Kyrkan
Kyrkoherdar
A P Noreus khde kom 27 och skrev angående Billingen: Billingen har igenom
mindre nogsamhet men med stor uraktlåtenhet blivit församlingen genom
Stårarms Commisions Donation år 1690 avskild. Uti dett orätta frånskiljande
sökes nu ändring på högvederbörlig ort. Billingen har aldrig gagnat utan
fastheldre skadat kronan som fått låta skjutsa och på kronohäktet utspisa
skogsåverkare, till ersättning ofta för några enbuskar.
Två bevingade ord.
Kyrkoherde Anders Johansson i Häggum var en mot andra mycket hjälpsam man
och berättas icke sällan ha lånat bort egna medel, sig så när, att han själv
måst ge sig ut och låna. Man sade honom då, att han ”inte skulle låna bort
så mycket – han fick ändå aldrig igen pengarna!”
”Ah, de ska väl inte alla heta Jon och Sandsjö!” invände vid ett sådant
tillfälle prästmannen, som trots det att han som man kan förstå redan hade
erfarenhet ändock gärna ville lita på folks ärlighet.
Jon och Sandsjö voro två skojare i socknen, som ”lånat” större penningsummor
av kyrkoherden utan att någonsin låta honom få ett öre igen.
Och som den historien var känd, så blev svaret genast ett bevingat ord, som
på ortsbornas läppar levat intill närvarande tid.
Till historien kan anföras, att kyrkoherdens bo gick till fordringsägarna
och att Jon, den ena låntagaren, sedermera ansågs så förmögen att andra i
sin tur ville låna av honom – om det bara hade gått :
”Pänga har’a inga å låna bôrt” . sa’ Jon då – men vill du ha mitt säckamärke,
kan du få!”
Att någon skulle vilja detta – märka sina mäldsäckar med hans namn eller
tecken – det behövde mannen ej gärna befara – och så hade han sina pengar i
behåll.
Nu lyder emellertid en allmogens levnadsregel : ”skam i den som ger sig”. En
gång skulle, antagligen i kraft därav en Jon i sagt ärende besökande genom
enträgenhet söka beveka Jon, vilken dock icke gav sig in på några vidare
ursäkter eller förklaringar utan endast frågade :
”Sa ja gå ätter mett säckamärke?”
Och så blev man ännu ett ordstäv rikare i bygden, fast detta utom ”har du
inte hört, vad jag sagt” så småningom kommit att betyda även ungefär som att
”skall jag knyta för munnen på dig?”
|
Väckelserörelsen i Häggum
”Bon’s Maja”.
Under den omtalade väckelsen i Häggum blev en gammal kvinna, som tillförne
fört ett mycket dåligt liv, så allvarligt gripen att hon övertygad om att
ingen nåd för henne kunde finnas, sökte avhända sig själv livet genom att
dränka sig i en genom socknen rinnande bäck, varifrån hon dock räddades av
en annan tillskyndande kvinna, som råkat få se tilldragelsen och vilken, när
hon fått upp och något lugnat henne, övertalade henne att följa med till den
närbelägna gård (Bosg.), där den ifrågavarande predikanten ännu vistades,
och varest sådan hon kom och var omhändertogs och fördes till insikt om sitt
vara och väl samt omvändes.
Denna kvinna, varom nu ingen vet något närmare, benämndes i orten för ”Bo’ns
Maja” eller ”Prinsessan i Skogen” och bodde under sin senare tid ensam i en
stuga uppåt rådeneskogen, där hon nödtorftigt försörjde sig genom stickning
av strumpor och andra s.k. handarbeten, som av henne sedan såldes i
gårdarna, då hon vart hon kom alltid prisade Gud för hans nåd mot henne och
hans goda vilja att frälsa syndare.
Maja ansågs av dem som kände henne för djupt religiös, ehuru en smula
enfaldig, och det behövde hon visst icke skämmas för eller sticka under stol
med, och att hon på grund av ett förvärvat begär, att ”i tid och otid” tala
till folk om vad som låg hennes hjärta nära, fick sig ett binamn, var henne
icke häller till skam.
Vad nu med binamn avses är icke benämningen ”Bo’ns Maja” – som endast
häntyder om att hennes salig far varit hemmansbrukare eller bonde i byn –
utan det sist nämnda av dessa ”Prinsessan i Skogen”, oftast förkortat till
”Prinsessan”, varpå såsom mindre använt man ändå icke behövde taga fel, och
om orsaken till detta namn behöver nog ingen taga fel om det gissas stå i
samband med följande lilla berättelse.
Det hände sig under konung Carl XV regering, att denne med sällskap jagade
på Billingen och under sin färd dit mötte gumman, som då återvände hem från
ett läsarmöte.
Kungen . den aftonen som alltid folklig av sig – stannade och frågade om
vägen men gumman hade sitt i huvudet och väl troende att de mötande ämnat
sig till mötet, i sin enfald
”Det var en stor skada, att I kom för sent. I kunnen aldrig tro, hur härlig
predikan var. O, att I skulle komma för sent! Men det blir en predikan även
i morgon kl 10 på fm. – för all del gå då dit, så att I få höra Guds ord.
Inget är farligare än komma för sent!”
Kungen och herrarna hörde allt vad gumman sade, men ingen av dem sade vidare
ett enda ord till henne – men huru folk sedan, efter kännedom om det
inträffade vände och vred på saken, så erhöll Maja från denna dag – eller
kväll – sin höga titel.
|
Julglädjen.
Med Julfirandet förr i tiden hörde brännvinet på ett intimt sätt samman.
Hade man inget brännvin, ansåg man sig icke kunna riktigt fira julen.
Men läseriet gjorde slut även på den sedvänjan – och detta tillgick i
åtminstonde ett fall på följande sätt.
Sven i Boslycke hade berett sig att begå sin högtid på traditionsenligt sätt
samt varit till staden efter det vanliga kvantumet av ett ankare renat. På
kvällen den dag han fått hem det, fick han emellertid besök av en granne och
de båda männen togo sig det ”orådet” före, att avsmaka det sagda litet i
förskott.
När den besökande skulle till att gå råkade det ordet nämnas, att det nu var
läsaremöte i byn och som de båda tyckte sig i form, så gingo de dit.
Et bar emellertid nu inte bättre till än att Sven blev, som det heter,
omvänd och beslutade sig för, att ändra sitt leverne och bli en bättre
människa. Till den ändan rullade han vid hemkomsten ut sitt brännvinsankare
på gårdsplanen samt tog en yxa och slog sönder stäven på detsamma, så att
allt det ”goda och dyra” rann all världens väg.
// sonen 1948.
|
Vid ett forskningsbesök å Broddetorps pastorsexpedition
1946 frågade mig kyrkoherden, om jag visste, vad Jonas haft för mening med
att komma och klandra honom för att prosten B-s döda ben ej fått vila i fred
– om Jonas var någon släkt med denne?
Frågan kom ej alldeles oförberett. Jag hade förut hört J. orda något därom,
och svarade därför sanningsenligt som så, att någon släkt voro de båda
männen visst inte, men att den nämnde prosten av traditionen beskylldes för
att ha varit far till J:s forna testator, den s.k. Munter i Häggum, och att
han därför, med sina något originella åsikter, tyckte sig böra verka för
fredandet av prostens kvarlevor och minne.
Kanche var det en smula vanvördigt att inför en nu tjänstgörande angripa en
föregående prästman för hans vandel, men det kunde inte hjälpas – en fråga
tarvar svar och ”den som talar efter sägen, ljuger inte”.Den här nämnda
J., var gift med en hem.äg.dtr i Bolum, och denna omständighet åstadkom
därstädes en renessans á la Munter, i det att sockeninnevånarna av
exempellös dumhet och retlystnad sökte, att kring muntersonen göra Bolum
till Häggum. Sålunda gavs t.ex. namnet ”Baggen” till dennes
svärföräldrafamilj – allt annat att förtiga.
Men det måste i anledning härav anmärkas, att bolumsborna visst icke behövt
göra sig denna kraftansträngning för att stå där med ära av det s.k.
fårakriget. Såsom av utredningen om dess hjältar framgår, så hade de den
redan.
- De flesta av dem härstammade just därifrån eller voro med dem besläktade.
Och de hade
väl inte mera behövt önska!
- Det tycker jag!
Emellertid har utvecklingen i Häggum gått framåt. Där är nu visst inget
Undantag. Åtminstonde icke mindre noga räknat. Och gott vore om man kunde
säga detsamma om Bolum.
Vad fordom varit är förfånget. Ingen bör fästa sig därvid. Ej ens om det
berör förfädren. De levde under andra förhållanden än vi, på en lägre
kulturnivå, och de skola ej nu klandras för vad de gjorde eller var. Vi
behöva därför ej häller skämmas för dem eller förneka dem. De må ha levat
efter sitt sinne, vi leva efter vårt. Ingen må dock försumma att söka
studera deras liv och förhållanden. Det finns mycket att lära av det och
dem, som kan bli också oss till nytta – och varför inte – nöje. |
|
Reformatorn.
Den s.k. ”Häggumsbyns
reformator”. Joh. Larsson. i Bosg. var född i
Fågelås 1810 28/4, dog 1867, och var 1835 gift med Anna Larsdtr f. i samma
förs. 1810 18/11. Död 18 .Finns mycket släktmtrl om honom.
|
Tre som inte var läsare.
”När ”skam” var död – den rådde ingen med – då var det bara tre, far och
nämndeman och ”snoppen”, som inte var det, annars var de läsare allihopa i
Häggum, men de var inte värre syndare någon av dem, än de gick till kyrkan
nästan var söndag”.
// A. U. J. 1948.
|
BiskVisitation
Ur protokoll vid biskopsvisitation i Häggum 9/4 1727.
------------------
Företogs tvisten emellan Herr Capitaine Stierngranat och Herr Lieutenant
Gyllensting angående ett bänkerum på qvinfolkssidan, thet bägge ville sig
tillägna för sine fruar till at stå uti. Herr Lieutnant Gyllensting anförde
thet hans salig Fru moder i hela sin tid stått och suttit i samma stol; men
hvaremot angaf Herr Capit Stierngranat att then tiden skal Herr Lieutnantens
Salig Fader hafva ägt bägge säterierna Bränneberg och Bjärsgården och
sålunda haft full rätt till stolrummet, men nu icke så sedan Hr S
tillhandlat sig Bjärsgården. Upvisande en attest gifven af en hustru, som
skal vara äldre än någon i församlingen, hvari thenna vittnar, at en gl
Jungfru uti hennes Ungdom, benämnd Ulfsparre, som posiderat Bjärsgården,
skall alltid hafva suttit i thenna omtvistade bänken och då hört till
Bjärsgården, varpå lieutnanten Gyllensting lofvade sig vilja lämna sin egen
stol, som är then främsta på kvinnfolkssidan åt sin Fru och söka sig sine
stolrum i kyrkan, ther han bäst kan varid ock thenna tvisten Uphävdes.
/ Jesper Svedberg |
|
