På västra krönet av Sydbillingens sydspets ligger en liten sjö, i orten och gamla handlingar benämnd Bjärsjön eller Bjärsjösjön. Namnet härrör av det fornsvenska Bjär, som betyder sluttning eller höjd, och kan således översättas till "sjön på höjden" eller "sjön ovan sluttningen". Att den av somliga benämnes Bjärsjösjön eller Bjärsesjön, med så att säga dubbelt uttal av sista stavelsen beror på att ett större område kring sjön, såsom berget, området nedanför detsamma och därvarande kvarnar uppkallats efter sjön, vilket råkat i glömska och medfört att sjön sedan i sin tur uppkallats efter omgivningen. Sålunda erhöll berget namnet Bjärsjöberget, området nedanför namnet Bjärsjömarka, medan qwarnarna direkt uppkallades efter sjön - och sedan fick den ånyo namn. Huru gammal den mänskliga kulturen häruppe är, kan man ej så noga veta, säkert är den emellertid förhistorisk, berättade Hjilmer.

Haraberget och dämmet

Ute vid sjöns södra sida reser sig med brant stup mot densamma ett bergsparti kallat Haraberget, vilket enligt sägnen varit en ättestupa, där man i forntiden brukar kasta sig ned, för att nå sina drömmars mål, alla hjältars Valhall. På krönet av detta berg finnes också några kvarstående stenar av ett s.k. domarsäte, under vilka de jordiska kvarlevorna av de hjältar, som här en gång sökt döden. Borta vid Bjärsgården, öster om sjön, finnas vidare ett flertal stenrösen, som med säkerhet kunna sägas vara järnåldersgravar. Vid stigen dit finnes vid Råberget ännu en ättestupa och invid platsen för gravarna en s.k. offerkälla, benämnd Jungfrukällan, emedan enligt trovärdiga personers berättelser den heliga jungfrun där visat sig, varigenom vattnet ägde förmågan att bota sjukdomar. Så nog har man sina traditioner här uppe alltid. Annars är platsen på intet sätt märklig i historiskt avseende och omnämnes ej i några särdeles gamla urkunder. Vad som utom från ortsfolkets läppar, kan inhämtas om densamma, finnes i mjölnarens arkiv, så några dyrbara och svårtillgängliga forskningskällor ha icke behövt anlitas.

Från bergets högsta punkt, eller Flugberget hade man fordom en storslagen utsikt över den framförliggande Västgötaslätten. Vid klar sikt ser man härifrån ett tjugutal kyrkor, sju av de karakteristiska Västgötabergen och fyra sjöar, däribland Vänern, på vars andra sida man kan se Dalbobergen i Dalsland, med flera platser. Den närmast belägna trakten gömmer på talrika minnen från historisk och förhistorisk tid och utgör ett tacksamt fält för både naturälskare och fornforskare i många avseenden.

Bjärsjön är en pittoresk liten sjö. Den mäter omkring en kilometer i längd och 200 meter i bredd, och är i förhållande till storleken jämförelsevis djup, av somliga ansedd såsom bottenlös. I östra ändan är den långgrund med stenig sandbotten i övrigt är den av växlande djup med på bottnen synliga klippor. Djupast är den emellertid utanför Haraberget men exakta djupet är okänt. Utanför Haraberget är på djupet lös, sammanhäftande dy, som vid lågt vattenstånd säges stiga upp till sjöns yta och ha den egenskapen att draga till sig allt, som kommer i beröring med densamma. Harabergets höjd över vattenytan belöper sig till omkring 15 - 20 meter och vid dess fot synes i nivå därmed en del nedrasade klippblock, på vilken de Valhalla farande haft att falla. Norr om sjön ligger en bergknalle, som erhållit benämningen Omberget. Detta namn tyder på att här skulle finnas ett uppmurat ställe, men huru därmed i verkligheten förhåller sig är numera på grund av där växande täta bestånd av ungskog omöjligt att kontrollera. Möjligen finnes här någon - liksom de förra - okänd fornlämning eller annan byggnad.

Sjön har sitt tillflöde från ett stort område av Billingen och enligt vad nuvarande mjölnarens farfars far, den åldrige hedersmannen Johannes Andersson, bland mycket annat berättade, skulle till densamma finnas ej mindre än sju tillflöden eller "störtor", som han kallade dem. Den viktigaste av dessa kommer från den Igelsjön (" Igglasjön"), även kallad Lundssjön, en mossjö ett par kilometer öster ut. Enligt traditionen skulle mellan sistnämnda sjö och Bjärsjön fram mot Billingens sydspets, där Bjärsgården nu ligger fordom ha funnits en stor lund av ek, asp och hassel, som ej fått röras av någon. Vi kunna här förmoda förekomsten av en av våra förfäders heliga offerlundar, där de i heden tid brukade samlas för att hembära gudarna sin hyllning - alltså en kultplats av väldiga mått, vars heliga trän, offerkälla och ättestupor genom kristendomens och granskogens framträngande så småningom mistat sin betydelse samt gömt och glömts.

Flugberget: Berget på bägge sidor om Bjärsjöns avlopp kallas i orten för Flugeberget. Stora Flugberget söder därom och Lilla Flugberget norr därom. Namnet härledes ej, som man skulle kunna tro av flugor eller myggor – utan av flod eller flöde, platsen där sjön flödade över och ut, där qvarnflon gick fram.

En mer realistisk bild av Haraberget

När vi var barn - berättar en gumma, född 1857 - då va Klippes Lotta och min syster Stava uppe vid Bjärsjön och metade, och då fingo de se något konstigt, som de talade om många gånger och undrade, vad det kunde ha varit. De metade, ja, men fick inget, och då blev de arga och tog till att kasta sten i sjön och menade på, att de skulle ge sjöfrun för att de ingen fisk fick. Men då fingo de se ända som en karl komma upp på Flugberget - men det var ingen karl häller - de visste inte vad det var. Han hade ända som en stor slokhatt på huvudet och fötter som stora byttelock och han kom klivande mot dem. Men då blev de rädda och sprang hem. Sedan lekte de så. De klädde ut sig och satte stora brädlappar under fötterna och sprang efter varandra "å dä så rolit ut så!"

Kristina Larsson f. 9/6 1857.

Medan vi efter kaffet sitta på kaptenens lilla veranda och njuta anblicken av den lugna sjöns yta, som glänser i aftonskymningen, tar denne plötsligt till orda och berättar för oss sagan om kung Bjässe, prinsessan Ingegerd och prins Harald.
Inledningsvis få vi veta, att kung Bjässe är en nästan historisk personlighet och hans namn förekommer i en ortsbeskrivning redan för inemot 150 år sedan.
Så han har nog funnits, säger berättaren. Annars hade han först hört berättas om honom av sina vänner förre distinktionskorpralen vid Höjentorps kompani av Kungl. Skaraborgs regemente Cesar och hemmansägaren - jägaren Pettersson på Bjärsgården, varav emellertid Cesar hållit före, att kungen bott här vid sjön, ehuru han ej riktigt visste var, medan Pettersson bestämt trodde sig veta, att han bott på Bjärsgården. Detta kan ha varit vilket som hälst eller båda delarna, det förändrar ingenting, faktum var att han verkligen funnits till och att männen ej bara ljög.

Bjässe var en stor och mäktig kung och härskade över åtminstone halva Västergötland - ja, det vet man ju inte så noga, för det är länge sedan. Men han var av en vild och hård natur och var jämt ute på krigsstigar.
En gång hade kung Bjässe varit på krigståg till svenkonungens land och därifrån som byte hemfört dennes unga dotter, prinsessan Ingegerd, en vän och fager mö med ett vekt och milt sinnelag, och med henne gifte han sig.
Kung Bjässe och drottning Ingegerd fingo bara en son, som de kristnade till Harald. Denne blev liksom kungen stor och kraftig vad det kroppsliga beträffade men ärvde moderns veka sinnelag.
Detta förtröt kungen. Sådant passade ej för den, som skulle styra hans styvsinta folk. Och för att få sin son till en styvsint man, fjättrade han honom vid den klippa, som sedan efter honom benämndes Haraldsberget - nu för tiden kallat Harberget, folk skall ju bevars förvanska allt för att låta moderna!

En sagoteckning av Haraberget från dämmet

Under årens lopp, verkade den storslagna naturen där vid sjön så på prins Harald, att även hans sinne blev styvsint och trotsigt, längtande efter hjältedåd och bragder. Efter hans död blev Harald en duktig kung för sitt folk.
Den plats ett stycke öster om Haraldsberget, där kungen efter sin död begravdes, kallades sedan för Bjässe kulle, men är nu alldeles övervuxen och svår att finna rätt på.
Vid foten av Haraldsberget utvisades också fordom en grotta, i vilken prinsen under sin fångenskap skulle ha haft sin bostad.
Denna grotta kallades sedermera för Rövar Liljas håla, emedan en beryktad rövare med det namnet där hållit sig dold, tills man en vinterdag upptäckt hans gömställe genom att spåra honom till den av klippmassivet väl dolda hålan, där man vid gripandet fann honom - läsande bibeln.

Till följd av höjning av vattenståndet i sjön, är grottan numera ej synlig och det är för resten troligt att den blivit förstörd de stenblock, härrörande från domarringen på berget krön, som besökande bonddrängar prövat sina krafter på att rulla utför bergstupet.
Nu drager emellertid en kylig bris fram över sjön och påminner om att det är kväll och jag måste skiljas från kaptenen, vilken ger mig ett välkommen till en annan gång.

"Om du bygger på, så skall jag späda på"

Bjärsjöns djup får icke mätas. När så sker övergås densamma och den nedanför liggande bygden av en svår olycka, säger en i orten gängse spådom. Sjöns väggar springer då sönder och dess vatten strömmar ut och översvämmar bygden, fördärvande allt som där finnes.
"Om du mäter mina väggar, skall jag blöta dina läggar."

En mjölnare i Bjärsjö kvarn, hade skaffat sig en eka för att med denna kunna färdas ute på sjön, komma ut på densamma och fiska, o.s.v. En gång föll det honom in att mäta hur djup sjön var. Till den ändan lånade han en lång replina och ett kraftigt lod, samt begav sig ut i sjön utanför Haraberget, där den ansågs vara som djupast. Medan han voro sysselsatt med lodningen och när han hade släppt ut 40 à 50 famnar av linan, började det med ens att bubbla alldeles förskräckligt i vattnet och upp ur sjön kom ett fagert fruntimmer och sade:

"Um du mäter mina vägga,
sa jak blöta dina lägga!"

Förskräckt häröver skulle mjölnaren då draga upp lodet och åter begiva sig i land - men då befanns detta vara borta. Efter den dagen vågade sig mjölnaren aldrig mera ut på sjön och sedan har ingen försökt sig på att mäta dess djup. /Aug. Hedb.

År 1926 förekom i rikstidningarna en notis om att ett fruktansvärt sjöodjur uppenbarat sig i sjön. Händelsen beskrevs så här: "En person från trakten var härom aftonen uppe vid sjön för att i dess svala böljor doppa sin svettiga lekamen. Just som den badande stod i Adamskostymen och höll på att undersöka vattnets temperatur, började vattenytan plötsligt att krusas och upp ur djupet dyker ett fjälligt och nästan mossgrönt huvud, efterföljt av en lång buktande kropp. Övre delen av huvudet var tätt bevuxet med svart hår, som var stubbat likt en "jazzbönas".

Efter fem minuter gjorde odjuret en sirlig vändning med kroppen och försvann bortåt Lundasjön". Tidningen, vars redaktör naturligtvis fullt och fast trodde på den sannfärdiga historien, som författats av en målare i orten, men var rädd för den allmänna opinionen och gärna ville sätta en smula moral i berättelsen tillade emellertid: "Det är rätt Bolum! Varför skulle Storsjön i Jämtland och Stockholms skärgård vara ensamma om sjöodjuren? Den här attraktionen var just vad som fattades Billingen. Och när vidundret dessutom var shinglat och modern så kan man inte mer begära. Följ exemplet Bolumsflickor! I fall ni inte äro korta om huvudet redan.
S.L.T./1926.  Målare Folke Ekström, spjuvern, har hittat på detta!

Pan dansar med sjöjungfrun

Uppe på Korsbacken i Bolum bodde in till för omkring åttio år sedan en soldatson vid namn Johannes Pan med sin hustru och barn. Han var en mångkunnig man och hade i sin dag varit med om mycket, både likt och olikt, varom han gärna både ville och kunde berätta, när det så föll sig. Om honom och hans äventyr, enligt hans egna berättelser, lever ännu i dag en hel del sägner i orten, varibland följande sannfärdiga lilla historia här må förtäljas. Nu var det så att nämnde Pan på lediga stunder sysslade med uppodling av ett stycke mark uppe på Billingen, ett stycke innanför Bjärsjön vid en plats, som efter honom kallas för Pans mosse, där en måg till honom vid namn Vallgren senare inrättade en lägenhet och bosatte sig, fast han snart gav torpet på båten för att söka sig bättre utkomstmöjligheter samt lät detta ligga öde. Platsen benämndes därefter Ötorpet - åbyggnaderna stod förresten ännu på 1920 - talet kvar på platsen, mycket förfallna.

Men vi återvända till Pan. En gång var denne där uppe ett "körande", d.v.s. en tid i sträck, och medan han höll på där, skulle han en dag begiva sig hem till hustrun och hämta mera mat samt se efter hur det stod till med familjen. När han då gick förbi sjön föll det honom in att taga sig ett dopp eller med andra ord ett bad, så att han skulle vara ren och hyfsad, när han åter kom bland folk. Att taga sig ett bad enbart för hälsans skull hade nog aldrig fallit honom in - sådant trodde man ej på bland allmogen, och jag kände en åttioårs man häruppe, som ej hade badat sedan han var ute och exercera beväring för 60 år sedan. Emellertid tog sig nu Pan ett bad - och mådde, som man kan förstå, ej illa av det, utan blev t.o.m. hågad för dans. Ity han hade icke väl klätt på sig innan - som han sade - sjöfrun kom till honom och frågade om han ville dansa med henne.

"Bevars dä!" sa Pan och tog fruntimret om livet. Och nu blev det en dans, så att Pan hade aldrig varit med om maken, icke ens som ung och ogift. Sjöfrun och Pan dansade och dansade i ett och det såg inte ut att taga någon ända på dansen och hon flög med honom däruppe på Flugberget. Så rätt som det var bar det i väg nedåt Valle härad och Pan visste ej var han var, förrän han råkade stöta emot kyrktornet i Varnhem, då måtte sjöfrun släppa honom. Men när han var på hemväg, då kom hon om igen och dansade med honom och flög med honom uppför Brôtaliderna och upp på berget och till sjön igen. Där stannade hon och frågade om han ville dansa med henne mera.

"Nä, for Guss skull, släpp mäk nu! sade Pan. Då släppte hon honom och dråsade sig i sjön och försvann. Se, det ordet kunde hon inte höra och sen han sagt det hade hon ingen makt med honom mera, utan fick ge sig iväg, sade Pan. Men efter den dagen kom sig Pan aldrig för mera med att bada i sjön, sade han. Att det är en farlig sjö - inte precis för att det finns en sjöfru där - det kan man tro, bottenlös som den är. Edvin i Bresstorp. / Stenvalls Mina.

Det spökar på Billingen

Några fullt trovärdiga personer från Broddetorpstrakten voro under en av augusti månskenskvällar uppe vid den på Bolumsidan av Billingen så vackert belägna Bergsjön. Sedan de pratat en stund och därunder dryftat åtskilliga av tidens mest brännande frågor och även beundrat sjön underbara skönhet i den lugna och stilla månskensaftonen, var sällskapet betänkt på att troppa av hemåt. Men av någon viss orsak blev de ännu en stund sittande kvar på de ljungbeklädda klipphällarna, och ett nytt samtal utspann sig, under det deras ögon tjusades av månstrålarnas lek på den blanka och silverskimrande vattenytan. Då klockan började närma sig tolvslaget, hördes plötsligt ett väldigt motorsurr. Det tycktes komma från Qvarnvägen.
Vad kan det vara för några, som är ute och åker så sent? yttrade en i sällskapet.
Antagligen någon som vill njuta av månskenet, sade en annan.
Just vid tolvslaget, då månen för en stund gömde sig bakom ett moln fick vårt sällskap se en skara människor som längs de mellan tallarna och enbuskarna slingrade stigarna fram trängde mot sjön.
För några minuter blev de alldeles förbluffade, och med frågande blickar betraktades de nykomna. Ingen kändes igen, och alla tänkte: Det är nog utsocknesbor. En av sällskapet som efter första häpenheten äntligen återfått talförmågan, utropade: "Se så underligt klädda de äro".
Då upplöste sig hela skaran i ett dimtöcken, och alla voro försvunna som genom ett trollskott.

Månen tittar nu fram och bredde sin silverslöja över vattenytan, och de kala klipphällarna på Clarabergets ättestupa blev åter synliga. Nu äntligen förstod mina sagesmän, att det ej stod rätt till och att det varit en spöksyn.
Med kalla kårar över ryggen och lika förfärande som en gång deltagarna i Belsasars gästabud varandra de framåt för att så fort som möjligt komma bort från denna av spöken hemsökta sjö.
Äntligen var det ett varsel om den stora turistströmmen, som nästa sommar väntas till Bergsjö Billingens pärla, skriver vår meddelare. En sådan sjö som håller sig med egna sjöodjur och spöken måste turisterna besöka. ST. 19260301

Sexvecknastenen

Sexveckna stenen är en samling klippstenar i Bergsjön, vilka av folkmunnen omspunnits med en viss sagas mystik. Den syns endast vid lågvatten. När tillflödet i Störtorna, som utgör fyra små dalsänkor norr om sjön, i torktider sinar ut, eller när den i öster belägna hemlighetsfulla Lunnsjöns utlopp, vilken faller ut i Bergsjön, börjar föra en tynande tillvaro, reser sig Sexvecknastenen ur den nyssnämnda sjös vatten. I gammal folktro betydde det olycka. Vattnet skulle ta slut om sex veckor och kvarnarna nedom berget skulle stanna och fattigt folk, som ej kunde åka långa vägar måste mala sin säd i handkvarnar. /Johan Törnbergsson

När sjön gick 1829

Då utbröt strax en stark östanvind och från himlen kom ett så häftigt regn att sjön på en kort stund fylldes till brädden. Vinden drev vattnet mot dammbröstet och ett starkt tryck uppstod på detsamma. När sedan vattnet började gå över och riva upp omkring pålningarna blev påfrestningarna för stora. Med ett brak störtade fördämningarna över ända och vattnet vällde ut ur sjön. 
När mjölnaren då såg vad som var på väg att inträffa blev han rädd och skyndade så fort han kunde ifrån platsen och detta blev hans räddning, annars hade han kommit under dammen och drunknat eller av vattenmassorna slungats utför bergstupet och omkommit. 
De befriade vattenmassorna ställde under sitt lopp ned mot Hornborgasjön till en stor skadegörelse: markerna översvämmades och förde med sig löst och fast, hus, grus och stenar. Vattnet åt sig nya vägar i åkrar och ängar. Värst drabbades naturligtvis qvarnarna strax nedanför sjön, vilka i grund spolierades, och det omtalas att mjölnaren i den övre kvarnen kom infarande genom väggen till den nedre, ridande på en stock.
I Bolumstorps och Bolums byar, som oskiftade lågo på sina platser utmed sjöns avlopp, blev förödelsen också stor och många byggnader vältes omkull eller måste utrymmas. Djur dränktes och skadades men så vitt nu är känt kom ingen människa i olycka. 

På Bolums gästgivaregård voro vid tillfället många vägfarande församlade, som stannat där på grund av regnet och för att förfriska sig. Det var nämligen dagen före stora maj - eller vårmarknaden i Lidköping. När då den väldiga floden kom och ställde hela byn - åtminstone den därifrån synliga delen - under vatten och hotade att dränka dem, gåvo sig dessa iväg fortast möjligt, troende det värsta. De fingo också räkna det som en tur att ha kommit så långt, andra som kom efter fingo vända eller söka sig annan väg till sin bestämmelseort, emedan landsvägsbron raserats och strömmen ej på något ställe kunde passeras. 

Det var den dagen läsning med konfirmationsbarnen i Broddetorps kyrka och de barn, som bodde norr om bäcken, där floden gick fram, måste via berget gå runt den på omkring 3/4 mils avstånd från kyrkan belägna Bjärsjön för att kunna nå sina hem i Bolumstorp och Bjellum, medan den egentliga Bolumsbyns barn fingo stanna över natt hos grannarna söder om bäcken.
Händelsen med sjön etsade sig fast i folkminnet och kom till och med in i "tideräkningen", så att då gamla i orten framdeles skulle datera någon omtalad händelse så sade de: "Det var det året (eller året före eller efter) när Bjärsjön jeck". Vad årtal det var har jag erhållit besked om genom en åldring, som vid tal om händelsen uppgav: "Det var det året mor föddes!" Och hon var född år 1829. Mjölnare Johannes Andersson. Inga Andersdotter (Källegården) gick och läste det året. Hon var född i Besgården 1813.

Sjöfrun for med vattnet

Å nor sjön jeck, då åkte sjöfrua mä. Dä va di sum hade sett -a. Ho flut sum ena gås på vattnet å furde mä änna ner te Storsjön. Å um ho kåm tebakers, dä vet ente ja. Dä va le sånnt di saa. /August Hedberg f1851.

Han såg något konstigt i kvarnfåran

Vackera Fredrik satt och metade i Bjärsjön. Då kom det upp något konstigt med ända som ett nät omkring sig mitt i kvarnådern. Då kände han sig konstig till mods och pallrade sig i väg hem, sade han - annars var han inte den som var rädd av sig. /Mina Stenvall AndersGunnarsgården Bjellum född 1863. Johan Törnbergsons moster

Hunden och Katten

På 1820 - talet bodde i Bjärsjö kvarnar två mjölnare, som gåvo sig till att konkurrera med varandra. Mjölnaren i den övre kvarnen råkade därvid draga det kortaste strået och detta förtröt honom till den grad att han gjorde bruk av sin vid köpet kontrakterade rätt att disponera vattenavloppet från sjön, så att mjölnaren i den nedre och de övriga kvarnarna längre neråt bygden, vilka drevos av sjöns vatten, icke kunde mala. Därför blevo kunderna i den nedre kvarnen ofta tvingade att taga sin spannmål från den nedre och föra den till den övre kvarnen för att någon gång få den förmald. Detta förtröt naturligtvis i sin tur mjölnaren i den nedre kvarnen och följden blev givetvis den, att de båda mjölnarna blevo i hög grad osams och närmast kom att leva som hund och katt.
Folkhumorn döpte därför också mjölnaren i den övre kvarnen till "hunn" och mjölnaren i den nedre till "katten". Därav blev sålunda "hunnakvarna" och "kattekvarna" och deras osämja till en visa i hela bygden. Denna de båda mjölnarnas osämja, skulle också så småningom medföra allvarliga följder icke allenast för dem själva utan för hela bygden och där bliva till ett minne, som man än i dag hör omtalas - nämligen att sjön "gick". Det skulle kunna röra sig om Johannes Eriksson och Katt Gustaf f1823.