Den siste som bröt mark

Väster om Sjötorps- eller Igelsjöbäckenet ligger ett numera från Bjärsgården avsöndrat torpställe med namnet Halleberg, som efter ägaresläkten i dagligt tal benämnes för "Larsses" och är det sista häruppe grundlagda och odlade stället. Han kom som dräng till Bjärsgården och fick vid sitt giftermål gårdsägarens tillåtelse att upptaga torpet, vilket skedde omkring 1880. Torp och från 1926 eget hem på Bolums by förr tillhörig, men troligen vid laga skiftet frånvunnen och hemmanet Bjärsgården i Häggum tillerkänd mark norr om den s.k. Lundsjön eller Iglasjön, vilket omkring 1870 upptogs av en dräng å sagda gård Lars G. Larsson, benämnd Larssen, vilken jämte sonen sedan innehaft stället.

Lars Gustaf Larsson, som liksom förut fadern kallades Larssen, tjänade först som dräng på Bjärsgården och fick därefter vid sitt gifte med pigan och kamraten Kristina husbondens löfte att upptaga stället och blev sedan för all sin tid torpare under gården, där livnärande sig som dagsverkare och på lediga stunder sökande förkovra sin egendom, vilken dock var för karg att nå något resultat på.

Till stöd för torprätten uppsattes senare av den föregående ägaren Fredrik Johanssons måg August Pettersson ett kontrakt, varav till belysande av levnadsvillkoren, inhämtas:

• att de åbyggnader, som vid kontraktets skrivande funnos eller senare funnos skulle vara torparens egna,
• att som skatt eller arrende för den upplåna arealen – två tunnland – av torparen, när så påfordrades, skulle utgöras 15 dagsverken per år på ägarens kost samt att torparen därjämte skulle efterse, att ingen åverkan skedde på den å ägoskiften växande skogen.
• att torparen för den upplåtna jordens brukning skulle erhålla ett okdagsverke om våren och ett om hösten.
• att foder och gödsel icke fick från torpet bortföras, samt
• att torparen ägde rätt, att utan ägarens hörande överlåta sin rätt till annan mot dennes fullgörande av i kontraktet föreskrivna villkor.

Torpet med hela den ägoskift, varå det låg, inlöstes 1926 av den där alltfort sittande torparen, vid vars senare samma år timade död detsamma övertogs av sonen, som när det detta skrives ännu innehar detsamma.

Namnet Halleberg på det Larssonska torpet var av dess grundläggare givet efter hans födelseplats Hallingen i Hornborga och läget uppe på berget. Jordmånen på torpet var dock mycket karg, där var stenigt och oländigt, och avsaknaden av väg dit isolerad nybyggaren. Det var svårt, att få dit och ut, vad som behövdes och svårt för andra att komma i kontakt med honom och familjen. Därigenom minskades framförallt arbetsförtjänsterna. Ljungen, som ej ville låta sig utrotas, och skogen, som från alla håll trängde sig på, samt ofta nog frost, inverkade menligt på växtligheten. Allt var ägnat att åstadkomma brister och fattigdom i det lilla hemmet och mer än en gång var Lasse lockad att överge torpet. Även för honom hägrade ibland det stora landet i väster. Huru det nu var, så stannade han dock alltid – torvan var honom för kär att lämna. "Du vet vad du har, men inte vad du får! Lär dig krypa, innan du går!" sade husbonden, då han en gång rådfrågade denne, som inte ville bli av med sin torpare och ständiga arbetare.

Och Lasse stannade livet ut – men huru meningslöst var det icke, sett från nutida synvinkel. Väl fyllde han sin plats här och i sitt arbete: skapade bröd åt andra men icke åt sig själv. Men det kan undras om eftervärlden därför tackar honom? Hans odlingsarbete och många tusen andras läggas nu igen till skog. Vad förr avsetts till bröd, ges nu till villebråden, som omhuldas mer än människorna, och även av denna odling är nu snart ödemark – några år till och skogen och ljungen gömmer densamma. Den karga jordmånen häruppe, där växtligheten förkvävdes av ljungen och den påträngande skogen, avskräckte redan första året Larssen, som då gick till sin husbonde och bad att få slippa sina förpliktelser, i tanke att som så många andra den tiden begiva sig till det gyllene landet i väster. Ägaren till gården, som hette Fredrik Johansson, släppte honom emellertid ej utan sade till honom att han skulle lära sig krypa först innan han gick och som Lars själv tyckte, att det var retligt, att för ovissa öden lämna sitt torp, där han redan nedlagt mycket arbete och börjat att åt sig uppföra åbyggnader, så stannade han och blev jordaträl.

Under träget arbete, umbäranden och svårigheter lyckades han också sätta torpet i stånd och få sin nödtorftiga bärgning därav samt fick även uppleva att bli ägare till marken ifråga, där sonen efter honom framhärdat att bo och föra ett veritabelt enstöringsliv, fjärran från andra människor och icke mäktande att hålla den allt mer påträngande skogen och ljungen undan från den odlade jorden, som ser ut att inom en snar framtid åter bliva ödemark. Av Larsson d.y. barn stannade som nämnt sonen i föräldrahemmet, där ogift, under det att döttrarna båda sökt sig ut och äro gifta, den ena med en hemmansägare i hemsocknen o den andra med en fastighetsskötare i Göteborg.

Lars Larsson

f1846, först gift med Brinkes dotter som dör ifrån honom barnlöst efter 12 år, varefter han gifter om sig med Klippes Emma som kom med sin dotter Ester Maria 1887. Omgift med Klippens Emma. Gemensamma barn 

• Vassa Oskar Oskar  Eremit f1893 å föräldrastället och korgmakaren, Oskar var en känd korgmakare som även kallades Vassa Oskar.
• Signe f1894 vars dotter flyttar till Bankeryd
• Elsa f1897 gifte sig med en arrendator av Tollestorp, kalkarbetare och som slutade som fastighetsskötare i Göteborg. 

Vassa Oskar

Sonen Oskar L:son lever efter föräldrarnas död eremitliv å det gamla torpet.
Larssen var liksom sin f.d. husbonde å Bjärsgården och andra ”bergabor” i senare tid en intresserad jägare men provade sin lycka i den vägen mycket för att skaffa mat i huset och icke för sitt nöjes skull och utom det att han då och då snarade sig en fågel fick en och annan älg eller hare förse huset med köttvaror – allt dock utan något väsen, frånsett av sin därutinnan medtävlande ”granne” Karl Billberg, som om honom nidvisade á la på sin tid Ludvig Bobeck om fogden Munter, varom mera i samband med stället Nytorp.

Larssa visan

Nidvisa av Billberg. De förr vanliga nidvisorna, varav den förut omnämnda Häggumsvisan var en av de mera uppmärksammade, utgjorde ännu in på detta århundrade ett medel till hämnd, som orsakade efterföljare. Bland människor, som utom Munter hugnades med ett förevigande i en sådan visa var även Larssen, som av den om jakten konkurrerande granntorparen, fågelsnararen och tjuvskytten Karl Billberg ägnades en sådan av följande lika mycket för författaren som för den av hans epos utsatta karakteriserande alster.