Munteravisan.

Upptakten till Fårakriget.

I häggumsbyn var åkerjorden uppdelad å tre gärden: "Klevagärdet, Mellangärdet och Mossagärdet. Härtill kommo ängsskiftena, på spridda ställen belägna, och skogsskiftet eller bergaskiftet, som det efter läget på och i Billingens sluttningar benämndes. Den del av skogsmarken som låg ovanför bergets högsta klint, d.v.s. uppe på Billingen, var bekommen från Kronan 1839 och delad på de olika hemmanen, vars ägare dock i allmänhet icke hade reda på sin egendom där.

Betesrätten var emellertid redan förut hemmanen tillhörig och förut som sedan nyttjad gemensamt. Härav var södra delen, d.v.s. från Söakullsbäckenet till säteriet Bjärsgården, vanligen kallat Lillaberget, oavsett till bete för byns får. Det öster om Söakullen och ovanför Gåran belägna berget användes som bete för den större boskapen.

Tillsynen över djuren bedrevs av för detta ändamål anställda eller vidtalade personer, som mot en billigast möjliga ersättning av någon art hade ett öga på dem så att de ej hux flux försvunno från området och blevo rivna av vargarna eller stulna.

Vid behov eller om vargar i flock visade sig ålåg det herden att för utsträckt vakthållning eller skallgång meddela sig med grannafogden eller byamännen.

Ifråga om betesrätten på berget och därmed förknippade skyldigheter voro de enstaka hemmanen bundna av vad i den s.k. grannaförordningen stipulerade men hade i övrigt inget gemensamt med byn. Vad denna gemenskap beträffade var den dock efter nämnda år osäker och man synes i det avseendet ha levat efter gamla traditioner.

Emellertid "husbonnerade" byalaget betesrätten och ville ej ens medgiva de varande enstaka hemmanen och lägenheterna rätt, att på egen mark taga emot några betesdjur utan fordrade att dessas ägare skulle nöja sig med att släppa endast egna djur, även om deras arealer ansågs föda ett större antal än de för vinterutfodringen mäktade hålla. Häremot bröts dock allmänt och en mängd betesdjur togs emot. I synnerhet var detta fallet på de mindre hemmansdelarna och lägenheterna, vars innehavare på detta sätt skaffade sig litet extra inkomster i form av ullskatt o.s.v.

Detta förhållande blev också så småningom ett problem, för vilket sockenmännen sökte råda bot genom stadgandet av förbud och viten. Ännu flera år efter laga skiftet, som förrättades 1856 och fastställdes 1858, höll man på denna gamla ordning. Sålunda utfärdades av kommunalstämman den 13 april 1863 förbud mot intagandet av sådana betesdjur och stadgades då böter på 20 riksdaler för vart och ett kreatur, som olovligt mottogs. Två tillsyningsmän valdes.

Man förstår härav vilket stort värde dåtidens häggumsboar satte på bergabetet och med vilka känslor de skulle se lägenhetsägarna och andra med enligt deras tycke mindre rätt inkräkta därpå, ty något ordnat fredande med gärdesgårdar förekom ej och skulle f.ö. vad fåren beträffar ha varit av ringa värde då dessa både kryper och hoppar. Därför fick man å ömse sidor foga sig i ofred, fast det är ju klart, att den som hade många djur under sådana förhållanden i fullare mått tog sin rätt.

Därför väckte det en hel del ont blod, när byamännen förnummo, att deras fåraherde Häggren hade tagit emot en hel mängd får – man påstår ända upp till ett par hundra stycken – alla naturligtvis utsocknes, varav en stor del från Hofs by. Man anser dock att saken fått försiggå opåtalt, om icke stor dödlighet råkat inträffa bland djuren. Orsaken härtill sköts på Häggren och det genom fårmängden otillräckliga betet, vilket medfört, att fåren ätit för mycket s.k. kröser (lingon), som de, särskilt lammen, ej orkat med att "tära" eller smälta.

Det ena med det andra utlöste hos de då mycket okultiverade häggumsbor – en reaktion, som på årets sista ordinarie grannastämma i den s.k. "fårintaka" eller fårintagningen vid mickelsmässotiden utlöste sig i det sedan s.k. fårakriget, som ganska levande skildras i den nedan efter om dess hjältar m.m. lämnade utredningar anförda s.k. Häggumsvisan eller Munteravisan, som för oss sena tiders barn och ännu mer för våra efterkommande måste anses såsom ett kulturdokument.

De ovan såväl som nedan och sedan gjorda anteckningarna syfta till att göra läsaren i någon mån förtrogen med vid tiden för visans tillkomst och i samband därmed rådande förhållande i enlighet med samtidas berättelser.

Rättegången.

Söakullabråket och visan fick – sina rättsvidriga efterspel i det att åborna där till åtal anmälde några av antagonisterna och två av dessa å sin sida uttogo stämning på visans författare, allt handlagt vid Valle härads tings rätt i Skärv, yrkande ansvar var och en på sina motparter för skada, okvädning, m.m.

Vid handläggandet av det senare målet, inställde sig käranden "Munter" och "Fara-Lars" samt svaranden Ludvig Bobeck.

På av domhavanden framställd fråga, om han vore författare till den åtalade visan, erkände Ludvig B. oförbehållsamt, att så var fallet, men förfäktade, att han däri skrivit något om kärandena Jonas Andersson och Lars Pettersson utan endast om fingerade personer, såsom Munter och Fara-Lars, vilka namn för så visst han visste ej förekommo i vare sig kyrkboken eller någon annan officiell handling.

På domarens fråga om visan var lång, svarade författaren: "Ja, hon är varken stacket eller lång – hon är sex- och tretti’ vers!"

domaren bad nu att Ludvig skulle läsa upp några versar av visan. Denne invände emellertid härtill, att han i brist på deklamatorisk förmåga ej kunde detta. "Men", sade han, "om jag får tillåtelse att sjunga den kan det gå för sig". Domaren medgav detta och Ludvig stämde upp, men så känd var visan – enligt vad det berättas – redan då och så medryckande melodien, att den talrikt församlade tingsmenigheten, efter och under taktstampning snart "med full hals" instämde.

För att få tyst på oväsendet måste domaren – sedan en av nämndemännen i tysthet påpekat olämpligheten av spektaklet – upprepade gånger slå knytnävarna i bordet och det var, enligt utsago, ej långt borta att sessionen måst avbrytas. Innan domaren emellertid skilde sig från parterna i det chelebra målet, skall han till Ludvig ha yttrat, att sådan visa fick han göra en till.

"Wällofl. Walle härads tingsrätts" utslag blev dock av ett för båda parter överraskande innehåll, i det att svarandeparten väl frikändes från kärandepartens alla ansvarsyrkanden – men dömdes till sexton skillingars i bankomynt böter för överdrift i mål och vikt beträffande den i den ifrågavarande visan vulgärt skildrade Munters person – enligt vad folk i orten skämtevis berätta.

Rörande det av allmänne åklagaren, kronolänsman Ström förda häggrenska målet omtalas detta av den senare ha skötts så illa, att Häggren d.ä., som blev så illa misshandlad, att han under sin återstående livstid fick gå stödd vid två käppar, icke erhöll något skadestånd och våldsverkarna endast obetydliga böter.

Rättegångsprotokollen.

Till Valle härads ordinarie sommarting 1852 den 28 juli hade häradets dåvarande landsfiskal J. E. Ström efter anmälan om vad som förekommit instämt flera av de i det s.k. fårakriget mera aktivt deltagande häggumsborna och deras anförare allt om allt åtta personer att stånda till ansvar för sina "krigsförbrytelser", bestående i att de den 7 juli 1852 hos Anders Jonsson i Söakullen inslagit 11 st fönsterrutor samt inne i hans hus överfallit och slagit dennes där boende fader och moder.

De sålunda instämda och tilltalade voro

1. Johan Skruf och
2. Johan Örn, soldater under hemman i byn,
3. Jonas Andersson i Skomakaretorp.
4. Lars Jonsson i Tollestorp,
5. Lars Pettersson i Pukabo,
6. Sven Johansson i Källängen,
7. Johannes Larsson i Brännebacken, och
8. Erik Jonsson i Lars Larsgården

Vid upprop infunno sig i åklagarens närvaro målsägaren Anders Jonsson och dennes moder Maja Magnusdotter personligen, under det att den förres fader icke lät sig avhöra, samt samtliga svarandena utom Skruf och Örn, vilka såsom tjänstgörande soldater bevistade regementsmötet på Axevalla hed.

Samtliga svarande bestredo vad som i stämningen lades dem till last och målsäggare Anders Jonsson förklarade sig – förmodligen av denna anledning men kanche även på grund av påtryckningar från svarandena – vilja återtaga angivelsen – under det att åklagaren – den tredje parten – yrkade målets fortgång och begärde uppskov för vittnens inkallande och hörande, vartill rätten lämnade till det senare sitt bifall.

Härmed var en vid häradsrätten väl långvarig, så att många menade att den skulle bli permanent, men för förhållandena under bytiden, särskilt i Häggums socken och omkring den där diktade s.k. Muntera-visan, belysande rättegång iscensatt, vilken, då saken nu behandlas, icke kan eller bör åsidosättas.

Denna ifrågavarande rättegång förekom utom vid ovannämnda ting under nummer 72, vid Hösttinget samma år under nr 99, Vintertinget 1853 under nr 103 och 135. Sommartinget 1853 under nr 41. Hösttinget 1853 under nr 50. Vårtinget 1854 under nr 49 och 50. Sommartinget 1854 under nr 35 med utslag under nr 79.

I detta skogsmål förekom hav bevisning och Munter ålades att vid följande ting fria sig med ed, vilken han dock brast och i stället erkände sig saker.

1852 3/12 behandlades målet för andra gången inför rätten.

Örn och Skruv voro nu närvarande, biträdda av kompanifullmäktigen korpral Ferm, enligt order, vilken företedde ett av Anders Häggren och Jonas Andersson undertecknat "bevis" bevittnat av svarandena Jonas Andersson och Johannes Larsson, om att Örn och Skruv vid det påtalade sammanträdet i Söakullstorp med "närma hela Häggums socken rörande en vallgång", icke hade uppfört sig på något sätt oanständigt.

Målsägaren å sin sida ingav ett "synesinstrument" rörande den vid meromnämnda sammanträde den 7 juli honom och föräldrarna vållade skadegörelsen, samt ett intyg av en Anders Johansson i St. Gåran, vilken förmodade sig bli inkallad som vittne, om att han ingenting sett mer än att Ludvig Bobeck (se längre fram) hade slagit ut gavelfönstret.

Det sagda synesinstrumentet – i domboken bevarat original – rubricerades "Prutte-Coll Håliedt i Söakyllstorpet", är daterat den 10 juni 1852 och lämnar i all anspråkslöshet upplysning om både skadegörelsen hos Häggrens och den tidens skrivkunnighet.

Man finner därav att i "styggan" (stugan) 6 st "ryter" (rutor) samt "blytt" (blyet) i gavelfönstret blivit utslagna och fördärvade, att i södra "sifönstret" (sidofönstret) och "blytt" delat samma öde, att ett bord och en stol sönderslagits, att klädesstänger avbrutits, ett målat "såfwe-låk" (sofflock) sönderslagits, tvenne grynsåll, ett med ull och ett med "swinelåd" (svinhår) förstörts, att sängomhänget sönderrivits, att rappningen på väggarna i stugan och förstugan nedrivits, att vidare i "kamarfönstert" en "ryta" sönderslagits, att man sönderbrutit en dragkärra, att staketet omkring trädgården och hägnaden vid lyckan å några ställen fördärvats, att man nedhävet en "lake såd" (lakså) med för tvätt iliggande kläder i en källa, att å ladugården norra gaveln fördärvats samt att man sönderrivet en "lenråk" (linnerock), som mannen vid byamännens besök ifrågavarande dag hade på sig – allt värderat till en sammanlagd summa av 11 riksdaler och 28 skillingar bankomynt.

Synesmännen hade även tagit i betraktande den gamle Häggrens och hans hustrus mera personliga skador och meddelar därom, att mannen hade två blodviten och "jämrade sig att hans kropp var fördärvad av skakningar och var sängliggande" samt att hustrun hade blånader på benen, förmodligen orsakade av sparkningar, och i övrigt beklagade sig för "hella kråpen".

Av åklagaren till detta ting instämda vittnen voro Johan Levander och Jonas Jonsson i Pukabo och Anders Svensson och Anders Olofsson i Toragården.

Levander vittnade, att han jämte flera andra personer bland dem svarandena hade infunnit sig hos målsäganden i anledning av att Anders Jonsson från andra socknar intagit får, vilka blivit utsläppta å Häggums sockenmäns allmänna betesmark, som därigenom försämrats för deras egna får, men hade under uppträdet ej sett mer än att Lars Pettersson utfarit i ovett mot Anders Jonssons fader och med en käpp givit denne ett slag på axeln, samt att Sven Johansson kastat en sten mot honom, dock utan att veta om den träffat sitt mål. Han hade dessutom hört alla svarandena utom Jonas Andersson och Joh:s Larsson, vilka icke förgått sig, uppträda hotfullt och utbrista i svordomar.

Svaranden invände häremot: Lars Pettersson, att han med en gärdesgård mellan sig och H. väl måttat ett slag mot denne men i stället slagit i gärdesgården, och Sven Johansson erkände att han kastat sten mot H., men ej träffat.

Vittnet Jonas Jonsson visste ej mera än att alla utom Jonas A. o Joh:s L. utfarit i ovett och svordomar mot H., som även i det stycket själv förgått sig.

Vittnet Anders Svensson hade endast sett svaranden Lars Pettersson tilldela målsägaren ett slag med en käpp och hört huru Maja Magnusdotter från fähuset, där även Lars var, uppgivit jämmerrop, men kunde icke säga om något våld blivit begånget.

Det denna gången sista vittnet Anders Olofsson hade också hört huru Maja M. från fähuset beklagat sig och sett svarande Skruv – vid utgåendet därifrån – hötta åt henne och säga: "Ville du nappa min gemra, din tjuvkäring!" Skruv erkände sig hava fällt detta yttrande men påstod, att det skett i förhastande.

Vid samma ting förekom et åklagarmål mot svarande Jonas Andersson för någon obetydlig skogsåverkan, vilket med anledning av sådant berörande versar i visan här omnämnes.

1852 2/4 förekom målet för tredje ggn vid rätten.

Målsäg. Anders Jonsson förde talan för sin fader Jonas Häggren och framlämnade en skrift, varigenom denne med anledning av ett av länsmannen vid föregående ting fällt yttrande, om att han (länsmannen – om sonen återtog sin anmälan) saknade angivelseskrift och icke var säker på utgången av målet, förmodligen ville säkerställa denna brist och yrkade, att våldsverkarna måtte dömas slutligen, att ersätta icke allenast den vållade skadan å egendomen utan även att utgiva ersättning för att de så illa sönderslagit hans "gamla kropp" att han blivit sängliggande i två månader och aldrig trodde sig återvinna sin föregående hälsa.

Åklagarens nya vittnen voro Ludvig Bobeck, Anders Jonsson, Johan Kindbom, Johannes Andersson och Anders Häggblom – alla från Häggum.

På fråga om jäv mot vittnena, anmälde Jonas Andersson, att Ludvig Bobeck utspritt en smädeskrift om svarandens delaktighet i de åtalade våldsgärningarna, för vilken skrift ansvar å honom yrkats i till detta ting uttagen stämning samt yrkade för den skull, att Bobeck ej måtte tillåtas att i målet vittna.

Vidare upplystes att såsom vittne åberopade Anders Jonsson var svåger till svaranden Erik Jonsson.

Vad det förra jävsanspråket beträffade fann rätten, att då stämningen å Ludvig Bobeck hade uttagits först till innevarande ting, detta förhållande icke hindrade hans hörande på ed nu, ehuru verkan av vittnesmålet senare komme att prövas, under det att Anders Jonsson icke kunde tillåtas att vittna, vad han möjligen hade sig bekant rörande bemälte svåger.

Ludvig Bobeck meddelade i sitt vittnesmål, att han å fadern, fanjunkare B:s vägnar infunnit sig i Söakullen för att vara tillstädes vid den där tillämnade undersökningen om målsägaren intagit främmande får å betesgång. Sedan svar. Jonas Andersson yttrat, att det skulle bliva en "revisionsräkning" uppstod mycket buller och oväsende, varunder Häggren fick stryk och blev dragen omkring på golvet utan vittnet kan säga av vilka han, som var mycket blodig, blev ofredad. Sedan Häggren satt sig ned intill ena fönstret skuffades vittnet av svar. Örn på H., varvid flera ruter i fönstret, vilket vittnet i fallet stötte till, gingo sönder. Härefter satte sig H. invid det andra fönstret på en där varande soffa men även där blev vittnet av någon bland de närvarande så våldsamt skuffad att två rutor däri krossades. Under uppträdet såg vittnet att Lars Pettersson en gång sparkade H:s hustru, som med barnen tog sin tillflykt åt sängen. Vittnet var henne då behjälplig med att komma ut ur stugan samt försökte att även få ut H. men denne blev då ryckt omkull på golvet och erhöll flera påkslag av de närvarande, vilka även vräkte ned en i taket hängande s.k. gäll, i vilken flera saker voro upphängda. Vittnet kunde dock ej upplysa om vilka de i våldet deltagande personerna voro, då flera av dem voro honom alldeles obekanta samt oredan och förstörelsen var allmän – dessutom var ju vittnet sysselsatt med att skaffa undan Häggren och dennes hustru och bemärkte icke under tiden vad som skedde.

Sedan det äntligen lyckats Häggren att komma ut ur stugan, började några av de därinne varande att hota vittnet, som dock slapp undan. Utkommen hörde B. H:s hustru, som begivit sig till fähuset, skrika häftigt och jämra sig, varav kunde förstås att hon blev föremål för misshandel – men han var icke på platsen. Svar. Jonas Andersson hade till Söakullen förskaffat en kopparkruka full med brännvin och fägnade därmed de övriga så mycket de ville förtära, vilket synnerligen bidrog till de våldsamma uppträdena.

Efter anteckning av detta vittnesmål erkände svar. Örn, att han på sätt Bobeck uppgivit skuffat denne emot fönstren så att rutor sönderslagits men påstod, att B. förut begärt att Örn så skulle förhålla sig, vilken uppgift B. dock förnekade.

Vittnet Anders Jonsson var tillstädes vid uppträdet och hörde svar. Skruv och Örn vara otidiga mot H. och hans hustru, såg att Lars Pettersson med en käpp slog H. och att Sven Johansson kastade sten åt det håll där denne stod men såg ej om målet träffades. Svar. Johs Larsson hade stått utanför fähuset och hållet emot dörren under det att skrik och jämmer hördes inifrån. Enligt vad vittnet hade sig bekant och intygade, hade Jonas Andersson varit den egentliga orsaken till oväsendet, emedan han dit förskaffat och ymnigt utdelade brännvin, främst till dem som foro illa fram men även till många andra, varibland vittnet själv, som då han beredde sig att lämna stället, av Jonas Andersson erbjöds en sup, ehuru han under sin därvaro icke sagt så mycket som "fall" en gång.

Till detta vittnesmål medgav svar. Lars Pettersson, att han vid tillfället ifråga en stund uppehållit sig i fähuset och Skruv vidgick, att han jämte flera andra då stått utanför dörren dit.

Vittnet Johannes Pettersson kunde endast meddela, att hägnaden såväl som en del av ladugården vid hans ankomst voro nedrivna samt att han då hört skrik från fähuset och (senare) huru Skruv kallade Häggrens hustru för "tjuvkäring" och denne själv för "bjälletjuv".

Kindbom vittnade att han den uppgivna dagen gått inåt berget för att söka efter ett ko kreatur samt därunder vid Söakullen hade träffat Skruv, Örn, Lars Jansson o Jonas Andersson, vilka där uppehöllo sig, ehuru han då ej visste av vad anledning. Skruv medhade några kannor brännvin och därav bjöds Kindbom då på en sup. Sedan vittnet hunnit ett stycke därifrån hörde han från stället stoj och svärjande och tyckte sig på rösten igenkänna Lars Jansson. Vittnet hade dock icke förmärkt svarandena begå något våld. På e.m. kom vittnet åter till Söakullen, varifrån alla svarandena då även inne i stugan och såg den därvarande förödelsen: huru målsägaren husgerådssaker voro nedvräkta på golvet, stakar som lågo där, o.s.v., samt att denne och hans hustru hade flera sår efter den undergångna misshandeln.

Vittnet Johannes Andersson hade vid uppträdet endast varseblivit att en stol sönderslogs och att en Häggrens dotter, som satt i stolen, föll i golvet och blev blodig, men kunde ej uppgiva gärningsmannen.

Målet uppsköts för hörande av uteblivne Häggblom o flera vittnen.

Till sistnämnda ting den 2 april 1853 hade de båda krigskumpanerna Jonas Andersson i Skomakaretorp och Lars Pettersson i Pukabo, såsom de under huvudrättegången nämnt, uttagit stämning på den meromtalade Häggumsvisans författare, drängen Ludvig Bobeck – eller som det i stämningsansökningen heter "fanjonkare Bobäcks son Ludvik" – "därtill föranlåtna", med yrkande om ansvar å denne för att ha "författat och i ont uppsåt för hela allmänheten utspritt en smädeskrift, ställd i sånger" och innehållande dels smädeord, dels deras goda namn och rykten förnärmande uppgifter, "så skomfeligt upptänkas kunnat", varigenom i hela socknen ett "allmänt oväsende uppkommit".

Efter uppläsandet av stämningen upplyste kärandena, att de fullföljde åtalet i och för mot dem själva i den åberopade skriften förekommande smädliga uttryck och icke erhållit något uppdrag i det avseendet från någon annan.

Därpå tillfrågades svaranden, om han skrivit eller utspritt någon smädeskrift om kärandena. Denne sade sig därvid ej kunna meddela yttrande, innan han fått erfara, vad slags skrift det vore, så benämna.

I anledning härav anförde kärandena, att deras namn väl icke någonstädes i skriften vore utsatt men att de bägge blivit tydligt utpekade däruti: Jonas Andersson genom tillnamnet "Munter" och Lars Pettersson under benämningen "Fara-Lars" samt ingavo den i 25 särskilda verser avfattade skriften eller visan, vari de såsom för dem mäst smädliga åberopades 5, 22 och 23 verserna, som antecknades i protokollet.

Svaranden påstod härefter, att han varken författat berörda visa eller utspritt densamma men vidgick däremot att han någon gång sjungit den, och förmenade, att visan icke borde såsom en smädeskrift anses, enär vad däri förekom var sanning.

Till vittnen åberopades kärandena Nils Johansson under Gåran, skolläraren Hindrik Andersson i Häggum, Anna Sundberg i Kvarnslätten, Johannes Larsson i Brännebacken och Johannes Kindbom i Häggum, vilka då jäv emot dem icke kunde utrönas avlade ed, erinrade om vikten därav och berättade var för sig hörda :

Nils Johansson : att han ej visste om svar. diktat eller skrivit visan, men han hade hört honom sjunga den, samt tillade efter att ha fått se rättens nu innehavda exemplar därav, att han en morgon under det att han eldade åt svar. hade sett denne skriva några verser därav och någon stund därefter, då han befann sig på Tån, erhållit hela visan, utan att kunna uppgiva av vem överlämnandet skedde.

Henrik Andersson : att han hört svar. tala om ifrågavarande visa och så uppfattat meningen av hans yttranden, att han erkände sig ha författat 20 av verserna under det att de övriga skrivits av andra personer.

Anna Sundberg : hade väl hört svar. sjunga den berörda visan men visste icke om han skrivit densamma – hade dock aldrig hört den förrän av honom – som kunnat den – och då en dräng vid ett tillfälle bett om en avskrift därav lovat denne, att åt honom skriva upp så mycket han hade i minnet.

Johannes Larsson hade vid ett tillfälle hört svar. yttra, att han skrivit en visa om "Häggums stad" men därvid icke nämnt namnen på någon av kärandena eller att de däri omtalats.

Johannes Kindbom hade sig alls inget bekant i detta mål.

Svar. överlämnade målet och framförde i en skrift sina slutpåståenden, vari han, under framhållande av att rättegången mot honom endast var ett försök att få honom vittnesjävig, bestred ansvarsyrkandena, begärde ersättning för sina rättegångskostnader samt anhöll om avskrift av rättens beslut och handlingar i målet.

Kärandena å sin sida anmälde, att den åtalade visan haft till syftemål att i (för dem) smädliga uttryck beskriva tilldragelserna vid ett sammanträde i deras socken, rörande åbornas på Söakullen företag att utan grannarnas begivande intaga en mängd främmande får som

betesdjur å dess gemensamma mark, varvid slagsmål uppstått, nu utgörande föremål för rättens behandling och berörande större delen av sockenmännen.

Rättens utslag på detta "mål i mål" blev troligen för båda parterna överraskande och lydde :

- Enär den hos domstolen åtalade skriften eller visan, vilken enligt kärandenas påståenden avsett att om dem utsprida skymfliga och förnärmande uttryck och att skada deras goda namn och rykte men deras namn däri icke finnes på något sätt utsatt och häntydanden på dem endast gissningsvis kunna igenfinnas, så kan svaranden, även om det vore fullt utrett, att han samma skrift eller de däri särskilt anmärkta verserna författat, likväl icke mot sitt nekande till avsikten att därmed skada kärandena, icke kan anses vara om förbrytelse av avsedd art övertygad, samt käranden saknat skäl, att såsom för dem kränkanden åtala de meningslösa uttrycken i visan, för vilkas begagnande i skrift ansvar efter lag icke äger rum, och varder stämningspåståendena alltså ogillade, men svarandes anspråk på ersättning av rättegångskostnader även lämnade utan avseende och kärandena endast förpliktigade, att med en rdr och åtta skr till varje av vittnena utom till Johannes Larsson och Kindbom, vilkas inställelse i allt fall varit behövlig.

P.M. Den av Munter vid häradsrätten företedda avskriften av visan, har ej omfattat fler än 25 verser, av förståeliga skäl.

Ludvig Bobecks skrift.

Till svaromål mot Lars Petterssons i Pukabo och Jonas Anderssons i Skomakaretorp å mig utfärdade stämning får jag anföra följande: Jag förstår icke vad meningen är med deras mot mig gjorda påstående att ansvara för smädeskrift, hälst jag icke har kännedom om någon sådan. Jag förmodar således att deras avsikt med stämningspåståendet är efter vad jag hört ett försök att få mig jävig att emot dem angiva vittnesmål för deras otillbörliga uppförande hos torparen Häggren i Söakullen under förliden sommar. Jag bestrider därför deras oförskämda stämningsåtgärd och anhåller vördsamt om ersättning för mina utgifter i målet.

Häggum och Ekeskogen den 31 mars 1853. C. L. F. W. Bobeck.

1852 10/6.

Målsägare Anders Jonsson kom icke häller vid detta ting tillstädes och svar. Johan Skruv var av kommendering i tjänsten förhindrad att närvara, varom bevis framlämnades av sergeant Johan Zander, som i egenskap av kompanifullmäktig även biträdde soldat Örn. Svarandena var för sig nekade till att ha deltagit i det angivna våldet hos Anders Jonsson i Söakullen och till att ha ofredat hans föräldrar, vilka senare påstodo motsatsen.

Sergeant Zander uppvisade en avskrift av en med Anders Jonssons namn undertecknad skrift om angivelsens återtagande, men däråt ville åklagaren icke lämna någon uppmärksamhet.

Nya inkallade vittnen voro Erik Johansson i Stofsgården (nämndeman), Jonas Olofsson i St. Gåran, Anders Johansson, ibm, Anders Johansson i L:a Boslycke, Erik Andersson i Tollestorp och Anders Häggblom vid Häggums prästgård.

Vid frågan om jäv, anmärkte svar. Jonas Andersson att vittnena Erik Johansson och Anders Johansson i Gåran voro svågrar till honom och dessa förklarades i anledning därav jäviga mot skyldemannen.

N.m. Erik Johansson var vid det åtalade uppträdet tillstädes och var även inne i målsäg. stuga. Utom svar. Sven Johansson i Källängen och Johannes Larsson i Brännebacken träffades där samtliga tilltalade och en mängd andra personer. Inne i rummet rådde mycken trängsel. Höga eder och annat oljud omväxlande med vilda upptåg. Sålunda roade man sig med att störta omkull varandra och husets ålderstigna invånare, vilka upphävde nödrop. Varken vittnet eller någon annan kom dock till deras hjälp, men vittnet kunde å andra sidan icke särskilt utpeka någon som bar hand på de båda gamla. Under oredan sönderslogs först gavelfönstret där svaranden Örn då tagit plats, och sedan vittnet gått ut sönderslogs även det andra eller sidfönstret.

Jonas Olofsson: Innan tumultet börjat såg vittnet, huru svar. Lars Jonsson ute på gården förföljde målsägarens hustru, som därunder utropat "Vad vill ni mig?" samt gett honom en lindrig puff och sprungit åt annat håll. Därpå hade vittnet en kort stund avlägsnat sig och då han återkom var dörren till stugan öppen och oväsen i full gång. Från Jonas Andersson i Skomakarehemmet hade hämtats en kruka med brännvin, som utdelades av svar. Skruv.

Vem som ville fick supa. Också hade krukan snart blivit tom. Men det hade ej dröjt länge förrän den i detta uppdrag sände Ludvig Bobeck från Jonas Anderssons i Skomakarehemmet hämtat mera sådant, som utdelades. Härunder hade hörts ett häftigt brakande från stugan och ett sig jämrande barn hade kommit utspringande. Det upplyste att en i stugutaket hängande s.k. gäll blivit nedryckt och åstadkommit bullret. Vittnet hade på stället uppmanat svar. Erik Jonsson, att gå med in och stilla oväsendet, men denne hade yttrat fruktan och vittnet hade icke ensam velat försöka sig på detta. Vittnet tillade att svar. Lars Pettersson på stigen mellan stugan och ladugården bett honom gå ur vägen och det hade synts som om denne i ladugården ämnat företaga sig något på egen hand.

Anders Johansson i L:a Boslycke hade kommit tillstädes vid det tillfälle, då svarandena och andra personer stodo utanför målsägarens stuga och begärde att slippa in. Därtill hade hustrun Maria Magnusdotter nekat men en minderårig flicka hade, förskräckt över det ovanliga besöket, öppnat dörren, varigenom man då trängde sig in. I stugan började genast ett avskyvärt uppträde. Under dans och vilda skrik skuffade man varandra mot målsägaren, vilken därvid blev illa medfaren. En gång såg vittnet honom falla omkull på golvet över svar. Erik Jonsson, vilken med armarna slagna om gubben höll honom kvar en god stund, oaktat hans bemödanden att komma upp. Den av förra vittnet omnämnda gällen nedrycktes av svar. Örn. Ett bord sparkades omkull av svar. Jonas Andersson.

Till vittne åberopade Anders Johansson i Gåran slog med sammanknuten hand i bordet så att det dånade och kallade Häggren för "en förbannad so" samt visade sig vara en verksam deltagare i de andras ofog med skuffningar och dans. Om svar. Sven Johansson i Källängen var inne i stugan bemärkte vittnet icke men väl de övriga svar.

Över vittnesmålet nekade Erik Jonsson till att hava hållit Häggren kvar på golvet, Örn till att han med vilja nedkastat gällen och "vittnet" Anders Johansson ville icke häller tillstå vad som lades honom till last.

Åkl. anhöll p.g.a. vittnesmålet om bemälte Anders Johanssons skiljande från vittnenas antal samt yrkade å honom ansvar för delaktighet i våldet.

Erik Andersson vittnade att på morgonen ifrågavarande dag svarandena Örn och Skruv infunnit sig hos honom med uppmaning till inställelse i Söakullen, där som de uttryckte sig "ett förbannat spektakel" skulle anställas hos Häggrens vid återtagandet av foderkreatur. Budbärarna omtalade även, att Johannes Larsson i Brännebacken skulle med lur sammankalla sina bygrannar i enahanda syfte. Soldaterna medförde var sin tomma brännvinsfjärding, som de buro till Skomakaretorp och påfyllde. Den ena av dessa förskaffades genast av Örn till Söakullen, dit folk strömmade från alla håll. Vid vittnets ankomst till Söakullen hade dörren till stugan varit stängd men öppnades snart under buller och stoj. Bland dem, som stodo närmast dörren och tycktes vara ivrigast att få komma in bemärkte vittnet Jonas Andersson samt Örn och Skruv. En del av våldsverkarna samlade sig i ladugården och jagade ut målsägaren där innestängda foderkreatur, vilka uppskrämda av oväsendet hoppade in i en besådd åkerlycka, varifrån dock vittnet jagade dem ut. Efter sin ankomst till Söakullen hade Jonas Andersson hämtat dit ytterligare två kannor brännvin, som utdelades av svar. Skruv. I stugan hade vittnet endast gjort ett kortvarigt besök men där sett svar. Örn, Skruv, Jonas Andersson, Lars Pettersson. Lars Jansson och Johannes Larsson. Därinne fördes ett gräsligt oväsende med skuffningar och slag, vari han ej ville bli inblandad utan gick därifrån. Sedan såg han en flicka utkomma, blodig om näsa och mun. Genom dörren utkastades en avbruten slev. Vid slutet av uppträdet stod Lars Pettersson på ena samt målsäg. på andra sidan gärdesgården och ordväxlade, varvid den förre höjde sin käpp och måttade ett slag mot den senare, som han dock undgick genom att dra sig tillbaka.

Anders Häggblom hade icke någon upplysning att ge i målet och rätten kungjorde uppskov däri med åläggande för den nytilltalade Anders Johansson att vid hämtnings påföljd tillstädeskomma å nästa ting.

Jonas Häggren ingav en räkning slutande på 422 rdr 32 skr, varav för sveda och värk 100 rdr och för framtida men 200 rdr.

1853 30/11.

Samtliga parter infunno sig i "egna personer" med undantag av målsägaren Anders Jonsson, vars talan fördes av fadern. Svarande vidhöllo vad de förut andragit och svar. Anders Johansson förnekade att han deltagit i några våldsgärningar.

Till vittnen åberopade åkl. Johannes Spets på Häggums Tå, Anders Skräck i Hansag., Anders Svensson i Sjötorp, drängen Petter Larsson i Bjärsg., änkan Greta Jonsdotter, ibm, pigan Kajsa Jonsdotter i Ekeskogen och drängen Per Pettersson i Ängen under St. Boslycke.

Av dessa lät den sistnämnde sig icke avhöra men intygades av sittande n.m. Anders Johansson i Söakullen vara stämd.

Emot Anders Svensson i Sjötorp anmälde svar. såsom jäv, att han undergått straff för stöld och emot pigan Kajsa Jonsdotter, anmärkte svar. Johannes Larsson såsom jäv, att denna stod under hans förmynderskap.

Sedan det i nämnden intygats att Anders Svensson lidit sagt straff, förklarades denne jävig att vittna i målet. Däremot ogillades Joh:s Larssons jävsanmärkning.

Vittnena intygade : Spets, att svar. Sven Johansson ute på gården med en sten slog målsägaren Häggren i ryggen så våldsamt att han (målsäg. ?) därvid föll åt sidan, men hade sig icke bekant om "åkomma" följde av slaget. Svaranden Lars Pettersson och hustrun Häggren voro en stund ensamma i fähuset och hörde vittnet, hur hon därunder skrek och beklagade sig och hade vid hennes utgående därifrån observerat, att hon hade blodvite på knäet. Vittnet sade slutligen, att alla svar. och målsägaren vid tillfället utfarit i skällsord och stridigheter mot varandra men fritog därutinnan, efter anmärkning av dessa, Jonas Andersson och Johannes Larsson.

Skräck : hade sett hustru Häggren en gång skuffa till svarande Lars Pettersson men visste ej om denne förut ofredat henne.

Petter Larsson: kunde icke meddela några upplysningar i målet.

Greta Jonsdotter (den förres mor): hade ej varit närvarande vid sammanträdet men av Anders Svensson i Sjötorp, blivit tillsagd att en person från hennes matlag skulle skickas till Söakullen för att köra fåren därifrån och hade ej hört omtalas att något oväsen därvid skulle tillställas.

Kajsa Jonsdotter (föreg. vittnes dotter) hade sedan bud kommit att någon av vart hushåll skulle begiva sig till målsägarens för att räkna ifrån dem fåren, blivit skickad dit, utan vetskap om att något oväsen där skulle äga rum. Hon hade hört skrik från fähuset men icke bemärkt, vilka de skrikande voro, liksom hon ej häller sett målsäg. ofredas av någon av svar.

Åkl. och svar. begärde båda uppskov i målet för inkallande och hörande av vittnen.

Rättegången, forts.

1854 5/4.

Sittande N.M. Erik Jonsson i Lars Larsgården, Häggum, avträdde såsom varande part i följande mål. Svar. Lars Pettersson i Pukabo anmäldes frånvarande p.g.a. sjukdom, vilket dock åkl. icke ville vitsorda. Svar. Örn o Skruv biträddes av komp.-fullmäktigen sergeant Lagerstedt.

Åkl. begärde förhör med av honom som vittne åberopade Per Pettersson i St. Boslycke och svar. sammalunda dels med Jonas Jonsson i Torag. samt dels med drängen Johan Levander i Pukabo och Anders Olofsson i Torag., varav de sistnämnda upplystes förut ha vittnat i detta mål.

Vid fråga om jäv anmälde svar. att Per Pettersson lika med dem deltagit i uppträdet och därför icke kunde anses få som vittne mot dem höras. Vidare upplystes att Jonas Jonsson var bror till svar. Erik Jonsson. Den senare förklarades därför jävig mot brodern under det att anm. mot Per Pettersson såsom obestyrkt lämnades utan avseende.

Med förbehållen jävsrätt för frånvarande svar. Lars Pettersson fingo vittnena Per Pettersson och Jonas Jonsson avlägga ed, under det att de andra båda vittnena tilläts att på sin förut avlagda ed uppgiva vad de ytterligare kunde ha sig bekant. Efter varning för mened hördes sedan vittnena var för sig och berättade sålunda.

Per Pettersson : att han liksom övriga i grannalaget hade erhållit befallning att vid vite av 2 rdr den uppgivna dagen infinna sig i Söakullen utan att dock nu kunna dra sig till minnes av vem. Då han hunnit dit voro svar. och flera andra redan församlade för att efterse sina får och undersöka om målsäg. intagit sådana från andra socknar. Svar. Skruv frågade målsägarna efter ett honom tillhörigt får men kunde ej minnas, att denne utfarit i stridigheter mot dem. En stund därefter såg vittnet svar. Örn inne i stugan kasta omkull Häggren utan att likväl vidare ofreda denne. Örn lösbröt en i gärdesgården sittande stång och vräkte därmed ned en stapel vid dörren upplagda tiljor (bräder). Utanför stugan såg vittnet Lars Pettersson kasta en sten eller stake efter målsäg. men varsnade ej om denna träffade honom.

Jonas Jonsson : att sedan byamännen genom tutning (i byaluren eller –hornet) blivit sammankallade, dessa tillsades, att de samtliga vid 2 rdrs vite skulle medfölja till Söakullen för att efterhöra om främmande får där intagits å betet. Efter ankomsten dit hörde vittnet svar. Lars Pettersson benämna Häggren för "bjälletjuv", vilket denne tillbakakastade med att kalla den andre för tjuv. Vittnet såg hur bemälte svar. en gång – med gärdesgården mellan sig och denne – slog åt målsäg., dock utan att ha iakttagit om slaget träffat. Vittnet hade vidare hört målsägarna neka till att ha tagit emot främmande får som betesdjur samt observerat att, sedan de beträtts med att ha sådana i fähuset, hustrun gått dit för att släppa ut dessa, varvid skrik hördes från ladugården, dit samtidigt med henne Lars Pettersson hade begivit sig.

Levander : lika med sin vid hösttinget 1852 avgivna berättelse med det tillägget, att även målsäg. vid tillfället varit otidig mot svar. och att det omnämnda brännvinet framskaffats av Jonas Andersson. Därjämte intygade vittnet på Erik Jonssons fråga, att denne väl fört oljud men icke utfarit i svordomar.

Anders Olofsson : att han till sitt å sistnämnda ting avgivna vittnesmål icke hade något att tillägga med undantag av att målsägarna nekat till att främmande får intagits och att Lars Pettersson vid upptäckten av motsatsen, yttrat till hustrun : "Ser du, tjuvkäring, du har fler får därinne!"

Parterna begärde uppskov för förnyat förhör med vittnet Erik Andersson i Tollestorp, vilken – ej i laga ordning kallad – icke nu iakttagit inställelse.

1854 27/6.

Sedan de vid föregående ting avgivna vittnesmålen blivit för då uteblivne svar. Lars Pettersson upplästa och denne förklarade sig icke ha något jäv mot vittnena att anmäla samt antecknats att svar. Sven Johansson avlidit, begärde svar., att få ånyo avhört vittnena Erik Andersson, Per Pettersson och Johannes Spets, vilket tilläts på deras förut avgivna ed.

Erik Andersson preciserade sitt vittnesmål i en av honom avfattad skrift (för vilken nedan närmare redogöres).

Per Pettersson berättade lika med sitt föregående vittnesmål med förklaring om att de av honom omnämnda tiljorna (uttal sannolikt "terde" = bräder) icke varit som golvtiljor använda samt med tillägget, att han vid det fönsterrutorna krossats stått utanför stugan och därvid sett en hand sticka ut därigenom, men ej uppmärksammat vars denna varit.

Spets vidhöll sitt föregående vittnesmål men tillade på fråga av svar. Johannes Larsson, om han på hans begäran sammantutat grannarna, att så icke var fallet, utan det hade skett på begäran av Johannes Bengtsson i Toran. Tillfrågad av svar. Lars Pettersson, om hustru Häggren ej hade ett blodvite innan hon inkom i fähuset, förklarade Spets, att han icke varseblivit det. Och slutl. hade svar. Erik Jonsson en liten "ärefråga" att giva vittnet och fick det därpå sannolikt tillfredsställande svaret, att denne fört varesig väsen eller oljud.

Svar., utom Anders Johansson, som anhöll om uppskov för flera vittnens hörande överlämnade nu målet och målsäg. anhöll om ersättning för sveda och värk, för vad vid uppträdet fördärvats och för rättegångskostnaderna.

Målsäg. anspråk på ersättning för lidanden bestredos dock av svarandena såsom icke i behörig ordning styrkta och dessas "huvudman" Jonas Andersson ingav en egenhändigt avfattad skrift med slutpåståenden.

Ett vittne med redlighet.

Vittnet Erik Andersson i Tollestorp, vid hans andra inställelse för rätten i samma mål avgivna berättelse, som icke ändrade hans förra, är betecknande för en gammaldags odalbondes redlighet och sanningskärlek, vilken icke tillät honom tolerera domarens av godtycke eller vårdslöshet företagna ändringar av vad han meddelat, var av följande med omsorg återgivna innehåll :

Enligt protokoll n:r 41 vid sommarting med Valle härad den 10 juni 1853 är mitt vittnesmål sålunda: Den åtalade dagen infunno sig soldaterna Örn och Skruv i mitt hem Tollestorp och tillsade mig att gå åt Sjöakullen i likhet med de andra grannarna och efterse främmande fårkreatur, som voro i bete olagligen intagna. Under vägen från Tollestorp yttrade Örn, att där (i S.) "lärer bliva ett förbannat spektakel", emedan Johannes Larsson i Brännebacken skulle med luren sammanlåta Häggums byamän i samma syfte.

Soldaterna medförde var sin brännvinsfjärding och yttrade, att de skulle köpa brännvin i Skomakaretorp, förty de skulle dagen därpå till Axevall på mötet. Örn fick också något brännvin och förde det med sig till Söakullen, men huruvida han där "spändera" ut det, är mig okänt och likaså hurvida Skruv fick något brännvin i Skomakaretorp eller ej.

Då vi ditkommo (t. S.) var dörren till stugan stängd men öppnades snart. Sedan vi anmält vårt ärende förnekade målsägarna att några fårkreatur från andra socknar funnos hos dem, men överbevisades snart därom av sockenmännen. Därefter uppstod ordväxlingar och oväsende och parterna eftergåvo icke varandra i skällsord och svordomar.

Vad i mitt förra vittnesmål är antecknat om att dörren öppnades under buller och stoj – bland dem som stodo närmast densamma, är mig helt och hållet obekant och vet jag icke varken hur dörren öppnades eller vilka som då stodo närmast.

Att fåren utsläpptes och hoppade in i en besådd lycka (är riktigt) men av vem de utsläpptes är mig helt och hållet obekant – men jag "gjorde biträde" till deras utförande ur åkern.

Vad brännvinet beträffar och Jonas Andersson i Skomakaretorp, gick jag på hans anmodan till hans hustru i hemmet och erhöll där en kopparkruka, i vilken mättes två kannor brännvin, som jag vid återkomsten till Söakullen lämnade till Johannes Larsson i Brännebacken, men huruvida Jonas Andersson ditförde något mera brännvin eller mera sådant utdelades är mig alldeles obekant.

I stugan gjorde jag ett kort besök. Där var då fullt med folk, varibland alla svarandena utom Sven Jonsson i Källeg. märktes, och där fördes ett gruvligt oväsende, i vilket en och var jämte svarandena deltogo. Men sedan jag blivit skuffad inpå en annan närstående avlägsnade jag mig. Senare såg jag en minderårig flicka komma ut ur stugan, blodig om näsa och mun och hur genom dörren en avbruten slev blev utkastad samt var vittne till svar. Lars Petterssons försök att med sin i hand havande käpp slå till målsägaren Anders Häggren, ehuru denne undvek att träffas därav, varvid de stodo på var sin sida om gärdesgården och vilket skedde efter ömsesidiga utgjutelser av och otidigheter.

Således detta mitt vittnesmål rättat och intygas på min förut avlagda ed visst och sant så vitt Gud hjälper till liv och själ.

Tollestorp den 2 april 1854. Erik Andersson. Bevittnat av Johannes Andersson i Tollestorp, m.h.i.p.

Hur svarandena såg på saken.

Om orsaken till det s.k. fårakriget och om svarandenas syn på tilldragelsen erhåller man i den av Jonas Andersson i Skomakarehemmet vid överlämnandet av målet ingivna skriften alla önskvärda och därtill mycket opartiska upplysningar, ehuru avfattade av en part. Denna lyder något tillrättalagd:

Sommaren 1852 hade senare målsägandena intagit en sådan mängd får, att betesförminskningen för de lagliga ägarna av berörda mark – av vilka jag är en – blev synbar på våra egna "kriatyr".

För att därför ånyo göra dem (Häggrens) föreställningar och även för att överräkna de av dem intagna främmande fåren – eller, som Ludvig Bobeck intygat att jag yttrat mig, hålla en revisionsräkning – hade byamännen beslutat att infinna sig å stället, varom jag väl hört talas men icke visste något närmare, förrän mina grannar tidigt på morgonen den ifrågavarande dagen kommo och sade, att vi skulle möta de övriga sockenborna i Söakullen. Vid vår ankomst dit och då vi uppgivit vårt ärende uppstod ordväxling mellan oss och målsägarna, varuti även Jonas Häggrens minderåriga döttrar deltogo och den ena parten icke gav den andra efter i skällsord, svordomar och otidigheter men vari såsom av vittnesmålen framgår likväl icke jag deltog.

Vittnena "Luder Bobäck" , Jonas Olofsson, Anders Jonsson och Erik Andersson hava betygat, att jag vid tillfället medhade brännvin, vilket jag dock helt och hållet förnekar. På några grannars begäran efterskickade jag emellertid två kannor sådant, som utdelades vid tillfället. Det är vällovliga häradsrätten alltför väl bekant, att då byalag sammanträder är denna dryck en oundviklig nödvändighetsvara och denna tillsläppes av den som därmed är försedd, vilken därför av byalaget gemensamt erhåller betalning. Och som ingen annan än jag vid tillfället ägde brännvin, så blev jag anmodad att tillsläppa sådant och eftersända det. Härmed anser jag mig icke ha begått något lagbrott, emedan den som bjöds ägde sin fria vilja att förtära därav eller icke samt hade sig bekant verkningarna av den drycken.

Anders Johansson i L:a Boslycke har vittnat om att jag sparkade ett bord. Om så skulle vara, så var det vid försök att komma ut ur stugan, då jag stötte till en matstol, som föll omkull och därför underkastar jag mig vad lag stadgar och vad jag p.g.a. detta medgivande jämte de övriga tilltalade skulle bliva ålagd att ersätta målsägarna av de 17 rdr 28 skr, vartill häradsdomare Lars Jonsson o Johannes Eriksson den 10 juni 1852 värderat den skada målsägaren lidit, medan den till sommartinget 1853 ingivna räkningen på 422 rdr och 32 skr bestrides såsom helt och hållet diktad.

Uti det vid det åtalade tillfället begångna våldet har jag ingen del och som icke häller något av vad de hörda vittnena sagts mig till last, så hoppas jag att från ansvar bliva befriad samt överlämnar å min sida målet vällovliga häradsrätten till beprövande.

Skomakaretorp den 27 juni 1854. Jonas Andersson.

Utslag.

Enär Anders Johansson i St Gåran icke till namn och hemvist uppgivit de vittnen, för vilkas hörande han begärt ett ytterligare uppskov, anser sig icke häradsrätten emot övriga svarandes bestridande böra bifalla denna anhållan utan företager målet till prövning, därvid Ludvig Bobecks vid vintertinget 1853 avlagda vittnesmål, då vidare anmärkning däremot icke förekommit, antages såsom gällande, och kommer åtalet emot under rättegången avlidne svar. Sven Johansson i Källängen att förfalla.

Beträffande ansvarspåståendet mot övriga svarande är utrett att sedan byamännen sammantutats i avsikt att hos målsägaren undersöka huruvida dessa obehörigen till bete intagit får från hemman utom socknen, hava samtliga svarande i sådant avseende begivit sig dit och, efter det flera kannor brännvin förtärts under stoj och vild dans skuffat målsägaren H., som därunder fallit omkull, undfått flera slag av påkar och blodig dragits omkring på golvet, ävensom en hägnad nedrivits, ladugården skadats, åtskilliga lösören vräkts ned och fördärvats, utan att utrönas kunnat i vad mån varje svarande deltagit uti dessa våldsamheter, dem de sålunda måste antagas hava med förenad hand förövat, i anledning varav häradsrätten med tillämpning av 20 kap 4 § och 35 kap 2 och 4 §- er prövar rättvist döma svar. Skruv, Örn, Jonas Andersson, Lars Jaensson, Lars Pettersson, Johannes Larsson, Erik Jonsson och Anders Johansson att var för sig böta för hemgång tretton rdr och 16 skr samt för Häggren tillfogade minst tre påkslag med åkommor och lika många skuffningar tre rdr och 24 skr., varförutom häradsrätten likmätigt 3 kap 1§ och 60 kap 6 § förut åberopade balk samt kungl. förordn. av den 10 juni 1841 fälla nedan nämnda svaranden att böta:

Skruv för svordom av lättsinne 16 skr och för okvädan 24 skr. Örn för fönsterinslagning 3 rdr 16 skr, för en skuffning 24 skr, för svordom 16 skr och för okvädan 24 skr., Jonas Andersson för svordom 1 skg., Lars Jaensson för en skuffning 24 skr, för svordom 1 skg och för okvädan 24 skr., Lars Pettersson för hustru Häggrens sparkande 24 skr, för ett henne i fähuset tillfogat blodvite 32 skr, för ett Häggren tilldelat käppslag 24 skr, för svordom 16 skr och för okvädan 24 skr o Anders Johansson för skuffning 24 skr, för svordom 16 skr och för okvädan 24 skr, vilka böter treskiftas mellan kronan, häradet och åklagaren, med undantag dock av de för svordom ådömda, varav åklagaren erhåller hälvten och Häggums sockens fattiga återstoden.

I fråga om ersättning för vad av svarandena under deras överdådiga framfart skadats hava numera avlidne häradsdomaren Lars Jonsson i Överbo och Johannes Eriksson i Söakullen uti företett besiktningsbetyg uppskattat den målsägaren tillskyndade förlusten till elva rdr och 28 skr och emedan avseende icke kan fästas varken åt det sedermera av målsägaren Häggren, i strid häremot fordrade ersättningsbeloppet, som icke blivit på ringaste sätt bestyrkt, eller åt hans överdrivna anspråk om ersättning för framtida men av våldet, hälst detta icke med läkarebetyg ådagalagts, förpliktigas svarandena att gemensamt eller den av dem, som gälda gitter till målsägarna utgiva förenämnda elva rdr och 28 skr, ävensom att dels med skäligen ansedda trettiotre rdr och 16 skr gottgöra målsägaren för sveda och värk, tingsbesök och lösen av detta utslag samt dels att återgälda de avhörda vittnenas inställelsebesvär med två rdr och 16 skr till var av Johan Levander i Pukabo, Anders Olofsson i Torag., Erik Andersson i Tollestorp, Per Pettersson i St. Boslycke och Johannes Spets i Häggums Tå, vilka två gånger varit ankallade samt med en rdr och 8 skr till var av Jonas Jonsson i Pukabo,

Anders Svensson i Torag., Ludvig Bobeck, Anders Jonsson, Johannes Pettersson, Johan Kindbom och Johannes Andersson i Häggum, förre n.m. Erik Johansson, Jonas Olofsson i St. Gåran, Anders Johansson i L:a Boslycke, Anders Häggblom vid Prästg., Anders Skräck i Hansag., drängen Peter Larsson i Bjärsg., änkan Greta Jonsdotter, ibm, Kajsa Jonsdotter i Ekeskogen och Jonas Jonsson i Korsg., Häggum, varjämte svarandena skola med en rdr och 6 skr, allt banko, gottgöra samtliga vittnena för lösen av beslutet om ersättningar, av vilket de begärt del.

Blandat om Munter.

För en del år sedan hade en herre f.d. fanjunkare S-m fått i sitt huvud att göra människosläktet den stora tjänsten att åt eftervärlden bevara Häggumsvisan och åstadkom till den ändan en insändare i en av ortstidningarna med uppmaning till minnesgoda personer att lämna honom en avskrift av visan. Resultatet av insändaren blev mycket negativt och orsakade i själva verket endast obehag i det att insändaren och tidningsredaktionen erhöll brev och telefonpåringningar med anmärkningar på det skedda – S-m t.o.m. ett besök av en äldre man, som förefallit mycket hotande och frågade honom:

"- Vet du vad jag är för en ?"
"-Neej, farbror! Hur skall jag kunna veta det? Så vitt jag erinrar mig ha vi aldrig träffats förr".

" – Det har vi inte häller. Och jag kom nu bara hit för att tala om för dej, att "gemra feck allt ett lom ändå å dä va mäk!" "Och nu skall jag be dej’ hålla dej i skinnet ifråga om den där visan, medan du mår väl. Det finns släktingar i livet till allihopa dom där häggumsborna och det är ingen som vet, vad det kan falla dom in. Adjö!"

S-m var för denna sak mycket uppskakad, tordes ej gå ut om kvällarna och flyttade kort därefter från trakten. När jag hörde berättelsen om det besök S-m haft förstod jag strax vem som varit framme samt återgäldade för ro skull den mannens besök, tänkande: det ger väl något. Jag förde försiktigt saken på tal. "- Jaså, du har hört det. Jo, jag var hos honom och han såg alldeles förskrämd ut. Jag tyckte det var roligt, att skoja med honom. Inte för att jag annars bryr mig om saken med visan – men Munter var min testator och jag vill hindra

Prosten i Häggum.

Vid ett forskningsbesök å Broddetorps pastorsexpedition 1946 frågade mig kyrkoherden, om jag visste, vad Jonas haft för mening med att komma och klandra honom för att prosten B-s döda ben ej fått vila i fred – om Jonas var någon släkt med denne? Frågan kom ej alldeles oförberett. Jag hade förut hört J. orda något därom, och svarade därför sanningsenligt som så, att någon släkt voro de båda männen visst inte, men att den nämnde prosten av traditionen beskylldes för att ha varit far till J:s forna testator, den s.k. Munter i Häggum, och att han därför, med sina något originella åsikter, tyckte sig böra verka för fredandet av prostens kvarlevor och minne. Kanche var det en smula vanvördigt att inför en nu tjänstgörande angripa en föregående prästman för hans vandel, men det kunde inte hjälpas – en fråga tarvar svar och "den som talar efter sägen, ljuger inte".

Baggen.

Den här nämnda Jonas, var gift med en hemmansägardotter i Bolum, och denna omständighet åstadkom därstädes en renessans á la Munter, i det att sockeninnevånarna av exempellös dumhet och retlystnad sökte, att kring muntersonen göra Bolum till Häggum. Sålunda gavs t.ex. namnet "Baggen" till dennes svärföräldrafamilj – allt annat att förtiga.

Men det måste i anledning härav anmärkas, att bolumsborna visst icke behövt göra sig denna kraftansträngning för att stå där med ära av det s.k. fårakriget. Såsom av utredningen om dess hjältar framgår, så hade de den redan. De flesta av dem härstammade just därifrån eller voro med dem besläktade. Och de hade väl inte mera behövt önska! Det tycker jag! Emellertid har utvecklingen i Häggum gått framåt. Där är nu visst inget undantag, åtminstonde icke mindre noga räknat. Och gott vore om man kunde säga detsamma om Bolum.

Vad fordom varit är förfånget. Ingen bör fästa sig därvid. Ej ens om det berör förfädren. De levde under andra förhållanden än vi, på en lägre kulturnivå, och de skola ej nu klandras för vad de gjorde eller var. Vi behöva därför ej häller skämmas för dem eller förneka dem. De må ha levat efter sitt sinne, vi leva efter vårt. Ingen må dock försumma att söka studera deras liv och förhållanden. Det finns mycket att lära av det och dem, som kan bli också oss till nytta – och varför inte – nöje.

Slutord.

Jonas Andersson Munter och hans kämpar äro nu länge sedan gångna till sina fäder och minnet av dem och deras mandater äro nu förbleknade, ehuru ännu av en och annan bevarade. Detsamma gäller den däröver nedskrivna Häggums - eller s.k. Munteravisan, som på sin tid alla "skaraborgare" och "västgötar" helt eller delvis kunde utantill men som nu ingen enda i fullständigt skick kan repetera.

Vad emellertid inte en ensam vetat, har av många kunnat sammanföras. Detta har dock varit ett tålamodsprövande och mycket tidsödande arbete. Minst ett hundratal personer ha tillsports, handlingar och skrifter ha genomsnokats, o.s.v.

Början gjordes med att anteckna själva visan. En vers här och en vers där erhölls, alla varierande och utan inbördes sammanhang. Men det var ej att ge upp, bara att samla till en senare sammanställning. Sedan tvenne uppteckningar efter olika personer, den ena på 16 och den andra på 22 versar gjorts samt en på hexameter, efter visan författad skildring, införd i det svåråtkomliga Sundlerska "Spöket från Töreboda" bekommits, gick det lättare. Med hjälp av de nämnda uppteckningarna och den i sagda bok införda s.k. Häggumiaden eller de hågutnitiske litauernas krigståg till Söakullen uppfriskades sagesmännens minne och den föreliggande om än icke absolut ursprungliga sammanställningen av visan kunde göras.

Enligt vad under insamlingen meddelats skulle visan förefunnits i tryck men vunnit dålig spridning emedan de utsända försäljarna visats till den däri förekommande huvudpersonen Munter, som vid tvenne tillfällen köpt rasket d.v.s. hela upplagan, och att med den ordning och tillmötesgående, som finnes på våra "folkägda" stora bibliotek kunna erhålla upplysning om denna sak torde ej löna mödan.

Under efterforskningarna av visan försummades ej insamlandet av andra därmed samhörande upplysningar, såsom om de däri omnämnda personerna, främst då om dess huvudfigur, om orsaken till ifrågavarande krigståg, och annat.