Warnhem

mjölnare Anders Blomqvist dör före 1811 och Anders Eriksson i Amundtorp avsäger sig förmyndarskapet detta år

Serg von Zweibergk får 2 upbud 1811 Junkergården som han tillhandlat av Anders Andersson * Brita Lena Hammarberg. för 1766. Paret får i sin tur samma upbud å ¼ skatte Junkragården Klostret, som de tilbytt sig av Lars Eriksson mot deras egande SvenMikaelsgården eller Ryttaregården Klostret samt en erhållen mellanavgift 1500 Rd Han säjer sedan till som han köpte av ANders Andersson och hans shustru för 1166 enl köpebref 1810 han säljer till gästgivaren Anders Wetterberg ohc dess h Greta Westman får uppbud mars 1812

Varnhem

En bonde som varit uppe på Billingen och sökt sin bortsprungna häst. Då han kom till mossen Sextingen stod där en vit trana och skrek: Öket är dött Öket är dött. Och så var det, hästen hade gått ner sig i mossen och drunknat. Detta är en uppteckning som Filip Rytterås funnit bland folkminnesuppteckningar, men som sann fågelskådare tror jag att den ursprungliga fågeln kan ha varit en taltrast, som har den rytmiken i sin sång.

Draget i Fiskaregården

Draget i Fiskaregården.

Drag var ett eländigt oting för dem, som råkade ut för det, d.v.s. fick in det i husen. Det bestod av en knottrig massa, som växte och växte i mängd och var mycket svår, oftast alldeles omöjlig att avlägsna eller utrota. Där det satt sig fast, där satt det – göra vad man ville vid det. Där det uppträdde, kunde man vara säker på, att ägaren snart skulle gå ifrån gården eller att det skulle ”gå ut” med honom. Detta även om det på något sätt lyckades denne att bli av med eländet.
I Fiskaregården i Varnhem hade man en gång före mitten av 1800-talet, enligt vad en sagesman född år 1859 meddelar efter sin far, fått in sådant i fähuset, den plats där det var farligast med hänsyn till skadan.
Draget hade där satt sig i en bärstock till ladugårdens innertak eller rännet, hur det nu hade kommit dit och man kunde inte bli av med det.
Från den dagen gick allt på tok i gården och den ena lyckan avlöste den andra. Både för folk och fä gick det illa. Kreaturen ville sig inte längre, dogo, trivdes inte och släppte ej till någon mjölk, hur stinna juver de än hade. Rätt som man satt där och sökte få av dem några futtiga mjölkdroppar, så gjorde det en släppa från taket och slog i golvet så det sade smack och då blevo korna vilda av rädsla och sparkade ut det lilla man då hade råkat få i stävan. – Ja, de hade minsann fått så att de kunde hålla sig för skratt där i gården.
Naturligtvis försökte man på alla sättgöra sig av med otyget, men vd man företog sig så var det hopplöst :
man skrapade bort det med knivar, så att det inte sågs det ringaste och man försökte med olika ”smörjmedel” men allt var lika illa. Just när man trodde sig ha fått bukt med det onda, så växte det ut igen eller var strax (snart) lika mycket. Och det kvittade om man kastade det utanför eller följde det vanliga receptet att bränna upp det i ugnen, varmed man sedan ägaren råkat få ellmörja i ögonen och blivit blind å ena ögat ej längre vågade hålla på med.
Det var vid den tiden en ständig ”struk” vid Fiskaregården. Folk, även långväga ifrån, voro nästan dagligen där, beskådande och undersökande ”spektaklet” och av närboende fanns det nog ingen, som inte varit där och petat i smörjan. De hade tyckt det vara mycket intressant, att se huru, när de hade petat isär en klump riktigt, denna med ett smackande eller smällande ljud åter ”flög” samman, och de slogo med yxor och tillhyggen på detsamma för att se om det dog men kunde inte märka att det något skadade – där blev inte en våt fläck en gång och alla voro övertygade om att det var fråga om trolltyg.
Den tiden bodde uppe i Åsa en ”klok” gubbe, som hette Dalgren och man försökte upprepade gånger att få honom, som kunde ”vita bort” råttor och var slängd med litet av varje, att göra slut på uselheten, men denne ville inte på något vis befatta sig därmed. Han gav dock slutligen efter för grannarna, som fruktade, att också de skulle få ont av det onda, och åtog sig mot dessas och ägarens högtidliga löften om absolut tystnad därom att försöka vad i hans förmåga stod.
Vad Dalgren sedan i all hemlighet företog sig fick man endast veta mycket litet om, bara det, att han mycket noga samt under många ceremonier och åtgöranden samlat ihop likt och olikt av otyget i ett kärl, varmed han sedan, efter yttrandet, att nu trodde han att de skulle bli kvitt sin plåga, hade begivit sig nedåt den gården förbirinnande s.k. Ännabäcken.
Efter den dagen var man – omsider – av med det besvärande otyget i gården, men detta för ägaren av föga båtnad, då han i alla fall kort därefter fick sälja hemmanet, emedan han ansåg sig oförmögen att bruka och reparera den förstörda besättningen. Han flyttade sedan uppåt Broddetorp. Magnus 1945.

Tjuveri

Tjuvarna ”sövde” husfolket.
I Borregården i Varnhem inträffade på 1860-talet, att tjuvar bröto sig in och ur en chiffonjé tillägnade sig ett skrin med handlingar och en obetydlig penningsumma. Detta skedde under natten och utan att de i huset inneboende hade märkt något. Icke förrän på morgonen, när man kom in för att äta frukost, visste någon om det skedda och det kan hända, att det dröjt om ytterligare om man icke då funnit en kniv sitta instucken i väggen.
Den anträffade kniven igenkändes såsom tillhörig en soldat Skarp i orten, vilken några dagar därförut vistats i gården i sin egenskap av gångeskomakare och icke hade det bästa rykte om sig.
Man hade sålunda sina misstankar och saken anmäldes för vederbörande länsman och skulle väl fått sitt rättsliga efterspel, om icke den misstänkte och uppenbarligen skyldige skomakaren försvunnit och ställt kosan till det stora äventyrarlandet och saken sålunda fått självdö.
Skrinet och handlingarna återfunnos sedermera utkastade i ett gärde men i stället för pengarna fick man nöja sig med den tillvaratagna kniven, som sedan länge förvarades och förevisades och som enligt vad man berättade haft till uppgift att ”söva” husfolket eller förhindra att detta vaknade under besöket – förmodligen i förmåga av någon av inbrottstjuven känd besvärjelse.
En släkting till gårdsägaren, som väl kände till den ifrågavarande händelsen, varom förut berättats av annan ortsbo, meddelade dock dessutom, att detta för en tjuv gesvinta hjälpmedlet ej var effektivt i sådant fall, då i huset fanns ett nyfött, ännu odöpt barn. Eljest var det en inrotad, gängse folktro.

Tystande av grälsjuka
Ett med vid tjuvars sövande av husfolket å ett ställe analogt sätt, att tysta en med sig sammanboende person -–t ex hustrun, nota bene, om denna ej var förgjord – var att den för ovettet utsatte under tystnad i den andres åsyn brynade sin kniv samt sedan, fortfarande med sammanbitna tänder gick ut och hastigt ”satte” denna i väggen, under uttalande av hotelsen :
” Longn i mina hus, annars river-a ner lum !”
Sedan kunde han om en liten stund gå in igen och behövde ej vara rädd för ett upprepande – naturligtvis om han ej själv drev det därhän.
Genom sitt handlingssätt ansågs vederbörande ha kallat husets vårdandar till sin hjälp
/ Ond 1949