Blackens.

Inbyggarna i det sagda torpet Blackstad benämndes av ålder för Blacke’s eller Skams och den älsta av traditionen omtalade var en man vid namn Karl – efternamnet i all heder men okänt, då han i dagligt tal var känd endast under namnet "Blacka-Kal".

Denne karls dotter, döpt Johanna, gifte sig med en karl vid namn Johannes Andersson, som blev Karls efterträdare på torpet, där fadern och svärfadern emellertid kvarbodde.

Skam d.ä., d.v.s. den näst älste, eller den nämnde Blacka-Kal, är en numera nästan alldeles okänd personlighet. Det är ju över hundra år sedan han "vände näsa i väert"! Och man vet endast att på likvakan efter honom sjöngs en improviserad vers så lydande:

"Blacka-Kal ä dör! Blacka-Kal ä dör!
Fôr hi – hå fô rolit, fôr Blacka-Kal ä dör!"

Det lär ha varit mågen själv, som anfört kören och stått för den vid sådana tillfällen alltid rikliga förplägnaden och efter vad om honom i orten och församlingsböckerna sägs, så behöver det anförda ej betvivlas.

Skam eller Blacken uppnådde en ålder av inemot 80 år och var i senare tid bosatt i en stuga på Brännebergs mark, i närheten av det s.k. Kållkälle, samt avled på 1870-talet. Han var en särskilt i yngre dagar, före mitten av 1800-talet, mycket ökänd och av t.o.m. traktens andra busar fruktad och skydd person, vars levnad dock saknar alla för en skildring önskvärda moment. Man kan säga om honom, att han var fattig både till sin kropp och själ och tjänade endast som pliktskyldigast den herre, vars av många missbrukade namn han bar.

Det kan emellertid ej underlåtas att för ett belysande av ej allenast denna familjs liv anföra vad som säges i ett sockenstämmoprotokoll från år 1832: "Åter gjorde Pastor församlingen uppmärksam på torparen i Blackstad Johannes Anderssons och dess hustru Johanna Carlsdotters mindre christliga förhållande, i det att mannen sällan och hustrun aldrig går till Herrans hus, samt att de på flera år icke ens anmält sig till nattvardsgång, utan föra en högst förargelig och gudlös lefnad i samhället och sinsemellan uti ständig oenighet. Därjämte kunna de icke sakna misstanke att använda andras gärdesgårdar sig till vedbrand m.m. Dessa personer vill Pastor, sedan allvarliga förmaningar flera gånger föregått lemna åt världslig Rätt sig till näpst och varnagel för andra".

Blackstad.

Vid det ställe där det egentliga Häggum sammanstötte med den lilla gårdsgruppen Tovatorps och säteriet Brännebergs ägoområden fanns förr i tiden – intill kort efter laga skiftet – ett litet torp, som i kyrkböckerna föres under namnet Blackstad men som i vardagslag jämte angränsande mark av sockenborna benämndes för Blacka. En detta torp omgivande marken skulle enligt traditionen ha varit ett dels mellan byn och de sagda hemmanen samt dels mellan det senare och det på något avstånd belägna hemmanet Tovatorp inbördes mycket omtvistat område, vari alla ville äga del och aldrig fingo nog stor sådan.

Vad grunden till dessa stridigheter i själva verket var, är nu svårt att säga och sagesmannen ha på denna fråga endast svarat: "Det vete Skam!" Av lämnade upplysningar synes dock framgå, att anledningen till tvisten varit av mycket gammalt, t.o.m. förhistoriskt datum, kanche förskrivande sig från digerdödens dagar. Enligt en bland äldre personer i orten gängse sägen, skulle nämligen här uppe i Blacke fordom ha legat en stad, som vid en övergången pest avfolkats och därefter uppdelats på angränsande hemman. För denna sägens sannfärdighet talar det förhållandet att Tollestorp enligt gamla jordeböcker ägde " een tompt af Tolf gårdar" utan att någon visste var denna tomt var belägen. Sägnens stad var naturligtvis en by och denna kan med stöd av uppgiften antagas ha bestått av tolv gårdar, varav uppstått de tre nämnda hemmanen eller gårdsgrupperna av vilka häggumsbyn såsom starkare sedan sökt tillskansa sig fördelar. Och detta förhållande har givit upphov till, att man även inom Undantaget fått en sin potentat tillhörig jordbit. – "Blacken" är i orten synonymt med Skam: "Blackstad " – Skams stad och "Blacka" – hans mark.

När Skams käring gick till Munters efter brännvin.

Att Skams käring skulle vara ett "hår å hin" och "full å skam" är ju inte mer än naturligt. Hon var ju dotter till Blacken och gift med dennes efterträdare på Blackstad eller Skam själv. Det var dock för det mästa fattigt för Skam och det var icke alltid som han ens hade något att "släcka törsten" med.

Vatten är ju för detta ändamål oss givet av naturen och mycket bra att ha samt kostar i de flesta fall inget men det anses av en del människor vara alldeles för svagt och – billigt. Så ansåg åtminstone denne vår man. Hans törst var av en vida svårare art och tarvade ett starkare släckningsmedel. Om han skulle släckt sin törst i vatten hade det allra minst fordrats, att hela den nuvarande Blackamossen liksom i forntiden varit sjö. – Nej, då var brännvin bättre, det kunde förslå med litet mindre. Bara han nu hade varit ägare av en tillräcklig mängd pengar och bara inte det "förbannade" kyrkorådet hade hittat på att utfärda förbud för sockenborna att hjälpa honom till den av honom livligt eftertrådda varan, ty så långt hade det gått med honom.

Det var för honom i hans nöd ej mycket att göra – men inga möjligheter lämnades oförsökta och hustrun, som själv ej hade något emot att få en tår på tand, var honom här behjälplig. Härav kom det sig, att hustrun i mannens egenskap av gammal kund hälsade på uppe hos Munter för förvärv av något halvstop av hans fludium. Det är ju givet, att Munter liksom andra i socknen var bunden av det för Skam gällande förbudet men som detta ej innefattade hustrun så ansåg han sig icke böra tumma på en vedertagen hjälpsamhet utan lämnade gumman några mindre kvantum, ehuru – till förhindrande av ovana – mot löfte om betalning. En dag kom där åter gumman med ett halvstopskrus och bad att få bli vid lite "start".

"Dä ä ente länge sen du va här sist å feck – du har ente urkat mä å betala dä än!" sade Munter.
"Ja, män nu har-a pänga!" genmälde gumman och framvisade en ur barmen uppfiskad klut, använd i avsaknad av portmonnä.
Munter tog då emot och fyllde hennes krus och efter att ha mottagit det, fiskade hon åter upp sin klut, låtsandes skola betala men utbrast med ett klagande tonfall:

"Käre Jösses! Jonas! Nu har-a fått fel klut. Dä ä ente nô i dän! Hur sa vi nu jära?"
"Ta dett brännevin å dra te Skam, så ja slepper å se däk här!" röt då Munter och låtsades bli arg, fast han nogsamt förstod, att hon aldrig haft någon annan klut att ta.
"Tack, snälle Jonas! – bli nu ente arjer! Dä ä allt tre veker sen ja va här å lura däk sist!" myste gumman och vandrade sin väg.

Skams undantag i Häggum.

När Vår Herre skapade det vackra Valle härad.

Dä va på dän tia, när Vår Hare skapte dä vackra Valle hära. Då kåm Skam te-n å frågte: "Va får-a fôr nôget?" "Du får inget", svarade Vår Hare. "Je däk iväj å gå ente här å skräpa!" Män Skam va eveten å sto på säk, å te slut måtte Vår Hare lôvan å få ta dä, sum Vår Hare ente hade sett. Dä va inget, unnatakanes ett stöcke bakum bärjet – män dä va le Häggum, dä va ett litet stöcke ändå. Å där hôllde-n te. O.

Skam vågade inte visa sitt.

"När Satan visa Jösses all valas häliket, då hôllde-n tummen på Häggum", lyder ett i angränsande socknar gängse talspråk utan andra kommentarer än att: "Dä kunne ente Skam mä å visa – å dä va ju u hanses – så han to unnar lä. – Dä hade le skämt bôrt alltihop dä andra".

Skam satt uppå berget å metade.

Skam sat uppe på Tovabärjet å mette – han hade allt ett redit metespö. Måtro! – å fôr var gång han feck napp, så röckte-n upp spöt så häftit, så fesken for å-t å ôver bärjet, å dar slo-n i mark så hårt så dä ble en sten å-n. Sen när han jeck å sulle plåcka upp sin fesk å feck se att –ä va sten, då sa-an: "Dä va le ett unnatak!" Män di va ente antan sten allihop. Så dän gången feck-en allt hunnfesk. – Å dä va le nô fôr Hägguma dä!

Tovabärjet.

Dä va när Skam sat där uppe å mette å feck napp, då sa-an "to!", när lä nappa å "ah!" älle "va!", när han röckte te sä reva. Å när lä nappa titt å redit, då lät dä: "To-va!, To-va! Dä dära hule fôlk å då kalla di bärjet fôr Toabärjet älle Tovabärjet.

Skam brukade själv Undantaget.

Enar Skam va go te å få taj i säk nôn bonne så feck-en bruka Unnataket själver. Dä sulle vesst ha dröjt um ena redier ti, fôr bönnera va rättskaffens fôlk fôr! Dä va ett stift jära fôr-n, dä va jevet, män dä jeck vesst nô så när änna tess han sulle jala um säk. Dä va då nô sum –an ai hade jort, å dä kan nock ha sina sider fôr en ovaner.

Han bar sä kansje ett grånna illa ôt uj å sulle bära skie å staver ihop. Dä ä sum en vet besvärlit – dä vell så järna skrecka! Å dä jole dä fôr hônum uj! Dä vände å vre säk ôt alla hôll å velle ente väja jamt, utan slo-n på stekla. Dä va så han grät ve-t, å te slut rådde-n ente stura säk utan kasta ifrå säk sin brôte å ga Häggum i alltihop. Sen feck-en Skrecken. 27.

Den första bonden i Undantaget.

Skrecken va dän fôrste boen, skam feck i Unnataket. An va ifrå Kôrsgårn bôrt i Bulum å dä sulle vôrt en rittier skråe. - Skam hade le ente rått få-n annars! "Ifrå Kôrsgårn har ai nô gôtt kåmmet", sa di. Dä måtte ha vôrt nô arvafel mä dän gårn, fôr lär har mônemäst vôrt fôlk sum gått Skams ärane.

Häggum var ett svärord.

Vid samtal med äldre personer i trakten omkring Billingen, hör man ofta ordet Häggum användas i stället för s.k. svärord och kraftuttryck såsom skam, tusan och andra. Vad meningen därmed är, behöver icke förklaras – det faller av sig självt, att socknen ansågs likvärdig med ett annat ställe, som förmenas tillhöra en viss furste.

Tre som inte var läsare.

"När "skam" var död – den rådde ingen med – då var det bara tre, far och nämndeman och "snoppen", som inte var det, annars var de läsare allihopa i Häggum, men de var inte värre syndare någon av dem, än de gick till kyrkan nästan var söndag". // A. U. J. 1948.

"Bon’s Maja".

Under den omtalade väckelsen i Häggum blev en gammal kvinna, som tillförne fört ett mycket dåligt liv, så allvarligt gripen att hon övertygad om att ingen nåd för henne kunde finnas, sökte avhända sig själv livet genom att dränka sig i en genom socknen rinnande bäck, varifrån hon dock räddades av en annan tillskyndande kvinna, som råkat få se tilldragelsen och vilken, när hon fått upp och något lugnat henne, övertalade henne att följa med till den närbelägna gård (Bosgården), där den ifrågavarande predikanten ännu vistades, och varest sådan hon kom och var omhändertogs och fördes till insikt om sitt vara och väl samt omvändes.

Denna kvinna, varom nu ingen vet något närmare, benämndes i orten för "Bo’ns Maja" eller "Prinsessan i Skogen" och bodde under sin senare tid ensam i en stuga uppåt Rådene skogen, där hon nödtorftigt försörjde sig genom stickning av strumpor och andra s.k. handarbeten, som av henne sedan såldes i gårdarna, då hon vart hon kom alltid prisade Gud för hans nåd mot henne och hans goda vilja att frälsa syndare.

Maja ansågs av dem som kände henne för djupt religiös, ehuru en smula enfaldig, och det behövde hon visst icke skämmas för eller sticka under stol med, och att hon på grund av ett förvärvat begär, att "i tid och otid" tala till folk om vad som låg hennes hjärta nära, fick sig ett binamn, var henne icke häller till skam.

Vad nu med binamn avses är icke benämningen "Bo’ns Maja" – som endast häntyder om att hennes salig far varit hemmansbrukare eller bonde i byn – utan det sist nämnda av dessa "Prinsessan i Skogen", oftast förkortat till "Prinsessan", varpå såsom mindre använt man ändå icke behövde taga fel, och om orsaken till detta namn behöver nog ingen taga fel om det gissas stå i samband med följande lilla berättelse.

Det hände sig under konung Carl XV regering, att denne med sällskap jagade på Billingen och under sin färd dit mötte gumman, som då återvände hem från ett läsarmöte.

Kungen den aftonen som alltid folklig av sig – stannade och frågade om vägen men gumman hade sitt i huvudet och väl troende att de mötande ämnat sig till mötet, i sin enfald.

"Det var en stor skada, att I kom för sent. I kunnen aldrig tro, hur härlig predikan var. O, att I skulle komma för sent! Men det blir en predikan även i morgon kl. 10 på fm. – för all del gå då dit, så att I få höra Guds ord. Inget är farligare än komma för sent!"

Kungen och herrarna hörde allt vad gumman sade, men ingen av dem sade vidare ett enda ord till henne – men huru folk sedan, efter kännedom om det inträffade vände och vred på saken, så erhöll Maja från denna dag – eller kväll – sin höga titel.

Julglädjen på Boslycke.

Med Julfirandet förr i tiden hörde brännvinet på ett intimt sätt samman. Hade man inget brännvin, ansåg man sig icke kunna riktigt fira julen.

Men läseriet gjorde slut även på den sedvänjan – och detta tillgick i åtminstonde ett fall på följande sätt.

Sven i Boslycke hade berett sig att begå sin högtid på traditionsenligt sätt samt varit till staden efter det vanliga kvantumet av ett ankare renat. På kvällen den dag han fått hem det, fick han emellertid besök av en granne och de båda männen togo sig det "orådet" före, att avsmaka det sagda litet i förskott.

När den besökande skulle till att gå råkade det ordet nämnas, att det nu var läsaremöte i byn och som de båda tyckte sig i form, så gingo de dit.

Det bar emellertid nu inte bättre till än att Sven blev, som det heter, omvänd och beslutade sig för, att ändra sitt leverne och bli en bättre människa. Till den ändan rullade han vid hemkomsten ut sitt brännvinsankare på gårdsplanen samt tog en yxa och slog sönder stäven på detsamma, så att allt det "goda och dyra" rann all världens väg. // sonen 1948.

Nu och då.

En kältringe från Skara skole kom,
Han läste över hägguma sin dom.
Han räkna och han stava och la’ hop
Som ingen absa-gosse bätter gjort.

Allt uti Häggums stad förvandlat är,
Nu alla läser, inte någon svär,
Och superi’t, det haver tagit slut, fallera
För alla källorna ha sinat ut. fallera.

Nu sitter de och dinglar på ett brä’
Och alla stämmer i och sjunger mä’
Men A’gusta Bobeck, hon får sitta främst
Nog ingen mer än hon är riktigt frälst.

Förr var här inte någon som var bra
Då söp och slogs man ju varenda da’
Och det har talats om uti en sång,
Om hurdant liv man förde här en gång.

Ja, när det då med häradet var ting,
Då sågs här aldrig några manfolk till.
De som då ej var där och klaga av,
Så var de vittnen eller svaren gav.

På Korsgår’s gård, det stod en spade lång.
Den titta Kärres-Per på mången gång.
Han tänkte: den kan säkert bliva min,
Och detta, det slog ganska riktigt in.

Men nu så har han fått ett annat sätt
Att samla in på som är ganska lätt
För nu han bara vinkar med sin hatt
Och pengar får han strax en väldig slatt.

Men vad han håvar in till sin mission,
Det kan ju duga ock till andra don;
Därföre vill nog ingen gå i go’ –
Här kan vara kvar ett granna patteblo’. // Alf i Pip. 1927.

Öknamn i Häggum.

Fara Lars Skam.
Kuken. Falle.
Snoppen. Blacken.
Slängen. Skräcken.
Larssen. Ellarn.
Vesen. Skörten.
Stumpen. Skinnbyx.
Slinken. Tången.
Lången. Snålerk. Toven.
Skam. Skräck.
Blacken. Falle.
Blacka-Karl. Snål-Erik.
Skinnbyx. Toven.
Gaparn.
Väsen.
Varnumen.
Skinnböx.
Våten.
Falle, Far, = Fara Lars.
Kråken.
Döven.
Dunder.
Mosen.
Stampen.
Blacken å Tovatorp.
Karis.
Kuken i Pukabo.
Skräcken i Åslag.
// Rik 1943.

Fara-Lars i Pukabo.

Munter i Skomakarehemmet.

Snål-Erk i Lars- Larsg.

Baggen i Stofsg.

Karen i Boslycke.

Blu-Svän på berget.

Slängen i Bränneberg.

Dågges i Boslycke.

Snisken i Tovatorp.

Skam vid Boslycke.

Skinnbyx.

En bonde lät sy sig ett par skinnbyxor och erhöll sedan namn efter dem.

// Rik 1948.