Häggum: Häradsgränsen Huljesten, ôffersten, Skinnarehall, Gåregårs horn å Simsjöfall;

Beskrivning av Häggum från ovan.

Från krönet av de s.k. Bjellums lider på östra sidan om Hornborgasjön, slingrar sig utmed foten av Billingens sydspets en smal och krokig väg, som så småningom bär av mot den öster om denna bergspets och dess utlöpare Brunnhemsberget belägna Häggums socken, vilken väg "västgötar" och "skaraborgare" i tusental anlitat på väg till o från det militära övningsfältet vid Bjärsjö.

Utmed denna väg, ända från dess utgångsställe Raby vid Bjellum och vidare utmed densamma i Bjärsjömarken, Bolumstorp, Svensbokärren och på Korsbacken liksom även på Häggumsdelen av denna väg, låg, om vi för omkring hundra år sedan farit den, en stor mängd ryggås- och backstugor, i vilka bodde ett fattigt men livskraftigt släkte, som längre fram i tiden skulle bidraga till att befolka det stora landet i väster samt våra städer, när industrins tidevarv så småningom började.

Från Bolumstorp går vägen uppför så gott som ända till Korsbacken, en höjdsträckning, utgående från det s.k. Råberget, ett utomordentligt högt och brant klipparti å Billingen, där våra hedniska förfäder enligt sägnen störtade sig utför för att nå sina drömmars Valhall.

Här på Korsbacken, som tills på 1860-talet utgjorde en utmark till Bolums by, mötte en väg, ledande från nämnda by och hit upp. Denna väg hade någon gång vid kristendomens början anlagts av en botfärdig herre vid namn Sven Gisslarsson, varom en här belägen runsten talar, men var sannolikt icke sedan dess underhållen. Vägen, som traditionsmässigt benämndes Svennavägen, användes emellertid av byborna för deras körslor och som genväg hit upp, men var av brist på underhåll i bedrövligt skick. Som allmän farväg var den ej häller använd nu sedan den väg vi färdats under 1600-talet kommit i bruk. Härifrån ledde också en dålig biväg i nordöstlig riktning, som så småningom delade sig i trenne: en till Falkadalen vid foten av Råberget, en förbi Jungfrukällan till Bjärsgården och en till Sjötorp och Muntera eller Skomakarehemmet.

När vi från Korsbacken passerat nerför sluttningen komma vi till hemmanet Korstorp, beläget vid västra ändan av den dalgång "Koddykaledet", som skiljer Billingen och Brunnhemsberget åt. Här är en vild och vacker natur. Rakt söder om gården tornar Brunnhemsberget upp med sitt branta stup och detta och Billingens sluttningar mot densamma slutar med ett grönskande bestånd av löv- och barrskog, som redan i och för sig är en sevärdhet i den då nästan skoglösa bygden. När vi färdats förbi gården, synes vid en intill vägkanten växande enbuske en gumma som synes ha något mystiskt för sig. Jag stannar och frågar, vad lilla mor gör där, men får inget svar, utan får bara se henne vända ryggen till och skyndsamt begiva sig från platsen, men får av vägvisaren veta, att hon sannolikt varit och bett ägaren till Korstorp, Petter Jonsson, om hjälp mot tandvärk, som hon nu sysslat med att "sätta in" i enbusken.

I fråga om sådana saker var denne Petter en stor mästare och sysslade för övrigt med botandet av även andra sjukdomar och åkommor på både folk och fä. Härvid använde han sig utom av en mängd fäderneärvda s.k. häx, även av diverse läkareböcker och jag har i min ägo en del av en s.k. svartkonstbok, som tillhört honom. De av honom innehavda åderlåtningsjärnen och andra attributer har jag också sett. Bland de sistnämnda förtjänar att omnämnas en s.k. helsten, d.v.s. sten med rännor av en hands bredd och tjocklek uti. Om en person med värk i händerna under längre eller kortare tid dagligen höll händerna i dessa rännor, så blev han el hon så småningom botad från sin gikt eller vad det nu var som orsakade värken eller åkomman.

Denne Petters son August Pettersson gifte sig sedermera till Bjärsgården som han under en lång följd av år innehade. Dit flyttades då också nämnda helstenar, varav nu endast en finnes kvar.

Petter var utom "doktor", hedervärd jordbrukare, skogsmänniska o jägare. Vad det sistnämnda beträffar omtalas, att han aldrig gav sig ut på jägarstråt utan att hemföra något byte, och det säges att han fällde den sista vargen i dessa trakter.

Sedan sonen börjat sin jägarbana stannade Petter emellertid alltid hemma – det var som om det icke skulle ha funnits plats för mer än en av dem i skogen – och sonen var också en flitig och intresserad jägare. Det var också han, som fällde den första älgen på Billingen, när dessa några år efter vargarnas utrotande invandrade.

Vidskepelsen var den tiden mycket stor bland ortsbefolkningen och sådana som ej trodde på troll, tomtar och framförallt spöken voro lätt räknade. Just den dalgång i vilken vi efter passerandet av Korstorp nu befinner oss hade rykte om sig att vara det värsta troll- och spökhål som fanns. (se "Andeskådare och gengångare" samt sägnen om "Jättar och troll").

Vid östra sidan av den omkring en kilometer långa passagen genom dalgången går vägen upp till Bjärsgården. Det är omkring 100 meter upp till krönet av berget, som ligger cirka 50 meter högre över havet än landsvägen. Ju högre vi komma i sluttningen, ju vackrare och vidsträcktare blir utsikten. Strax nedanför berget ligger den lilla by, som bildas av Tollestorpsgårdarna, ett enstaka hemman delat i flera mindre delar. Litet längre bort mot söder ligger Tovatorp, ett lika beskaffat hemman, som ligger vid en annan dalgång, Tjuvadalen, som delar Brunnhemsberget i två hälvter, vars mot Billingen liggande del av en annan dalgång delas på längden och bilda de s.k. Möje- och Tovabergen. Öster om dessa båda gårdar ligga hemmanen Boslycke o Bränneberg, varav det senare säteri och då ännu oskiftat. Där vi stå se vi ej riktigt Häggumsbyn och vika därför av vägen något mot öster och ut på det s.k. Svinaberget. Där ha vi nu hela Häggum för våra fötter. Byn övergicks år 1856 av laga skiftet men har ännu ej flyttat ut, ehuru här och var gårdar börjat uppföras.

I riktning mot Borgundaberget ha vi byn: en lång radda med hus, sträckande sig från vägskälet till Bolum, där Backgården med Grannabacken ligger, och ända bort till Brännebacken, där ännu gården med samma namn är belägen – en nära en halv fjärdingsväg lång sträcka. Från Grannabacken och något förbi kyrkan ligga de större gårdarna och längre mot norr diverse torp och andra småstugor, bland dem några jordkulor, där byns mindre bemedlade invånare voro bosatta. Här låg också fattigstugan, ett otrevligt och hälsovådligt stenhus, där ingen utom i yttersta nödfall ville bosätta sig.

Häggums kyrka var liten och låg med ett lågt och ryggåstäckt torn och rundbågade fönster. Nordväst om byn bort mot den ej skönjbara Simsjön synes Kvarnslätten och längre upp mot berget gårdarna Gåran i en liten klunga.

Ingen skog eller trän skymmer utsikten för oss. Socknen ligger inramad av bergen och avgränsas på den östra sidan av Häggums mossar då ett värdelöst träsk, endast delvis nyttjat till slotter. Densamma synes oss utgöra en stor triangel med basen lagd i mossmarken, som fordom torde ha utgjort en sjö, och spetsen vänd mot väster där vi stå. På östra sidan mossen höjer sig marken. I nordöst se vi Rådene och Sjogerstads kyrkor och åt söder Stenstorps m.fl. sådana. Bortom Borgundaberget synes Hökensås och på andra sidan Stenstorp Högstenaberget, som nästan synes gå ihop med det närmare liggande Brunnhemsbergets sydspets, givande socknen sken av att vara på alla sidor omgiven av berg, och vända vi blicken mot väster se vi södra ändan av Mösseberg med Kleva klinter och långt borta i fjärran Halle- o Hunneberg. I denna riktning se vi också på nära avstånd den då oskändade Hornborgasjöns blanka yta.

Dagen är emellertid långt framskriden och nere i Tollestorp skymmer det redan, medan solen på den andra sidan om berget ännu skiner klart. Häggumsborna kunna om de vilja få se solen gå ned två gånger: först när den sjunker ned bakom berget och sedan, om de begiva sig bort till Korsbacken, när den dalar ned vid horisonten bortom Hornborgasjön. Vi besluta oss därför att fortsätta fram till Bjärsgården och där inrätta oss för natten.

En bygd för sig.

Uppe på Sydbillingens sydspets ligga nu i dag trenne såsom mindre värda ansedda skogshemman, nämligen det forna säteriet Bjärsgården, Skomakarehemmet och Sjötorp.

Förr i tiden låg här emellertid ytterligare några torp och s.k. kronolägenheter, endels i Bolums och endels i Häggums socken, varibland nämnas Björstorp och Källtorp, Falkes och Brattströms, m.fl. som ej efterlämnat några minnen.

Här var ett område på gränsen mellan tvenne socknar, fordom tvenne härad, avskilt beläget på en kronans park. Växelvis liksom efter godtycke hörde ställena här uppe endera österut till Häggum eller västerut till Bolum. Där var en bygd för sig där ingen utom möjligen säteriets herre såsom den mäktigaste härskade och där man levde ett fritt ehuru ensligt liv.

Skåberhall.

Fornsägnerna omtala att en gång före kristendomens införande en helig man och apostel, sedan kanoniserad S:t Gaubert, kom till våra bygder och predikade evangelium och vid tillämnat besök i Häggum möttes av hedniska män därifrån, vilka slogo honom ihjäl och därefter begrovo honom i den sedan s.k. S:t Gauberts hög, varest över honom restes en häll, den i orten så benämnda Skåberhall, som nu igenfinnes på södra sidan gränsen mellan Häggums o Brunnhems socknar.

Skälavrängarn.

Mellan Häggum och Rådene rådde i äldre tider mycken stridighet ifråga om ägogränserna. Dessa stridigheter rörde sig om områdena söder om den s.k. Skinnevads hall, där de båda socknarnas odalägor stötte samman. Alltid var det någon tvist å bane mellan socknarna, endels rörande själva rågången och endels rörande träd och gröda med mera som kommit bort. Ofta förlorade dock Rådeneborna vid ägotvisternas förande inför rätta.

"Skam jälper di sina", suckade Rådeneborna och ansågo det inte lönt att vidare driva sådana mål till tings, utan anlitade i stället det mot förgjordhet, sattyg o dyl använda medlet, att "taga blod" av vederbörande, när så passade sig.

Stridens vågor gingo därför som oftast höga mellan de olika byalagen. Gubbarna trätte och processade och deras söner slogs för dem med varandra. Än blev den ena, än den andra parten värst. Framgångarna och förlusterna äggade till nya ansträngningar och så gick det undan för undan. – Allt under det att den verklige skäl- och själavrängaren gnuggade händerna av förtjusning.

Storskiftsinstrumentet av 1803 – 1808 omtalar en sådan tvist, som då föranledde ifrågavarande områdes delning mellan de båda parterna, dock så att häggumsborna ändå fingo sin vilja igenom.

Mot Rådene gränsande häggumsmark var då hemmanet Allmänningen – "lelle fara" – samt byns utmark.

Osämjan byarna emellan fortsatte dock även efter detta, i det att man å ömse sidor sökte "taga sin rätt" den ene på den andres mark.

Hut gick hem.

Fôre innan skolera å skolelärara fanns å fôre enar katkesen å biblistoria ble uppfunna, så hade de i vann socken allti nôn, sum kunne lära säk å barna lite så kallanes hut. Då va dän ende lärdomen – utum te kunna arbeta – sum behövdes på dän tia. Feck di barasten lära säk å veta hut, så ble dä redit fôlk å barna.

Uppe i Häggum hade di ai hatt nôn sån dära hutare. Dä har allti vôrt ett unnatak. Dä va nô, sum ente Skam velle veta å, å dä va han, sum bestämde där. Dän befattninga sulle han sköta själver.

Annars hade di nock såna lite varstäss. Ena ti te å mä i Bulum – fast dä va en utå säskilder sårt.

Dä ä så mä bulumabora : di har allti vôrt dumma å snåla um sett, um dä än ha vôrt ai så lite å dålit å dä va di allt på den tia u.

Di fôrsökte å sleppa ifrå dä dära numodia mä hutara så längen sum sto te, å när li äntelia ble te ress å skaffa säk en, så feck di ingen taj i å ingen velle dit.

Dä va va Skam hade väntat säk å han skecka te dum en sum han hade äksaminerat ut själver å han hette Hut.

Nu ble bulumabona nöjda, nu va di ente sämmer än andra, å så billit di hade fått sin hutare sen : ente maten en gång – han sulle ente ha nô fôrsta årt å sen sulle di få je-n va di själva velle!

När Hut hade vôrt i Bulum ena ti å lärt dum allt va han töckte va passelit, så sulle-n se ätter, um hanses lärdoma va nô nötta te – sulle hôlla änna sum äksamen.

Å fôr å få rea på dä, så odla Hut upp en liten jolabete bôrte ve Skråbacken, sum ai hade vôrt te nôka nötta å sum ingen i varsans ti hade brutt säk um. Dä va en bete så pass sum ett årdinärt kôrgårslann å där satte-n då nôra rotabagga å lite tubbak – va dä sulle va bra fôre – män han brudde säk ente um å fråja bönnera um han feck – dä va le på uträkning alltihop! Sen jeck-en där i sett lann, Hut, å plåcka å bar iväj dän ena bula ätter län andra mä tubbak å rötter.

"Dä va en fôrfälier bete å je å sä – dän ä möe vale dän" tängte bönnera å ble messunnsamma.

"Dän beten bule-n allt petala bra fôr å få ha", töckte di.

"Va sa vi läta-n ha dä stöcket gratis fôre? Sen kanske kåmmer-n rätt va dä ä, å vell ha lön. Dä hade le ente vôrt fôrsatt å be um lôv, teminstingen.

"Vet I va!" va dä en skrecklebonne sum saa. "Vi ä tvongna å ta å säta fast Hut, ente sa vi läta hômum behannla uss sum dumminga. Dä står-nte te på vis, att han har rätt te å grava sônner å dra nötta å vår jol. Vell I så sa ja skaffa jälp å gå ijenum-et ôt er utan nôra resker å I sa få eran del dä lôvar-a.

Dä va ju inget å fôrlora på så bönnera lätte dän andre få sum han velle. Sen krävde boen, att Hut sulle petala tre gånger så möö. Sum han inbilla säk att Hut hade skördat på lannt, å när han inget feck, så stämde han-en å skaffa vettne på, att så möö hade Hut tatt där på jola.

Å fast dä va uppenbart att kravet va orättvist å att vettna hade jujet, så fôrklara doman Hut saker. – Dä ä så, att domara har svôert på å ente begripa nôket älle lata rätt få rätt, så dä kunne ente bli aent å-t!

Då jeck Hut hem – lika nöjder ôver å ha fôrlorat sum bulumabona ôver å ha vuent. Fôr nu fôrsto-n, att han hade lärt dum, alldeles sum han vesste att husbon velle.

Män när Hut hade gått te Häggum, så ble Buluma å di i dän böjda Hutlösa å sum di ai hade hatt älle feck nôn aen te å lära säk vet, så ä di dä än i da.

Män "hure ursla di än ä i Häggum, så har li i alle fall – Hut".

Undantaget i Undantaget.

Skam omtalas i sägnerna såsom en älskare av hålor, kärr, mossar, moras och oländiga eller avlägset liggande platser. Om sådana hör man ofta sägas, att de på något sätt höra skam till eller att där får skam vara. Man säger också att det skall skam göra – men aldrig omtalas i vanliga fall att han gjort något för att t.ex. förbättra eller försköna en plats. Väl motsatsen men ej detta.

Ett undantag ifrån finnes emellertid i Undantaget. Detta senare undantag skulle enligt vad man vill veta ha varit ett undantag, ämnat till honom själv. Alltså ett undantag i själva undantaget. Det var väl så, att han fick för mycket att göra för att hinna med att sköta hela domänen – eller av annat skäl.

Ifrågavarande undantag bestod av häggumsbyns andel i den stora mossen uppe vid Blackstad eller den s.k. Blacka Mosse, vilken var uppdelad mellan hemmanen så att var och en där innehade en teg, och som därför även benämndes Häggums mossar, dock ej att förväxla med de nuvarande så kallade, efter laga skiftet utdikade och uppodlade i söder och öster om byn.

Blacka Mosse var alltså en Skams enskilda egendom, som nu häggumsborna ej förmått att taga i besittning, och var samtidigt den märkliga plats, varpå denne egenhändigt arbetat. Detta arbete hade avsett, att förbättra mossen – han hade stenröjt den, och det så väl, att inte en enda sten där kunde upptäckas, medan den kringliggande terrängen var uppfylld av stenar. Detta var betecknande för att platsen var ett undantag.

Och så märkligt var detta Skams arbete, att det s.a.s. kom in i tideräkningen eller m.a.o. kännetecknade en tidsepok. Så t.ex. händer det ibland att, när någon talar om något avlägset eller overkligt, han avbrytes :

"Sej, dä hände le på dän tia, när Skam stenröjde Hägguma môsa?"

Undantagsbyn.

Laga skiftet i Häggum "gick" 1856 samt fastställdes 1858.

Förut lågo alla gårdarna i en lång radda, som sträckte sig först från Backg. led vid korsvägen till Bolum, där Grannabacken var belägen och fram till kyrkan, vidare därifrån och bort till Brännebacken.

På den förstnämnda sträckan lågo flertalet av de olika gårdarna på båda sidor om landsvägen, och på den senare det mästa av fattigbebyggelsen, torp och backstugor.

Byggnaderna voro av trä, utom fattigstugan, som var av sten, samt några jordkulor. Stugorna voro mycket låga och det behövdes ingen stege för att taga sig upp på dem – det var bara ett kliv.

Utom byn funnos också ett par grupper av enstaka gårdar med flera brukare : Tovatorp vid den s.k. Tjuvadalen vid gränsen till Hof, Tollestorp vid dalgången Koddikaledet i gränsen mot Bolum, samt Gåran i sluttningen av Billingen, mitt för Brännebacken. Enstaka hemman och lägenheter voro Bränneberg, Boslycke och Bjärsgården, det senare beläget på sydspetsen av Billingen jämte där i närheten liggande lägenheterna Skomakarhemmet och Sjötorp, samt slutligen ett stycke inpå samma berg det på ett par brukare och ett torp uppdelade hemmanet Söakullen.

Byns hemman voro: Prästegården., Allmänningen, Lars-Lars eller Lars- Olsgården., Bosgården, Bäckagården., Åslagården., Korsgården., Skaffaregården., Hansagården., Backgården., Källegården., Pukabo, Stofsgården., Hulan, Toragården., Håkan Udds- eller Salmesgården., Anders-Andersgården., Anders-Nilsgården. och Skattegården. samt det i byns östra ända, belägna, ävenledes enstaka hemmanet Brännebacken.

Socknen angränsande byar voro Rådene, Ranstad, Stenstorp, Brunnhem samt Hof och Bolum.

Hägerström, Bäckagården., Rådene född 1851.

Undantagsfolket.

Före mitten av förra seklet och några år därefter voro invånarna i Häggums socken ansedda som riktiga s.k. bärsärkar och det var förenat med stora risker till liv och lem och medhavd egendom att färdas därigenom. Särskilt var detta fallet kvällar och nätter vid veckoskiftena och högtiderna, ty då voro socknens alla onda krafter i rörelse: de åkande vältes över ända eller deras hästar skrämdes i sken, gående antastades, männen slogos fördärvade, kvinnorna missfirmades, o.s.v.

Inträffade ej vid sådana tillfällen att några oskylla kommo i vägen, ställde man till spektakel och nidingsdåd för de egna sockenborna eller slogs inbördes.

Enigheten var utåt stor men inåt rådde en stark söndring.

Ibland strövade ungdomen i samlad trupp ut i grannsocknarna för att ställa till med spektakel eller om man där var på sin vakt slåss.

Brännvinet flödade i strömmar och en samtida har räknat ut, att vid början av 1850-talet i socknen fanns ej mindre än fjorton ställen, där man i smyg sålde brännvin. På vart och ett av dessa sökte man naturligtvis göra så lysande affärer som stod till och vad följden blev är lätt uträkningsbart.

Den eftersökta varan kostade om än ej så mycket som nu så dock pengar och då på sådana rådde brist, så skedde byten med säd och förnödenheter, och sådana affärer voro de för "krögarna" mäst lönande, i det att hemmasöner och drängar vid tillfälle under tysthetslöften och utan eljest vanlig njugghet betalade med vad de från fäder och husbönder undansnillade.

Vad ärlighet och redlighet beträffade så visste häggumsborna inbördes på pricken var de hade varandra och det lönade ej mycket för den ene att antasta den andre för s.k. småparsel – man inväntade i stället lämpligt tillfälle att med ränta ta igen det förlorade eller att låta nävrätten tala.

Sätten att taga revansch för begången orätt voro för resten varierande och vid mitten av 2800-talet var icke ovanligt att vederbörande fingo figurera i någon nidvisa, såsom t.ex. :

"På Korsgårds gård, det stod en spade lång, fallera.
Den titta Kärres Per på mången gång, fallera,
Han tänkte, den skall säkert bliva min, fallera,
Och detta, det slog ganska riktigt in, fallera".

Kärres Per var en från grannsocknen på motsatta sidan berget inflyttad och, enligt vad man förstår, mindre nogräknad person, men vad ägaren till spaden beträffar, så var denne ej "sämre" än att han vid ett inträffande lägligt tillfälle återtog denna samt skrattade åt vad den andre skulle tänka, säga och göra för min, när han sedan letade efter redskapet och ej fann det.

Men även utåt hade häggumsborna ett för sin ärlighet mindre gott anseende. Därom talar ett ännu ej utdött ordspråk :

"Dä finns ente ena enda älier mänska i hela Häggum, 
unnatakanes prästen å han har stôert två tömmer".    "Två" var en för mycket !

Häggumsborna voro alltid dit de kommo illa ansedda och misstrodda. På marknaderna skydde man att göra affärer med dem av rädsla att bli skojade och där de färdats fram på vägarna klagades ofta över att ett och annat gått "skam – i – våll" – många gånger dock orättvist ty skojare och skälmar saknades ingalunda även utanför häggumssocknens gränser.

Betecknande för den stora flit eller det lyckade nit en del personer kunde ådagalägga ifråga om sambandet av redskap och andra föremål är, att på auktionen efter en f.d. häggumsbo utbjöds ej mindre än 17 plogar och 27 landsvägsgrindar.

Priserna på redskap o. dyl. omtalas dock i Häggum (med omnejd)ha varit särdeles låga, emedan alltför många ansett sig ha tillgång därtill "oköpandes".

Vad som framförallt utmärkte häggumsborna var emellertid deras slagsmålslystnad. Ingen enda vecka förgick utan att de ute på marknader, auktioner och andra tillställningar eller inbördes varit inblandade i någon batalj. Deras anseende såsom slagskämpar var också stort och de voro i det avseendet fruktade. Detta framgår även av att de av sina motståndare i grannsocknarna omtalades och skälldes som Blodkorvar – en anspelning på att de båda tarvade en hel del blod och tålde vid att tappas på en mängd sådant.

Häggum då va ena rittier rackarehula fôr i vala – å di jole ai antan fule sett väsen där.

När lä va ting i Skärv fôr, då va dä letanes ätter manfôlk i Häggum. Dä va knappt nôn hemma då. Va di ente stämda fôr nô illtu, så va di där å vettna. – Di jeck i stora sloer Sunnersockaväjen ôver Billingen ôta Ammentôrp å Klôstert ner te Skärv – tingstäelt. Å när li jeck där ifrå så va di framme på Axevalla å i Klôsters jäschivaregål å sup, å sen sloss di å ble stämda um ijenn. Dä va en ständiner struk daruppe fôrbi Söakôl.

Unnataksbona va dålit hôllna ôver allt fôr i tia. Var li va, så hade di fôlk imot säk. Likedant va dä, när li va bôrte på rallarestruken – banebögga. Då toers di ai tala um, var li va ifrå. Di va rädda di sulle bli ijälslanna då! Å därfôr sa di, att di va ifrå Valle hära.

Rörande häggumsbornas förhållanden till andra och varandra före 1850-talet, torde häradsrättsprotokollen vara i någon mån belysande, ehuru mera för myndigheternas inställning till den tidens problem och herrarnas behandling av det olyckliga folket än för detta senares kultur och livsföring.

Undantagsstugan.

Fattigstugan i Häggum utgjorde i det avseendet, att den var helt av sten, ett undantag och hade ehuru icke enbart för den skull av någon som icke dragit sig för att genera de värda sockenborna givits benämningen Unnataksstuva.

Häggums Undantagsstuga var en av de fattiga fruktad plats och dessa byggde hällre, om de bara orkade, en jordkula att bo i än att de flyttade dit. Det ansågs bättre att själv göra av med sig, ty döden var där i alla fall säker. Fukten och ohyran där ansågs för en frisk sedan mer en sjuk människa outhärdlig att leva i – och detta var sant. Förhållandet var detsamma i en del angränsande socknars fattigstugor, ty i att äga en sådan stuga av det materialet utgjorde Häggum inget undantag.

Hade nu någon av de fattiga häggumsborna en egen stuga, om än aldrig så dålig och socknen för att de för åtnjutande av understöd skulle överlämna denna och flytta till fattigstugan, så fick därmed vara och de åto hällre självdöda djur och hästkött än att gå in därpå.

Vad beteckningen undantagsstuga på de vid gårdarna i bygderna vanliga boningshusen för t.ex. gamla föräldrar, som slagit sig till ro, så var detta bannlyst i Häggum, där man i stället brukade ordet – gamlastuva.

Det hade sina besvärligheter att vara farfar och morfar och undantagsgubbe eller –gumma i denna socken. Ja, det t.o.m. ansågs som ett skällsord, att benämna någon åldring därmed och detta att icke vilja stå i någon förgrund för det socknen vidlådande vedernamnet bidrog till att de icke så länge de levde läto barnen taga vid.

Att bli fattig och gammal bland ett folk med så råa och hårda sinnen som de gamla häggumsbornas var nog långt ifrån angenämt och för den av då rådande förhållanden i dessa avseenden intresserade utgöra församlingsböckerna en upplysande källa.

Undantagsvägarna.

Vägarna till och från Häggum voro ända tills nuvarande tid långt ifrån några autostrador och ännu idag kan man inte räkna med att socknen äger mer än en sådan, den nyanlagda vägen från Brunnhem till Sjogerstad.

Vägen mellan Häggum och Brunnhem var tills den ett gott stycke inpå detta århundrade intogs under allmänt underhåll och sates i stånd vissa tider nästan oframkomlig samt liknade mera ett dike än en väg.

Vägsträckan därifrån och till Rådene-Sjogerstad var dock förut i bättre skick och delad för underhåll. Även denna väg, som kallades för Sjölösavägen var också den ibland på en sträcka strax öster om Häggum ofarbar, då den på grund av sitt där sanka läge var utsatt för översvämningar från Sim- och Svartsjöbäckarna, vilka ej sällan, vid inträffad stark nederbörd, kunde förvandla hela terrängen öster och söder om byn till en sjö.

Denna sträcka var uppdelad för underhåll av hemmanen i Rådene.

Från söder om byn utgick emellertid ännu en väg, den nuvarande, ännu obreddade landsvägen till Bolum, vilken med ett säkerligen urgammalt namn benämndes för Skarastigen, emedan den förmenades ha gått till denna stad över Hornborgasjön och då ännu gjorde detta – när sagda sjö var isbelagd.

Denna väg var indelad till underhåll av häggumsborna själva och benämndes av lättfattliga skäl för "Skams Undantagsväg" – naturligtvis av vid dess andra ändpunkt då bosatt folk.

Från denna väg utgick vid Brännebergs ägogräns i riktning mot Tovatorp och dalsänkan Tjuvadalen en illavulen biväg, på vilken man ernådde förbindelse med Broddetorpsbygden.

Till häggumsbygdens vägnät hörde slutligen den nedan för sig omnämnda men icke minst viktiga Sunnersikavägen.

Syndersuckavägen.

Namnet "Sunnersockaväjen" på den från Häggum mot norr och Valle härad av fotgängare och ridande nyttjade genstigen eller genvägen över Billingen var en av någon spjuver företagen ombildning av det eljest vanliga Sunnersikavägen, emedan de därpå färdande i lugn och ro kunde sucka över sina synder.

Vägen sträckte sig från östra ändan av häggumsbyn och förbi hemmanet Gåran till Söakullen samt därifrån förbi den s.k. Ölyckemossen, en forntida sjö, och Varpemossen, en del av samma mosse, vilken här övergick till en sig norr-söder sträckande sik eller dal, som i orten benämndes endels Sunnersiken och endels Dalen, på vars östra sida stigen eller vägen gick till ovanför den s.k. Ammentorps by i Norra Lundby socken.

Vid Varpemossen, som hade sitt namn av att vattnet där delade sig och rann en del åt Häggum och en del åt Lundby, korsades stigen av en annan till orter å östra eller skövdesidan berget.

Denna stig delade sig söder om det vid mossens norra ända belägna Ötorpet i två stigar, varav den ena gick åt väster eller bolumssidan av berget och den andra över Nytorp – Vasen – Björstorp – Skomakarhemmet – Kållkälle ut till den förut nämnda Skarastigen och därmed till västra ändan av häggumsbyn, som alltså ägde en dubbel förbindelse häråt.

Vasen var väl redan vid denna tid ett torp men namnet var gammalt och härledde sig av att man vid övergången av härvarande mossdrag måste lägga framför sig risvasar att gå på.

Uppe på berget gingo utom här beskrivna stigar flera andra och den som kände dem hade ej svårt att komma före eller undan en vägfarande.

Två bevingade ord.

Kyrkoherde Anders Johansson i Häggum var en mot andra mycket hjälpsam man och berättas icke sällan ha lånat bort egna medel, sig så när, att han själv måst ge sig ut och låna. Man sade honom då, att han "inte skulle låna bort så mycket – han fick ändå aldrig igen pengarna!"

"Ah, de ska väl inte alla heta Jon och Sandsjö!" invände vid ett sådant tillfälle prästmannen, som trots det att han som man kan förstå redan hade erfarenhet ändock gärna ville lita på folks ärlighet. Jon och Sandsjö voro två skojare i socknen, som "lånat" större penningsummor av kyrkoherden utan att någonsin låta honom få ett öre igen. Och som den historien var känd, så blev svaret genast ett bevingat ord, som på ortsbornas läppar levat intill närvarande tid. Till historien kan anföras, att kyrkoherdens bo gick till fordringsägarna och att Jon, den ena låntagaren, sedermera ansågs så förmögen att andra i sin tur ville låna av honom – om det bara hade gått:

"Pänga har’a inga å låna bôrt" . sa’ Jon då – men vill du ha mitt säckamärke, kan du få!"

Att någon skulle vilja detta – märka sina mäldsäckar med hans namn eller tecken – det behövde mannen ej gärna befara – och så hade han sina pengar i behåll.

Nu lyder emellertid en allmogens levnadsregel: "skam i den som ger sig". En gång skulle, antagligen i kraft därav en Jon i sagt ärende besökande genom enträgenhet söka beveka Jon, vilken dock icke gav sig in på några vidare ursäkter eller förklaringar utan endast frågade: "Sa ja gå ätter mett säckamärke?" Och så blev man ännu ett ordstäv rikare i bygden, fast detta utom "har du inte hört, vad jag sagt" så småningom kommit att betyda även ungefär som att "skall jag knyta för munnen på dig?"

Det stod inte i kontraktet.

En av prästerna i Häggum arrenderade bort sitt boställe och var mycket noga med att alla undantag o.s.v. omsorgsfullt stipulerades, varför det blev en massa punkter i kontraktet, och petigheten härmed förtröt i ej ringa grad arrendatorn. En av punkterna i kontraktet löd: "Pastor äger rätt utse svinstia åt sig själv".

Någon tid efter arrendatorns tillträde av gården, varunder vänskapen mellan denne och prästen icke blivit bättre, hade den senare köpt sig ett par griskultingar och kom nu och proponerade på, att få en av honom utpekad svinstia, naturligtvis ej den sämsta. Sade: "Jag har köpt mig ett par grisar nu och behöver stian!"

"Vafalls ?" genmälde då arrendatorn. "Det kommer aldrig på frågan, att pastor får släppa in några grisar i den av mig arrenderade svinstian !" "Joo, men ! Det är undantag på det !" sade pastorn. "Ja – för pastorn själv, men inte för några grisar !" svarade arrendatorn. Och därvid blev det. / J. V. Blom. 1946.

Länsmansskjuts.

På den tiden när skogen på Billingen hörde till kronan, hade kronolänsmannen ofta ärende dit för att söka få tag i skogsavverkare.

En gång kom han sålunda farande förbi Bränneberg i Häggum och for i anledning av undfånget meddelande eller misstankar om att ägaren, på vars vedbacke en stor vedstapel ståtade, varit uppe på berget och försett sig. Ägaren, som skaffat sig klara bevis om åtkomsten av sin egendom, var dock icke rädd utan gick vederbörande till mötes ute på gården och bjöd denne komma in och värma sig en smula – det var nämligen på vintern och gnistrande kallt. Detta hade "nådig befallningsman" häller ingenting emot och ägaren gick in efter en telning till dräng, som han utom sina instruktioner i tysthet, befallde att hålla hästen under tiden.

Medan befallningsmannen och hans tillfälliga objekt befann sig inne i stugan, skar pojken med en såg av de "tullar", varmed "drätten" eller skaklarna voro fästade vid skrindan, så att när höga vederbörande kom ut, åter satt sig i fordonet och pälsat på sig samt skulle köra därifrån, "drätten" föll ned på hästens bakskankor och denna förskrämd, satte av i fullt sken utåt gärdena, lämnande den förbluffade länsmannen i sin skrinda kvar på platsen.

"När en sa vara ute å åka, då vell dä te å ha sina gräjer i årning", sade brännebergarn, till länsmannen, som ilsken över det skedda och förlorat ändamål med sin resa den dagen satt där han satt och inte kunde komma därifrån .

Naturligtvis fick man där på gården efter bästa förmåga söka, att åter hjälpa den "förolyckade" till rätta, och därmed voro såväl ägaren som dennes innan man åter lyckats få in hästen med ett stort skogslass hemvändande drängar nöjsamt behjälpliga.

//Muntera Manda 1948. Vad den i "Länsmansskjuts" nämnda ägaren av Bränneberg hette är okänt men hans yttrande var ordstäv i bygden.

Storskiftet av Häggums by genomfördes 1803 och 1804 och fastställdes av Walle Häradsrätt den 2 oktober 1807. 

Häggumsgårdar.

Tollestorp

gammal f.d. släktgård.

Skomakarehemmet

och Sjötorp, utforskade och skildrade.

Bäckagården

av sannolikt samma anor som Tollestorp.

Backgården,

släktgård från slutet av 1700-talet.

Boslycke,

sannolikt äldre än den förra.

Söakullstorp,

av okänd ålder men över 100 år.

Stofsgården o Hulan,

minst från början av 1800-talet.

Gåran,

hundraårig släktgård, som torde beaktas i samband med Hulan.

Bjärsgården,

 en gammal släktgård, se saml.

Bränneberg

och

Bosgården,

även gamla säterier med traditioner.

Häggums andel av Billingen skiftades mellan gårdarna år 1839, enligt instrument.

Häggums Snål.

Jonas Andersson, Skomakarhemmet omkring 1850.

Anders Johansson, Söakullen - 1854.

Anders Pettersson, Skaffareg. –

Fredrik Johansson, Bjärsg. –

August , Källeg. –

Karl E. Johansson, Backg. – 19

Klas E. Johansson, Brännebacken - 19

Gideon Larsson, Backgården - 19

Kommunal- ordföranden.

Anders Dahlberg.

Alfred Dahlberg.

Natan Wilsson.

Johan Larsson.

Evald Johansson.

om Häggum av fd kommunal ordförande Rickard Dalberg i Toragården.

Något om gamla händelser i Häggum, som de äldre omtalat för mig i min barndom och senare. För att belysa hur allt har förändrats här under den lilla tidsperiod som gått allt ifrån 60-talet och några tiotal år förut vilja vi först omtala vad de äldre berättat.

Här liksom på många andra ställen var superiet ett stort elände och förorsakade många svårigheter. Vi kan ju framdraga några exempel från första tiden som här är fråga om. Brännvinsbränning förekom på en del ställen. En del män och gubbar försummade sitt arbetade och sin omvårdnad om kvinnor och barn och voro hälst med på supkalas.

• å klockarjorden var en stuga som beboddes av en man Anders Gård. Detta måtte varit ett

svårt ställe. Där kunde gubbarna sitta dag och natt efter natt supa. En gång när detta pågick och det blev outhärdligt för de hemmavarande gick en kvinna en mörk natt och tuttade på stugan. Detta var ju på visst sätt uselt men det var enda sättet att få gubbarna att mangrant krypa ut i det fria och skiljas åt den gången. Någon ny stuga blev sedan icke uppförd. Kvinnan var av suparna nog misstänkt för elden men någon anmälan mot henne blev det inte. Det var tvärtom många som var mer än tacksamma för denna gärning.