Upptakten till Fårakriget.

I häggumsbyn var åkerjorden uppdelad å tre gärden : ”Klevagärdet, Mellangärdet och Mossagärdet. Härtill kommo ängsskiftena, på spridda ställen belägna, och skogsskiftet eller bergaskiftet, som det efter läget på och i Billingens sluttningar benämndes.
Den del av skogsmarken som låg ovanför bergets högsta klint, d.v.s. uppe på Billingen, var bekommen från Kronan 1839 och delad på de olika hemmanen, vars ägare dock i allmänhet icke hade reda på sin egendom där.
Betesrätten var emellertid redan förut hemmanen tillhörig och förut som sedan nyttjad gemensamt. Härav var södra delen, d.v.s. från söakullsbäckenet till säteriet Bjärsgården, vanligen kallat Lillaberget, oavsett till bete för byns får. Det öster om Söakullen och ovanför Gåran belägna berget användes som bete för den större boskapen.
Tillsynen över djuren bedrevs av för detta ändamål anställda eller vidtalade personer, som mot en billigast möjliga ersättning av någon art hade ett öga på dem så att de ej hux flux försvunno från området och blevo rivna av vargarna eller stulna.
Vid behov eller om vargar i flock visade sig ålåg det herden att för utsträckt vakthållning eller skallgång meddela sig med grannafogden eller byamännen.
Ifråga om betesrätten på berget och därmed förknippade skyldigheter voro de enstaka hemmanen bundna av vad i den s.k. grannaförordningen stipulerade men hade i övrigt inget gemensamt med byn. Vad denna gemenskap beträffade var den dock efter nämnda år osäker och man synes i det avseendet ha levat efter gamla traditioner.
Emellertid ”husbonnerade” byalaget betesrätten och ville ej ens medgiva de varande enstaka hemmanen och lägenheterna rätt, att på egen mark taga emot några betesdjur utan fordrade att dessas ägare skulle nöja sig med att släppa endast egna djur, även om deras arealer ansågs föda ett större antal än de för vinterutfodringen mäktade hålla. Häremot bröts dock allmänt och en mängd betesdjur togs emot. I synnerhet var detta fallet på de mindre hemmansdelarna och lägenheterna, vars innehavare på detta sätt skaffade sig litet extra inkomster i form av ullskatt o.s.v.
Detta förhållande blev också så småningom ett problem, för vilket sockenmännen sökte råda bot genom stadgandet av förbud och viten. Ännu flera år efter laga skiftet, som förrättades 1856 och fastställdes 1858, höll man på denna gamla ordning. Sålunda utfärdades av kommunalstämman den 13 april 1863 förbud mot intagandet av sådana betesdjur och stadgades då böter på 20 riksdaler för vart och ett kreatur, som olovligt mottogs. Två tillsyningsmän valdes.
Man förstår härav vilket stort värde dåtidens häggumsboar satte på bergabetet och med vilka känslor de skulle se lägenhetsägarna och andra med enligt deras tycke mindre rätt inkräkta därpå, ty något ordnat fredande med gärdesgårdar förekom ej och skulle f.ö. vad fåren beträffar ha varit av ringa värde då dessa både kryper och hoppar. Därför fick man å ömse sidor foga sig i ofred, fast det är ju klart, att den som hade många djur under sådana förhållanden i fullare mått tog sin rätt.
Därför väckte det en hel del ont blod, när byamännen förnummo, att deras fåraherde Häggren hade tagit emot en hel mängd får – man påstår ända upp till ett par hundra stycken – alla naturligtvis utsocknes, varav en stor del från Hofs by. Man anser dock att saken fått försiggå opåtalt, om icke stor dödlighet råkat inträffa bland djuren. Orsaken härtill sköts på Häggren och det genom fårmängden otillräckliga betet, vilket medfört, att fåren ätit för mycket s.k. kröser (lingon), som de, särskilt lammen, ej orkat med att ”tära” eller smälta.



Forts. n. s.
Forts. Upptakten till Fårakriget.

Det ena med det andra utlöste hos de då mycket okultiverade häggumsbor – en reaktion, som spå årets sista ordinarie grannastämma i den s.k. ”fårintaka” eller fårintagningen vid mickelsmässotiden utlöste sig i det sedan s.k. fårakriget, som ganska levande skildras i den nedan efter om dess hjältar m.m. lämnade utredningar anförda s.k. Häggumsvisan eller Munteravisan, som för oss sena tiders barn och ännu mer för våra efterkommande måste anses såsom ett kulturdokument.
De ovan såväl som nedan och sedan gjorda anteckningarna syfta till att göra läsaren i någon mån förtrogen med vid tiden för visans tillkomst och i samband därmed rådande förhållande i enlighet med samtidas berättelser.
 

Undantaget och Fårakriget.

Kultur och folkminnesanteckningar från Västgöta bygder av H. J-n.

Undantaget och undantagsfolket.
Från världens skapelser till vår tid.

När Vår Herre skapade det vackra Valle härad.
Dä va på dän tia, när Vår Hare skapte dä vackra Valle hära. Då kåm Skam te-n å frågte :
”Va får-a fôr nôget?”
”Du får inget”, svarade Vår Hare. ”Je däk iväj å gå ente här å skräpa!”
Män Skam va eveten å sto på säk, å te slut måtte Vår Hare lôvan å få ta dä, sum Vår Hare ente hade sett. Dä va inget, unnatakanes ett stöcke bakum bärjet – män dä va le Häggum, dä va ett litet stöcke ändå.
Å där hôllde-n te.
O.
 

Munters.

Fogden Munter.
Fårakrigets huvudhjälte.
Anteckningar av H. J-n.

Jonas Andersson Munter och hans släkt.
Stora män har ofta en enkel härkomst och deras storhet består många gånger i deras originalitet.
Även om måttot inte kan sättas som devis för den man, ur vars levnad här lovats en liten skildring, och även om dennes storhet kan vara diskutabel, så var han dock något för mer än andra dödliga, ty det är visst, att under de senaste hundra åren hans namn i denna bygd varit mycket mera känt o nämnt än t.o.m. kungens.
Jonas Andersson eller Jonas Munter – under vilket senare namn han kändes av tusenden – var född i Segerstad 1806 den 11/5 av kända men något osäkra föräldrar.
De människor Jonas – särskilt under uppväxtåren ansåg vara sina föräldrar voro fattigt och föga väl ansett folk av arbetarklass.
Fadern – den osäkra delen – var först soldat men utstraffades och blev sedan ”inhyses torpare” på Korsbacken i Bolum, och modern var tills kort före sonens födelse tjänstepiga i Broddetorps prästgård. Den förre hette Anders Billbäck och var född i Händene 1780, den senare hette Maria Larsdotter o var född i Skövde 1779.
Rörande Jonas Anderssons föräldrar står i Segerstads församlings födelsebok antecknat för dessas bostadsort ”fadern tjänar i Horshagen och modern i Broddetorpet”.
Då dessa namn vare sig å gårdar eller lägenheter bevisligen vid nämnda tid eller någonsin förekommit i socknen eller dess grannskap, kan man fråga, vad detta skall betyda och svaret skulle ej kunna ges av andra än dem som kände till hur vid barnets tillkomst sig tilldragit hade.
Anteckningen kan och bör tolkas, som ett litet medgivande av kyrkoherden i ”Menlösa”, att han ägde vetskap om, huru kyrkoherden i ”Hutlösa” ställt det för sig – och resten förklaras av traditionen, som vill påstå, att Anders icke var far till Jonas, vars rätta far skulle varit en den tiden i Hutlösa som pastor tjänstgörande präst, vilken senare blev kyrkoherde där.
Mera kunde inte den i Segerstad tjänstgörande pastorn göra då Billbäck ehuru ännu ej vigd, erkände faderskapet, vilket han lär ha åtagit sig mot en av uppgiftslämnaren ospecificerad men antagligen rätt ordentligt tilltagen ersättning.
När Jonas vuxit upp och visade sig vara en duktig och dugande människa och någon sade något därom till föräldrarna, var deras alltid stående svar :
”Ja - dä suns på vånn Jonas, att han ä prästasôn!”
Själva åtogo de sig – som man kan förstå – glada över att äga en son som ville sig. Jonas var också, enligt vad det berättas, god mot de gamla och hjälpte dem alltid till rätta, när han fick det så ställt att han kunde göra detta. Och i sitt testamente ihågkom han syskonen. Eljest var han nog av samma hårda virke som folk i allmänhet den tiden. Han besatt dock en mycket större energi och begåvning än de flesta – lärde sig läsa och skriva, satte sig väl in i, vad som kom honom före, och var fram för allt praktiskt anlagd. Detta allt väckte hos en del beundran men hos många avund.
Jonas Andersson var såsom framgår av vad om ”Munter-släkten” sagts tvenne gånger gift. Båda äktenskapen voro dock barnlösa.
Det första äktenskapet, som närmare beröres i sagda utredning, synes ha varit spekulativt från mannens sida och det sista från hustruns, men voro, trots detta och så vitt av de lämnade knapphändiga upplysningarna framgår, lyckliga.
Forts. n. s.
Forts. Munters s. 2.

Den sista hustrun var av en som välbesutten ansedd bondfamilj i socknen, men som syskonen voro flera så torde den i boet medförda hemgiften ej ha varit så värst stor. Jonas blev dock genom hustruns del i dennas fädernegård att anse som hemmansägare och delaktig i byn samt blev därigenom valbar till s.k. bisittare och grannafogde där.
Enligt vad det berättas var Munter nykterist i så måtto att han ej själv söp och det säges, att han icke gillade sockenborna för deras måttlösa supande, ehuru han förhöll sig passiv. Hans brännvinstillverkning var alltså endast ett affärsintresse.
För de i visan gjorda angreppen på M. för bristande ärlighet saknas alla fakta. Det var för visförfattaren, vars syfte var att benida och dra ner M., i folks ögon, föga eller ingen risk att framställa vilka beskyllningar som hälst, då han när han ville kunde förneka den omdiktade personens existens annat än som fingerad, vilket han också vid den om visan väckta rättegången gjorde.
Vad i visan säges om att M. klippt taglet av alla Bolums hästar kan vara en av hans ungdomssynder – men hade man där bara oxar, så var synden minimal.
”Ingen rök utan eld”, säger ju dock ett gammalt ordspråk och det är här visst icke meningen, att verka för vederbörandes rentvagande för eventuellt begångna fel, varken i detta avseende eller ifråga om hans och drängarnas förmenta härjningar i häggumsskogen.
Beträffande de sistnämnda kan han emellertid med bestämdhet sägas ha varit indirekt skyldig, ty enligt vad det omtalas hävde M. i bönderna brännvin för att dessa skulle åka till skogen efter ved åt honom. Och som häggumsborna voro oerhört begivna på denna vara, så åtgicks skogen den tiden illa och det är inte så säkert att alla de avverkande i fyllan och villan visste att hugga på rätt plats.
Av bönderna ansågs det också förmånligt att på detta sätt – d.v.s. genom byte – komma åt brännvin, ty då krävdes icke några kontanter och det var en sak som ofta nog saknades.
Till driften av bränneriet åtgick också stora mängder ved och sådana byten voro liksom ock med säd för M. förmånliga.
Arbetet med vedfällande, hemkörande och huggande till småved var en av drängarnas huvuduppgifter, som icke fick försummas. Ty det var ett evigt eldande. Hela tiden mellan den 1 okt o den 1 april – bränningstiden – skulle fyren, natt såväl som dag, hållas vid makt. Det gällde, att hinna avverka de arton kannor (något över 50 liter) om dagen, varpå tillståndet löd, och gärna om möjligt mera, emedan bränneriägaren därigenom fick en del ”skattefritt” för egen del och att göra extra, en smula luckrativare affärer med.
Fördelen av att komma upp i en hög tillverkningsmängd hade också av M. mycket väl uppmärksammats, vilket framgår av vad nedan säges.
Inkomsterna av bränneriet ökade rätt vesentligt välståndet där uppe i Skomakarehemmet och som med rikedom också följer förtroende, så valdes M. av socknen till det ena av den den tidens två stora förtroendeuppdrag, nämligen till nämndeman, och hade han sedan bara levat och skött sig så skulle han säkerligen med tiden även hava blivit häradsdomare. Därtill råkade han emellertid nu vara en smula alldeles för okruserlig. Han fjäskade allt för litet för höga vederbörande och råkade i ogunst hos själva länsmannen genom att vilja förstöra dennes lagstadgade möjligheter till extraförtjänster.
Emedan han ej söp satt ej Jonas i dimman utan följde med vaken blick rättegångsförhandlingarna och det kunde ej hjälpas att han vid domsluten hade sina anmärkningar att komma med, vilket generade domaren, ehuru denne ägde förmånen av att kunna giva utslaget om de tolv nämndemännen ej voro absolut eniga och ändå för det mästa fick sitt på.

Forts. n. s.
Forts. Munter s. 3.

Värre var det då vid vägsynerna, där länsmannen hade en god andel av de utdömda böterna för ej godkänt underhåll av de olika vägsträckorna och närde den önskan att få utfärda så många stämningar som möjligt – hälst på allesammans bönderna. Nu hade emellertid ”nådig befallningsman” fått en förrättningspartner, som han ej ryckte dit han ville och som ej låg i vagnen och sov, utan var så ”full i fasen”, att han ville godkänna allt som var bra – och väl det. – Det dugde ej att ha en sådan, då svalt han snart ihjäl.
Att välja Jonas såsom bisittare, varpå sedan på tredje året automatiskt följde sysslan som grannafogde, var ock en sak, som byamännen ej häller försummade att per expre’ eller omedelbart göra. Ett så lägligt tillfälle att försäkra sig om en framtida ordentlig florshuva lät de ej gå sig ur händerna. Ty det ansågs av dem ej mindre än naturligt, att han såsom fabrikör av en av deras alltid törstiga strupar efterlängtad vara, när den dag kom, att han enligt traditionen kutym skulle bestå för dem, han också skulle göra detta i fullt mått och med besked. Det var nämligen en vedertagen sed, att den avgående byfogden vid sitt skiljande från befattningen vid årets sista grannastämma skulle bestå, d.v.s. bekosta deras brännvinskalas.
Byamännen hade också från hans bröllop erfarenhet av hur ordentligt Jonas kunde bestå. Han hade nämligen då kommit körande med en hel tunna brännvin (160 liter), som han ställt upp på gårdsplanen och varur de fått dricka så mycket de orkat. Sådana kalas förekom naturligtvis inte på en vanlig grannastämma – men det var nog inte utan, att man väntade något ditåt.

Jonas Anderssons föräldrar dogo : modern 1846 10/12 och fadern 1853 11/12.
Av Jonas A:s fem syskon dogo de tre redan i barndomen medan de två uppnådde mogen ålder och efterlevde honom.
Dessa voro systern Magdalena f. 1817 14/1 och död omkring mitten av 1880-talet samt brodern Göran f. 1820 27/1 och död under år 1880. Båda voro gifta o efterlämnade avkomlingar, ehuru nu för länge sedan följda dem efter, medan deras i sin tur barn avdunstat från orten.
Medan Munter s.a.s. ”kom sig upp” och skapade sig ställning och förmögenhet, blevo syskonen kvar i sina föräldrars ställning som backstugusittare.
Göran var, som man säger, en ”slö-pese”. Han kom sig ej för med någonting och förmådde knappast genom sitt borst- och kvastmakeri tjäna till sitt och familjens nödtorftiga uppehälle. Hustrun, som hette Maria Johansdotter och var femton år äldre än han själv, hade förut varit gift med en man uppe på Korsbacken kallad ”Kloarn” p.g.a. bedriven krogrörelse, sedan men på sistonde i smyg, fortsatt av henne själv, som inom parentes, sagt var en kavat kvinna. Deras barn voro Maja Greta och Gustaf och hustruns föregående barn voro tvillingarna Johannes och Lisa. Vilka samtliga ännu leva i friskt minne.
Vid Bolums bys skifte avhystes alla å Korsbacken boende torpare och backstugusittare och Göran skulle då varit nödsakad att flytta därifrån, om ej brodern i den vevan dött och i efterlämnat testamente ihågkommit dennes barn. För den av sonen erhållna delen därav avtalade nu G. i egenskap av förmyndare för denne med den hem.äg. som fått marken sig tilldelad om köp av den del av hemmanet, som var belägen öster om landsvägen, sedan kallad Korsbacken, men försummade att i tid söka lagfart å fånget, vilket medfört att sådan ännu ej kunnat beviljas.
Det i visan påpekade förhållandet att Munter med en av Göran bunden borste, för tätning därav, smetade lim i sina kar, avsåg att minska aptiten på det munterska brännvinet, emedan G. var en ful, snusig o smutsig figur, med rykte om sig att ha ”sur lök”.
Rörande förhållandena i Skomakarehemmet på Jonas Anderssons tid skulle det naturligtvis varit av intresse för denna skildring att kunna lämna några närmare upplysningar men tyvärr saknas alldeles sådana. Forts. n. s.
Forts. Munter s. 4

Genom att något läsa mellan stroferna i visan, kan man emellertid få fram en del detaljer, som äro av i någon mån belysande värde.
Man finner därav att då någon kom dit upp till Munters gård – vilket säkert ej inträffade varje dag – så bjöds denne alltid in i boden ”att få en brännvinstår”. Detta var, innan kaffet ännu var ”uppfunnet”, den stående välfägnaden och det hade för den besökande givetvis sitt särskilda behag, att få smaka den där producerade varan. Gästfrihet saknades således ej.
Det förhållandet att den besökande sedan togs med till ladugården för att se på stuten, som helt visst starkt avvek från den vanliga tomma och magra typen, låter en förmoda att han ej delade den då för tiden bland allmogen rådande vidskepelsen, som ej tillät en främmande att se på ens djur, sedan mer att komma dem nära, emedan man var rädd att de skulle bli vad man kallade ”förgjorda”, o.s.v. Härutinnan utgör även den i boden hängande ”gamla hästen” ett bevis. Hästkött var på den tiden ansett såsom vederstyggligt och åts icke. Visförfattaren avsåg med framhållandet av denna sak att genera M., men har i st. inför vår tid gjort honom till en föregångsmänniska. Ingen vid sunda vätskor skulle nu vilja förklara t.ex. hamburgerkött för odugligt. Det för oss vederstyggliga skulle i så fall varit, att det råkat skämma sig – fast ”unga Ludde” kanche endast sett på den litet gröna, lätt bortskrapbara sidan?
Av visan framgår vidare, att man uppe i Skomakarehemmet ägde en rätt avsevärd trädgårdstäppa, vari man odlade (jämte annat) ”sju långa lökland”, vilket förutsätter, att man därstädes hade för sed, att smörja kråset med stora tjocka fläskskivor, som för att lätt ”åka ned” tarvade ”lökadopp”.
Man kan av detta sistnämnda förstå, att man levde gott däruppe i Skomakarehemmet och att gubben Munter. husfolket och stuten hade det bra samt att där styrdes och ställdes av en förståndig husmoder – allt nidvisande till trots.
Ehuru brännerirörelsen under en vessentlig del av Jonas A:s tid på Skomakarehemmet naturligtvis var huvudnäringen så försummade han dock icke för den skull modernäringen utan skötte även jordbruket och utvidgade t.o.m. detsamma genom nyodlingar, enligt vad det berättas.
Efter svärmoderns och svärfaderns död begärde Jonas A. den 20 juli 1844 att få lösa Skomakarehemmet till skatte och erhöll den 29 okt 1849 eller hösten efter det han ingått nytt äktenskap skattelösningsbrev därå.
Sedan han sålunda helt och fullt blivit ägare till jorden sökte han också att utvidga sin domän samt förvärvade till den ändan av en innehavare benämnd ”Skörta-Petter” åborätten till den strax intill belägna kronoutjordslägenheten Björstorp samt sökte och erhöll skatterätt även å denna. På så sätt nästan fördubblade han sin förut ägda areal.
Därigenom blev han också jordägare även i Bolum, dit sagda Björstorp, ehuru liggande inom Häggums sockens gränser hörde, såsom anslaget till hemmanet Stommen därstädes.
Sin med husfrun erhållna andel i Häggum Stofsgården överlät dock Jonas mot en lösen av 2000 riksdaler till sin svåger Erik, vars avkomlingar allt intill denna dag ägt densamma och nu är en släktgård av hög ålder.
De förhoppningar om erhållandet av barn, vilka Jonas måhända närt gingo emellertid om intet och detta gav anledning till följande testamente.








Testamente.

Undertecknade äkta makar förklara härigenom vår yttersta vilja vara, att enär vårt äktenskap icke blivit välsignat med några barn, och hvilket anses föga hopp om skall den af oss, som den andra öfverlefver, under sin återstående lifstid, utan intrång af den andres arfvingar, förblifva i oinskränkt besittning och dispositionsrätt af all vid dödsfallet befintlig, så fast som lös egendom, mot följande villkor :
1. att som vi ega syskon å ömse sidor, skall den efterlefvande maken inom sex månader efter dödsfallet till den aflidna makens syskons barn ugifva Ett tusen femhundra Riksdaler Riksmynt, till lika för delning på hvarje gren dem emellan hvaraf endast räntan af deras härför tillförordnade förmyndare, användes till deras uppfostran, intill uppnådda myndige år.
2. Skulle den efterlefvande makan träda i nytt gifte och vid sin död efterlemna bröstarfvingar tillfaller all dess kvarlåtenskap dessa, men i motsatt fall delas egendomen lagligen emellan bådas våra arfvingar, dock att den efterlefvandes arfvingar må, innan arf skiftas, först tilldelas lika summa eller 1500 Rdr Rmt, som den aflidna makens arfvingar först bekommit, utan någon ränta därå.
3. Utan något afdrag på blifvande arf efter oss skola våra fosterbarn, min Kristina Johansdotters systerdöttrar Kristina och Inga Maria ur vårt bo erhålla hvardera femhundra (500) Rdr Rmt.

Jonas Andersson.
Kristina Johansdotter
m.h.å.p.
som skett uti tillkallade vittnens närvaro som sina namn egenhändigt underskrifvit som skedde uti Häggum och Skomakarehemmet den 10 februari 1864.

August Häggblom i Blomdalen, Häggum.
J. Stjerna, Bolumstorp.

Testamentsvittnen voro hem.äg. Fredrik Johansson på Bjärsg., (vilken sedan förordnades som förmyndare för Göran Anderssons son Gustaf, dottern nämnes ej!) och drängen Johannes Andersson.
Det bevakades vid sommarting med Valle härad den 2 maj 1864 och delgavs enligt erkännande av den 4 juni s.å. arvingarna Göran Andersson, Lena Andersson och den senares barns förmyndare Gustaf Pettersson i Hof Anders Torstensg., Bolum, men klandrades ej.
Fosterdottern Kristinas man Jan Petter Andersson kvitterade den 1 dec. 1865 dennas legat och fosterdottern Anna Maria och hennes man Gustaf Andersson i And. Torstensg., Segerstad utfärdade kvitto därå den 27 juli 1874.
Testamentet företeddes sedan den 3 dec 1903 av änkans senare son för erhållande av lagfarter för sig, sin moder och hennes första man, den omnämnde Jonas Andersson på dennes arv efter sin första hustru Annika Pettersdotter.
Bouppteckningen efter Jonas Andersson upprättades den 4 mars 1864 och utvisade en behållning av 9035 rdr 36 skr, varav 1/32 mtl Skomakaretorp värderad i 2300 och Björstorp i 1200 rdr. Utlånta penningar voro 4218:50, 11 lod silver värderad till 21 o. ett fickur till 8 rdr.

Skomakarhemmet.
Skattelöstes 1846 av dåvarande åbon Jonas Andersson, som året därpå erhöll skattebrev.