[ överordnad ]
[ samma nivå ]
[underordnad]
[ Innehåll ]
Skomakarhemmet[ överordnad ]
|
Sven Ullberg är Anders Munters svärfar kan bara ha bott här.
skomakare och ryttare f1726 i Daretorp. Vi återger berättelsen som Hjilmer tagit fram
Benämningen Muntera på Skomakarhemmet och dess ägare har mycket gamla anor och härleder sig från ställets första åbo eller besittningsrättsinnehavare, vilken levde under 1700-talet och bar namnet Anders Munter. En karta över Skomakarhemmet från år 1774, upprättad efter en 1761 företagen uppmätning och beskrivning meddelar, att stället då arvskiftats kronoparken Billingen såsom lägenhet samt instenats för nämnda åbo. Denne Anders Munter var född i Daretorp år 1726 och dog 1794. Några närmare, samtida upplysningar om honom finnas emellertid ej utom att han varit ryttare och tjänat under Västgöta regemente till häst och att han varit ägare av nämnda och den densamma angränsande likartade lägenheten Sjötorp. Traditionen vet emellertid att berätta, att Munter varit med i krig och däri utmärkt sig samt härför vid sin hemkomst blivit belönad med rätten till ifrågavarande lägenheter. Ryttaren Munter var enligt vad sålunda berättas till yrket skomakare och tjänstgjorde såsom sådan vid sin skvadron. En dag, när han i fält satt och ordnade med kamraternas stövlar, så fick han plötsligt se tre fientliga ryttare komma ridande med en tillfångatagen svensk officer mellan sig. Han grep då sina vapen och skyndade dem till mötes; sköt den ena och stack ihjäl en annan av fienderna, medan den återstående av dem tog till flykten och undkom, lämnade sin fånge svårt sårad på platsen. Munter, som själv sluppit undan striden utan att bli skadad men med förlust av sin häst, omhändertog nu den sårade officeren och förde honom till fältskären, där han fick sin nödiga lappning. När officeren sedan kryat till sig fick Munter order att inställa sig för honom och fick då redogöra för både händelsen och civila förhållanden samt skildes från honom med det löftet att efter deras hemkomst få en tjänst igen. Och detta löfte infriades på så sätt att Munter med officerens hjälp erhöll de båda nämnda kronolägenheterna. Huruvida lägenheterna, vilka enligt samma tradition skulle varit lämnade med arvsrätt endast till äldsta sonen och således skulle varit av fidekommi natur är emellertid mäst med hänsyn till lägenheternas ringhet föga troligt. Talet därom kan ha uppkommit på grund av avlägsna, obefogade ansökningar om åborätt i desamma. Beträffande Munters innehav av nämnda Sjötorp, bestyrker en karta från samma tid jämte andra handlingar, att han verkligen var besittning även därav.
Beskrivningen till den förstnämnda ännu bevarade kartan av år 1774 anger Skomakarehemmets areal till 17 tunnland och 20 kappland, varav 3 tunnl. och 4 kappl. åker, 3 kappl. kålgård, 2 tunnl och 19 kappl. ungskog samt resten ängs- och hagmark. Några små åkerbitar med en areal av sammanlagt 19 kappl. förordades igenlagda till skog. Den till lägenheten hörande marken beskrives som mycket stenig. Jorden bestod av röd sandmo och reddes med krok. Lägenheten hade förmånen av gott ”muhlbete” på kronoparken och efter utsyning nödig skog till stängsel och vedbrand. Avståndet till närmsta köpstad, Skara, angives till 2 mil och avståndet till sockenkyrkan ¼ dito.
f1726 gifte sig med Annika Svensdotter f1734 och måhända tog hand om sin fader Sven Ullberg. De hade barnen
Sonen och de båda döttrarna skiftade efter faderns död sinsemellan dennes fastigheter sålunda att sonen erhöll Skomakarhemmet och döttrarna Sjötorp med skyldighet för den förstnämnde att från det förra släppa till skog till uppförandet av åbyggnader å det senare samt att för dem söka och utbekomma åborättigheter å samma och hålla dem skadeslösa i händelse stället skulle frånbördas dem. Av det senare kan man förstå, att döttrarnas rätt att bekomma del i Sjötorp varit på något sätt osäker eller beskuren, men det sagda utgör ej ensamt skäl för att förhållandet vis á vis besittningsrätten varit sådan som den ovan anförda sägnen velat göra gällande, men visst är att Petter varit rätt släpphänt mot systrarna. Utom nämnda åligganden för att få besitta fädernestället, skulle Petter betala all faderns gäld och skatt samt försörja sin gamla moder i hennes återstående livstid. Vad gälden beträffar omnämnes icke dess storlek i skiftesinstrumentet och bouppteckningen saknas, men enbart moderns underhåll ger vid handen att fastighetens värde överskattats och det ser ut som om Petter, blivit skojad av svågrarna. Därest han nu vid sitt underskrivande av arvsöverenskommelsen ej avsett att självmant ge systrarna rätt, som först genom en senare lagstiftning stadgades, måste man anse att han handlat i enfald eller utan hänsyn till den egna familjens bästa. Såvida han nu inte hade några baksluga uträkningar, varom inga belägg finns, ehuru det förefaller en smula märkvärdigt, att han själv fick åbobrev å Skomakarhemmet, under det att svågrarna förgäves motsåg sådant å Sjötorp. Men enär Petter till medarvingarna överlämnat ett vederbörligen utfärdat kvitto, utvisande, att han till kronofogden icke allenast överlämnat ansökningen om åborätt för dem utan även förskotterat för utbekommande av sådant nödvändiga medel, och som man väl ej får lita allt för mycket på sagda myndighetspersons hjälpsamhet mot den ena eller båda parter, så är nog inget annat att till sakens förklaring göra, än att åtnöjas med vad vid en senare gjord ansökan framhålles, att handlingarna under kronofogdens vård förkommit.
| Slutord. Jonas A.son Munter och hans kämpar äro nu länge sedan gångna till sina fäder och minnet av dem och deras mandater äro nu förbleknade, ehuru ännu av en och annan bevarade. Detsamma gäller den däröver nedskrivna Häggums- eller s.k. Munteravisan, som på sin tid alla ”skaraborgare” och ”västgötar” helt eller delvis kunde utantill men som nu ingen enda i fullständigt skick kan repetera. Vad emellertid inte en ensam vetat, har av många kunnat sammanföras. Detta har dock varit ett tålamodsprövande och mycket tidsödande arbete. Minst ett hundratal personer ha tillsports, handlingar och skrifter ha genomsnokats, o.s.v. Början gjordes med att anteckna själva visan. En vers här och en vers där erhölls, alla varierande och utan inbördes sammanhang. Men det var ej att ge upp, bara att samla till en senare sammanställning. Sedan tvenne uppteckningar efter olika personer, den ena på 16 och den andra på 22 versar gjorts samt en på hexameter, efter visan författad skildring, införd i det svåråtkomliga sundlerska ”Spöket från Töreboda” bekommits, gick det lättare. Med hjälp av de nämnda uppteckningarna och den i sagda bok införda s.k. Häggumiaden eller de hågutnitiske litauernas krigståg till Söakullen uppfriskades sagesmännens minne och den föreliggande om än icke absolut ursprungliga sammanställningen av visan kunde göras. Enligt vad under insamlingen meddelats skulle visan förefunnits i tryck men vunnit dålig spridning emedan de utsända försäljarna visats till den däri förekommande huvudpersonen Munter, som vid tvenne tillfällen köpt rasket d.v.s. hela upplagan, och att med den ordning och tillmötesgående, som finnes på våra ”folkägda” stora bibliotek kunna erhålla upplysning om denna sak torde ej löna mödan. Under efterforskningarna av visan försummades ej insamlandet av andra därmed samhörande upplysningar, såsom om de däri omnämnda personerna, främst då om dess huvudfigur, om orsaken till ifrågavarande krigståg, och annat. |
f1757 var gift med Ingrid Bengtsdotter född i samma socken som han själv
1769. Makarna hade i sitt äktenskap sju barn, varav blott två når vuxen ålder.
Se nedan.
Petter tar över och lämnar över till sin hustru Ingrid Bengtsdotter. Hon
skriver ett så lydande arfvebrev till domstolen 1810.
|
År 1810 den 29 December blef nedan skrefne förening träffad och undertecknad såsom förmyndare för afleden Petter Andersson
i Skomakartorpet efterlemnade 2ne omyndiga barn sonen Anders Pettersson 9 år gammal men
dumb, och dottern Annika 14 år gammal men klen till wäxten och som sterbhuset är af ringa förmögenhet, och hemmanet som i boupteckningen finnes till 50 Riksdaler uptagit barnen tilhörigt, och desutom Sterbhuset
hjäldbundet, hafwa wi igöro kommit öfwerens med Petter Anderssons efterlämnade enka Ingrid Bengtsdotter om båda barnens klädsel, födsel och annor Cristelig
upfostring, samt befintelig skulders betalande och til barnen nu deraf myndiga år eller då de dem behöfwa en summa af 21;32;- Rixgäld at betala, hwaremot änkan Ingrid Bengtsdotter för sitt å orubbad och behålla och begagna den lilla qwarlåtenskapen som i aflidne Petter Andersson kom finnas häremot wi anhåller eller ödmjukeligen om wällofliga domstolens fastställele på denna wän gjorde förening i datum utfästa. Ingrid Bengtsdotter Skomakartorpet Häggum socken. Jonas Lund Sköttorp af Häggum socken förmyndare för myndiga Jan Billrot fiskaregården Lundby och omyndiga förmyndare till wittne Lars Jonsson klåckare i Bolum Petter Person i Säckasten |
Petter dör redan 1809 och Ingrid gifter därför om sig och lever ytterligare 30 år. Maken blev Johannes Andersson f1775 och han finns här åtminstone t.o.m. 1840. Efter Petters död gifte änkan om sig med Johannes Andersson från Varnhem f1775 och erhöll med honom 1807 en son, som fick namnet Johannes men inom kort dog. Rörande Munters d.ä. döttrar Maria och Stina samt lägenheten Sjötorp skola vi längre fram återkomma, sedan först den Munterska släktens samband med Skomakarhemmet slutbehandlats.
Båda de sistnämnda voro dock ej mycket för denna världen i det de voro sjukliga, dottern dessutom halt och sonen – ”fideikommissarien” – dövstum.
Hjilmer berättar – dottern Annika fanns ju kvar och denna ansåg sig – som man kan förstå, fast halt – ej oförmögen att fylla sitt naturliga värv i det avseendet. Bara nu en passande karlperson hade velat anmäla sig som sökande. Sådana växte emellertid ej på varje gren däruppe i skogen på berget – och som för det omnämnda värvet ju alltid måste vara två, så var ingen annan råd för Annika än att söka sig ned från berget. Hon valde att ställa kosan åt söder och tog sig pigplats nedåt Broddetorp till. Metet lyckades också, kanche över förväntan bra, en karl fastnade i krokarna och med denna vid sin sida flyttade hon åter till Skomakarhemmet. Den man Annika sålunda förvärvade bar det den tiden rätt vanliga namnet Jonas Andersson men var trots sin ungdom – han var född i Segerstad 1806 och deras förbund knöts någon gång i slutet av 1820-talet – en driftig person, stor och stark och full av arbetslust, även om han inte var så värst pjoskig ifråga om valet av sin äkta maka. (Han var son till en ökänd Anders Billbäck senare torpare på Korsbacken härintill). Huvudsaken för honom synes ha varit att få en egen torva att bruka och omsätta sina idéer på. Därtill fick han nu också om än icke obegränsade så dock rika möjligheter. Gården – lägenheten blev det under hans tid – var förut av allt att döma föga uppdriven men Jonas tog itu med att sätta den i bättre skick. Han anlade vägar och stenmurar, bröt mark och satte åbyggnaderna i bättre stånd samt skapade här en liten oas i ödemarken.
Styvsvärfadern Petter, som förgäves sökt varaktig besittningsrätt till lägenheten och var att anse som föga mer än en dräng åt sin företrädares i äktenskapet familj, saknade väl intresse och lust att uträtta något i den vägen men Jonas var mera dådkraftig och både ville och kunde uträtta saker och ting, visserligen av samtida avundsmän benidad men en man med ”huve” på skaft. Om förhållandena på Skomakarehemmet vid denna tid erhåller man en god inblick genom länsstyrelsens ”resolution på Jonas Anderssons och Annika Pettersdotters ansökan om besittningsrätten på deras innehavande kronogräsgäldslägenhet Skomakarehemmet eller Skomakaretorp i Häggums socken av Valle härad”, å vilken åbosyn då verkställts av kronofogden 1837, är följande lydelse:
| ”Under åberopande av KB:s resolution av den 19 nov. 1825, som beviljar Johannes Andersson såsom gift med sökandenas svärmoder och moder Ingrid Bengtsdotter besittningsrätt å lägenheten till dess någon av förre innehavarens barn blir i tillfälle att värdskapet emottaga, och med anförande av det förhållande, som numera inträtt, att sökande hustrun Annika Pettersdotter blivit gift med sökanden Jonas Andersson och att den förras dövstumme broder Anders Pettersson, enligt prästbevis 1828 med döden avgått, hava sökandena om införsel uti förenämnda åborätt med det erbjudandet, att de skola omvårda och försörja till döddag sin styvsvärfader Johannes Andersson och dess hustru, som ännu leva. Dessa senare, häröver hörda, hava icke ägt något häremot att påminna, likasom icke häller ansökningen mött något jäv, efter det den, i avseende på laga rätt till klander, blivit i häradets kyrkor kungjord den 16 okt. 1836. Och förklarar alltså KB skäligt att inrymma sökandena såsom åboar å ifrågavarande gräsgäldslägenhet, behörigen skattlagd under namn av Skomakarhemmets sista åboar. Skomakarehemmet, särdeles som sökandena utmärkt väl förvaltat densamma och för dess framtida underhållande borgen för sig ställt; men härmed tillförbindes också sökandena, att bestå förbemälte sina närskylde personer, i deras återstående livstid, såväl boningshus och vedbränsle som nödigt uppehälle, efter vad huset förmår, jämte all annan barnslig omvårdnad, eller att, i stället för uppehälle med livsförnödenheter, låta de gamla i deras livstid gagna och bruka för deras enskilda del viss, genom ömsesidig överenskommelse, bestämmande del av lägenheten, ej överstigande hälvten, varmed motsvarig del av onera och andra skyldigheter då skulle förenas, ställande sig för övrigt till efterrättelse vad författningarna för kronoåboer föreskriver”. |
f1806. Med Skomakarhemmets bevarande i släkten gick det dock dåligt. Annika Pettersdotter avled nämligen 1846 utan att efterlämna några bröstarvingar. Och därmed var det för Skomakarhemmets del slut på den Munterska släktgårdssagan. Genom ett den 30 mars 1845 mellan makarna upprättat inbördes testamente varigenom den efterlevande tillerkändes besittningsrätten till lägenheten, satt dock mannen i orubbat bo men skaffade sig året efter hustruns död frihet från alla eventuella intrång av hustruns anförvanter genom att till dessa utbetala några mindre summor. Gift 1833 25/8 med Jonas Andersson fr. Korsbacken, Bolum, vilken efter styvsvärfadern erhöll åborätt till Skomakarhemmet, som han sedan efter hustruns frånfälle skattlöste och mot någon avgäld till dennas släkt blev oinskränkt ägare till.
Jonas gifte sedan om sig med hemmadottern Kristina Johansdotter från Hulan eller Stofsgården i Häggum, löste lägenheten från krono till skatte, varvid denna åsattes 3/32 mantal, och frigjorde sig därmed från detta, full rörelsefrihet hindrande band.
Johannes Bengtsson f1775
Gossen Johannes Jonsson f1831, , Inga f1821 samt Göran Andersson f1820 Johannes Pettersson f1834 50 - 54 , Stina Svensdotter f1820 48 - 51 och Petter Andersson f1807 41-51 gifter sig sedermera, Inga Abrahamsdotter, Johannes Snodig Persson f1829, Bd 52 - 54 , Jonas Isaksson f1816 54- 58, Johannes Pettersson f1834 återkommer 55 - 59 Anders Johansson f1840 59 - 60.
3/32 Jonas Larsson f1828 från Bredegården kom 65. Drängar u denna period: Gustaf Henrik Snygg 75-77 och Stina Larsdotter f1858 som senare gifter sig ehuru de redan nu ha ett oä barn . Vilhelm Rehn f1857 Anna Beata Johansdotter f1851, Anders Gustaf Larsson f1853, Anna Kristina Larsdotter f1861.
Rörande Jonas Anderssons vidare öden hänvisas till de samtidigt gjorda anteckningarna om ”Undantaget och Fårakriget”, som avse att belysa livet i det med honom samtida Häggum, men som även utgör en avslutning på ”muntersagan”.
Fogden Munter.
Fårakrigets huvudhjälte.
Anteckningar av H. J-n.
Jonas Andersson Munter och hans släkt.
Stora män har ofta en enkel härkomst och deras storhet består många gånger i deras originalitet.
Även om måttot inte kan sättas som devis för den man, ur vars levnad här lovats en liten skildring, och även om dennes storhet kan vara diskutabel, så var han dock något för mer än andra dödliga, ty det är visst, att under de senaste hundra åren hans namn i denna bygd varit mycket mera känt o nämnt än t.o.m. kungens.
Jonas Andersson eller Jonas Munter – under vilket senare namn han kändes av tusenden – var född i Segerstad 1806 den 11/5 av kända men något osäkra föräldrar.
De människor Jonas – särskilt under uppväxtåren ansåg vara sina föräldrar voro fattigt och föga väl ansett folk av arbetarklass.
Fadern – den osäkra delen – var först soldat men utstraffades och blev sedan "inhyses torpare" på Korsbacken i Bolum, och modern var tills kort före sonens födelse tjänstepiga i Broddetorps prästgård. Den förre hette Anders Billbäck och var född i Händene 1780, den senare hette Maria Larsdotter o var född i Skövde 1779.
Rörande Jonas Anderssons föräldrar står i Segerstads församlings födelsebok antecknat för dessas bostadsort "fadern tjänar i Horshagen och modern i Broddetorpet".
Då dessa namn vare sig å gårdar eller lägenheter bevisligen vid nämnda tid eller någonsin förekommit i socknen eller dess grannskap, kan man fråga, vad detta skall betyda och svaret skulle ej kunna ges av andra än dem som kände till hur vid barnets tillkomst sig tilldragit hade.
Anteckningen kan och bör tolkas, som ett litet medgivande av kyrkoherden i "Menlösa", att han ägde vetskap om, huru kyrkoherden i "Hutlösa" ställt det för sig – och resten förklaras av traditionen, som vill påstå, att Anders icke var far till Jonas, vars rätta far skulle varit en den tiden i Hutlösa som pastor tjänstgörande präst, vilken senare blev kyrkoherde där.
Mera kunde inte den i Segerstad tjänstgörande pastorn göra då Billbäck ehuru ännu ej vigd, erkände faderskapet, vilket han lär ha åtagit sig mot en av uppgiftslämnaren ospecificerad men antagligen rätt ordentligt tilltagen ersättning.
När Jonas vuxit upp och visade sig vara en duktig och dugande människa och någon sade något därom till föräldrarna, var deras alltid stående svar :
"Ja - dä suns på vånn Jonas, att han ä prästasôn!"
Själva åtogo de sig – som man kan förstå – glada över att äga en son som ville sig. Jonas var också, enligt vad det berättas, god mot de gamla och hjälpte dem alltid till rätta, när han fick det så ställt att han kunde göra detta. Och i sitt testamente ihågkom han syskonen. Eljest var han nog av samma hårda virke som folk i allmänhet den tiden. Han besatt dock en mycket större energi och begåvning än de flesta – lärde sig läsa och skriva, satte sig väl in i, vad som kom honom före, och var fram för allt praktiskt anlagd. Detta allt väckte hos en del beundran men hos många avund.
Jonas Andersson var såsom framgår av vad om "Munter släkten" sagts tvenne gånger gift. Båda äktenskapen voro dock barnlösa.
Det första äktenskapet, som närmare beröres i sagda utredning, synes ha varit spekulativt från mannens sida och det sista från hustruns, men voro, trots detta och så vitt av de lämnade knapphändiga upplysningarna framgår, lyckliga.
Den sista hustrun var av en som välbesutten ansedd bondfamilj i socknen, men som syskonen voro flera så torde den i boet medförda hemgiften ej ha varit så värst stor. Jonas blev dock genom hustruns del i dennas fädernegård att anse som hemmansägare och delaktig i byn samt blev därigenom valbar till s.k. bisittare och grannafogde där.
Enligt vad det berättas var Munter nykterist i så måtto att han ej själv söp och det säges, att han icke gillade sockenborna för deras måttlösa supande, ehuru han förhöll sig passiv. Hans brännvinstillverkning var alltså endast ett affärsintresse.
För de i visan gjorda angreppen på M. för bristande ärlighet saknas alla fakta. Det var för visförfattaren, vars syfte var att benida och dra ner M., i folks ögon, föga eller ingen risk att framställa vilka beskyllningar som hälst, då han när han ville kunde förneka den omdiktade personens existens annat än som fingerad, vilket han också vid den om visan väckta rättegången gjorde.
Vad i visan säges om att M. klippt taglet av alla Bolums hästar kan vara en av hans ungdomssynder – men hade man där bara oxar, så var synden minimal.
"Ingen rök utan eld", säger ju dock ett gammalt ordspråk och det är här visst icke meningen, att verka för vederbörandes rentvagande för eventuellt begångna fel, varken i detta avseende eller ifråga om hans och drängarnas förmenta härjningar i häggumsskogen.
Beträffande de sistnämnda kan han emellertid med bestämdhet sägas ha varit indirekt skyldig, ty enligt vad det omtalas hävde M. i bönderna brännvin för att dessa skulle åka till skogen efter ved åt honom. Och som häggumsborna voro oerhört begivna på denna vara, så åtgicks skogen den tiden illa och det är inte så säkert att alla de avverkande i fyllan och villan visste att hugga på rätt plats.
Av bönderna ansågs det också förmånligt att på detta sätt – d.v.s. genom byte – komma åt brännvin, ty då krävdes icke några kontanter och det var en sak som ofta nog saknades.
Till driften av bränneriet åtgick också stora mängder ved och sådana byten voro liksom ock med säd för M. förmånliga.
Arbetet med vedfällande, hemkörande och huggande till småved var en av drängarnas huvuduppgifter, som icke fick försummas. Ty det var ett evigt eldande. Hela tiden mellan den 1 okt o den 1 april – bränningstiden – skulle fyren, natt såväl som dag, hållas vid makt. Det gällde, att hinna avverka de arton kannor (något över 50 liter) om dagen, varpå tillståndet löd, och gärna om möjligt mera, emedan bränneriägaren därigenom fick en del "skattefritt" för egen del och att göra extra, en smula lukrativare affärer med.
Fördelen av att komma upp i en hög tillverkningsmängd hade också av M. mycket väl uppmärksammats, vilket framgår av vad nedan säges.
Inkomsterna av bränneriet ökade rätt vesentligt välståndet där uppe i Skomakarehemmet och som med rikedom också följer förtroende, så valdes M. av socknen till det ena av den tidens två stora förtroendeuppdrag, nämligen till nämndeman, och hade han sedan bara levat och skött sig så skulle han säkerligen med tiden även hava blivit häradsdomare. Därtill råkade han emellertid nu vara en smula alldeles för okruserlig. Han fjäskade allt för litet för höga vederbörande och råkade i ogunst hos själva länsmannen genom att vilja förstöra dennes lagstadgade möjligheter till extraförtjänster.
Emedan han ej söp satt ej Jonas i dimman utan följde med vaken blick rättegångsförhandlingarna och det kunde ej hjälpas att han vid domsluten hade sina anmärkningar att komma med, vilket generade domaren, ehuru denne ägde förmånen av att kunna giva utslaget om de tolv nämndemännen ej voro absolut eniga och ändå för det mästa fick sitt på.
Värre var det då vid vägsynerna, där länsmannen hade en god andel av de utdömda böterna för ej godkänt underhåll av de olika vägsträckorna och närde den önskan att få utfärda så många stämningar som möjligt – hälst på allesammans bönderna. Nu hade emellertid "nådig befallningsman" fått en förrättningspartner, som han ej ryckte dit han ville och som ej låg i vagnen och sov, utan var så "full i fasen", att han ville godkänna allt som var bra – och väl det. – Det dugde ej att ha en sådan, då svalt han snart ihjäl.
Att välja Jonas såsom bisittare, varpå sedan på tredje året automatiskt följde sysslan som grannafogde, var ock en sak, som byamännen ej häller försummade att per expre’ eller omedelbart göra. Ett så lägligt tillfälle att försäkra sig om en framtida ordentlig florshuva lät de ej gå sig ur händerna. Ty det ansågs av dem ej mindre än naturligt, att han såsom fabrikör av en av deras alltid törstiga strupar efterlängtad vara, när den dag kom, att han enligt traditionen kutym skulle bestå för dem, han också skulle göra detta i fullt mått och med besked. Det var nämligen en vedertagen sed, att den avgående byfogden vid sitt skiljande från befattningen vid årets sista grannastämma skulle bestå, d.v.s. bekosta deras brännvinskalas.
Byamännen hade också från hans bröllop erfarenhet av hur ordentligt Jonas kunde bestå. Han hade nämligen då kommit körande med en hel tunna brännvin (160 liter), som han ställt upp på gårdsplanen och varur de fått dricka så mycket de orkat. Sådana kalas förekom naturligtvis inte på en vanlig grannastämma – men det var nog inte utan, att man väntade något ditåt.
Jonas Anderssons föräldrar dogo : modern 1846 10/12 och fadern 1853 11/12.
Av Jonas A:s fem syskon dogo de tre redan i barndomen medan de två uppnådde mogen ålder och efterlevde honom.
Dessa voro systern Magdalena f. 1817 14/1 och död omkring mitten av 1880-talet samt brodern Göran f. 1820 27/1 och död under år 1880. Båda voro gifta o efterlämnade avkomlingar, ehuru nu för länge sedan följda dem efter, medan deras i sin tur barn avdunstat från orten.
Medan Munter s.a.s. "kom sig upp" och skapade sig ställning och förmögenhet, blevo syskonen kvar i sina föräldrars ställning som backstugusittare.
Göran var, som man säger, en "slö-pese". Han kom sig ej för med någonting och förmådde knappast genom sitt borst- och kvastmakeri tjäna till sitt och familjens nödtorftiga uppehälle. Hustrun, som hette Maria Johansdotter och var femton år äldre än han själv, hade förut varit gift med en man uppe på Korsbacken kallad "Kloarn" p.g.a. bedriven krogrörelse, sedan men på sistonde i smyg, fortsatt av henne själv, som inom parentes, sagt var en kavat kvinna. Deras barn voro Maja Greta och Gustaf och hustruns föregående barn voro tvillingarna Johannes och Lisa. Vilka samtliga ännu leva i friskt minne.
Vid Bolums bys skifte avhystes alla å Korsbacken boende torpare och backstugusittare och Göran skulle då varit nödsakad att flytta därifrån, om ej brodern i den vevan dött och i efterlämnat testamente ihågkommit dennes barn. För den av sonen erhållna delen därav avtalade nu G. i egenskap av förmyndare för denne med den hem.äg. som fått marken sig tilldelad om köp av den del av hemmanet, som var belägen öster om landsvägen, sedan kallad Korsbacken, men försummade att i tid söka lagfart å fånget, vilket medfört att sådan ännu ej kunnat beviljas.
Det i visan påpekade förhållandet att Munter med en av Göran bunden borste, för tätning därav, smetade lim i sina kar, avsåg att minska aptiten på det munterska brännvinet, emedan G. var en ful, snusig o smutsig figur, med rykte om sig att ha "sur lök".
Rörande förhållandena i Skomakarehemmet på Jonas Anderssons tid skulle det naturligtvis varit av intresse för denna skildring att kunna lämna några närmare upplysningar men tyvärr saknas alldeles sådana. Forts. n. s.
Genom att något läsa mellan stroferna i visan, kan man emellertid få fram en del detaljer, som äro av i någon mån belysande värde.
Man finner därav att då någon kom dit upp till Munters gård – vilket säkert ej inträffade varje dag – så bjöds denne alltid in i boden "att få en brännvinstår". Detta var, innan kaffet ännu var "uppfunnet", den stående välfägnaden och det hade för den besökande givetvis sitt särskilda behag, att få smaka den där producerade varan. Gästfrihet saknades således ej.
Det förhållandet att den besökande sedan togs med till ladugården för att se på stuten, som helt visst starkt avvek från den vanliga tomma och magra typen, låter en förmoda att han ej delade den då för tiden bland allmogen rådande vidskepelsen, som ej tillät en främmande att se på ens djur, sedan mer att komma dem nära, emedan man var rädd att de skulle bli vad man kallade "förgjorda", o.s.v. Härutinnan utgör även den i boden hängande "gamla hästen" ett bevis. Hästkött var på den tiden ansett såsom vederstyggligt och åts icke. Visförfattaren avsåg med framhållandet av denna sak att genera M., men har i st. inför vår tid gjort honom till en föregångsmänniska. Ingen vid sunda vätskor skulle nu vilja förklara t.ex. hamburgerkött för odugligt. Det för oss vederstyggliga skulle i så fall varit, att det råkat skämma sig – fast "unga Ludde" kanche endast sett på den litet gröna, lätt bortskrapbara sidan?
Av visan framgår vidare, att man uppe i Skomakarehemmet ägde en rätt avsevärd trädgårdstäppa, vari man odlade (jämte annat) "sju långa lökland", vilket förutsätter, att man därstädes hade för sed, att smörja kråset med stora tjocka fläskskivor, som för att lätt "åka ned" tarvade "lökadopp".
Man kan av detta sistnämnda förstå, att man levde gott däruppe i Skomakarehemmet och att gubben Munter. husfolket och stuten hade det bra samt att där styrdes och ställdes av en förståndig husmoder – allt nidvisande till trots.
Ehuru brännerirörelsen under en vessentlig del av Jonas A:s tid på Skomakarehemmet naturligtvis var huvudnäringen så försummade han dock icke för den skull modernäringen utan skötte även jordbruket och utvidgade t.o.m. detsamma genom nyodlingar, enligt vad det berättas.
Efter svärmoderns och svärfaderns död begärde Jonas A. den 20 juli 1844 att få lösa Skomakarehemmet till skatte och erhöll den 29 okt 1849 eller hösten efter det han ingått nytt äktenskap skattelösningsbrev därå.
Sedan han sålunda helt och fullt blivit ägare till jorden sökte han också att utvidga sin domän samt förvärvade till den ändan av en innehavare benämnd "Skörta Petter" åborätten till den strax intill belägna krono utjords lägenheten Björstorp samt sökte och erhöll skatterätt även å denna. På så sätt nästan fördubblade han sin förut ägda areal.
Därigenom blev han också jordägare även i Bolum, dit sagda Björstorp, ehuru liggande inom Häggums sockens gränser hörde, såsom anslaget till hemmanet Stommen därstädes.
Jonas kommer från Segerstad och gifter sig med enda överlevande dottern Annika Pettersdotter, som då är sondotter till den berömde Ryttaren. (Hennes bror Anders var dövstum och frånkändes rätten att bli Åbo). De får sin åborätt omsider 1837 med hänvisning till att Jonas skött sig väl och på villkor att de tar hand om Annikas föräldrar på ett värdigt sätt. Äktenskapet är barnlöst. Paret skattköper stället 1846.
1845 skriver makarna ett inbördes testamente som garanterar den efterlevande att fritt få bo kvar. Jonas visste vad han gjorde, ty Annika dör sommaren året efter. Men lagfart söktes aldrig.
Jonas gifter om sig med Kristina Johansson från Hulan. Även det äktenskapet är barnlöst med de hava fosterdöttrar Kristina och Inga Maria, som var sista hustruns syster Katarinas döttrar. Faran för fosterdöttrar är fosterfaderns övergrepp, vilket skedde även här. Efter undfått dop dör det oäkta barnet emellertid. Den drabbade Kristina fick genomgå enskilt skriftesmål, men Jonas kom undan. Föräldrarna skäl att lämna bort sin dotter torde vara sviktande ekonomi då pappan sykvesterade och återfinnes som backstugesittare.
Sin med husfrun Kristina erhållna andel i Häggum Stofsgården överlät dock Jonas mot en lösen av 2000 riksdaler till sin svåger Erik Johansson f1822, vars avkomlingar allt intill denna dag ägt densamma och nu är en släktgård av hög ålder.
De förhoppningar om erhållandet av barn, vilka Jonas måhända närt gingo emellertid om intet och detta gav anledning till följande testamente. Året efter denna händelse skriver paret ett nytt inbördes testamente (1864).
Undertecknade äkta makar förklara härigenom vår yttersta vilja vara, att enär vårt äktenskap icke blivit välsignat med några barn, och hvilket anses föga hopp om skall den af oss, som den andra öfverlefver, under sin återstående lifstid, utan intrång af den andres arfvingar, förblifva i oinskränkt besittning och dispositionsrätt af all vid dödsfallet befintlig, så fast som lös egendom, mot följande villkor :
Jonas Andersson, Kristina Johansdotter m.h.å.p.
som skett uti tillkallade vittnens närvaro som sina namn egenhändigt
underskrifvit som skedde uti Häggum och Skomakarehemmet den 10 februari 1864.
August Häggblom i Blomdalen, Häggum, J. Stjerna, Bolumstorp. Testamentsvittnen voro
hemmansägaren Fredrik Johansson på Bjärsgården (vilken sedan
förordnades som förmyndare för Göran Anderssons son Gustaf, dottern nämnes
ej !) och drängen Johannes Andersson.
Det bevakades vid sommarting med Valle härad den 2 maj 1864 och delgavs enligt erkännande av den 4 juni s.å. arvingarna Göran Andersson, Lena Andersson och den senares barns förmyndare Gustaf Pettersson i Hof Anders Torstensgården Bolum, men klandrades ej. Fosterdottern Kristinas man Jan Petter Andersson kvitterade den 1 dec. 1865 dennas legat och fosterdottern Anna Maria och hennes man Gustaf Andersson i AndersTorstensgården Segerstad utfärdade kvitto därå den 27 juli 1874.
Testamentet var även välplacerat i tiden, då Johan dör i samma månad, men testamentet utlöses inte förrän Kristina dör 1903. Hon var då omgift och förärar med sin man den i Bredegården välkände Muntersson. Testamentet företeddes sedan den 3 dec 1903 av änkans senare son för erhållande av lagfarter för sig, sin moder och hennes första man, den omnämnde Jonas Andersson på dennes arv efter sin första hustru Annika Pettersdotter.
Bouppteckningen efter Jonas Andersson upprättades den 4 mars 1864 och utvisade en behållning av 9035 rdr 36 skr, varav 1/32 mtl Skomakaretorp värderad i 2300 och Björstorp i 1200 rdr. Utlånta penningar voro 4218:50, 11 lod silver värderad till 21 o. ett fickur till 8 Rdr.
Munters s.k. bränneri, som var inrymt i källaren under huset, finnes ännu till vessentliga delar bevarat, numera använt som tvättstuga och visthusbod. Detta bestod av ett yttre rum, det s.k. koket, och ett inre, förvaringsrum, samt dessutom av ett rum bakom eldstaden, vars ändamål ej utan vidare förklaring kan definieras. Detta rum utgjorde enligt traditionen Munters, jämsides med det lagliga bedrivna lönnbränneri. Det var så anordnat att det icke utan en mera ingående undersökning kunde upptäckas – och sådan förekom aldrig. Rummet är numera borttaget, men låg bakom den vänster om källaringången belägna eldstaden.
I en höger om eldstaden murad nich är ännu torkugnen. Den första källaren borttogs vid stugans ombyggnad under Munters sista livstid. Rummet stod genom en med spismurningen liknande stenar igensatt öppning i förbindelse med det förstnämnda rummet, att för vissa behov användas, men utgjorde eljest en grotta i berget, d.v.s. spiselröret. Det var försett med en spis, alldeles lik den i det yttre koket, med övermurad eldstad, med ett hål, varöver brännvinspannan stod. Eldstaden var densamma som i detta. Därinne hade Munter den extra pannan gömd att efter godtycklig önskan eller behov separat eller samtidigt användas. För passningen av apparaten fanns en läm till den ovanpå belägna bostaden.
Genom denna panna, som aldrig förseglades, kunde Munter, när han ville, "koka en slurk". Det var bara att på något sätt dölja tilltaget. Och detta kunde ske genom att i det yttersta koket sätta på en gryta potatis till svinen eller genom att värma vatten för tvätt, och den vid bränningen uppkomna karakteristiska lukten bort eliminerades genom användande av lämpligt bränsle av torv, vissa buskarter och svinhår, som alstrade en vederstygglig atmosfär, i vars närhet sådana fina karlar som länsmän och andra kronobetjänter, icke för sin salighet ville vistas – men som Munter förklarade sig av brist på annat, ordentligt att använda. Anläggningen var mycket sinnrikt uttänkt och anordnad, men förutsatte naturligtvis, att vederbörande innehavare höll dess tillvaro hemlig och därtill synes Munter ha varit rätta mannen.
Emellertid hade Munter, som man också kan förstå av visan, sina vänner som säkert försökte att komma åt honom och som gärna skulle sett honom i klorna på den s.k. rättvisan. Efter läsarnas uppkomst blev det också nästan en skyldighet för de för denna rörelse ivrande, att icke lämna ett sådant syndens näste i fred. Munter synes dock ha haft förmåga att klara sig.
Som kan synas av annat ställe var det emellertid en gång bra nära, att det ej gått illa för honom. Han lär vid detta tillfälle ha satt till en större sats "efterbrygg" än det varit plats till i en under den inre källaren (förvaringsrummet) tillfinnandes löndakällare, vari jäsningsproceduren vid smygbränning brukade få försiggå. Det var den mäsktunnan, som råkat få stå ogömd, vilken drängen så rappt skyndade hem och förde till skogs. – Till denna sistnämnda källare ledde en lucka, som brukade döljas av en hög potatis eller annat tjänligt.
Jonas Larsson i Skomakarehemmet var före sitt gifte till denna gård tillsammans med sina syskon ägare till ¼ mtl Bjellum NolBredegården med dit hörande Källegården och blev så småningom ensam därom. Han bodde emellertid ända till sin ålders höst i den förstnämnda gården, där han trivdes bättre än nere i bygden. Först sedan sonen efter sitt giftermål bosatt sig i Bredegården flyttade han med sin hustru dit för att njuta sitt otium, som det plägar sägas. Därförut hade denna gård varit utarrenderad.
Detta förhållande att gården befunnit sig i brukarehand hade emellertid givit anledning till en benämning på densamma, som till belysande av folkpsyket ej kan i detta sammanhang förbigås utan ett omnämnande.
Brukaren eller arrendatorn benämndes nämligen av bygdeborna "Munterabon".
Anledningen till denna benämning var, att hemmansägaren vid sitt giftermål med änkan på Skomakarehemmet utom fideikommisset även fått övertaga dennes namn Munter, som då han nu höll sig med sådan, var hans bonde, varmed förstods brukaren av Munters gård.
Till uppkomsten av benämningen medverkade också att det i Bjellum fanns två hemman med namnet Bredegården, jordeboksskilda med N. o V., i orten okända begrepp, vilka vardera voro uppdelade på två innehavare och att man på något sätt måste skilja dessa åt. Därför hittade man ifråga om Jonas Larssons hemmansdel på detta namn och ifråga om den hemmansdel, som varit sergeantboställe och sist som sådant innehades av Ludvig Bobeck, namnet "Sächantebons".
Eljest var gårdnamnet med tillägget av "bon" eller "boen" det vanligaste utom vad gällde en person, som på hösten övertog en hemmansdel men redan på våren lämnade den och därför fick heta "Venterbon".
För en del år sedan hade en herre f.d. fanjunkare S-m fått i sitt huvud att göra människosläktet den stora tjänsten att åt eftervärlden bevara Häggumsvisan och åstadkom till den ändan en insändare i en av ortstidningarna med uppmaning till minnesgoda personer att lämna honom en avskrift av visan.
Resultatet av insändaren blev mycket negativt och orsakade i själva verket endast obehag i det att insändaren och tidningsredaktionen erhöll brev och telefonpåringningar med anmärkningar på det skedda – S-m t.o.m. ett besök av en äldre man, som förefallit mycket hotande och frågade honom:
"- Vet du vad jag är för en ?"
"-Neej, farbror! Hur skall jag kunna veta det? Så vitt jag erinrar mig ha vi aldrig träffats förr".
" – Det har vi inte häller. Och jag kom nu bara hit för att tala om för dej, att "gemra feck allt ett lom ändå å dä va mäk!" "Och nu skall jag be dej’ hålla dej i skinnet ifråga om den där visan, medan du mår väl. Det finns släktingar i livet till allihopa dom där häggumsborna och det är ingen som vet, vad det kan falla dom in. Adjö!"
S-m var för denna sak mycket uppskakad, tordes ej gå ut om kvällarna och flyttade kort därefter från trakten.
När jag hörde berättelsen om det besök S-m haft förstod jag strax vem som varit framme samt återgäldade för ro skull den mannens besök, tänkande : det ger väl något. Jag förde försiktigt saken på tal.
"- Jaså, du har hört det. Jo, jag var hos honom och han såg alldeles förskrämd ut. Jag tyckte det var roligt, att skoja med honom. Inte för att jag annars bryr mig om saken med visan – men Munter var min testator och jag vill hindra, att någon generar hans minne.
Det förhållandet att bröderna Bobeck voro anställda vid axvallsregementena, där visan sjöngs
och p.g.a. sin utmärkta melodi kom att användas som marschvisa, gjorde den åtminstone brottvis känd litet var stans i västgötabygderna och t.o.m. långt därutom.
Det må dock här omnämnas att efter Jonas död stället övergick till hans hustru och brukades av dennas senare man samt sedan 1903 ärvdes av dessas son, som den 14 mars 1912 med tillträde samma dato 1917 sålde det till arrendator Olof Larsson på Korstorp, Bolum, och hans hustru Hilda Andersson vilkas enda son Gunnar Larsson från 1924 stått för ruljansen men nu 1948 med sin hustru Greta Andersson inlämnat den till försäljning. Olof Larsson f1865 i Gustaf Adolfs församlling Värmland, d. 1937 11/11. G.m. Hilda f. Andersson f. 1866 /9 i Skån. Åsaka d. 1924 17/9. Enda son Oskar Gunnar Hjalmar f. 1897 8/12 i Sjogerstad. G.m. Greta Sofia f. Andersson f. 1902 25/4 i Häggum. Barn : Åke f. 1925, Anna f. 1928, Ruth f. 1931, Arne f. 1935.
Ryttaren Anders Munter f1726 i Daretorp äger detta ställe och gifte sig med Sven Ullbergs dotter Annika se ovan
Året före ryttaren Munters död 1794, närmare bestämt den 5 oktober 1793 kom
det storfrämmande till dennes enskilt belägna lilla ställe där uppe på berget.
Det var ”Häradshövdingen och tillförordnade domaren i orten, ordinarie
lantmätaren kronobefallningsmannen och häradsskrivaren samt nämndemännen Lars
Andersson i Hof och Nils Andersson i Boslycke”, som nu kommo för att ”enligt
Kungliga Cammarkollegii äskande in loci besiktiga och skattlägga kronolägenheten
Skiöttorp uti Skaraborgs län, Valla härad och Häggums socken”, vilken enligt vad
av de medförda handlingarna framgick var belägen på Kronoparken Billingen och
instenad 1761. Där uppe i Skomakarhemmet hade man redan före de värda herrarnas
ankomst till Säteriet Bjärsgården – där de stannade för att hälsa på dess herre
och företaga resten av vägen till fots – varsnat de främmande resenärerna –
skogen är som bekant lyhörd och på steniga vägar far ingen ljudlöst fram – men
man gjorde sig ingen onödig brådska. Här får protokollet själv tala om
fortsättningen:”Sedan innehavaren av denna ifrågavarande lägenhet, avskedade
soldaten Anders Munter till städes kommit och anledningen till denna förrättning
honom kungjord blivit, framtogs både den karta över Skiöttorp, som
tillstädesvarande lantmätaren detta år upprättat och (den förut uppgjorda)
insteningskartan över samma lägenhet, med vilka handlingar försedda
skattläggningsmännen förfogade sig ut på marken och därefter besiktigade ägorna,
som till alla delar befunnos vara av den beskaffenhet kartebeskrivningen
utvisade. Här efter verkställdes skattläggningen å vad inom ovanberörda
instening innefattas och begripes på följande sätt. Åkern, som redes med krok,
innehåller ett tunnland och 20 kappland och brukas i ensäde, består av så svag,
stenbunden mark, att den ej kan anses högre än i 4:de graden à 26 skilling
silvermynt tunnlandet, men som ortens skattläggningsmetod har avseende på
tredingsträda och jordmånen är så ganska svag, trodde skattläggningsmannen sig
rätteligen förfara, då de avdraga en tredjedel av åkerns värde för trädning, som
här årligen sker genom duvoträda och återstår således ett tunne- och 2/3 kappl.,
för vilken räntan bliver 1 daler 28 skillingar och 4 runstycken. Ängen, inom
samma hägnad som åkern, består av sank starr på gyttjebotten samt av karg och
mager hårdvall, som i torkår näpperligen kan bärgas, innehåller tillsammans 11
3/4 tld och anses ej kunna giva högre än 1¼ pund hö, som i anseende till den
besvärliga bärgningen jämförelsevis mot avkastningen och det svaga höslaget
föres i fjärde graden á 7½ sk., som gör 1 Daler 5 sk. och 4 rst.
Summa daler silvermynt 1½, 4. Till denna lägenhet är även ett litet kålland om 2
kappl., endast till husbehov, vilket i skattläggning ej upptages; liksom ej
häller den hit hörande onyttiga torvmossen. Flera ägor finnas ej till Skiöttorp
och medan denna kronolägenhet har så små och svaga ägor, som ovanför beskrivet
är, ty funno skattläggningsmännen, att denna svaga lägenhet ej på något sätt kan
sättas till, eller svara för hemmantal, om den i längden skall utgöra den åsatta
räntan, vilken skattläggningsmannen efter förenande därom, ansågo lämpligast
kunna utgöras i smör, och varefter häradsskrivaren den uträknade till femton
marker smör årligen, vilket när det in natura ej fordras, kommer att utgöras
efter länets markegång. Således efter yttersta begrepp och övertygelse vara
befunnet och skattlagt, som först KB och därefter höglovliga Kungl.
Cammarkollegii beprövande och stadfästelse hemställes.
Betygar ut supra. ( underskr. och cigill.)
Som man förstår var det ”mycket väsen för lite ull” även den tiden, men man kunde i alla fall då vara glad, att ha tjänstemän som begrep nånting och vågade handla efter övertygelse. Följande skattläggning av Sjötorp skedde år 1842 och det kan till jämförelse meddelas att lägenheten då åsattes sex kappar säd, varav 1/3 råg och 2/3 delar korn. Rörande den i ovan citerade urkund förekommande stavningen av namnet Sjötorp, kan anmärkas, att denna är lika mycket överensstämmande med i orten förekommande uttal av namnet som den nu använda, efter härledningen av den å lägenheten befintliga Iglasjön, riktiga. Att namnet fått detta uttal (m. hårt sj- ljud och två t-n) är antagligen beroende på förväxling med ”Skyttatorp” såsom namn på en i närheten fordom varande annan lägenhet. Den nämnda sjön, numera efter sänkning och igenväxning obetydlig, benämnes efter den å Sjötorp bosatte, nedan mera omtalade ”munteramågen” Lund även för Lundssjön.
Den yngsta av dessa, Stina hade gift sig med en herre vid namn Johan Billerot, av i samband med Skomakarhemmet omnämnd hemort eller härstamning men av det vackra namnet att döma en soldat eller annan ”finare” karl. Dessa sålde sin andel av arvet till den äldre systern och svägerskan och hennes man, vilka förmodligen voro mera hågade att bosätta sig här uppe i obygden. Affären omslöt en summa av 450 daler silvermynt specie och begicks 1795. Vid forskningar i landsarkivet efter Stina Munter och hennes man samt deras vidare öden, befanns deras tillvaro vara förlagd till hemmanet Fiskaregården i N:a Lundby socken.
Johan Billerot var son till innehavaren av sagda hemman Bengt Jonsson och hans hustru Britta och född där 1753. Sitt namn antog han vid anställningen som ryttare. Han synes dock snart ha övergivit krigarbanan för att i stället ägna sig åt modernäringen samt innehade under en lång följd av år farfar och föräldragården.
Maria, var också gift med en soldat. Denne hette Jonas Lund och var från Gudhem f1759. Efter förvärvandet av ensamrätten till de båda systrarnas anpart av faderns åbolägenheter, togo de sig an med uppförandet av åbyggnader därå samt bosatte sig sedan därstädes. Sjötorps tillblivelse innebar ett ofantligt tillskott i den fattiga bebyggelsen häruppe. Herren över de andra två var dock ägaren till det i sitt förfall ståtliga säteriet Bjärsgården, där generalmajoren C. af Clerck residerade och efter egen skön kunde leka kung över orrtuppar och tjäderhöns, för vars jakt, stället ursprungligen lär ha anlagts och erhållit sina rättigheter.
Maria och Jonas fingo i sitt äktenskap tre barn varav äldsta Katarina född Lund i Gudhem 1789 två ytterligare döttrar dör i unga år. Lunds kvarvarande dotter Katarina, som sålunda var sina föräldrars enda barn blev för detta visst icke bortskämd. Därtill voro möjligheterna på den torftiga lägenheten allt för små. Men det är väl troligt att hon, såsom alltid sådana barn i alla fall blev en smula självsvåldig och gjorde som hon ville. Detta framgår bl.a. av hennes val av älskare. Såvida nu föräldrarna ägde förmåga att särskilja olika slags folk och karaktärer eller över huvud taget brydde sig om, vad slags måg de fingo. Det må nu därmed vara huru det vill, men faktum var, att den man hon fick var en äkta spelevinker, vars största intresse var jakt och ett fritt liv. Nu var det på det viset, att jakten å denna trakt av kronoparken av gammalt var kronan förbehållen och endast – utom på rovdjur – fick utföras av några få eller vid särskilda tillfällen av medlemmarna i den Kungliga Jaktsociteten, som då alltid höll till på det nämnda säteriet. Jägaryrket som sådant var bland allmogen ansett som en dålig födkrok och endast få ägnade sig däråt. Icke ens för nöjets skull. Jägarna höllos rent ut sagt för att vara både onyttiga och opålitliga människor och försummade de dessutom sina vardagliga gärningar eller hemföll åt därmed ofta förenat missbruk av starksaker, så voro de i folkmedvetandet ”dömda”.
Den Munters dotterdotter uppvaktande kavaljeren hette Anders Svensson Bly
Sven och var bördig från samma socken som den med sonens efterleverska, änkan i
Skomakarhemmet, gifta mannen och troligen släkt med denne. Sven var född i
Varnhem 1789. Bekantskapen mellan de unga tu hade också förmedlats av familjen i
S., där de vid mannens besök å stället träffats och funnit behag i varandra.
Sedan hade det gått som det oftast brukar göra, och den lilla kolonien här uppe
hade utökats med ännu en familj, ehuru endast inneboende – men med tiden
blivande den största i dess historia. Johanna f. 1816 1/9. Stina Kajsa f. 1818
7/6. Inga f. 1824 8/10 och Per f. 1826 15/2.
Paret får Åborätten
till Sjötorp 1814, och Bly Sven övertar efter Katarinas död fastigheten. Han försöker skatteköpa, men myndigheten avstyrker. Anders barn:
Alla barnen med undantag för den äldre Johanna, som dog 1819, levde och lovade många mågar. Det blev emellertid inget mera ”mågande” på Sjötorp i denna släktens tid. Försynen hade annorlunda bestämt. Till följd av moderns förtida död skingrades familjen åt olika håll, och när döttrarna gifte sig, skedde detta annorstädes än hemma. Annars blev de alla gifta.
Bly Sven gifter om sig med Slänges Maja från Toragården, som anhöriga vid
Anders död (1867) vill slänga ut, men KB går även här emellan och låter änkan
sitta kvar till 1882. Den ansökan som Anders barn och barnbarn har underskrivit
avslås därmed. Här finner vi Anders yngste son Per, som tagit över Mossagården
och hans två överlevande barn.
Efter första hustruns Katarinas död så slår sig Anders i lag med bland annat
Blaggars Jacupa och det renderar honom en del obehag. Vi låter Hilmer berätta:
| Katarina gift 1813 med Anders Svensson, en mindre välfrejdad man, som var son
till en "trollkarl"
kallad "BlySven" och gjorde trakten osäker. Kyrkboken anmärkning om Anders Svensson:
"straffad för stöld
enligt Valle härads dom den 17 aug 1834 "Straffad för stöld och tjuvars gömmande".
Om Anders dotter Rump Inga vet Hjilmer att berätta: Sin skicklighet i att med nämnda medel bota tandvärk och andra sjukdomar hade Inga förmodligen fått lära av fadern, som omtalas något sysslat med dylik s.k. klokskap och av somliga benämndes BlySven, emedan han vid en del förekommande fall av ohälsa brukade litas till med att "stöpa bly" över de sjuka för utrörande av orsaken till deras opasslighet. Efter vidare utredning i detta ärende avgav KB sin resolution å Anders Svenssons och Katarina Jonsdotters ansökan om stadfästelse av deras åborätt, och meddelade, att Svensson på grund av, vid av kronofogden Svan företagen undersökning framkomna omständigheter, vilka gett vid handen att denne varit dömd och straffad med spö och uppenbar kyrkoplikt för stöld, åborätten åt honom icke kunde anförtros. Sedan denne blivit änkman och ensam herre på täppan förmenas han ha tagit sig för med att hysa en del brottsliga individer och gå deras ärenden. Bland annat säges om en storförbrytare kallad Blaggars Jakob - så benämnd emedan han börjat sin brottsliga bana med att stjäla en blångarnsväv - att denne under en längre tid hållit sig dold där och i omgivningarna, understödd av Anders, som på olika sätt skulle ha varit honom behjälplig. Denne Jakob, som något av de första åren på 1830 - talet infångades efter att ha rånmördat en bonde i de s.k. Bjellums lider, lär vid förhören ha låtit undsläppa sig en del rörande av Anders erhållen hjälp och detta renderade den senare ej mindre än 40 par spö, vilket för svagare personer ansågs lika med dödsstraff. Anders Svensson uppbar som nämnt svärfaderns namn Lund och stället kallades i dagligt tal för Lunds eller Lundstorpet, av samma orsak som Munters avkomlingar och efterträdare i Skomakarhemmet alltid benämndes Munter och stället Munteratorpet - namn som t.o.m. förekomma på generalstabens nyare kartor. (Här har Hjilmer fel och blandat ihop två personer som kallades för samma men kan skiljas åt) |
Bly Sven väljer sedan Slänges Maja som sin livskamrat och de skriva ett inbördes testamente innan Sven aflider några månader senare. Anders Svensson f1789 dör 67 änkan städslar en dräng Johan Johansson f1839.
Levnadsförhållandena på Sjötorp under slutet på 1700-talet.
Av det förut citerade skattläggningsinstrumentet kan man förstå att åboarna å
Sjötorp och den andra lägenheten vid omskrivna tid haft det mycket svårt i
ekonomiskt hänseende och man kan förundra sig över, att de över huvud taget
kunde existera – säkert var det många gånger knappt om brödet, särskilt när
frost och missväxt hemsökte. Att på mindre än ett hektar odlad mark av en mycket
dålig beskaffenhet kunna finna bärgning för ett hushåll på sex à åtta personer
var alldeles omöjligt. Med arbetsförtjänster var det också dåligt. Avståndet
från bygden gjorde att bönderna, som voro de enda som emellanåt voro i behov av
någon arbetskraft, sökte sig sådan på närmare håll – det var många om buden och
lönen var i jämförelse med nu ringa om ens någon, men inbringade om inte precis
kontanter så i alla fall något in natura eller form av t.ex. körslor – allt
kanche för dem av större värde än penningar. Borta fingo de åtminstonde äta sig
mätta. Man försökte dock, så gott sig göra lät, att klara sig – och lyckades, så
vitt känt, utan att behöva anlita fattigvården. Alla möjligheter måste dock
anlitas och man fick ej dra sig för att ibland snara eller på annat sätt lägga
sig till med något av det småvilda där uppe i markerna eller att på annat sätt
få det nödvändigaste.
Sjön däruppe var också en liten tillgång. Även om beståndet av laxöring, annan
småfisk och t.o.m. ål var oansenligt och föga givande, så fick man alltid någon
gång något att lägga i krävan.
Munter på sin tid var ju skomakare och Lund hade kanche också ett yrke utom
soldatens men alla de övriga voro hänvisade till vad torvan kunde ge eller de
med sina händer förmådde frambringa och för dem var det värre att försörja
familjerna.
På Skomakarhemmet, som utom att det hade större areal odlad mark ägde en vid den
tiden mycket värderad tillgång av något granskog, varpå då alla t.o.m. bönderna
ledo brist, redade man sig väl någorlunda genom att när nöden krävde sälja något
därav, medan man å Sjötorp, när det knep, saknade alla möjligheter att rädda sig
med i brydsamma situationer. Mot bakgrunden härav bör läsaren även se, vad på
ett ställe här nedan säges om Anders Svenssons redlighet.
Rörande förhållandena på Sjötorp under första kvartseklet av 1800-talet får
man en mycket god inblick vid genomläsandet av ett synesprotokoll av den 17 juni
1824. Vid denna s.k. åbosyn – sådan hade förut aldrig hållits å lägenheten och
avsåg att utröna dess skick – tillkännagavs, att den för avlidne, avskedade
soldaten Jonas Lund utfärdade åbosedeln, jämte flera lägenheten rörande
handlingar, i avseende på skatteköps beredande, blivit mottagen av förre
kronofogden Skottsberg men ej sedermera kunnat återbekommas, avlämnade
närvarande Anders Svensson ett nästlidna gårdag utfärdat prästbevis, enligt
vilket Anders Svenssons hustru Katarina Jonsdotter vore enda nu levande barnet
efter Jonas Lund.
Härefter inhämtade synesmannen, att Sjötorp enligt 1793 års karta hade en areal
av 17 tunnl. och 16 kappl. varav åkern nu var väl hävdad, ävensom ängen, varå
fanns ung både löv- och barrskog, försvarligt vårdad, liksom kålgård.
Manbyggnaden bestod av stuga med förstuga och förstugukammare, 11 1/2 alnar lång
8 1/2 bred och 2 1/2 hög und. tak av halm och torv, uppförd för omkr. 22 år
sedan av grantimmer och sedermera brädfordrad.
Sammanbyggd med stugan funnos vid dennas norra ända två bodar av 10 alnars längd
och 7 aln. Bredd m. samma höjd.
Under den närmast stugan belägna boden, fanns en källare stensatt å sidorna.
Ladugården låg i en länga av 17 alnars längd, byggd av resvirke, med där intill
uppfört 12 alnars hus av sten.
Den förra var indelad i stall, loge och två lador, det senare till fähus med
fårkätte och redskapsbod.
Intill åbyggnaderna funnos vidare några oxel- samt apel- och sötbärsträn.
Hägnaderna bestodo till någon del av sten men till större delen av vanlig s.k.
skigård samt jordvall med risgärdesgård ovanpå.
Brunn saknades men vatten erhölls från närbelägna källor.
Ehuru S. redan i 10 år innehaft lägenheten och var gift med förre åbons enda
dotter och hade lägenheten i oklanderligt skick, kunde likväl kronofogden och
synesmännen nu ej tillstyrka hans antagande som åbo, förrän han dels för sig
ställt vederbörlig borgen, varom han nu tillsades, samt dels avlämnat
prästattest om fräjd, vilket förut givet föreläggande han nu åsidosatt, som
”sammanlagt med andra omständigheter ger anledning om ett mindre riktigt
förhållande”, varför synesmännen underställe K.B. sakens beprövande.
Efter vidare utredning i detta ärende avgav KB sin resolution å Anders Svenssons
och Katarina Jonsdotters ansökan om stadfästelse av deras åborätt, och
meddelade, att Bly Sven på grund av, vid av kronofogden Svan företagen
undersökning framkomna omständigheter, vilka gett vid handen att denne varit
dömd och straffad med spö och uppenbar kyrkoplikt för stöld, åborätten åt honom
icke kunde anförtros.
Däremot och som sökandens hustru, efter vad handlingarna visade i arv åtkommit
den ifrågavarande lägenheten efter sin avlidna fader, avskedade soldaten Jonas
Lund, och om henne det vitsordet av församlingens pastor givits, att hon med
fyra hemmavarande barn, av vilka det älsta var 11 och det yngsta 1 år gammalt,
icke bevisligen begått något uppenbart brott, liksom i övrigt mot hennes
uppförande icke vore något att anmärka, så, och emedan hennes ansökning i
avseende på laga rätt blivit offentligen kungjord i häradets kyrkor utan att
någon protest blivit anförd, prövade K.B. skäligt stadfästa henne i åboskapet.
Sjötorp och i samma mån Skomakarhemmet såsom enstaka och å ett strategiskt
ställe utanför den egentliga bebyggelsen belägna voro helt naturligt eftersökta
såsom tillhåll och provianteringsställen för förbrytare och sådana, vilka av
någon orsak ville hålla sig undan förföljare.
Såvitt känt infångade man dock aldrig några sådana där eller ertappade dessa
ställens innehavare med att ha stått i någon maskopi med dylika stigmän utom
under Anders Svenssons tid därstädes.
Sedan denne blivit änkman och ensam herre på täppan förmenas han ha tagit sig
för med att hysa en del brottsliga individer och gå deras ärenden. Bland annat
säges om en storförbrytare kallad ”Blaggars-Jakob” – så benämnd emedan han
börjat sin brottsliga bana med att stjäla en blångarnsväv – att denne under en
längre tid hållit sig dold där och i omgivningarna, understödd av Anders, som på
olika sätt skulle ha varit honom behjälplig.
Denne Jakob, som något av de första åren på 1830-talet infångades efter att ha
rånmördat en bonde i de s.k. Bjellums lider, lär vid förhören ha låtit undsläppa
sig en del rörande av Anders erhållen hjälp och detta renderade den senare ej
mindre än 40 par spö, vilket för svagare personer ansågs lika med dödsstraff.
Jakob hade också enligt vad det berättas under förhören omtalat, att han
någonstädes i bygden kring Sydbillingen undangömt en kruka med penningar, som
han stulit och erhållit för stulna ting. En del höllo före att dessa pengar lågo
gömda under den s.k. Blaggars-Jakoba apel uppe i Bjärsjömarken, där J. också
haft några medhjälpare, men de flesta ansågo, att pengarna voro tillfinnandes
uppe i närheten av Sjötorp eller det s.k. Råberget och att Lund, d.v.s. Anders
Svensson, ägde vetskap om platsen fast han givetvis aldrig talade om den saken.
PM
Anders Svensson i Sjötorp dömdes 1834 17/8 av häradsrätten för stöld. Utom det
förut omnämnda arvskiftet efter ryttaren Munter, finnas bland handl. inga
bouppteckningar eller arvskiften efter innehavarna av Skomakarhemmet och Sjötorp
bevarade.
Dessa hava sannolikt i original medsänts ansökningarna om åborätt i lägenheterna
och sedan ej återbekommits. Av dem skulle eljest helt visst en del intressanta
och för denna skildring värdefulla upplysningar ha kunnat erhållas.
Från arvskiftet efter Katarina Jonsdotter finnes nu endast en förteckning över
redskap och andra inventarier i boet, vilka då tillerkändes den efterlevande
mannen, som därå står, så länge denne lämnar föreskrivet underhåll för barnen
till dem, som åtagit sig dessas uppfostran.
Härav förstås att vårdnaden av barnen icke tillerkänts fadern.
Sjötorp.
Anders Svensson straffades för stöld av häradsrätten den 17 aug. 1834. Jonas
Lund var född i Gudhem 1759 14/12 och dottern Kath. 1789 27/4.
Efter sin hustrus död blev Anders Svensson åbo på Sjötorp, men att bo där
ensam, sedan även barnen fråntagits honom, blev väl lite för enformigt och
besvärligt, ty det dröjde ej länge innan han skaffade sig en kvinna i huset och
med denna gifte han sig.
Den lyckliga var en änka från byn, som hette Maria Larsdotter men eljest ända
från barnsben’ benämnd ”Slänges Maja”. Denna hade som S. själv flera barn i sitt
föregående gifte, men var annars några år yngre, f. 18 .
Maria var ingen skönhet – och det gjorde just detsamma uppe på berget, där ingen
såg henne – men hon var stor och stark och både kunde och ville sköta ett hem –
och mer behövdes väl ej. Båda hade ju varit med om åtskilligt här i livet och
började bli förståndiga människor.
För arvingarna i boet var nog annars detta giftermål ett litet streck i
räkningen och när sedan K.B. genom behandlingen av deras rätt gjorde dem nya
streck, som orsakade, att de för att erhålla sina om än obetydliga så dock
naturligtvis icke ovälkomna arvslotter i Sjötorp, måste vänta ut livet på en sig
alldeles ovidkommande gumma, som när det kom omkring till råga på allt visade
sig vara mycket seglivad.
Anders Svensson ansökte någon gång på 1850-talet om K.B:s tillstånd, att få lösa
Sjötorp från krono till skatte, antagligen på inrådan av hustrun, som väl ville
få litet mera att säga till om .
Detta avslogs emellertid genom resolution av den 28 juni 1852, emedan efter
kungörelsen om ansökningen i socknens kyrka, dennes son Per protesterat däremot
och anfört, att fadern kommit i besittning av lägenh. efter sin numera avlidna
hustru – Pers moder – samt att denne, ehuru tillåten att sitta kvar å lägenheten
i sin livstid, icke kunde ha rätt, att lösa den till skatte samt sedan möjligen
utestänga protesteranden och hans syskon från deras rätt i densamma, särskilt
som fadern inträtt i nytt gifte.
Häröver hörd hade sökanden uppgivit, att hans övriga arvingar bifallit åtgärden
beträffande ansökningen, emedan deras arvsrätt därigenom ej förminskades, samt
att han, så länge han innehade åborätten, också rätten till skatteköp borde vara
given.
I det senare avseendet stod K.B. dock på Pers sida.
Den 23 jan. 1866, året före sin död, som inträffade den 28 maj, upprättade And.
Svensson och hans hustru inbördes testamente, varigenom den efterlevande maken
tillförsäkrades att få sitta i orubbat bo i sin återstående livstid – en rätt
som mannen förut ägde!
Detta test:te bevakades av änkan vid ting m. Valle härad i Skärv den 3 maj 1867.
Anders S. barn (i I g.) uttogo i anledning därav stämning på änkan, vilket mål
förekom vid d.å. höstting, under yrkande, att testamentet skulle för kraftlöst
förklaras, så att de genast finge komma i besittning av sin lagliga arvsrätt i
fastigheten Sjötorp med lösöre, å vilken de meddelade sig ha sökt åborätten.
Vad häradsrätten utslag i målet blev är ej känt men av en bevarad K.B:s
resolution framgår, att arvingarnas ansökan om åborätt, varemot Maria Larsdotter
inlade protest, av sist nämnda myndighet avslogs.
Motiveringen för detta avslag på And. S. ansökan om skattelösen av samma
lägenhet anmärkningsvärd såsom karakteristiskt för än i dag rådande
rättssäkerhet. Den lyder så här :
Emedan Anders Svensson genom arvskifte av den 2 juni 1836 kommit i besittning av
lägenheten, i vilken rätt han genom K.B:s utslag av den 2 juni 1846 blivit
bekräftad utan annat förbehåll än att lämna sina då omyndiga barn nödigt
uppehälle och en kristlig uppfostran och emedan bemälte S. inträtt i nytt gifte
med protesteranden Maria Larsdotter, så kunde denna icke förmenas att njuta sin
avlidne mans rättigheter så länge hon änka sitter och åboskyldigheterna
ordentligen fullgör.
Maria Larsdotter, som från det hon blivit änka måste hava brukare eller
arrendator på lägenheten, avled den 30 nov. 1882 och vid arvskiftet efter henne
den 27 febr. följande år avtalades mellan hennes och den förut avlidna mannens
arvingar, att den senares (Anders) utan några krav från den förras (Marias)
skulle erhålla lägenheten och själva uppgöra med brukaren om arrendet, medan de
andra skulle bekomma all boets lösegendom mot betalande av Maria tillkommande
skatt.
Anders S. då levande två döttrar och de andra barnens avkomlingar, inlämnade nu
sina ansökningar om åborätt till K.B. vederbörligen utrustade med behövliga
intyg och prästbevis, men ingen av dem erhöll den beviljad förrän sonsonen, som
också hette Per, inkom med sin ansökan, på grund av förmyndarens död och egen
omyndighet något försenad – och erhöll då ensam åbosedel på hela Sjötorp!
Det av sonsonen insända prästbeviset, undertecknat A. Rydberg, p. l., vilket
finnes bevarat i avskrift, meddelar,
att Anders Svensson blev åbo på Sjötorp 1814,
att han efter första hustruns, företrädarens dotters död, 1846 åter stadfästes
däri,
att han sedan gift om sig med Maria Larsdotter,
att han efterlämnade uti äktenskapet (till åboskapet) berättigade sonen Per,
f.1826, d.1862 och
att denne i sin tur efterlämnade sonen Per, vilken bör söka åborätten genom sin
förmyndare.
Rörande Per Andersson är ej mycket att säga och man vet endast att han var gift
med hemmadottern Kajsa Jonsdotter från Mossagården, Brunnhem som var född 1827
4/2 och efterlevde honom i över 30 år. Dennas mor var dotter till n.-m. Nils
Ambjörnsson i Pickag. s.s. Vid sin död efterlämnade Per Andersson endast dottern
Ulrika Albertina f. 1855.
Den förut nämnda sonen Per tillkom först senare.
Efter erhållandet av åbosedeln avtalade Per med den förutvarande arrendatorn av
lägenheten Sjötorp, som ej hade äran att åsättas mantal, om fortsatt brukande
därav, begärde därefter att få lösa densamma till skatte, vilket beviljades, och
sålde den sedan till den nämnda arrend:orn, And. Karlsson och hans hustru Kajsa
Olofsdotter, allt med tillträde den 14 mars 1887.
Och så gick även detta ”fideikommiss” ur släkten.
För en del av den därvid erhållna köpeskillingen genomgick härefter Per en
folkhögskolekurs samt köpte en annan ifråga om jordmån och läge mycket
förmånligare gård, där han satte eget bo och med trygghet kunde motse framtiden.
Efter det lägenheten sålunda gick ur släkten och 1912 övergavs av dem och deras
måg, har den ofta bytt ägare och innehas nu 1948 av en tjänsteman, som finner
sitt sommarnöje i att se åkerjorden ligga obrukad.
Skomakarhemmet är satt i 3/32 mtl och nu tax. till 10,6 hektar, varav 5 ha åker.
Sjötorp är ej satt i mantal men tax. till totalt 10,5 har.
En tradition uppe i Häggum omtalar, att Lunds på Sjötorp första hustru ej
fått en naturlig eller mera vanlig död utan blivit ihjälriven av gråbenen,
vargarna. Samtida upplysningar om händelsen saknas dock.
Den som meddelat detta var dotter till den arrendator av samma lägenhet, vilken
efterträdde Muntersläkten som ägare därav, men oklarhet råder om huruvida den
omkomna varit någon okänd hustru till släktgrenens stamfader Jonas Lund, mågen
Anders Svensson Lund eller mågmågen Vargen är ovisst, ty att fråga icke varit om
deras omnämnda hustrur har genom kyrkböckernas dödsnotiser kunnat utrönas eller
kontrolleras.
Anders Svensson uppbar som nämnt svärfaderns namn Lund och stället kallades i
dagligt tal för Lunds eller Lundstorpet, av samma orsak som Munters avkomlingar
och efterträdare i Skomakarhemmet alltid benämndes Munter och stället
Munteratorpet – namn som t.o.m. förekomma på generalstabens nyare kartor.
Huru det tillgått vid den händelse, då hustrun funnit sin död visste sagesmannen
ingenting om. Striden hade skett oförmärkt på stigen mellan hemmanet och Bjärsjö
qvarn, där hon varit för att hämta mjöl. Men – de arga bestarna hade blivit
henne övermäktiga, sargat hennes kropp och sugit till sig blodet samt rivit upp
henne och tagit det barn hon gick med, men i övrigt lämnat henne kvar på
stället, där man sedan funnit henne.
Då emellertid den möjligheten förefinnes, att Jonas Lund vid sitt giftermål med
Maria Munter varit enkeman, ehuru något därom icke nu är känt har sägnen här
omnämnts.
Sen har vi en stor lucka som vi skulle vilja fylla.
här följer ett knippe namn som figurerar på 1700 talet.
ställe son Petter Andersson står som Åbo för Sjötorp 1790.
född 1827 i Varnhem knuten till Fiskaregården kan ha funnits här måhända från 1860 talet och över sekelskiftet. Han var gift med Cajsa från Häggum med rötter i Bäckagården som paret brukar innan de kommer hit. Barnen
från Söakullen gifte sig med Augusta 1903 nämnd ovan.
Tyskt par med son som dör på stället.
S Gussarsson
Steve Hägg köper stället 1962
Åsbotorp, på sin tid anslagen till Bolum Stommen rusthållet till styrka från dåvarande kronoparken Billingen , inom Häggums socken senare erkända skogsområde, vilket intill något efter mitten av 1800 talet uppehölls. Stället benämndes Björstorp och tillhörde i jordrättsligt hänseende Bolum men kyrkbokföringen Häggums socken.
Ställets innehavare intill kort före mitten av 1800 talet kallades Sjurten (Skörten) antagligen öknamn och man vet ej något mera om honom därutöver, och att han varit gift . Det senare framgår av en gängse berättelse om at skjörta kärring fått en liten och innan hon ännu blivit kyrktagen begivit sig ut i på berget för att plocka bär, en sak som hon bort akta sig för, då hon som heden lätt kunnat råka ut för troll och annat sk gängse . Hon hade emellertid vid sitt utgående - för at ej förkyla sig - råkat taga på sig mannens tröja och däröver fick hon anledning att glädja sig. Ty hon var väl icke utkommen på berget innan hon fick höra en röst ropa : Ta den hea innan! vartill en annan i hennes närhet svarade ; kan ente - ho har en manna tröja på sä! Hade inte tröjan varit skulle hon nog blivit bergtagen. Efter föräldrarnas död såldes stället av sonen Skörta Petter till den då förvärvs lystna Jonas Andersson Munter i Skomakarhemmet, dit det sedan dess hört. Vid denna affär handlade Jonas såsom slltid framsynt samt lyckades , sedan han erhållit åborätt, att få det skattelöst , därmed hindrande rättsägaren i Stommen från framgång i sedermera ställda krav i detsamma.
|
[ överordnad ]
|