjort, omkr. 6500 - 7000 år gammalt, alltså från före stenåldern, samt ett vildsvinskranium cirka 5000 år gammalt. Kronhjorten har kanche av någon anledning blivit skrämd, sprungit ut i vattnet fastnat med benen i den lösa kalkgyttjan och "gått ned" sig, och vildsvinet måste ha mött sitt öde i den av högstarr, vass och ag bestående djungel, som då omgav Hornborgasjön. Flera harpuner från stenåldern fram till järnåldern har också efter sjösänkningen hittats på sjöns botten och bära vittne om att densamma redan då varit en omtyckt jaktplats.

Från en källa öster om Bjellumslederna har han tillvaratagit en bronscelt - yxliknande redskap eller vapen - och på den forna sjöns strand järncelt samt ett kraftigt järnsvärd - cirka 9 dm. långt och 4 cm brett - tillsammans med kraniet av en mansperson och ett hästskelett. Dessa sistnämnda fynd äro från 1300 - 1400 - talet och om dem hade kaptenens gamle skararektor Fridolf Ödberg yttrat, att de sannolikt härrörde från någon av de åtta danska ryttare, som vid den tiden, enligt en urkund, lär ha "gått ned" sig på Hornborgasjöns is och omkommit. Det hade alltså - även på den tiden - varit krigiskt i Bjärsjötrakten. Bland övriga av kaptenen tillvaratagna fornminnen befinna sig också en s.k. helsten, d.v.s. en flat sten med en ränna av en hands bredd och tjocklek, använd vid botandet av sjukdom i händerna, samt en s.k. kulkvarn, en urholkad stenhäll med tillhörande - stenkula, på vilken de älsta bebyggarna i trakten malit sin säd till mjöl. Dessa saker hade han hittat på Bjärsgården. Med intresse betraktade jag föregångaren till den meromtalade moderna anläggningen borta vid Bjärsjöns avlopp.

Ernst Jacob Wallgren.

ägde fr. 14 en villa Bergsjövik vid Bjärsjön i Bolum, där de mycket vistades, ofta tillsammans med hustruns bror Hj. K., som var livligt intresserad av bygdens historia. Nils Hjalmar Kylèn.

Skjutfältet användes första gången 1893 under kapten Leijonacker och plutonchefen Werman och underlöjtnant Djurberg. Tältplatsen kallades för Knektabacken. Mjölnaren Johan Johansson blir efter hand tillsyningsman och målmaterielförvaltare här uppe och han hedras på sin 65 års dag av regementschefen och tygförvaltaren som tack för gjorda insatser. I samband med begravningen 49 visades många hedersbetygelser från kronans sida bland officerare och underofficerare.

Blinkekaffe