Lundby Rotar

Lundby kyrkby

Lundby Albrektsgården, AndersHelgesgården, Djäknegården, ErikOlofsgården, Fiskaregården, Ledsgården, Mellangården, NilsOlofsgården, Skattegården, Sommen och Trumpetaregården

Ammuntorp

Amundtorp med Källegården, Mellangården med Nybygget, Nederstegården och Överstegården 

Rökstorp

Rökstorp med Frälsegården, Olofsgården och Skattegården, Hagen u Rökstorp. Folhagen med Nybygget under Folhagen. Kärrtorp, Stora Lycke och Lilla Lycke. 

Tranum

Tranum med Holmagården, Skattegården med Tån, Storegården, Ödegården och Överstegården

Ökull

Ökull med Ambjörnsgården, AndersSvensgården, Hustru Sarasgården, Qvarnegården, Qvarn, Qvarn under Ökull, PerAndersgården och Sjögården.  

Fristående

Doterbo, Anstugan, Billingen Hagen, Himmelsberget, Klippeskedet, Klockaretomten, Knäppet, Krogen Källorna, torp Runnebacken, Smedstorp, Stiernas torp, Stommen Store Flo, Tomten, Ähle. 

Lundby Kyrkby

Vid 1803 års slut levde uti 
Lundby Rote 150
Amudtorp 109
Rökstorp 129+
Tranum 81
Ökull 77
Summa 552
1670 blåste tornet och takspånen av kyrkan

Vardagen 

Smedborg instämde snöfogden Johannes Fredriksson och Enkan Maja Fredriksdotter Heljesgården Ambjörn Svensson i Ledsgården, Anders Larsson i NilsOlofsgården, Lars Persson i Albrektsgården, Johan Billrot i Fiskaregården, Johannes Jonsson i Skattegården, Enkan Elfrid Larsdotter i ErikOlofsgården, Arvid Jenasson i Mellomgården, Anders Carlsson i Djeknegården, Jonas Eriksson i Trumslagaregården, Petter Svensson och Jonas Andersson på Stommen samt nämndeman Johannes Pettersson, Lars Persson och Petter Bengtsson i Doterbo svarande för försummad snöskottning, 
Varvid Jonas Eriksson i Trumpetaregården och Petter Svensson på Stommen jemte snöfogden Johannes Fredriksson, skall sedermera erkänna att deras wägar någon gång warit bristfälliga och icke alltid upplöjde, enl i lagligt stånd hwaremot de förra påstå, att om någon uteragtlåtenhet i denna del ägt rum answaret därföre må drabba snöfogden om snöskottning, då sådant warit af nöden, häldst de alltid, efter derom erhållne kallelse af ett slikt arbete.
Åkl påstår böter å samtl för deras erkände försummelse. Mera förekom ej utom den anmälan att Johannes Pettersson sedan sidsta ting aflidit. 
Utslag då svarande medgifvit att plöjning och snöskottning icke alltid i behörig tid under sidstlidne tid under sidstl winter blifwit å deras landsväg werkställd, kunna de ej heller undgå att till följd af KBl i länet allmänna kundgörelser den 30 nov 1798 och den 3 feb 1802 böta snöfogden Johannes Fredriksson 2 Riksdaler och samtl övriga en Riksdaler utom Johannes Pettersson summa 16 Riksdaler går till treskifte emellan kronan, hd och åklagare.

Torparsonen

från Gamla Sveden som blev borgmästare i Staterna.

Den Stora emigrationen i senare delen av 1800-talet medförde, att många fattiga ynglingar, som då skuddade fosterlandets stoft av sina fötter, i det främmande landet, sedan de utstått de s.k. hundåren, fingo det mycket bättre än där hemma samt i många fall kommo till ära och rikedom. Många av utvandr. gingo naturligtvis olyckliga öden till mötes men bland dem som hade turen med sig, befann sig "åkholmakarls" Johan, så kallad efter faderns stamhem, det nu sedan länge utrangerade kungsgårdstorpet Åkholmen i Norra Lundby socken, där släkten under flera generationer haft sitt viste. Fadern Karl Johan Johansson, född 1844, hade efter flerårig tjänst som bondedräng och därvid visad duglighet för detta yrke av en arbetsgivare och sin tillämnade svärfader fått borgen för arrendet av en gård i Häggum, som lämnade en nödtorftig men otillräcklig avkastning, som dock i någon mån upphjälptes genom då och då lyckade hästaffärer men icke lockade honom, att låta barnen fortsätta i sina fotspår. Därför sattes älsta sonen så fort ske kunde i skomakarlära –livet såsom hantverkare ansågs för drägligare – men denne fick efter fyra år så kallad amerikafeber och av en dit förut utvandrad farbroders lån av nödiga respengar – och så bar det 1890 av med den då 18-årige sonen till det stora landet i väster, där hans livs öden väntade honom. Vid sin ankomst till det främmande landet möttes dock den nyblivne amerikanen John A. Lindholm icke som kanche tänkt, av sin farbroder, som väntade att han skulle själv uppsöka honom. Han tog därför väl iland anställning som skogsarbetare och ankom först 1892 till staden Smethport, där farbrodern Frans Lindholm, här kallad Frank, innehade anställning i en kolaffär, och dit denne efter underrättelse om hans vistelseort övertalade honom att komma över. Här arbetade han sedan på Anderssons & Carlssons skolager i två år och tog därefter anställning i Clermontz kolgruva men återvände snart till Smethport för att bli föreståndare för "Ice Wright House" (B. F. Wrights glassfabr.) och startade senare tillsammans med en annan svensk J.A. Svansson ett eget företag inom samma branch kallat "Ice C:o"(isbolaget), som ligger norr om staden men som sedan firma Lindholm o Svensson efter omkring 20 år sålde företaget minskat avsevärt i omsättningen på grund av de efter denna tid alltmer använda kyl och frysanordningar, som gör det möjligt för hushållen att kyla utan is och själva tillverka sin glass. Efter försäljningen av Isbolaget. Startade Lindholm ett mycket stort företag, bestående av en inköpscentral till specerilager, som inrymdes i ett stort tegelhus i Smethports centrum, vilken dock 1933 härjades av eldsvåda, som förtärde både huset, affären, hans personliga klenoder och t.o.m. makarnas vigselintyg. Lindholm hade dock trots den stora förlusten energi nog, att köpa en ny affär och snart var allt i vanda gängor och där sysslar han ännu efter fyllda 80 år från kl. 7 på morgonen till kl. 6 em (affärens öppettid) men finnes där som oftast ända till kl. 10 och ännu senare. "Jag antar att jag kunde dra mig tillbaka – men vad i all världen skulle jag göra sedan!" säger han vid en fråga, om hur han kan hålla på så . God vilja, glatt humör, redbarhet, sann kristendom, försynthet och framsynthet ha alltid präglat denna mannens livsgemenskap och man kan med full övertygelse säga att han mer än många andra gjort det svenska namnet heder. Men icke nog med allt detta. Lindholm har under sina många år i Smethport varit livligt intresserad även för ideella och politiska saker samt som medlem i ett stort antal föreningar och organisationer velat bidra till det godas och nyttigas framgång i världen. Och förvisso har man också i Smethport vetat var man haft honom och hade han själv, utan någon som hälst skolunderbyggnad som han är, velat åtaga sig ansvar i den vägen så har anbud icke saknats på högre befattningar i det amerikanska samhället, men han lät det stoppa med, att en gång låta sig väljas till sin hemstads borgmästare och satt som sådan i 8 år. Vilket senare enligt vad genom den verkställda släktutredningen framgår kan betraktas som en ödets nyck, då två av hans äldsta anfäder här i Sverige innehaft en sådan post.

Kalkbruken

På Åsa bodde ett 25 tal kalkarbetare eller limbrännare. De flesta arbetade på Rökstorp Mellangården men några i Ulunda eller Bjellum.

Schaktning handborrning sprängning brytning och lastning. I ugnen lade man först ett tjockt lager alun roste, därefter lager på lager. Överst lade man ett lager skrotsten. Man tänder en rejäl vedbrasa och har ett bröst av kalksten. Efter en dryg vecka river man bröstet ett hårt och varmt arbete.

Mellomgården lades ner 1931, Rökstorp 47 och Ulunda 1957.

Mellomgårdens kalkbruk Från vänster Hjalmar Ask, Oskar Fredriksson, Einar Karlsson, Ivar Holmström, Sven Hakon J A Ivar. Stående från vänster Johan Lilja, Karl Fredriksson, Jon Karlsson, Oskar Hakan, Johan Alfred Johansson.

Saga och Sägner

Jordälven

Det går en jordälv eller underjordiskt vattendrag mellan Billingen och Hornborgasjön. Det kommer från Billingen och rinner rakt under Varnhems klosterkyrka fram mellan Billingen och Himmelskällan förbi Nederstegården och sedan ut mot Hornborgasjön.

Det är en allmän och i trakten trodd sägen eller spådom, som säger, att kyrkan en gång skall sjunka i denna älv. Detta var spått skola ske på en Annandag och till följd härav hölls förr inga gudstjänster i kyrkan under sådana dagar förrän frampå 1870-talet.

Vid Nederstegården i N. Lundby skulle man en gång gräva en brunn och kom då på älven. Det sprutade upp så mycket vatten att man var rädd att hela Lundby skulle dränkas. Man lade då två fjäderbolstrar i brunnen och grävde igen densamma. Det syns på marken var älven går fram. Man behöver ej gräva några brunnar i socknen. Får vatten tillräckligt genom att slå ner ett tre meter långt rör. Älven rinner på sex meters djup. / Doterbo. 1945.

Namn på sjöar i N Lundby 

I socknen finnes tre ”flogar”:
”Doterbo floge”, på gården Doterbo,
”Katteflo”, på Ledsgården och
”Ekeflo”, på Erik Olofsgården

Doterbo Floge var c:a 200 meter lång och 40-50 meter bred och stötte alldeles intill kyrkan. Den är numera till större delen uppodlad. // Palm 1926
Mellan Norra Lundby kyrka och den strax öster därom liggande gården Doterbo finnes en numera helt obetydlig vattensamling, vanligen kallad ”Doterbo floge”, i vilken enligt vad ännu gängse sägner förtälja, bygdens första kristna skulle blivit döpta. // Jal i Bre 1923.