[ överordnad ]
[ samma nivå ]
[underordnad]
[ Innehåll ]
Bjärsgården[ överordnad ]
|
| Johan Gyllensting sålde säteriet Bjärsgården till häradshövding Johan Rydingstierna som då begärde utsyning av kronoparken till gårdens Byggande |
Några närmare upplysningar om Bjärsgårdens historia hava när detta skrives ej stått till buds, skriver Hjilmer. Sägnen omtalar emellertid att där i forntiden bott mäktige män och att konungar och höga herrar mycket vistats där för att förströ sig med jaktens nöjen.
Här skall ock fordom ha funnits ett praktfullt jaktslott, byggt av ektimmer och täckt med ekspån. Över dörrar och fönster och inne i rummen funnos kostbara sniderier och vackra målningar. Slottet skall ha varit byggt i två – andra säga tre – våningar, med murade källarvalv under hela huset. När och av vem det byggts vet ingen. Man har dock tagit för troligt att detta skett på 1500- eller 1600-talet. Ett par från slottet härrörande dörrar med ålderdomliga beslag, som ännu finnas kvar på gården, utesluter ej en datering till sistnämnda sekel.
Slottet eller säteribyggnaden brann på våren 1845, då dåvarande ägarens yngsta dotter var sex år gammal. Sonen Petter, som då var sysselsatt med att harva, tog genast ifrån hästen och red ned till Häggums kyrka och klämtade – men det var när folk hunno fram inget att göra åt saken utan byggnaden brann ned till grunden. Enligt vad det påstås brann det på platsen i över fjorton dagar och hettan från det torra ekvirket skall ha varit fruktansvärd. Några på gårdsplanen växande ekträn avbrändes också, men slogo sedan åter ut och stå där än i dag.
Före utbrottet av eldsvådan hade en stor del av de gamla sniderierna försålts till en herrgård utåt Vätter - trakten, där de sannolikt ännu finnas kvar. Eldsvådan skall ha uppkommit på så sätt, att i anledning av bakning den dagen gnistor från bakugnen, där man eldade med s.k. "fåraris", d.v.s. av fåren avätna lövkärvar, antänt taket och sedan med rasande fart spritt sig i det torra trävirket.
En ny manbyggnad i det brunna slottets ställe uppfördes följande år på samma plats men blev av betydligt mindre storlek – enligt trovärdig uppgift cirka tjugo alnar kortare och minst hälvten så mycket smalare, och ändå kan den från den tiden kvarstående byggnaden ej anses vara liten.
Virket till den nya byggnaden togs av gårdens egen skog i den s.k. Underskogen väster om gården, vilket visar att det den tiden fanns riklig tillgång till skog på gården, medan trakten i övrigt ansågs för skoglös.
Jaktförhållandena på Sydbillingen betecknas under 16oo- och 1700-talen ha varit mycket goda och utom på rovdjur lär här ha varit riklig tillgång på annat vilt. En skribent på den tiden uppger sålunda t.ex. på tal om Brunnhemsberget, Billingens södra utlöpare, stora hjordar av hjortar strövade omkring utan att visa minsta rädsla men aktande sig för att gå ned från berget.
Sedan kronoparken Billingen på 1830-talet övergått i enskild ägo arrenderades stora områden av densamma av Kungliga Jaktklubben eller dess medlemmar, fast efter Karl XV död inga kungliga jaktpartier här gått av stapeln. Sista gången ett kungligt jaktsällskap uppehöll sig å Billingen logerade majestätet på Rådene herrgård, men medan Bjärsgården ännu var säteri lära kungliga personer ofta ha uppehållit sig härstädes.
Det säges att man å Bjärsgården fått tillåtelse att avverka ekeskog till uppförandet av de gamla säteribyggnaden med förbehåll, att denna skulle hållas öppen för kungliga jaktbesökande, annars rådde förbud mot allt huggande av växande ekeskog.
Huruvida gängse berättelser om kungajakter på Bjärsgården lokaliserar sig till närmare eller fjärmare tider, ha varit mig omöjligt att med någon säkerhet avgöra – man talar om både Karl XV och tidigare kungar och om falkenerare, hovhovslagare och skyttar, som skulle varit här bosatta.
Falkeneraren påstås sålunda ha bott på Falkatorpet vid Råberget, där för övrigt vilda falkar ännu i dag hava sina nästen, skytten skall ha bott på Sjötorp, som icke erhållit sitt namn av belägenheten vid sjön utan av att det varit skyttetorp, och på Skomakarehemmet skulle vid samma tid hästskomakaren ha haft sitt hem eller torp, medan Björstorp varit björnjägarens torp – allt rätt naturliga och trovärdiga förklaringar till de ifrågavarande namnens uppkomst.
Kungl. jaktklubben arrenderade ända till 18/10 1892 jakten på Bjärsgården och betalade för sista tioårsperioden ej mindre än 400 kr., som erlades i förskott vid kontraktets undertecknande. Ehuru förbjudet i kontraktet var ägaren såväl som dennes svärfar ivriga jägare samt deltog alltid i klubbens jakter.
Enligt Thure Ljunggrens "Häggums Sockne Beskrifning" 1794 var säteriet "Biersgård" ett helt hemman och innehades av Överjägmästaren och Sverdsriddaren Christopher Clerck. Belägenheten i en däld av kronoparken Billingen ansågs mindre gynnsam och " åbyggnaden af trä, grundligen förfallen". Utsädet var "omkring 25 tunnor uti skrinn Mo-jord" och "höbohlet" 70 á 80 stackar. Något lövskog fanns å ägorna och någon liten est av barrskog i en enskild hage.
På Svinaberget finnes ett röse mätande 15 m i diameter med 1/2 -1 m stora stenar i kantkedjan.
På bergkrönet ett 30-tal m väster om uppfartsvägen ett annat röse av omkring par m vidd.
Något söder om uppfartsvägen finnas även några stenrösen, som mycket väl kunna vara gravrösen, ehuru de skadats genom odling.
Norr om gården mot Skomakarehemmet finnes ett stort flackt röse, som torde utgöra ett gravröse.
Söder om manbyggnaden, i den strax invid trädgården liggande beteshagen finnes ett 10-tal små rösen av 3-5 meters vidd, av för järnåldersgravar typisk form samt ett större dylikt av omkring 8 meters vidd, avröjt, med en sönder kilad stor sten mitt uti. Ö. om detta gravfält går från S. Ö. hörnet av trädgården en anläggning bestående av två N-S gående jämlöpande diken, på ett avstånd av 8-10 meters avstånd från varandra, troligen en gammal såg. V. om gravfältet i bergsluttningen mot Falkadalen ligger Jungfrukällan.
Där var en källa, som kallades för Jungfrukällan.
Vi voro ofta och hälsade på uppe på Bjärsg., min man och jag. Klas var
intresserad av att jaga och var ofta ditbjuden och då ville alltid käramor,
som vi sade, att jag skulle följa med och göra sällskap. Sedan var vi där om
somrarna och plockade bär – blåbär och kröser, och då gick vi genvägen
från Korstorp och dit, förbi källan – och drucko av vattnet. Det var ett
klart och friskt och gott vatten, som alltid smakade bra efter en lång
promenad. Det skulle också vara så nyttigt. Inte för jag var sjuk eller så,
för det var jag inte. Jag drack ändå och lade oftast i en slant i källan
också, men inte för jag trodde på något skrock eller sådant – utan som en
hyllning till Jungfru Maria! //faster 1944.
| Junfrukällan Något väster om Bjärsgården i Häggums socken finnes en hälsokälla – Junfrukälla, vilken för inte så särdeles länge sedan varit i bruk, och i vilken man under nedläggande av pengar eller annat dels drack och dels hämtade vatten för botande av sjukdomar. ”När-a va tös, då bruka vi gå dit å titta iblann, å då lå dä fullt mä pänga i bôtten på källa. Ja minns en gång, ja va där, då lå dä två trestuvvra å en batting å nôra öringa där, å så lå dä nåla där, vannlia knappenåla å nåla mä päler. Män dä va ente vart å ta nô i källa, då ble en sjuker, sa di. - Gamla Annersa-Lena va-na kloker gumma, barnmorska, å ho tarte um, att dä va-na helier jomfru, sum hade vôrt å badat sett barn i källa. Dä va di sum hade sett dä, sa ho. Å därutå hade källa sett namn”. Detta var väl också orsaken till, att man använde vattnet i källan och där nedlade sina offer, liksom ock till att vattnet ansågs vara så bra mot barnsjukdomar som fallet var. Särskilt botade man därmed skirven, och om hur dä tillgick har en kvinna i Bolumstorp, vilken själv varit vid källan efter vatten till att bada sin sjuka pojke i berättat. Pojken hade blivit sjuk under symtomer, som att döma av hennes beskrivning, ej gärna kunde varit någon annan sjukdom än den nämnda. Hon visste emellertid inte själv vad det var fatt med barnet, som förut varit så friskt och frodigt. Men så en dag kom ’Gamla-Blanka’ dit. Det var en gammal änka, som bodde hos en man kallad Katten vid Stenåsen i Bolum. Hon såg pojken och förstod nog vad det var. Så frågade hon : ”Va ä dä mä pôjken din, han ser ente ut te å vära rittit krur?” ”Nä, d-ä ä-n ente häller, män ja vet rakt ente, va d-ä mä-n”, svara ja. ”Dä sa jak lära däk å bota!” sa ho. ”Du sa gå te Junfrukälla ätter vatten tre torsdaskvälla, ätter senn sola blett glaen, å bada pôjken i dä, så sa du få se, han blir nock bra. Män du sa ente glömma å lägga ner en päng i källa var gång du ä där”, sa ho, ”annars ä dä ente säkert dä jälper”, sa ho. ”Dä-nte så noja, va du lägger i, män nô lôven dä va. En sa ente ta nô, sa ho, ”d-ä aldri –ngen välsingnelse mä dä”. – ”Senn jole ja, sum ho hade lärt mä, å pôjken ble snart bra ijenn, longen fôrste gången ble-n bäter”. - Nå hur mö la mor B…. i källa, när ho va där, då? Frågar intervjuaren. ”Ja; fôrste gången la jak le ente i så möe å ente dänn andre häller, män senn trejje gången la ja ente i så lite – fôr-a töckte, när lä jälpte su ….” - Å hur länge senn hände detta ? Vet ja ente – dä va när vånn Jovvan va liten å han ä furttiåtta år nu”. // Sten 1926 o Fru Bol dito |
Björsgården skrivs också
Innan vi avlägsna oss från Svinaberget kunna vi dock icke underlåta att märka en rund stensättning där, bestående av 1/2 - 1 meter stora stenar, som ligga den ena vid den andra i en omkring 15 meter vid cirkel. Det är en typisk forngrav, möjligen ända från bronsåldern. På bergskrönet söder om framfartsvägen till gården finnas flera dylika, ehuru mindre, varav dock endast några få bevarats i någorlunda oskadat skick. Norr om gården, mot Skomakarehemmet till, finnes ännu ett stort dylikt röse och i beteshagen strax söder om trädgården finnes ett gravfält av ett 10-tal rösen av 3-5 meters diameter. I samma hage i sluttningen mot Falkadalen ligger en gammal offerkälla benämnd Jungfrukällan, där enligt sägnen den heliga jungfrun visat sig och vilken ända in i senare tid varit i bruk. På andra sidan denna dalgång, där skogen vid manbyggnadens uppförande för några år sedan avröjdes, se vi tydligt det s.k. Råbergets ättestupa. Allt ger vid handen att Bjärsgården med omgivning redan för århundraden, ja, årtusenden sedan varit bebodd och, mer än så, en plats, där våra hedniska förfäder dyrkade sina gudar och där man sedan under kristen tid offrade till jungfru Maria för att få sina sjukdomar botade.
Vår resa till Bjärsgården skedde i anledning av kungörelse om att densamma var till salu, och i egenskap av spekulanter blevo vi väl mottagna och av sterbhusdelägarna vänligt inbjudna att stanna där över natten för att påföljande dag få bese gården och dess ägor.
Förutvarande ägaren Lars Jonsson hade året förut avlidit och av bodelägarna, varav av sönerna köpt sig gårdar i Bolum och döttrarna gift sig, var det ingen som ämnade träda i faderns fotspår – det var ju häller inte fråga om någon gammal släktgård, vid vilken släkten hade sina traditioner fästade.
Lars Jonsson hade inköpt gården av en rådman Lars Mårtensson, som då ofrälse efter 1818 fick rätt att besitta säterier inköpt densamma. Därförut hade den innehafts endast av adelsmän, som förvärvat den för dess goda jaktmarkers skull och för nöjet att ha utsikter att få deltaga i de kungajakter, som tid efter annan avhöllos på kronoparken Billingen.
Den gamla säteribyggnaden, som förstördes genom en eldsvåda 1845, hade utgjorts av ett praktfullt jaktslott och ofta härbärgerat kungliga och andra höga herrar, som deltagit i dessa jakter. I ett torp borta i Falkadalen hade falkeneraren bott och från den tiden tros de falkar, som ännu hålla till där, leda sitt ursprung.
Andra namn, som härröra från dessa tider, äro Sjötorp, som äldst skrevs Skyttatorpet, och Skomakarehemmet, där de höga herrarna kunde få sina eller sina hästars skor omsedda och lagade. Vad Björstorp, sedermera gräsgäldslägenhet under Stommen i Bolum hölls remonter och torpet Vasen nära där intill lär enligt sägnen ha sitt namn därav att en kung, som en gång jagat där uppsatt sin vapensköld och låtit drevkarlarna driva villebrådet till sig.
| Bjärsgårdens ägare. År 1810 (?) såldes gården från frälse till rådmannen Lars Mårtensson, vilken efter att ha frånsålt den dit hörande Bjärsjö kvarn fick avträda gården till fordringsägarna. Vid utmätningsauktion 1828 inropades gården av kommissarien J. G. Sandahl, som följande år sålde den till Lars Jonsson från Bolum. Efter dennes död 1846 såldes gården omkring 1860 av dennes änka och tre sterbhusdelägare till en A. G. Nyman från Heldaholm, som 1863 sålde den till Fredrik Johansson. Dennes måg August Pettersson från Korstorp, g.m. dtrn Augusta, övertog 1883 densamma. Efter P:s död innehades gården några år av sterbhuset men såldes 1923 till Nuv. äg. Agnars sterbhus. Gustaf Alfred Nyman, som från 1859 ägde Bjärsg., var f. i Daretorp 1838 och g.m. Ulrika Olivia Jakobsdtr f. 1829. Nyman sålde gården med tillträde år 1863 till Joh. Fredrik Johansson f. i Suntak 1825 24/4, d. i Häggum 18 . Han var g.m. Johanna Larsdtr f. i Velinga 1832 25/4, d. 18 och hade i sitt äktenskap två döttrar. Aug. Pettersson på Bjärsg. sköt den första älgen i trakten, då dessa på 1880-talet invandrade. Förut jagades företrädesvis fågel. Svärfadern Fredrik Johansson, som dog år 1880, var nämndeman i Häggum. |
Skogvaktare Arvid Andersson f1680.
Nils Persson 1715
Gustaf Larsson f1728 Broddetorp
Anders Boström f1734
Anders Öjberg Hjelte f 1763
Arr Jonsson Skövde f17990427
har en åtkomsthandling 1805 där det visar sig att han inropat stället för 1000.
Häradshövding J S Lejonstolpe på Prinshaga säljer 1810 till borgaren Lars Mårtensson från Falköping för 1694 mot övertagande av en fordran på 833 Rd från Militie Cassan.
2 upbud beviljas 1811 för frälse säterihemmanet 1 mtl jemte tillhörande torp och lägenheter, som han köpt av häradshövding Lejonstolpe för 1694 (1000 Rd), men måste till nästa upbud visa säljarens lagliga åtkomst. Han köpte i samma veva Korstorp men säljer tydligen sålde 1823.
f1804 under 30 och börja av 40 talet fr Kärragården och lämnar över till änkan att driva vidare under 40 talet. Enkan Greta Jonsdotter under henne Per Larsson f1822 fr V Kleva finns här per 39-45 ograverad
f1825 i Suntak från 63 på gården var förmyndare åt Tjoalitten. Johan Fredriks dotter Augusta gifter sig med August Pettersson som var född på Korsbacken och han skrivs som äg eller brukare av Bjärsgården nm
f1858 gift med Augusta Fredriksdotter finns här 11 och 20
Bokhåll Alfred Nyman Daretrop kom fr Hjo 59 - 63, enkan Tidblad f1794 finns här med sina barn.
Enk Maja Pettersdotter f1783 kom 63 men dör 66, Johan Fredrik Johansson f1825 är tydl den som driver gården men enkan Tidblad är kvar
Bjärsgårdens säteri Fredrik Johansson f1825 63- , u honom arb karl Erik Jonsson f1826, Spets 1811 Greta Jonsdotter Tidblad
måste vi söka lika Hjerttorp där en soldat framlevde sina sista dagar.
Petter Larsson f 1804 Skörta Petter kallad , utfattiga svärmor Annika Persdotter f1784 fr Berg, Sven Svensson f1821.
Petter Persson f1787, På 40 talet har vid Anna Olofsdotter f1792 till sin död 58
står öde 1840
Källtorp
Skogatorp
f1804 Åsaka kom hit 1834.
fd Rådman som stannar till 28 då han drar till Falköping
f1804 kom med familjen 1828 från Kärragården i Bolum.
Arrendator fr 29 Israel Jonsson f1798
År 1810 (?) såldes gården från frälse till rådmannen Lars Mårtensson, vilken efter att ha frånsålt den dit hörande Bjärsjö kvarn fick avträda gården till fordringsägarna.
Vid utmätningsauktion 1828 inropades gården av kommissarien J. G. Sandahl, som följande år sålde den till Lars Jonsson från Bolum.
Efter dennes död 1846 såldes gården omkring 1860 av dennes änka och tre sterbhusdelägare till Gustaf Alfred Nyman från Heldaholm, som från 1859 ägde Bjärsgården. Han var f. i Daretorp 1838 och g.m. Ulrika Olivia Jakobsdotter f. 1829.
Nyman sålde gården med tillträde år 1863 till Joh. Fredrik Johansson f. i Suntak 1825 24/4, d. i Häggum 18 . Han var g.m. Johanna Larsdtr f. i Velinga 1832 25/4, d. 18 och hade i sitt äktenskap två döttrar, som 1863 sålde den till Fredrik Johansson, som dog år 1880, var nämndeman i Häggum.
Dennes måg August Pettersson från Korstorp, g.m. dottern Augusta, övertog 1883 densamma. August sköt den första älgen i trakten, då dessa på 1880-talet invandrade. Förut jagades företrädesvis fågel.
Efter Augusts död innehades gården några år av sterbhuset men såldes 1923 till Nuv. äg. Agnars sterbhus.
sold Ander Hjelte f1763. dör på Kjellsetorpet vilket kan antyda att dessa torp är identiska Han hetter Hjelte
Lundatorpet kallat efter Bly Sven son har Lund som ytterligare namn vilket inspirerar till att söka mer.
Arvid Larsson bodde här enligt ett tingsprotokoll 1679 där han var instämd för stöld i Kåxtorps qvarn.
Sven Magnusson f1795, Sven Larsson f1790 flyttar 27 till Dogglid.
Anders Larsson f1795 Stenstorp
Anders Larsson f1795
Petter Persson f1787 kom från Blackeled 28
70 tal Bs Joh Johansson f1839, Bs Per Jonsson f1840
Ödetorpet nämns i domboken 1811 där en Anders Eriksson (det finnes en som föddes 1769 i Sköttorp)
| Kring Bjärsgården under forna tider. Från krönet av de s.k. Bjellums lider på östra sidan om Hornborgasjön, slingrar sig utmed foten av Billingens sydspets en smal och krokig väg, som så småningom bär av mot den öster om denna bergspets och dess utlöpare Brunnhemsberget belägna Häggums socken, vilken väg ”västgötar” och ”skaraborgare” i tusental anlitat på väg till o från det militära övningsfältet vid Bjärsjö. Utmed denna väg, ända från dess utgångsställe Raby vid Bjellum och vidare utmed densamma i Bjärsjömarken, Bolumstorp, Svensbokärren och på Korsbacken liksom även på Häggumsdelen av denna väg, låg, om vi för omkring hundra år sedan farit den, en stor mängd ryggås- och backstugor, i vilka bodde ett fattigt men livskraftigt släkte, som längre fram i tiden skulle bidraga till att befolka det stora landet i väster samt våra städer, när industrins tidevarv så småningom började. Från Bolumstorp går vägen uppför så gott som ända till Korsbacken, en höjdsträckning, utgående från det s.k. Råberget, ett utomordentligt högt och brant klipparti å Billingen, där våra hedniska förfäder enligt sägnen störtade sig utför för att nå sina drömmars Valhall. Här på Korsbacken, som tills på 1860-talet utgjorde en utmark till Bolums by, mötte en väg, ledande från nämnda by och hit upp. Denna väg hade någon gång vid kristendomens början anlagts av en botfärdig herre vid namn Sven Gisslarsson, varom en här belägen runsten talar, men var sannolikt icke sedan dess underhållen. Vägen, som traditionsmässigt benämndes Svennavägen, användes emellertid av byborna för deras körslor och som genväg hit upp, men var av brist på underhåll i bedrövligt skick. Som allmän farväg var den ej häller använd nu sedan den väg vi färdats under 1600-talet kommit i bruk. Härifrån ledde också en dålig biväg i nordöstlig riktning, som så småningom delade sig i trenne: en till Falkadalen vid foten av Råberget, en förbi Jungfrukällan till Bjärsgården och en till Sjötorp och Muntera eller Skomakarehemmet. När vi från Korsbacken passerat nerför sluttningen komma vi till hemmanet Korstorp, beläget vid västra ändan av den dalgång ”Koddykaledet”, som skiljer Billingen och Brunnhemsberget åt. Här är en vild och vacker natur. Rakt söder om gården tornar Brunnhemsberget upp med sitt branta stup och detta och Billingens sluttningar mot densamma slutar med ett grönskande bestånd av löv- och barrskog, som redan i och för sig är en sevärdhet i den då nästan skoglösa bygden. När vi färdats förbi gården, synes vid en intill vägkanten växande enbuske en gumma som synes ha något mystiskt för sig. Jag stannar och frågar, vad lilla mor gör där, men får inget svar, utan får bara se henne vända ryggen till och skyndsamt begiva sig från platsen, men får av vägvisaren veta, att hon sannolikt varit och bett ägaren till Korstorp, Petter Jonsson, om hjälp mot tandvärk, som hon nu sysslat med att ”sätta in” i enbusken. I fråga om sådana saker var denne Petter en stor mästare och sysslade för övrigt med botandet av även andra sjukdomar och åkommor på både folk och fä. Härvid använde han sig utom av en mängd fäderneärvda s.k. häx, även av diverse läkareböcker och jag har i min ägo en del av en s.k. svartkonstbok, som tillhört honom. De av honom innehavda åderlåtningsjärnen och andra attributer har jag också sett. Bland de sistnämnda förtjänar att omnämnas en s.k. helsten, d.v.s. sten med rännor av en hands bredd och tjocklek uti. Om en person med värk i händerna under längre eller kortare tid dagligen höll händerna i dessa rännor, så blev han el hon så småningom botad från sin gikt eller vad det nu var som orsakade värken eller åkomman. Denne Petters son August Pettersson gifte sig sedermera till Bjärsgården som han under en lång följd av år innehade. Dit flyttades då också nämnda helstenar, varav nu endast en finnes kvar. Forts. n.s. Forts. Kring Bjärsgården under forna tider s 2. Petter var utom ”doktor”, hedervärd jordbrukare, skogsmänniska o jägare. Vad det sistnämnda beträffar omtalas, att han aldrig gav sig ut på jägarstråt utan att hemföra något byte, och det säges att han fällde den sista vargen i dessa trakter. Sedan sonen börjat sin jägarbana stannade Petter emellertid alltid hemma – det var som om det icke skulle ha funnits plats för mer än en av dem i skogen – och sonen var också en flitig och intresserad jägare. Det var också han, som fällde den första älgen på Billingen, när dessa några år efter vargarnas utrotande invandrade. Vidskepelsen var den tiden mycket stor bland ortsbefolkningen och sådana som ej trodde på troll, tomtar och framförallt spöken voro lätt räknade. Just den dalgång i vilken vi efter passerandet av Korstorp nu befinner oss hade rykte om sig att vara det värsta troll- och spökhål som fanns. (se ”Andeskådare och gengångare” samt sägnen om ”Jättar och troll”). Vid östra sidan av den omkring en kilometer långa passagen genom dalgången går vägen upp till Bjärsgården. Det är omkring 100 meter upp till krönet av berget, som ligger cirka 50 meter högre över havet än landsvägen. Ju högre vi komma i sluttningen, ju vackrare och vidsträcktare blir utsikten. Strax nedanför berget ligger den lilla by, som bildas av Tollestorpsgårdarna, ett enstaka hemman delat i flera mindre delar. Litet längre bort mot söder ligger Tovatorp, ett lika beskaffat hemman, som ligger vid en annan dalgång, Tjuvadalen, som delar Brunnhemsberget i två hälvter, vars mot Billingen liggande del av en annan dalgång delas på längden och bilda de s.k. Möje- och Tovabergen. Öster om dessa båda gårdar ligga hemmanen Boslycke o Bränneberg, varav det senare säteri och då ännu oskiftat. Där vi stå se vi ej riktigt Häggumsbyn och vika därför av vägen något mot öster och ut på det s.k. Svinaberget. Där ha vi nu hela Häggum för våra fötter. Byn övergicks år 1856 av laga skiftet men har ännu ej flyttat ut, ehuru här och var gårdar börjat uppföras. I riktning mot Borgundaberget ha vi byn : en lång radda med hus, sträckande sig från vägskälet till Bolum, där Backgården med grannabacken ligger, och ända bort till Brännebacken, där ännu gården med samma namn är belägen – en nära en halv fjärdingsväg lång sträcka. Från grannabacken och något förbi kyrkan ligga de större gårdarna och längre mot norr diverse torp och andra småstugor, bland dem några jordkulor, där byns mindre bemedlade invånare voro bosatta. Här låg också fattigstugan, ett otrevligt och hälsovådligt stenhus, där ingen utom i yttersta nödfall ville bosätta sig. Häggums kyrka var liten och låg med ett lågt och ryggåstäckt torn och rundbågade fönster. Nordväst om byn bort mot den ej skönjbara Simsjön synes Kvarnslätten och längre upp mot berget gårdarna Gåran i en liten klunga. Ingen skog eller trän skymmer utsikten för oss. Socknen ligger inramad av bergen och avgränsas på den östra sidan av Häggums mossar då ett värdelöst träsk, endast delvis nyttjat till slotter. Densamma synes oss utgöra en stor triangel med basen lagd i mossmarken, som fordom torde ha utgjort en sjö, och spetsen vänd mot väster där vi stå. På östra sidan mossen höjer sig marken. I nordöst se vi Rådene och Sjogerstads kyrkor och åt söder Stenstorps m.fl. sådana. Bortom Borgundaberget synes Hökensås och på andra sidan Stenstorp Högstenaberget, som nästan synes gå ihop med det närmare liggande Brunnhemsbergets sydspets, givande socknen sken av att vara på alla sidor omgiven av berg, och vända vi blicken mot väster se vi södra ändan av Mösseberg med Kleva klinter och långt borta i fjärran Halle- o Hunneberg. I denna riktning se vi också på nära avstånd den då oskändade Hornborgasjöns blanka yta. Forts n.s. Forts Kring Bjärsgården under forna tider s. 3. Dagen är emellertid långt framskriden och nere i Tollestorp skymmer det redan, medan solen på den andra sidan om berget ännu skiner klart. Häggumsborna kunna om de vilja få se solen gå ned två gånger : först när den sjunker ned bakom berget och sedan, om de begiva sig bort till Korsbacken, när den dalar ned vid horisonten bortom Hornborgasjön. Vi besluta oss därför att fortsätta fram till Bjärsgården och där inrätta oss för natten. Innan vi avlägsna oss från Svinaberget kunna vi dock icke underlåta att märka en rund stensättning där, bestående av 1/2 - 1 meter stora stenar, som ligga den ena vid den andra i en omkring 15 meter vid cirkel. Det är en typisk forngrav, möjligen ända från bronsåldern. På bergskrönet söder om framfartsvägen till gården finnas flera dylika, ehuru mindre, varav dock endast några få bevarats i någorlunda oskadat skick. Norr om gården, mot Skomakarehemmet till, finnes ännu ett stort dylikt röse och i beteshagen strax söder om trädgården finnes ett gravfält av ett 10-tal rösen av 3-5 meters diameter. I samma hage i sluttningen mot Falkadalen ligger en gammal offerkälla benämnd Jungfrukällan, där enligt sägnen den heliga jungfrun visat sig och vilken ända in i senare tid varit i bruk. På andra sidan denna dalgång, där skogen vid manbyggnadens uppförande för några år sedan avröjdes, se vi tydligt det s.k. Råbergets ättestupa. Allt ger vid handen att Bjärsgården med omgivning redan för århundraden, ja, årtusenden sedan varit bebodd och, mer än så, en plats, där våra hedniska förfäder dyrkade sina gudar och där man sedan under kristen tid offrade till jungfru Maria för att få sina sjukdomar botade. Vår resa till Bjärsgården skedde i anledning av kungörelse om att densamma var till salu, och i egenskap av spekulanter blevo vi väl mottagna och av sterbhusdelägarna vänligt inbjudna att stanna där över natten för att påföljande dag få bese gården och dess ägor. Förutvarande ägaren Lars Jonsson hade året förut avlidit och av bodelägarna, varav av sönerna köpt sig gårdar i Bolum och döttrarna gift sig, var det ingen som ämnade träda i faderns fotspår – det var ju häller inte fråga om någon gammal släktgård, vid vilken släkten hade sina traditioner fästade. Lars Jonsson hade inköpt gården av en rådman Lars Mårtensson, som då ofrälse efter 1818 fick rätt att besitta säterier inköpt densamma. Därförut hade den innehafts endast av adelsmän, som förvärvat den för dess goda jaktmarkers skull och för nöjet att ha utsikter att få deltaga i de kungajakter, som tid efter annan avhöllos på kronoparken Billingen. Den gamla säteribyggnaden, som förstördes genom en eldsvåda 1845, hade utgjorts av ett praktfullt jaktslott och ofta härbärgerat kungliga och andra höga herrar, som deltagit i dessa jakter. I ett torp borta i Falkadalen hade falkeneraren bott och från den tiden tros de falkar, som ännu hålla till där, leda sitt ursprung. Andra namn, som härröra från dessa tider, äro Sjötorp, som älst skrevs Skyttatorpet, och Skomakarehemmet, där de höga herrarna kunde få sina eller sina hästars skor omsedda och lagade. Vad Björstorp, sedermera gräsgäldslägenhet under Stommen i Bolum hölls remonter och torpet Vasen nära därintill lär enligt sägnen ha sitt namn därav att en kung, som en gång jagat där uppsatt sin vapensköld och låtit drevkarlarna driva villebrådet till sig. |
|
[ överordnad ]
|