Lundby

Doterbo

Lugnet 2'1 (kan ev. också stå under Kärrtorp finns 45-60); Timmerbacken; Marielund 9'11; Dalabacken som ägs av Julius Adamsson; Lövängen 9'5 ; Lillebo ägs av Alfred Pettersson f1855 9'9; 

Piltera se nl_1852

Djeknegården 

Smedstorp kan ligga under Skattegården. 

ErikOlofsgården

Mariebo; Nytorp;

Ledsgården 

Forsen; Källstorp; Runnebacken

AndersHeljesgården 

Karlsberg 4'4; Carlsberg där Bergqvist bor 

NilsOlofsgården

Åsabacken Åsen 

Fiskaregården

Löfåsen; 

Millomgården N Lundby

Lunden; Guppås; 

Stommen N Lundby

Liden; Lidaberg; Erikslid Nilsson bodde här till 61 då Erik Bergqvist kom ; Källhagen el Källebacken ;

Skattegården N Lundby 

Smedstorp; Hökaberg stp 306; Sjötorp; Folkskolan en avsöndring av Skattegården eller ErikOlofsgården.

ErikOlofsgården 

Flon;  Nytorp och Mariebo 

Klockaretomten; Kyrkedalen; Himmelsberget; Ekedalen u Himmelsberget ; Himmelsberget med Strömsborg nämns 40-60; 

Himmelskällan; Hasselbacken; ;

Stiernas torp el Nybygget; Floen Stora Flo u ErikOlofsgården; Tjurledsbacke; Ahnstugan;   Kafletorp; Carlstorp under AndersHeljesgården; Spåberget allmänningen ; Timmerbacken och Backa Höjen och ligger under Doterbo.

Kyrkodalen finns som serskild legenhet, Förre småskolan.

Floen skrivs 40-60 förd under Allmänningen; Lillesäter avstyckad från 15'1 = gamla Klåckarebolet. 

Amundtorp

Hagalund Amundtorp 1'12, Högalid Amundtorp 2'4; 

Nederstegården

Strömsdal (skild från Strömsborg) ; Strömsberg; (alt Strömsborg) Marieberg fd soldatboställe; Hagalund; Källedal el. Himmelskällans Hotel; Röret; Broholm; 

Överstegården.

Eksberg; Billingsdal fd soldatboställe; Backgården; Ahlekärr; Alebo 4'10; Ahlehöjd 4'11; Källemossen el Källorna ; Rosenberg fd soldattorp 4'14; Eksberg (40-59) Lidängen (40-59 uppges som fd stp 13 men det stämmer inte). Amundtorp Lidäng 2'2 finns efter 60 Ivar Holmström bor där.

Millomgården. 

Björkelund fd soldattorpet; Lundstorp; Nydal; Bäckedalen 

Källegården.

Källorna el Källåsen 5'7; Gerdhem stp 12

Källebacke; Källåker; Häggetorp;  Hagen; Röset 1'13;  Smedstorp; Liden; Herreslätten; Höjen; Dahlgrenstorp = Tomtebo ; Damsberg;  Broholm; Gröndal u Källegården; Gerdhem stp 12 5'6; Rosenhill under Amundtorp

Tomten 6'1

en utjord. Dahlgrenstorp anges här per 40-60 vilket förklarar att den kallas Tomtebo. uppenbarligen drevs här en handelsbod bitr finns på P8315383 

Rosenhill 6'3 skrivs aven under Tomten per 40-60; Strömsdahl 

Rökstorp

Olofsgården

Skogen 1'4 u Olofsgården; Karlsborg 1'5,7 f d stp u Olofsgården; Klippaskede 1'5 finns nämnt 1787; Fredriksberg 1'9; 

Frälsegården 

Knäppet; Stiernas Torp; 

Kärrtorp Nybygget; torp på Billingen Nybygget; Hagen;

Berntstorp u L Lycke;  Klippan el Fredriksberg under Olofsgården; Granhult;

Höjentorp Folehagen; 

Billingen Fromäng

Fromerakällan
Vid foten av Billingen öster om gården Lycke i Norra Lundby socken finnes en källa, efter en där i närheten omkring mitten av förra århundradet bosatt mjölnare kallad Frommerakällan och om vars vatten denne mjölnare alltid brukade säga, att det var bra mot sjukdomar.
// St-Kr 1925 Stadis-Krestin //MA

St Lycke 

Åsabebyggelsen
Med vad som sagts om fåfängabebyggelsen är för bygdens del ett viktigt kapitel avslutat. Men även på andra sidan sockengränsen bodde i liknande små stugor människor, vars minne lika väl kunde vara värt att bevara och undertecknad skulle med nöje se en fortsättning där verkställd.
Lundby sidans torp och småstugebebyggelse utbreddes sig rätt sparsamt på Lycke och Rökstorpshemmanen, socknenes närmast mot Bolum belägna del men kulminerade vid Amundtorp i den där så kallade Åsabebyggelsen, som sedan sträckte sig bort mot Varnhemsgränsen.
Rörande denna sistnämnda bebyggelse ha vid min undersökning av hembygdens en hel del uppgifter väl lämnats, men på grund av alltför ringa lokalkännedom ej kunnat tillvaratagas, några berättelser rörande personer utan anknytning till hushållena dock undantagna.
Rörande den närmaste norr om Fåfängan dvs. i Lyckagårdarna ha likväl några benämningar på ställen antecknats
Måsa i Dagern
Nisa i Mösket,
Frommera
Klingbergs
Bärnt Annes 
Åkholma
Löckeknektes
Av dessa sju ställen voro alla under sin tillvaro belägna utom Åkholmen, som för kungsgårdens tillförsäkrande av jakt och fiskrätt i Hornborgasjön lydde under Höjentorp.

Lyckeresan
Lycke, det haver sin visa:
Där vill det bränna hus !
Måns ser i dager sin lika.
Nils får ha ständigt ljus
Anna i Lycke, den palta
Friar själv för dottern sin
Anders i Lucke, den halte
Vid vägen ber kvällarna in. 

Där vill husen brinna !
var ett förr i tiden utspritt slagord om Lycke, som förmenades förföljt av ödet att titt som tätt härjas av eldsvåda, den tidigaste är 1699 och den sista 1930. Men enligt traditionen flera gånger dess emellan, - ett förhållande varpå reckeldiktaren väl tagit fasta som en inledning till uppräkningen av några på orten vid mitten av förra seklet boende personer.
Saga på en sten:
"År 1774 upptogs detta heman utaf Jonas From"
På Lilla Lycke går i N Lundby finns en sten med ovanstående inskrift, som väl talar icke om själva gården, som sådan är avsevärt äldre utan om en vid den omnämnda tiden å Kronoparken intagen intäkt. Vem denne From varit och när han slutade sina dagar vet nu ingen något närmare om. Hans minne bevaras dock ännu av traditionen som omtalar att mannen vid sitt avsked som soldat nedatt sig här, odlat en torva och bl.a. uppfört en qvarn som drevs vid vattnet från den efter honom uppkallade Fromerakällan, även uppskattad som hälsokälla. 

Lilla Lycke:

Lövängen 2'1

Kärrtorp

Lugnet 2'1 här bodde Svante Johansson f1860 till sin död. 

Lillstugan 1'1 Gatan överstruken 

Tranum

Krogen;  Brona; 

Tuvet;  

Sanna; 

Välabäck = stp 301; Tån el Trädgården; Annelund 1'1 hus utan jord; 

Ökull

Runnebacken; Kalåsa (stp?) Åsen;  Hästebacken = Hasselbacken; Nyttorp; Åhn ; Hedegärdet; 

Källebacken 1 och 2; Ählebacken 

Fredrikslid (= Fredrikslund) under Ähle; Nylund u Ökull Qvarn; 

Lassebo; Rosenhill; 

Hagelund 

vet inte var det ligger Lars Petter Lundgren f1847; 

Gatan 

Bäckedalen 

Källeberg Johan Carl Kjellman f1858; 

Ähle

Strömsborg 4'3 och Källebacken 4'5

Ähle Qvarn 

Allmän mark per 40-60

Gärdet Hagelund, Källeberg 1'1, Sjöhagen Spåberget Ån 

Åkholmen.

Åkholmens Jaktplats

Forntida kungligt fiskeställe. Det numera hemmanet Stora Lycke underlagda Åkholmen äger liksom många andra ställen i bygden sin tradition som märkesplats. Trots sin rang av ett ringa torp utgjorde stället på sin tid ett av kungliga personer och deras svit ofta besökt ställe, som för deras räkning ordnats eller tillkommit. Stället lydde under den gamla kungsgården Höjentorp i Valle härad samt var inrättat för säkerställandet utav dess innehavares och där gästande kungl. personers rätt till jakt och fiske i den fordom ända hit sträckande Hornborgasjön, som då genom sin storlek samt rikedom på fisk och fågel verkade lockande och skapade behov av en plats i dess närhet att taga in på och hålla med de hästar, varpå ditfärd skedde.

Det förhållandet att man ute i sagda ärenden åkte till stället gav också upphovet till dess namn Åkholmen, som eljest icke utgjorde en holme i sagda sjö utan endast en höjd vid dess strand. Efter det att de kungl. upphört med sina vistelser på Höjentorp förlorade Åkholmen mycket sin betydelse, men fortlevde länge såsom en tillgång för huvudgårdens besittningsägare, ehuru stället snart nog degraderades till enbart torp, för att kort efter 1870-års sjösänkning, då Hornborgasjön kom att ligga ett gott stycke därifrån, försäljas. Mellan Åkholmen och St. Lycke finnes en ås, som ännu ibland utgör sjö och över Bjellum. mossar uppgives förr ha stått i förbindelse med Hornborgasjön. Torpets ägoområde sträckte sig för övrigt också ned till sjön och även norr därom belägna mossar voro tidvis översvämmade. / Bil i Mel.

Åkholmen i N Lundby va för i tia ett törp unner Höjentorp, sum hette så för di konglie, när di va där, bruka åka dit å feska äller jaja. Dä har vi allti vört gött um feste i fujel i Hornbörjasjön å hit va då närsta di kunne kåmma tenn ifrå dätta höllt. Där feck di ställa hästa å gå ut. Dä lå ena stuva där, sum ingen aen feck bo i för länger sina, där bodde far mins svåjer Johannes Åkholmarn f1815 †1874 när han arendera stäelt, å dä va länge sina dä nu. Alexandersön i Löcke ble ve stäelt å Åkholma - Alfri å di andra pöjka. När lä va nöra konglia där, så vet ja ente. e Karl L-n 1930

Före 1850 brukades stället från Höjentorp vilket framgår av nedanstående. 

Anders Hansson

åbo bodde här först som Åbo och återfinnes sedan som inhyses på Klippaskede. 

Johannes Andersson

f1815 tar över som åbo 1850 men lämnar Åkholmen för NilsOlofsgården. Han gifte sig med Maria. Deras avkomma är

• August som blir brukare V Bredegården, Tuvet men sen bagare i Lidköping. Hans fru var piga här tills hon gifte sig på stället. Hon var från Froms intäkt i sluttningen ovan.
• Carl Johan söker sig till Tovatorp och Bäckagården Häggum 
• Märta gifter sig med framgångsrike Carl Johan Bramberg och slutar sina dagar på säteriet i Rådene
• Alfred brukar faderns Anders Heljesgården men tydligen även detta ställe blir kyrkvärd och ½ övertar Mellomgården i Amundtorp
• Johanna tar med sin familj till Amerika 
• Frans likaså till Amerika.
• Johannes tar sig namnet Lindblad och blir lärare i Weddinge, men dör troligen mycket ung.  

Åkholma Alfreds 

Hans son Alfred brukar under per 80-1920

Alexander köper 1902 och stället inkorporeras i Stora Lycke. enk Märta Pettersdotter f1841. Åkholmen tycks upphöra att existera 1913.

Vägen till Åkholmen

under denna titel berättade Bertil Ekström 1980 om en tvist som ägde rum i mitten av 1800 talet när de självständige bonden började vilja gå sin egen väg. Vägen genom Lycke ägor ned till Åkholmen vållade också problem. Drottning Kristina, ägarinna av Höjentorps Kungsgård, var noga med att välja ut väl valda jaktplatser för sina gäster och lät inmuta Åkholmen i N. Lundby, delar vid Flians utlopp i Stenum är än idag registrerad som jaktparken Höjentorp samt Ölanda i Istrum. Sedan Magnus Gabriel de la Gardie erhållit Höjentorp i bröllopsgåva, byggdes jakthus. Ett finns kvar på Ölanda, vilket i dag används som kapell. Resten av grunden lär finnas kvar i Stenum. På Åkholmen plöjer man än idag upp stenar där, vägen gått fram samt tegelstenar efter grunden. (Där avträdet stått är det än idag liggsäd) Runt det lilla jaktslottet planterades träd som skydd och den delvis sandblandade kullen odlades humle. 
Arealen omfattade 6 499 ha som brukades av dåvarande förvaltare på Höjentorp, brukspatron M Hörstadius och hans underlydande. Med den makt och myndighet en sådan ståndsperson hade var det ej så enkelt att få någon hjälp, vare sig till stängsel eller underhåll av väg till Åkholmen. Enda utvägen var en stämning och den 12 nov. 1847 begav sig Anders till Hanaskede och bad hovrättskommissarie J G Sandahl om hjälp. Bonden Anders fick hjälp.

Stämmning

På begäran av Anders Magnusson i St. Lycke varder Brukspatron G A Hörstadius på Höjentorp härmed kallad och stämd till Walle Härads nu instundande Hösteting som börjar i Skärf den 2re nästkommande December för att stånda till ansvar, därför att han befallt sitt folk uppbryta och förderva kärandens med låsförsedda grind, samt olofligen begagnat väg över kärandens egor, varigenom jorden blivit illa uppkörd. Käranden förbehåller sig öppen talan i målet och ersättning såväl för den skedda skadan som för rättegångskostnader. Stämningen hörsammas vid laga påföljd. Hanaskede den 12 November 1847. J G Sanddahl.

Brukspatron G A Hörstadius lät ej vänta med sin stämningsansökan på Anders Magnusson, tecknad så lydande: 
Ödmjukaste stämningsansökan 
Till nästinstundande laga hösteting uti Skärf anhålles om laga stämning å hemmansägaren Anders Magnusson å St. Lycke, i påstående det han måtte åläggas ersätta den kostnad och skadan han vållat, därigenom att han förvägrat mitt folk och mina dragare att färdas genom hans beteshage, såsom varande den ende och vanliga vägen till Kungsgården Höjentorp äga, Åkholmen kallad, samt att han måtte dömas skyldig att fortfarande låte denna väg begagnes mot deltagande i dess underhåll om så påfordras, förbehållande mig öppen talan uti allt evad med saken gemenskap äges samt rättegångsersättning. 
Höjentorp den 13 november 1847. G A Hörstadius

Den 7 dec 1847 möttes de både parterna vid det lagtima höstetinget i Skärf. Till sin hjälp hade Anders Magnusson begärt Hovrättskommissarie J G Sandahl Brukspatron Hörstadius förklarade att han för närvarande avsade från instämde ersättningsanspråk, intill dess frågan om rättigheten till vägens begagnande blivit avgjord. Anders Magnusson överlämnade till domaren en skrift från Hörstadius av denna lydelse: Sedan jag nu dröjt i det allra längst med brukningen av Åkholmen, vartill jag varit förhindrad genom de lås som Anders Magnusson i St. Lycke satt för sina grinder, så skickas nu min Rättare Svensson med biträdande Torpare, för att bruka jorden, och, i händelse även nu låsarna skulle vara för, skickar Rättare Svensson tvenne personer upp till Anders för att begära nycklarna och i händelse, de ej lämnas tillsäges att Svensson har befallning att med sitt sällskap uppbryta grindarna, och i händelse av motstånd mötte våld mot våld om ej annorlunda kan få tillgå, och, detta på mitt ansvar. 
Höjentorp 22 sept 1847, G A Hörstadius.

Sedan skriften upplästs medgav Hörstadius innehållet av densamma, ävensom att grinden uppbrutits på hans befallning, men påstod, att ifrågavarande väg i alla tider varit begagnad så sam enda tillgängliga från Höjentorp Kungsgård, till den där tillhörande lägenheten Åkholmen benämd. Hörstadius anhöll nu att som vittnen höra Johannes Andersson i Tjurled, Johannes Johansson på Rånken, Johannes Petersson i Fålehagen, Johannes Henrikson i Djurgårn och Anders Persson på St. Foxerna vilka nu voro tillstädes och ojävige, fingo avlägga sanningseden, på vilken de efter varningar vid särskilda förhör berättade: 
Johannes Andersson, att under de 36 år vittnet varit boende på Höjentorp, hade ingen annan väg begagnats till Åkholmen, än den nu ifrågavarande över Anders Magnussons beteshage, samt att vittnet icke kände om saken varför den nu varit stängd. På fråga intygade vittnet därjämte att vittnet var en av dem, som på Rättarens begäran i Anders Magnussons hemvist, begärde nycklarna och förevisade Hörstadius här ovan i Protokollet intagna skriften. 
Vid tillfället var varken Anders Magnusson eller hans hustru hemma utan uppgives bevista en marknad, men deras tjänstefolk påstod sig ha blivit strängt förbjudna att utelämna nycklarna till Hörstadius eller hans folk, varpå vittnet jämte den andre personen med desse besked gingo till Rättaren, varefter grinden hakades av krokarne, men påhakades åter, då Rättaren med arbetsfolket oxarna passerat igenom. 
Om aftonen då de återkommo voro grindarna även stängda och avlyftades då åter, men vittnet såg ej om den sedan lyftades på krokarna och märkte inte att grindarna var vid någondera tillfälle skadat, tilläggande vittnet att det varit en och samma grind, varom vittnets berättelse handlat.
Nu var det Johannes Pettersson i Fålehagens tur avlägga eden och vittnade: att han icke kan meddela vidare upplysning än, att grinden icke varit låst eller vägens begagnade hindrad förrän sistlidne sommar, efter det Anders Magnusson blivit av Hörstadius tillhållen för det hans kreatur insläpptes till betning av ägorna till Åkholmen. Vittnet tilläger att ingen annan väg förut begagnats till Åkholmen än den nu ifrågavarande. 
Nästa vittne Johannes Johansson Rånken trädde fram och vittnade följande: Att under den tid eller sedan 1820 hade ingen annan väg begagnats till Åkholmen än den ifrågavarande att då Hörstadius arbetsfolk en dag under sistlidne sommar varit vid Åkholmen och plöjt, hade de på aftonen blivit hindrade att hemföra oxarna, emedan Anders Magnusson under dagen igenlåst grinden. Varför de nödsagades att der kvarlemna oxarna.
Nästa vittne Johannes Henriksson Djurgården trädde fram och vittnade att han, femtiotre år gammal och i alla sina dager bott under Höjantorp aldrig sett eller hört att någon annan väg under sommaren begagnats till Åkholmen, men vittnet kände icke till huruvida arrendatorerna av Höjentorp deltagit i underhållet av samma väg, vars begagnande aldrig förrän nu i sommar blivit hindrad.
Så var det Anders Persson St Foxerna tur att vittna följande: Att under de sex år vittnet varit rättare på Höjentorp icke någon annan väg än den ifrågavarande begagnades till Åkholmen, samt att, en sommar under denna tid, lagades en bro och uppgrävdes diken å ömse sidor om vägen närmast Åkholmen.
Anders Magnusson medgav att vägen fått begagnas av disponenterne över Höjentorp emot ersättning och deltagande i dess underhåll, men som Hörstadius påstått sig äga rätt att utan avgift begagna vägen, hade Anders Magnusson ansett sig ej vara skyldig att tillåta dess vidare begagnande. Brukspatron Hörstadius bestred denna vederpartens uppgift, och förklarade att han icke skulle hava vägrat att giva någon ersättning för vägens begagnande, därav sådan blivit honom avfordrad. 
Anders Magnusson anhöll om uppskov med målet, för att komma i tillfälle att med vittnens hjälp styrka att hans ägor genom vägens begagnande tage skada, och föregav att detta utgjorde skälet, varför han icke vidare ville tillåta densammes begagnande. Hörstadius erbjöd sig att, för undvikande av vidare tvist i denna fråga, till hälften med Anders Magnusson deltaga i vägens underhåll ävensom att utgiva någon årlig ersättning för dess begagnande. Efter alla dessa vittnesmål och Hörstadius sista erbjudan tycker man i detta läge att häradsrätten vore färdiga för beslut, men Anders Magnusson kom igen och förklarade följande att: Därest Häradsrätten skulle avstå hans uppskovs anhållan och finna Hörstadius varda berättigad till väg över hans ägor så ville han likväl icke medgiva att väg finge begagnas på andra villkor än att den lades i gränsen av hans ägor åt Höjentorp sida, samt att full ersättning lämnades honom för den jord, som därtill komma att upplåtas. 
Allt detta bestriddes av Hörstadius under yrkande av vägens bibehållande i dess gamla läge, då väganläggning i den oländiga mark Anders Magnusson velat upplåta bleve nära nog omöjlig, eller åtminstone alltför betungande för innehavaren av Höjentorps Kungsgård. Anders Magnusson yrkade slutligen ansvar å Hörstadius för det han, genom sin fullmaktsskrift sökt tilltvinga sig nyckeln till låsta grinden och därmed förgript sig på Konungens Befallningshavandes ämbete och handläggning. Att öppna de av Anders Magnusson låsta grindarna anses vara av tvistig beskaffenhet och avgöres av vederbörlig Domstol. Där Hörstadius eger rätt att inom natt och år föra talan i laga ordning och anhängigöra och fullfölja efter befogenhet. Ja, efter detta sista kraftiga yrkande från Anders Magnusson klubbades ärendet för dagen varvid meddelades att domsutslaget skall avsägas den 23 December 1847.
Utslag
Då Anders Magnusson icke ens ifrågasatt att hans ägor genom ifrågavarande vägs begagnande vid det tillfälle hans stämning, haver blivit på något sätt av Brukspatron Hörstadius folk eller kreatur varder skadad, med ogillande af Anders Magnusson i uppgivna ändamålet framställde uppskovsanhållan. Hvad dervid först angå den av Brukspatron Hörstadius instämda fråga om rättighet till begagnande av ifrågavarande väg över Anders Magnussons till hemmet Stora Lycke hörande beteshage, få enär genom vittnesmålen blivit tillfyllest ådagalagt, att någon annan tillgänglig och användbar väg mellan dessa ställen finns eller tillförne funnits, alltså, då det är uppenbart att Höjentorps innehavare, för att tillbörligen bruka och berga omförmälte på längre avstånd från Kongsgården område belägne jordäga, måste hava väg dit, som alla tider av året är farbar och tillgänglig utan att i detta hänseende betungas med någon otjenlig omväg eller oskälig kostnad. 

Anders Magnussons anspråk att icke vilja tillåta vägens begagnande över hans ägor, med mindre den lägges i gränsen av densamma och full ersättning lämnas för den jord därtill upplåtes icke är med billighet och Kongsgården innega varer på gammal hävd grundade rätt till vägens begagnande förenligt, prövar Häradsrätten med stöd av 15 Cap. 4§ i Kongl. förordningen den 9 feb 1802 angående stängselskyldigheten. Rätten bifaller Brukspatron Hörstadius i ovanstående omförmälta hänseende väckte påstående och förklaras att framgent begagna ifrågavarande väg, mot skyldighet för Hörstadius, dels att själv underhålla icke allenast vägen utan och den eller de grindar, som av densamme för fredande av Anders Magnussons ägor erfordras, och dels att, enligt sitt eget erbjudande, för vägens begagnande till Anders Magnusson, såsom ägare av hemmanet Stora Lycke, årligen utgiva skälig ersättning, motsvarande värdet av den avkastning, den av vägen upptagna jord bordt lämna i oförändrat skick.
Ersättningen, i brist av parternas åsämjande, bör bestämmas av gode män av vilka parterna äge utse en var och de sålunda valde, i fall av stridige meningar dem emellan utse den tredje. 
Som Brukspatron Hörstadius frånträtt sitt instämda ersättningsanspråk för det Anders Magnusson vägrat hans folk att med dragare färdas å vägen över beteshagen, låter Häradsrätten bero.
Häradsrätten ogillade även Anders Magnussons särskilda ansvarstalaren, enär det visat sig att Brukspatron Hörstadius ansett sig hava laglig rättighet att begagna ifrågavarande väg men, som Hörstadius detta oaktat, icke varit berättigad att, på sätt som skett, egenmäktigt låta uppbryta eller annorledes bereda sig väg genom Anders Magnussons med lås försedda grind, alltså dömes Hörstadius att, jemlikhet 1 Cap 4§ utsökningsbalken, för det han genom nämnde åtgärd gripit Konungens Befallningshavande i Ämbetet, böte sex Riksdaler två Skilling Banco till treskifters emellan Kronan, Härdadet och Anders Magnusson såsom målsägande part, Anders Magnusson däruti innan väckte anspråk, lämnas utan avseende. Med denna utgång av målet varder rättegångskostnaderna i förmåge av 21 Cap. 3§ och 4§ Rättegångsbalken, parterna emellan qvittad. 
Som ovan. På Häradsrättens vägnar N W Stedt.

Rättshandlingarna var över, var och en hade fått sin dom och vägens lagliga rätt var tilldelad Höjentorp, med skyldighet att underhålla också grindarna, även som att till St. Lycke erlägga skälig ersättning för varje år. Anders Magnusson fick ej som han önskat, förflyttning av vägen till ägogräns mot L:a Lycke. Hörstadius fick böta sex Riksdaler två Skilling Banco för sitt egenmäktiga förfarande, dels för hans uppbrytande av låst grind samt hot att möta våld mot våld om nyckeln ej utlämnades.
De hade båda sin lagliga rätt att ingiva vad d.v.s. vädjan hos hovrätt om ändring av underrätts beslut. Den 23 dec 1847 betygar Tingsstället i Skärf att Anders Magnusson önskar fullfölja målet vid nästa års Lagtime Lagmans Ting med Skaraborgs län, varvid Lagmannen därom har att underrätta Brukspatron Hörstadius å första rättegångsdagen av Tinget. Hörstadius inställde sig ej, men undertecknade protokollet med följande:
"Ofvanbeskrifne Vad är hos mig afsagt". Höjentorp den 3 oktober 1848. G A Hörstadius
Wettne Ga Janson Härads Domar

Den 28 oktober 1848 kallades Lagtima Lagmans Tinget till Rådhuset i Skara då Lagmansrätten, enligt vadlistan, påropade ifrån Walle Häradsrätt till Lagmans Rätten vädjade saken, emellan Brukspatron G A Hörstadius på Höjentorp, å ena, samt Anders Magnusson i St Lycke å andra sidan, ömsom käranden och svarande, angående begagnande av väg med mera. 
Tillstädes kan Hörstadius genom rådmannen J G Fernström i Skara, vilken å sin huvudmans vägnar, ingav vadehandlingar, vilka fingo uttagas av Anders Magnusson på det han skulle kunna inom behörig tid besvara Hörstadius vadeinlaga, men däremot förklarade Anders Magnusson att han avstår ifrån det av honom erlagda vad. Ett sirligt och präntat återlämningskvitto har följande lydelse: 
1848 den 2 november 371 Uti sak från §204 här ofvan återställde Hof Rätts Commissarien J G Sandahl handlingama och inlämnade gensvar Ut supra.
På Lagmans Rättens wägnar O Holmertz.

För att undvika återupprepning måste jag slopa alla åberopande och hänvisningar som nu följde vid lagtima Tinget å Rådhuset i Skara. Inte mindre än 23 gånger har termen "hava laglig rättighet att ha begagnat ifrågavarande väg" använts, och "vägens begagnande" upptog en hel rad, förstår läsaren vilken volym dessa protokoll omfattar. Enligt uppgift lär protokollförarens arvode utgå efter antal skrivna rader. Någon ny mening förekom högst sällan i bästa fall ett kommatecken. Sedan jag läst genom protokollen och lärt mig tyda de gammalsvenska S V H gick det allt lättare att läsa.
För att förtydliga noggranheten och ärligheten av de vittnen och utslag från Häradsrätten, har jag nästan ordagrant återgivet vad protokollet säger. Jag har för en tid sedan bjudit hem en äldre man, född på Höjentorp, skogvaktare Fritz o Nils i Ögården att gå genom vad jag härom återgivet, efter ett par timmar var han på hemmaplan, då han kände ett av vittnena som en släkting utfört.
Innan jag avslutar måste jag nämna Lagmans Tingets slutliga utslag den 11 april 1849. Äntligen var tvistigheterna som nu pågått i två år parterna emellan slutgiltigt fastställda, med länets gulblå band och kraftiga lacksigill som vinjett och slut på det hela. "Lagmans Ting å Rådhuset i Skara den 11 april 1849. Lagmansrätten som hvad i saken förekommit behörigen övervägt, finner skäligt att käranden i från det honom ådömda bötes ansvar befria, men deremot warder mot vädjande utslaget i öfrigt fastställdt och rättegångskostnaden även härstädes Parterna emellan qvittad. 
Utsupra. På Lagmans Rättens Wägnar. 0 Holmertz '' Sigill

Åren gick vidare förhållandena var ej de bästa, Kungsgården var nu tvungna att underhålla hela vägen till Åkholmen, Anders Magnusson såg helst att få vägen lagd i gräns, då den nu var ett hinder för jordbrukets drift. Men lagen var lag som båda måste respektera. Vid Anders Magnussons frånfälle, tog sonen Alexander Andersson vid. Vid sekelskiftet framställdes önskemålet att få inköpa Åkholmen av Höjentorp, en klok och förståndig handling, som slutade med ett Lagfartsbevis så lydande: Lagfartsbevis §9 år 1902 den 8 december vid Lagtima hösttinget med Vallehärad i Skärf beviljas lagfart å lägenhet Åkholmen 6 497 hektar i Norra Lundby socken afsöndrad från Kungsgården Höjentorp № 1-7 om sju mantal jämte Höjentorp № 8 träd- och humlegård, för Alexander Andersson, vilken jemlikt köpebref den 18 april 1902 för sextusen sju hundra kronor köpt lägenheten från Kongl Maj:t och kronan betygar på Häradsrättens vägnar Fredrik Landergren. 

Åh. köptes -99 av Alexander.

Ryttarebacken.