Långt in på Billingen i en liten stuga , belägen inom Häggums sockens ägogräns bor Karl Billberg. Han bor där ensam med sin Gud, sitt samvete och sin rödbrokiga ko. Hur många skulle vilja föra en så enkel och anspråkslös tillvaro som han? Troligen är de få. Men Billberg är nöjd. Ja kanske ännu mera nöjd och belåten många av hans medmänniskor, som bo i sina boplatsliknande hus och dagligen deltaga i jakten efter guld och äreställning.

Trots ensamheten är Billberg alltid glad och vill gärna ha en pratstund med någon besökande, som då får till livs åtskilliga av hans ganska saftiga jakthistorier från Gamla Billingen.

I sina yngre år var Billberg en väldig jägare. Otaliga äro de villebråd, som fått bita i gräset för hans grovkalibriga muskedunder.

Den 17 augusti (1926) var en bemärkelsedag i Billbergs liv. Han fyllde då 50 år. Denna tidnings meddelare, jämte några Häggumsbor, voro på aftonen uppe och gratulerade 50 åringen samt bjödo på kaffe, som enligt hans egen utsago smakade som manna i öknen. Efter att ha tillbringat några timmar i angenämt samspråk med födelsedagsbarnet, avslutades det trevliga samkvämet med många tacksägelser och lyckönskningar. Denna lilla och i all enkelhet anordnade födelsedagshippa på gamla Billingen kommer nog att av alla deltagarna länge bevaras i ljust minne. F E-m ST. 67:1926

Klas Abrahamsson berättar

Ett besök hos Billberg.

Folkskollärare Alfred Blomgren, min fars efterträdare i Bolum, och jag hade flera gånger talat om att ta en promenad upp på Billingen för att titta på Billberg och hans stuga, men än det ena än det andra hade kommit emellan.
Vi hade hört så många fantastiska historier om enslingen i skogen, vilket gjorde besöket särdeles lockande. Så hade det t.ex. berättats att han, när fähuset hotade falla ihop, tog in sin ko i köket. Kommunens hälsovårdande myndigheter hade förstås tagit saken om hand, så nu var ju husdjuret efter många och kraftiga protester från Billbergs sida avhyst från köket. Vi hade även hört, hur han vid en envis förkylning av en granne (mjölnaren Johan Johansson i Bergsjö qvarn) fått rådet att ta in några droppar terpentin på en sockerbit för att dämpa hostan. När effekten lät vänta på sig, hade han tagit ett helt spetsglas av medicinen – med brådskande lasarettsbesök som följd. (Doktor Schiller på Falköpings lasarett lär, när han stod ansikte mot ansikte med den skäggige och ovårdade Billberg, ha utbrustit: "Är det djur eller människa?”
Officerare, som hade övningar på det närbelägna skjutfältet vid Bergsjö, en och annan jägare (bland dem patron Swedenborg i Broddetorp) samt friluftsälskande stadsbor brukade någon gång då och då besöka Billberg, enär han hade rykte om sig att vara en synnerligen intressant person – inte enbart genom sitt primitiva levnadssätt; han var av filosofisk läggning och hade en god portion humor. Och så visste han, som ingen annan, var traktens bästa svamp- och bärställen var att finna!
Nå, så en söndagseftermiddag blev äntligen vår länge planerade promenad verklighet. Det var en vacker vinterdag med barfrost, så det var lätt att ta sig fram på de smala stigar, som från allfarvägen ledde över berget fram till vårt mål. Det froststyva gräset frasade under våra steg; annars var det så tyst och lugnt att vi knappast nändes störa friden med samtal. Nog märktes det att man var mitt inne i vildmarken,
ty utmed skogsbrynet på andra sidan en mosse fingo vi se ett älgpar skymta som skuggor och ett par tjädrar brakade helt oförhappandes upp bakom en tall.
När vi kom ut ur ett litet skogsbestånd låg plötsligt den grå stugan, som var vårt mål, framför oss. Vi gick fram och knackade på och uppmanades stiga in. Förutom Billberg fanns i rummet en hel hop kaniner, som sprang fritt omkring. Den huvudsakliga möbleringen utgjordes av ett bord och några stolar, en skänk och en utdragssoffa eller säng. En fotogenlampa hängde i en ståltråd över bordet och längs över sängen var på två spikar placerad en mynningsladdare.
Efter att ha hälsat och talat om vilka vi var, bad Billberg oss sitta ner. Törhända tittade vi lite misstänksamt på stolarna, eftersom Billberg sa: "Ohyra har jag ingen annan än de här nissera", varvid han gjorde en gest ut över kaninerna. Hur som helst så lade Billberg en tidning på den för folkskolläraren avsedda stolen – om det nu var av aktning för lärdomen eller kanske var det en reminissens av respekten för den egna skoltidens lärare! Jag blev i alla fall inte uppvaktad med någon tidning att sitta på!
Billberg var en verkligt intressant bekantskap att göra. Han berättade om sitt liv i skogen, om orr- och tjäderspel, om det vildas tillhåll och vanor samt om jakt och fågelskytte i hans ungdom, då viltvården inte var så omhuldad som nu och jaktlagarna inte så stränga.
Nu på gamla dar sedan reumatismen, förvärvad under strapatserna på jaktstigen, satt in riktigt på allvar, var det förstås slut på jagandet, sa han, vilket föranledde mig att fråga, om han ville sälja det gamla geväret.
" Sälja bössa ! Nä, se det kommer aldrig på fråga", sa då Billberg. "Jagar gör jag ju visserligen inte numera, men jag har väldigt god nytta å bössan ändå. Se, när jag har legat och tittat i tidningen på kvällen och inte vill besvära mig med att gå upp och släcka lampan, så tar jag bössan, siktar på lamphuset och skjuter av knallhatten. Det blir en alldeles lagom "pust" för att lågan skall slockna."
Fastän det nu är närmare 40 år sedan detta mitt enda sammanträffande med Billberg kan jag ännu i minnet se honom, där han satt på sängkanten och trakterade oss med sina historier med inte så litet av tjuvpojksglimten i ögonen.

En radiokväll hos Billberg i Häggum

Fullt utrustad med radioapparat och tillbehör vandrade jag och en Bolumsbo härom eftermiddagen uppför Billingsluttningen på väg till Karl Billbergs stuga som är belägen långt in på gamla Billingen. Vårt egentliga ärende var, att medels denna moderna uppfinning försöka att förljuva några av hans ensliga stunder. Vår tanke var god och tycktes vara som byggd på hälleberget, för den bestod provet och gjorde den förut glade Billberg ännu en smula gladare. Vi träffade honom ute på gårdsplanen, där han gick och tog sin eftermiddagspromenad och njöt av Billingens härliga luft. Sedan hälsningsceremonierna voro överstökade gingo vi in i stugan, där vi bänkade oss och pratade om både gammalt och nytt. Men efter en stund avbröt jag samtalet och frågade Billberg, om han ville höra på radio.

Radium ! Va säjer du elle´ va´ menar du ? sa Billberg och satt som ett levande frågetecken. Som vi något så när förklarat mysteriet gingo vi ut och satte upp antenn samt jordade. Därefter gingo vi in och kopplade apparaten. Men ännu var inte radiotiden inne , varför vi började sätta vår egna språklådor i gång och försökte att på bästa sätt hålla muntrationerna uppe. Billberg berättade sina saftiga jakthistorier från gamla Billingensamt sjöng den gamla Häggumvisan om "Munter och hans drängar".

Men nu skall väl snart radioprogrammets tid vara inne. Jag går och lyssnar men det är tyst som i graven.

• När sa´ I börja å spela ? frågade Billberg.
• Så fort som det blir påsläppt.
• Men, hör I gott folk ! I har ju ente grat upp en, och inga skiver har I lagt på´n, hur tror I att I sa´ kunna höra nått då? frågade Billberg.
• Det behövs inga skivor, för vi får det direkt från Karlsborg, svarade min kamrat.
• Ifrå´ Karlsborg ! Nää, pojka I sa´inte försöka mä´te´å ljuga för me´nu. Tror I inte att ja har sett så´na förut? På den tiá kalla di dom för grafofoner, å hade stora tratta dom.
• Men detta är en ny uppfinning, Billberg skall väl få övertyga sig då det börjar, svarade vi.

Min kamrat är nu framme och mixtrar med apparaten.

Tyst! Ropade han plötsligt. Då förstod jag att allt var klart, Karlsborgsprogrammet hördes, men svagt.

• Nu skall Billberg komma hit och höra på barnprogrammet, sade min kamrat.
• Sa´ ja ta den däre kläven över huvet då ? frågade Billberg.

Sedan vi satt hörluren på Billbergs huvud, frågade vi om han hörde något?

• Jag hör att di säger nått, men inte va di säjer, dä kan ja inte höra. Jo, nu fröken Johansson, som har vart i Uppsala, sa di nu.

Min kamrat gör nu ut och ändrar jordledningen och om en stund fick jag höra Billberg utropa:

• Nu hörs dä ricktit tudlit, ja hör varenda ord! Sedan han suttit en stund och lyssnat utbrast han:
• Dä va förfälit va kalven bängslar se, ja får lov å ge´n lite havramjöl. Hur möt sa´ja ge´n tror I ?
• Ge honom ett par nävar.
• Men tror I ente , gott folk att han får "lasatorren" utå så möet?
• Det är inte så farlig ! svarade vi tröstande.

När kalven fått sitt havremjöl måste Billberg återigen höra radio men nu var det konsert från Göteborg. Tänk , dä va obegripelit va di spelar fint! Ja tror att dä ä Så´na dära "knäppespel" , som di använder. Å, vet I, dä ä ena "däka", som sjonger så gruvelit vackert. Iblan´så sjunger ho så vådlit fint å iblan drar ho ut på tonerna, så dä låter precis när "kattera marssar".

Nu är konserten snart slut , men vi råder Billberg att sitta kvar och höra på den tyska konversationskursen , som snart skall börja. Han sitter kvar, men då det har hållit på en stund utbrister han: Jag tror bestämt att då ä folk bå' ifrå "Turkland'' å frå Kinesien, som ä å språka i de häre kläva. Nä pojkar , här vell ja ente höra på, för det förstår jag ente.

Som det redan var långt lidet på aftonen, kopplade vi från apparaten, ryckte ner antennen och sade adjö, till vår vän Billberg. Sedan vandrade vi återigen ned för bergsluttningarna. Ock på "gamle Billingen " kvarlämnade vi en ensam radiolyssnare. F EM.

Skaraborgs läns annonsblad Lördagen den 4 november 1944.

Vid Midsommartid i år avled på Haga sjuk och ålderdomshem i Tidaholm Karl Rickard Billberg från Nittorp Häggum. Han var 68 år gammal. Nästan hela sitt liv hade han bott i en liten stuga på Billinge. Med Billberg gick ett original av den gamla stammen bort. Hans minne kommer att leva länge bland bygdens folk.

När naturen stod i sin fagraste midsommarskrud gick han bort. Stilla som han levat lämnade han denna värld. Tidningarna hade inga minnesrunor över honom. Han var ingen av denna världens store. Ingen av dem, som med skri och med dån slå riken och byar omkull. Han var en av de små.

Men hans minne lever förunderligt ljust. Dussinmänniska var han minst av allt. Ingen sådan där slätstruken kopia, som vår tid har så gott om. Han var ett original, en sann och äkta personlighet. Det är därför hans gestalt - trots den undanskymda tillvaro han förde - fått en sådan resning.

Egentligen tillhörde han den gamla tiden. Inte för att han verkade så lastgammal - han behöll något av pojke livet igenom. Men hela hans väsen präglades av en äldre lugnare tid.

Det var alltid en upplevelse att komma till hans lilla stuga därinne på Billingen. Bara att gå den slingrande och igenväxta skogsvägen ditin hade sin tjusning. Det doftade så friskt och härligt under de höga granarna. Och rätt som det var kunde en harpalt korsa vägen eller en orre eller en tjäder lyfta med dunder och brak alldeles i närheten.

När man så omsider stod vi den grå stugan, kunde man vara säker på att få se gubbens ansikte skymta i gavelfönstret. Det var som han i förväg anat besöket. Det dröjde inte heller förrän dörren öppnades och Billberg stod där brett leende och välkomnade.

Så han kunde le gamle Billberg !

Hela det jovialiska ansiktet sken som en sol och skrattet porlade likt en vårbäck.

Det var en konstig syn att se honom så här i hans rätta miljö. Sommar som vinter gick han klädd i storväst med skinnbyxor och träskor, och på hans huvud satt den oskiljaktiga kepsen lite kokett på sned. Han förflyttade sig tungt och ovigt med hjälp av en stöddig ekpåk. Gikten var svår - den kunde han inte ta kål på, trots förtrogenhet med gammal örtmedicin och medikamenter. Snart satt man inne i stugan på en skranglig pall och på träsoffan mittemot satt gubben redan i full gång med sina historier.

Sofflocket var belamrat med skomakarverktyg, sågar och filar gamla söndriga skor och så vidare. På golvet framför den väldiga järnspisen tronade ett försvarligt upplag kråkris och vidjor, flankerat av ett helt regemente med nygjorda och sopborstar. Allt skvallrade om att Billberg var hemma i både skomakarens och kvastmakarens yrke.

Att han också var jägare vittnade jaktgeväret över sängen om, liksom ett och annat viltskinn upphängt i taket tilltork.

Livet i skog och mark utgjorde nog i själva verket hans största intresse. Allt sen han var liten parvel, hade han älskat att ströva omkring i markerna. Han tröttnade aldrig att berätta om de vilda djuren och fåglarna. Han kände deras liv och leverne som få Vem kunde t ex beskriva ett tjäderspel som han ? Det var som om man själv varit med där ute på myren i de tidiga morgonen, bevittnande det sällsamma skådespelet.

Ett tag hade han stugan full med vildkaniner och harar som han kallade dem. När då en främling trädde in, blev det ett förskräckligt oväsen när flocken försvann under bord och byråar.

I köket, en liten vrå bakom spismuren residerade hönsen. Där gick rastuppen Billbergs stolthet och kråmade sig. Den skulle han alltid förevisa för han var så "odrägligt granner, se".

Tidigare hade han haft både ko och kalv inne i stugan. Så det vore synd att säga, att det vilade några ledsamheter i Billbergs boning.

Som de flesta enstöringar var hen ett stycke filosof. Hans intelligens var det inget fel på, och han hade sina egna funderingar över tillvarons problem. Skrock trodde han kanske på en smula , och hans historier om trollharar och andra mystiska väsen tröt aldrig.

Han brukade även dikta små visor därinne i ensamheten. Enkla små saker med inte sällan både humor och satir i. Var han på riktigt gott humör hände det, att han sjöng ett par, när man kom på besök. Han ursäktade ofta deras ofullkomlighet: "Jag kan ju ingenting, förstår I folk . Men " tillade han "det gick inte alltid så lätt för honom Tegnér heller !"

Jag minns särskilt en liten visa, som han diktade tillminnet av sin mor. En vacker liten sak, som visade, vilka veka strängar Men han s och sa följde erst i graven.

Karl Billberg var inte bara djurvän. Han var också en människovän. Särskilt tror jag han tyckte om ungdom. Ibland på söndagarna kunde det vara riktig folkvandring till hans stuga.

En gång fick vi, några ungdomar, ett infall att gå till Billberg och göra julfint. Men när vi kom dragande med våra spannar och skurborstar, såg gubben ut som ett åskmoln. Skura ! Nej, se det var då det onödigaste, vi kunde hitta på. Han hade själv skurat alldeles nyss.

Jo ,här ser så ut, tänkte vi. Men vi gav oss inte så lätt, och sedan vi lovat att inte röra sängen "för där ligger bössa", fick vi sätta igång. Billberg ljusnade i kapp med golvet och slutet blev att han sjöng och trallade för oss som tack för hjälpen.

Gamle Billberg fick inte dö i sin stuga . Det hade varit ansvarslöst att lämna honom ensam därinne i skogen, när han inte längre kunde klara sig själv. Så fick han flytta till ålderdomshemmet. Men man förstår så väl vart hans tankar gick: till skogen, till de vilda djuren och först och sist den lilla stugan, som snart skulle vara borta som han själv.

Han var en av de små. Kanske har jag idealiserat hans bild för mycket . Han hade sina sidor som vi alla.

Men ofta är de små som är de verkligt stora. Eller hur går det med denna världens herrar ? De som står där och bröstar sig och skroderar. De som får massor av hyllning. Rätt som det är ligger de i stoftet hatade av miljoner.

Författaren Ragnar Jändel skrev en gång, att den som älskar naturen aldrig kan vara någon ond människa. De orden kan tillämpas på Karl Billberg.

Nu vilar hans stoft på Häggums vackra kyrkogård vid foten av det berg, som var honom kärare än allt annat på jorden. Och Billingens granar susa sakta en hymn till hans minne. Gerhard L.

Larssa-visan.

De förr vanliga nidvisorna, varav den förut omnämnda Häggumsvisan var en av de mera uppmärksammade, utgjorde ännu in på detta århundrade ett medel till hämnd, som orsakade efterföljare. Bland människor, som utom Munter hugnades med ett förevigande i en sådan visa var även Larssen, som av den om jakten konkurrerande granntorparen, fågelsnararen o tjuvskytten Karl Billberg ägnades en sådan av följande lika mycket för författaren som för den av hans epos utsatta karakteriserande alster.

Rickard sköt mot tyska flygplan med sin gamla mynningsladdare. Fam Ask på Vg 15 Lundatorp gav varje år en korg mat till Billberg i Häggum 

Det bor högt uppå Blängen
på torpet Knölaberg
en man som alla känner
uppå hans svarta färg.
Han bor där med sin Emma,
den andra sin gemål,
om dagen om går hemma,
så mycket hon det tål.
Han är så ilsk och viner,
han stammar uppå b….
och höres ut likt svinen,
som grymtar vid ett le’.
Han är en liten knatte,
men tjocker som en säck
och liknar bra en patta,
som sitter på en käpp.
Han nöckar tobaksbussa,
är litet vänsterhänt
och har potatisbössa,
som ständigt står på glänt.
Den mannen heter Lasse
och haver aldrig nog
allt se’n en gåsafasse’
bet sönder Emmas don’.
Det hände när hos Bjärssen,
hantröskade på lo’n.
då lågo alla gässen,
där utanför på flo’n.
Och Lasse mellan läggen
behöver göra vill’
och gick då ut’för väggen,
och där så stod han still’.
Då kom den vilda gåsen
allt med sitt vassa näbb,
och flög’en uti råsen,
tog tag uti hans skägg.
Gåsen nöp förutan vett
den nöp förtvivlat hårt:
Lasses don i trasor gick,
det sved som skam i lår’t.
och av hans kära grisrump-
han visa’n sist i går –
det blev dock kvar en liten stump’,
som Emma stödja får.
Men uti Emmas kjoler,
vid hennes särkafåll,
där växer liksom toler,
små, stora, feta troll.
Den största heter Äva,
det är en riktig lus,
som uti larsaräva
har haft sitt boningshus.
Det känns när Äva hoppar,
då bliver det ett os,
så hela nejden doftar,
utav potatismos.

Vasen

Gustaf Jonsson f1832 är tydligen den som bygger detta ställe. finns troligen från 1862 då han skrivs här till han flyttar till Upplandsgatan . bebos från 62 t 70 av Vasen själv och efter honom Gabriel Andersson f 1801