Källängen 

Det finns nämnt under NordBredegården redan 1795 å den kartan och bestod då av 3 tunnland och 21 kappeland.

Bernta Emil

Torp först innehaft av Pärssen.

Bärnten hette Emil Johansson, men kallade sig själv Blomberg. Han var född 1862 i Hangelösa och dog 1937. Hustrun hette Britta Maria Andersdotter, var född 1858 och dog 1944. Hon var dotter till Gamle – Berntes, som bodde i en stuga väster om Nabben. Dessa torpresterna finns kvar i skogskanten öster om Tomten Bjellum. Berntes gick omkring i gårdarna och hjälpte te. Berntes gjorde dagsverken på Bredegården hos August. 

Sju barn (August, Augusta, Ellen, Hilma, Albanus, Emma och Karin) fostrades och spriddes över Sverige. De var duktiga är deras eftermäle i bygden. Yngsta dottern Bernta Karin tar hand om de gamle och lever ett ensamt liv på Berget.

Historier om Bernta Emil

Grävlingen.

Blomberg var jägare och låg som oftast uppe på berget och passade orrar och andra vilda djur. Han hade åt sig uppfört en riskoja däruppe och i denna vistades han långa tider om nätterna.

En natt när låg där i sin sötaste slummer och drömde om stora fångster av villebråd, väcktes han av grymtande ljud och något som ovarsamt rörde vid hans mot kojans utgång vända fortkomstledamöter. Man får ej undra på om han, störd så där mitt i natten, blev en smula rädd. Vem hade kanche inte blivit det! Men han var ju jägare och låg ju ute för att söka få tag i "storvilt". Nu trodde han i hastigheten, att han fått med en björn att göra – det gick kalla kårar utefter ryggen på honom. Och i sin förskräckelse grep han muskedundret och sköt – och laddade och sköt flera gånger om, innan han kom sig för med att se efter, vad det var för något han sköt på. Men när han, när ammunitionen var slut – han hade bara sju skott med sig – tog sig tid att undersöka, så låg där en den allra raraste lilla galtgrävling, stendöd och med kroppen full av bly.

Nu var det emellertid så att pappa Blomberg hade hört andra jägare tala om att man "bergflådde" det man sköt. Så skulle naturligtvis nu också ske med den nyskjutna grävlingen och därför drog han in denna i kojan och begav sig hem för att skaffa någon slaktarvulen person till hjälp härmed, ty i konsten att bergflå ett djur hade han ej "introducerat" sig.
I arla morgonstunden nådde han också sitt hem, väckte familjen och omtalade sitt stordåd samt sände en av flickorna bort till Erekera i Torpet med uppdrag att be ställets dåvarande innehavare Lundberg vara så snäll komma och hjälpa Pappa Blomberg med att bergflå en grävling, som han skjutit under natten.
Lundberg var ej häller uppstigen och flickan mottogs i "baraste skjortan" samt fick framföra sitt ärende.
"Dä locktar så illa, så dä ä ja ente mö före!" sa Lundberg. "Kan han ente få taj i nônn anner?"
"Pappa ba att farbro Lunnbärj sulle vära så snäller…!" vidhöll tösen bevekande.
"Ja, ättersum du ber så vackert, tös ! Så sej te-n, att han bär hem grävlingen så sa ja kåmma å jälpa-n frampå dan".

Tösen gick med de beskeden och pappa Blomberg vände åter till jaktmarken och hämtade grävlingen.
När Lundberg senare på dagen kom bort till Blomberg för att uträtta sin syssla, beklagade sig denne över vilken "tonger attan" grävlingen varit att bära hem.
"Jaa, han väjer nock sina furti – fämti kilo. Må tro d´ä – nte lite fläsk på en sånn!" sa Lundberg, som inom parentes sagt var en spjuver och inte tog något extra för vad han i ett fall som detta "lade till".
Blomberg förklarade också nu vid det han bjöd på "slaktesupen", att han skickat tösen efter honom, emedan han inte var invigd i konsten att bergflå djuret – och ville ha detta riktigt gjort.
"Ja, må tro, d´ä –nte så gôtt å jära sånnt insamel!" sa Lundberg, fuller väl förstående att den andre inte begrep vad som menades med att bergflå ett djur.

När arbetet var undanstökat och Lundberg fått kaffe och halva och skulle till att gå, tog Blomberg fram en tia ur penningpungen och frågade, vad han var skyldig.
"Dä kôstar inget!" sa Lundberg. "Dä kan ja jälpa däk mä ändå". – Han ville ej pungslå den andre, som hade det i ekonomiskt avseende sämre än han själv på något, och ville gå utan betalning.
Men Blomberg hade fått för sig, att nu skulle han betala och var därför påsättlig och trugade och frågade. Till slut sade Lundberg: "Ja, sa du nödvändit je mäk nô – så kan du je mäk skinnet!"
Skinnet var det enda på hela fångsten, som var något värde i och L. tänkte att det fick han väl inte – men den yverborne jägaren prutade ej, utan gav honom det, och skulle sålunda fått jämt upp ingenting själv – grävlingkött, särskilt som detta av ett handjur, är som bekant oanvändbart.

När nu Lundberg fick skinnet, så flög samtidigt fan i honom och han tänkte, att skall du nu, din fnasker, ha något själv, så får du väl äta upp köttet!
Tänkte och sade:
"Nu Blumbärj sa du ente vära dummer utan jära däk notta utå grävlingakött. Um du sätter te å rökart ett par dar, så sa du få se dä blir bra – dä har –a hurt sejas. Må tro, d´ä –nte lite fläsk på en sånn".
Därpå skiljdes de båda männen från varandra som goda vänner och trogna grannar.

Från sin något upphöjdare boplats såg Lundberg under de följande dagarna, hur det rök och rök borta hos Blomberg och anade vad där försiggick – men vad han bra gärna sedan skulle velat veta – hur köttet smakade – därom talade Blomberg aldrig ett ord.

Haren

Detta var dock ej den enda gången filuren Lundberg drev sitt spektakel med Bärnten för dennes jakt. En gång sade han till honom, att den hare B. dugde till att skjuta, den skulle han äta upp rå.
Hur det nu bar sig lyckades B. en dag få sig en hare och med denna utsträckt framför sig gick han in till denne, där han satt i sitt kök och spisade middag. Sade, full av stolthet:
"Här sa du få se – ät nu!"
"Var har lu hettat den?" frågade L.
"Den har jag i dag skjutit – ät nu!"
"Då va le den haern sjuker ändå, annars hade-n le ai setat stell. Kåm du hit mä en redier hare så sa ja nock jära rea på-n, sa du få se! Den däre kan du gôtt behôlla själver, ja våjar ente livet på-n".

Julslaktet.

En dag vid den tiden på året, när man brukade slakta till jul knallade Bernt Emil ut till svinstian för att se efter om det till högtiden avsedda djuret nu dugde att ta till eller om det var skäl i att dröja några dagar. Han fick då se, att grisen väl dugde, men samtidigt även att denne hade en mängd små svarta prickar på sin kropp och förstod efter närmare betraktande, vad dessa voro.
"Dä kan ingen för skams skull taga hit en slaktare och visa sådant elände, det skulle kunna bli ett fasligt gap", tänkte Emil. "Um nu bara Mari hade varit hemma – ´buralta´ - män jag får väl försöka själv!"
Hustrun – den eljest bestämmande – var nämligen för tillfället borta något ärende, men en sådan struntsak tyckte sig Emil nog kunna utföra ensam, samt tog till den ändan ett rep om halsen på grisen och band denna vid ett träd där utanför.
Bortplockandet av de förargliga prickarna – svinlössen – var att börja med besvärligt, då grisen ej ville stå stilla, men sedan denna lagt sig på sidan gick det lättare, men o ve, när han fått den uppåtliggande delen av grisen ren och skulle vända på den – så befann han den död.
Grisen hade strypts av det om halsen bundna repet, som var försett med s.k. rännesnara.
Bernten blev av det inträffade så alternerad, att han inte kom sig för med någonting – stod bara och rev sig i nacken och undrade, vad hustrun skulle säga, och hade inte denna i detsamma kommit, så hade han kanche stått så än i dag, men vid hennes åsyn repade han mod, försökte avbörda sig skulden på henne och ropade, att om hon "förbannade buracka" hade varit hemma, så hade detta aldrig hänt.
Hustrun undrade då, vad det flugit i mannen och gick dit där han hölls.
"Gode Gud! – har du ´örjt´ gresen, pappa lelle?"
"Hade du förbannade byracka – byracka varit hemma….."
"Stå ente där å gläva, pappa lelle – spring efter en kniv och försök att få blo´n av grisen, om fläsket skall duga", avbröt honom den äkta hälvten, som ehuru kvinna begrep, vad som borde göras. Och därmed begränsades den eljest svåra förlusten.

Bernta Karin

Bernta Karin har lämnat ett positiv känsla efter sig. Arg och tvär mot sin omgivning och kom gärna i konflikt med sina grannar. Brôddetorpabora gjorde sig inga ärenden hos henne. Misstänksam men vänfast mot dem hon litade på. Hon var mycket snabbtänkt och Hilbert fråga en gång om hur hon mådde. Karin blev tvärarg "man skall väl vet hur gårdbönderna (= grannar) mår".

Hon måsta ha varit mycket vacker i sin ungdom och nog ryktas det om att en fästeman har funnits i hennes liv men därom talade vi aldrig när vi vid några tillfällen satt på brunnslocket sommar kvällarna och språkades vid. Sorgsen är jag nu när hon sedan många år är borta och jag inte spelade in hennes dialekt och alla hennes uttryck och allt som hon mindes. En klok kvinna som in på 70 talet skötte sitt Källängen uppe i Skogen med sin ko och sina kalvar. Mia var ofta och hjälpte Karin och mjölka. Ellen berättar en gång när hon var uppe hos Karin och såg till två gemensamma kalvar. Karin dold bak en mur ser hur Ellen bara basar på sin egen kalv men låter Karins vara. För detta får Ellen senare mycken beröm och ett fång blommor med sig hem. Fick man bara hennes förtroende så gav hon mycken vänskap igen. Men det krävdes att den ständigt odlades ty annars kunde allt vara spolierat.

Karin står för mycket av min känsla för de gamla fattiga i skogskanten här vid Billingen. Nej, deras liv får inte ha levats förgäves. De har för mycket att lära oss efterlevande och deras liv får inte glömmas. Karin var vacker har jag sagt och det ryktas i bygden att hon var av kungligt blod. Lurig med hela tiden glimten i ögat. Sista åren hade hon en schäfer hemma hos sig. Ensamheten tärde på Karins krafter och Tommy såg till henne när han kom med maten som hon beställt. Men en dag så sa han åt mig att hon behöver hjälp. Karin tillbringade sista året på långvården i Stenstorp. Långt över sin sjuttioårs dag hade hon ko och kalv hemma och avyttrade sitt smör och sina ägg till konditorier i Skara, vilket talar för att hennes produkter var av god kvalitet. 

Karin yngsta dottern var en personlighet, vacker säkert åtrådd men tvingades att vara hemma för att enligt den tidens sed ta hand om de gamle. Hon fattade tydligt agg till sina syskon och hade ett snabbt humör. Hilbert i NolBreagården fråga en gång om hur hon mådde. Karin blev tvärargarg "man skall väl veta hur gårdbönderna (=grannar) mår ". Gunnar Pauli syster Mia var och hjälpte Karin och mjölka kora. Ellen berättar om när den hade en kalv däruppe. Karin tyckte vid ett tillfälle att de skulle gå hem. Karin gömmer sig bak en stenmur medan Ellen basar sin egen kalv, vilket Karin noterar. Ellen får ett fång blommor för att hon inte basat Karins kalv utan bara sin egen. Karin var säkert vacker i sin ungdom, men livet som hemmadotter gjorde henne mindre social. Hon kom omsider till långvården. Där trivdes hon egentligen väl, fast hon inte ville medge det. Hon var egentligen  lättkontaktad och var mycket humoristisk och lurig. Jag beklagar djupt att jag inte gav mig tid att lära mer om bygden via henne. Sent skall syndaren vakna.