Krutes
Torp i AndersGunnarsgården skift belägen strax ovanför Bärntes. Krut hade varit soldat för nämnda hemman och efter avskedet bosatt sig här uppe. Han var till yrket snickare samt svarvare och tillverkade saker, som han sedan gick omkring i stugorna och sålde.
Hustrun hette Britta och hade enligt vad sonen uppgav lurat Krut att gifta sig med henne. Hon hade, när hon flyttade till Krut som hushållerska, en stor tung kista, som hon föregav innehålla mycket av värde, men som när de väl var gifta och mannen skulle få se innehållet, befanns innehålla bara skit och som gumman var mycket ful och Krut gifte sig med henne för den inbillade rikedomens skull, så utlät han sig:
|
"Nu ä dä slut på gullet dä röa, |
Sedan aktade Krut aldrig sin hustru och den son hon födde ville han påstod inte vara hans.
Bland andra småsnickerier som han utförde tillverkade Krut även likkistor och hade enligt vad sonen berättade alltid varsel eller förebud om när någon dog och han skulle få i uppdrag att göra kistan.
Sonen Anders Gustaf Andersson Krut var f1846 och dog 1926 alltså nära 80 år gammal, och är därför en i orten än i dag ihågkommen person mäst känd under öknamnet Kruta Buss, som han allt sedan sin tidigaste ungdom för det han redan som liten parvel gick med snusbuss i munnen, vilket som man kan förstå icke ens då ansågs för vackert.
Kruta Buss växte upp och blev en stor odåga, som aldrig gjorde något rejält dagsverke. Endast under sin första ungdom innehade han som andra ynglingar drängplatser och tjänade ett tag som svinapojke (svinvaltpojk, svinskötare) på en egendom i Vallehärad, vilken då innehades av en känd major Karlberg
. Här "fick han katt" och brydde sig aldrig om att söka annan plats. Orsaken var att Buss här råkade ut för ett kärleksäventyr. Majoren hade en dotter - Natalia - som var i de åren, då allting lekte och denna råkade visst fatta något slags tycke för den fattige vallpojken och lade sig in med denne. Detta skedde naturligtvis utan majoren vetskap och samtycke samt åstadkom ett fasligt rabalder på gården (Backa?) och Buss inkallades till förhör hos majoren, som tillfrågade honom, hur han kunde tänka sig, att få bli måg till honom. "Dä dä har - ak ente t-ttänkt på"! svarade Buss stammande och visste varken ut eller in, varpå följde hans ögonblickliga avsked från tjänsten och dotterns försändande till Tyskland. Efter vad från annat håll berättats skulle Buss dessutom ha blivit straffad av majoren enligt tidens ske. Det var i nävrättens och husagans tid . Pojken blev alldeles omåttligt misshandlad, djävulskt plågad att han fick talfel och stammade i hela sitt liv. Längre fram i tiden hade Buss emellanåt besök av en fin karl, som titulerades löjtnant och var veterinär och fick av honom penning försträckningar.Om händelsen med sin Valle härads flicka skall Buss, som var slängd i sådant, enligt uppgift ha diktat ett par visor.
I den ena av dessa ingick följande vers.
Gud nåde den som falsker är
Och tager bort den en har kär
Den liknar jag vid vilda djur
Som var och en med räta skyr.
Den andra visan skulle ha följande lydelse.
I fjor är a tjänte, hur rolit dä va,
Ja lekte mä tösa varenesta da
Å när -a sulle sova hos henne ja lå-
Dä svir i mitt jarta, när ja tänker däpå
Hennes mor och major nu späjar och glor,
Di tror le att ja mä den tösa jort hor.
Ja, nu ä di förbankata bå liten och stor
Å ente stort bätter ä far min å mor.
Di vet att di åra, när li jole mäk,
Män ända - di har ingen vet uti säk.
Majorsdottern var emellertid icke vännen Buss enda kärlek. En annan var Flinka Kerstin. Med den senare hade han genom sina kumpaner, Flinkes pojkar, råkat i någon slags förbindelse. Men tur i kärlek måtte han uppenbarligen ej varit född med ty ej heller nu blev det något av det. Orsaken härtill i det senare fallet var att en annan man uppenbarade sig och erövrade ungmöns hjärta, nämligen en kringresande lerkärlshandlande från Björsäter vid namn Höglund. Något giftermål dem emellan blev det ju visserligen ej, men kärlek var det och en son blev följden. Det var dock ämnat, att det skulle bli gifte av, fast fästmannen en dag, när han var ute och reste, råkade välta med lasset från Björsäter i ett dike och få detta över sig, så att han omkom. Huru det vid denna olyckshändelse tillgått visste nu ingen, men elaka människor ville låta påskina att Buss haft några medhjälpare och stått bakom. Huru nu därmed i verkligheten varit, får dock allenast vara osagt - men att han varit i högsta grad svartsjuk, det vet man och att ett foster i denna svartsjuka, som han i anledning av brudens misslyckade trolovningsfest satte samman och vilken ovan anförts under rubriken Flinkes.
Buss hade diktat en visa som började "Ett Bolag, som ner i Bjellum bor". Buss var sångare och kunde visor i oändlighet.
Efter den omskrivna händelsen slog sig Buss i lag med diverse löst och mindre väl aktat folk, socknens kuttar och andra och misstänktes vara delaktig i en del skumma affärer såsom boskapsstölder, o.s.v. men blev så vitt känt aldrig ertappad. Att dock icke allt i fråga om hans ärlighet var riktigt som det skulle framgår av följande vers.
Då hängde garn i Ingri gummes stång, fallera
Dä titta Kruta Buss på mongen gång fallera.
Han tänkte: dä sa säkert bli-a mett fallera.
Å Kruta Britta vävde böxer ut å et fallera
Män dä va för lite trå fallera
Och böxera di ble för små fallera.
Män Kruta Bussen sa: di går le an te mäk ändå fallera.
Det förhållandet att Buss som andra arbetade utan att ibland gick omkring och tiggde, var en nagel i ögat på sockenmännen, som fruktade att en vacker dag få honom på kommunen, men det var ej lönt att säga något därom till honom - han höll med i ansiktet och gjorde sedan som det föll honom själv in. En gång sade ordförande i fattigvården åt honom för hans levnadssätt i det avseendet och fick svaret: "Naj kan jag skaffa fram ena femma lika fort som olfören allti !!" och fiskade fram i blinken upp en sedel av denna valör ur fickan och stack framför näsan på denne, som naturligtvis nu ingen kunde säga.
Vid en fastighetsauktion på Axvall uppenbarade sig Buss och anmälde sig, genom att bjuda på som spekulant. De närvarande, som kände honom och väl visste att han inget hade att vedervåga, tego då med sina bud, tänkte, att nu skulle det bli roligt att se, vad han skulle ta sig till. Det pris han slogs för blev ungefär halva värdet men vad kvittade inte det om pengar saknades och man ej var betrodd. Då klubbslaget hade fallit, reste sig Buss och bad auktionisten vänta lite medan han gick ut efter pengar. Alla trodde nu, att han aldrig skulle komma igen men döm om deras förvåning då han om några minuter återkom och lade upp den erforderliga summan i reda pengar. Och ännu mer förvånade hade man orsak att bli då Buss, sedan köpebrevet skrivits och kvitterats, bad auktionisten utfärda ett gåvobrev å fastigheten till ett par av samhällets mäst ökända kvinnor, som sedan utan att någon kunde mota bort dem där bosatte sig. Efter den betan var det ännu mindre lönt att folk att säga något till Buss för att han ej arbetade. Han behövde ej göra det! Han kunde köpa ett hus och skänka bort det också, om han ville.
Soldatsonen med rotekamrat
Kruta Buss stuga låg i utkanten av det militära skjutfältet vid Bjärsjö, men ej nog nära för at bli liksom flera andra bliva inlösta av kronan. En viss risk för roterande kulor förefanns emellertid alltid under det skjutningarna pågingo och för att förhindra eventuella olyckor var det bestämt att föranstalta om ställets utrymning de dagar övningar försiggick, för vilket obehag ägaren brukade undfå en ersättning av en riksdaler eller så per dag. Krut var emellertid inte soldatson för inte - utan en modig man. Han uppbar väl ersättningen och behövde den också, men vistades likafullt i stugan, dock utan att låtsas därom.
Vid besök hos Krut för uppgörelse om sådan ersättning, råkade officeren fått sig detta ärende uppdraget, den nu ålderstigne f.d. kaptenen F Vallgren, att få se ett hål i Kruts på väggen hängande helgdagsrock och frågade honom, om detta härrörde från en kula.
- "Joo, då jär lä nock!" svarade Krut. "Dä köm ena dansande in en da!". Var Krut då själv inne i stugan ? Han får ju betalt för att vara borta!" - "Joo, dä va jak allt! - men vägga ä lite murken, så ho geck nock ut ijen!" - "Nå än grisen, som går här på golvet då? Var hade Krut den?" "Dänn brukar -a stänga in i källaren, mänar i skjuter !" - Sitt eget liv var Krut inte rädd m men grisens ! Krut fick sig nu en extra krona för skadan å rocken, med tillsägelse att efter detta vistas på annat ställe. Medan skjutningarna pågingo, varefter denne gick ifrån honom - väl vetande, att för kamrater och andra berätta om den modige soldatsonen och hans rotekamrat.Detta om att Krut varit ägare av gris, var före innan kaptenen omtalade det av undertecknad okänt och i akt och mening att få veta något närmare därom tillfrågades en av Kruts grannar, som därom lämnade följande besked: "Jo, då hade han vesst iblann för å få betalt å krona, men han va för later å skötan sum han sulle så då ble det fläsk å-t. Annars bruka -n gå uppve skjutfältet å snika etter mat både till honom å säk själver. Han hade ingen aen plass te-n än jämter säk själver i stua, och där städa-n då ai så dä va ett rejält svinhus".
Lindström Lars och Krut foto ~1900
Krut var synsk
Kruta Buss uppgav sig vara i syne - som det heter - berättade sig se lik processioner och förutsade med ledning därav, att den eller den skulle dö. Detta senare, att förutsäga någons död var ju väl inte i och för sig icke så märkvärdigt, för den vägen skall vi ju en var för eller senare gå och det finns många gånger rätt säkra "märk" att förstå sådant på. Märkvärdigare var i så fall, när han till bestyrande av sina visioner omtalade saker och ting, som stodo i samband med begravningen: Huru de däri deltagande voro klädda, vilka som voro med, vem som körde och så vidare och detta visade sig slå in. En dag kom han in i en gård i Bolum och sade till bondfolket ungefär så: "Nu kommer i snart på begravning - Karl Erik sa dö, jag möte likfala i går å I va mä, å eran sön Kûle å hade den hästen!" Man hade där i gården aldrig - av vidskepliga skäl - släppt till någon häst vid en begravning och hade häller aldrig tänkt att göra det. Ej häller skulle de kunnat tänka sig, att alla begiva sig från hemmet och lämna detta och djuren utan tillsyn. Någon av dem skulle i alla fall få vara hemma. Det skulle helt visst icke bli som Buss förutsagt.
När sedan den ifrågavarande familjen några dagar senare kom och bjöd till begravning och även begärde skjutsen, så lovade de för egen del att komma, ty Erik hade alltid varit en god granne, men vad sonen beträffade, sade de detta ej kunna gå för sig, då någon måste vara hemma. Likaså nekade de att ge den önskade skjutsen: De hade inte någon lämplig häst som var lämplig, sade de och bad dem försöka få någon annan härtill. Trots detta blev det ändå alldeles, som Buss hade förutsagt. På själva begravningsdagens morgon kom den avlidnas hustru i egen person till gården och bad gråtande, att de för allt i världen skulle skjutsa maken till grave. De hade inte fått tag i någon annan. Det skulle nu velat mycket till att neka henne denna hjälp och det blev nu bestämt, att sonen skulle få utföra skjutsen. För att emellertid icke allt skulle bliva fullkomligt som förutsagts, så försökte sonen att i stället för den sagda hästen taga den andra samt selade och skulle spänna för denna. Vad det nu kunde komma sig eller berodde på, det blev honom alltid en gåta, men det var honom stört omöjligt, att få hästen att gå i "lyna" och han fick fast det kändes honom harmligt, ändå taga den förstnämnda hästen. - Enligt vad nämnde son nu drager sig till minnes hade denna häst varken förut eller senare visat sådan trilska och han förmodar, att det varit skjutsen med just denna häst. På Buss ovannämnda förmåga tror ha också efter den dagen utan inskränkning.
Krut bodde i sin av sin av föräldrarna ärvda stuga ända till denna en kall vinterdag rasade över ända och begrov honom under sig. Han tog sig dock själv ut och kom bort till grannes - Berntes - som förbarmade sig över honom och lät honom ligga i ladugården tills han fick ordnat med annan bostad - till Överstes, där han sedan i flera år bodde.
Tuppaskogen
Stället där Kruts stuga låg kallades för Tuppaskogen, vilken det fick när Buss var en liten pojke samt i tid och otid härmade tuppalätet.
Det blev dock icke riktigt som sockennämnden fruktat, att man skulle få honom på fattiggården. Han bosatte sig på äldre dagar hos en lösaktig kvinna borta i Rådeneskogen kallad "Katta i skojen" och vad de båda människorna levde av ansågs av många som en gåta - men man trodde att Buss hade pengar i någon gömma och att han emellanåt fick sådana från sonen. Något med visshet vet dock ingen härom.
Varje år vid jultiden besökte Buss sin hemsocken samt gick omkring i gårdarna och fick något som han ansåg som sin rätt: en kaka bröd eller en lev, en fläskbit, korv eller annat, som man hade att ge. På inget ställe blev han avvisa, ty av förr otaliga sådana kringgångare var han en av de sista och som visste att få folk - med sitt "Goe Haren" och sitt "snälla frua" - så pysslade man på bästa sätt om honom. Det var under ett sådant besök - han bodde då alltid i fattigstugan - som han avled - om av förkylning i det vid hans ankomst oeldade rummet eller av ett slaganfall blev aldrig undersökt.
August Brodd berättar 1971
" Kruta Buss stuva va så dåliger så han hade ena stötta invändigt under var takstol. Nån sa till Kruta Buss: "Di stôva ä präcis som en gymnastiksal". Han hade kaniner i ena söffa en gång. Tomta Alfred pöjk som hette August och var en riktig spjuver på allting var framme där och fick upp kaninunga. Då lä där ett grutelock på spisen, det tog Kruta Buss å slo i Hôvet på August. – Men hanses kaniner hade alla sorters färger, di va vita å svarta å röa? dära riktiga bonkaniner, men di va små."
"Far sulle gå till Djupadaln å hämta ena bränna å då rûk dä så rasans på berget så han gick dit för å se. Då fick han se Kruta Buss som hôllde på å koka ena gruta, det var precis som det var fårkött, men då va han koka å visa på hunnaskankera som lå breve. Dä va så lint då han stamma så had ente far sett hunnaskankera hade han vart säker på att dä va fårkött i gruta. Dä va så fint när han skumma av istret dä köpte di på apoteket kônstit nog. Kruta Buss kallade de alltid flotten. Flotten va den som tog skinnet av hunna, katter å hästa. Dä va nedsättande arbete som ingen ville befatta sig mä. Kruta Buss va en grömmer gubbe sum di kunne få å vettna falskt. – Han tala um att han gått dagsverken i Lunnagårn hos den gamle inspektörn Dimberg. Denne hade små fyrkantia bricker som tilldelades efter vart dagsverke. Så va Kruta Buss för å få si avlöning å plocka upp brickera han samlat och lade dem på bordet te gubben, som genast strök ner dem på golvet och Kruta Buss ble utan avlöning. – Brickera, trodde folk att Dimberg haft med sig från sin inspektorstid. "Då språkades möe om dä"
Lunna Lise ställe beläget på Lunnagården mark stod tomt. Här bodde Kruta Buss tvenne vintrar tillsammans med Bolaget , senare till Överstes tills detta ruckel rasade samman. Därpå flyttade han till en qvinna i Rådene kallad Katta i skogen.
Krutes
Anders Krut sold för Bjellum AndersGunnarsgården samt backstugesittare å gårdens utmark. Han var född 1807 i Våmb och tog sin första hustru Sara Pettersdotter f 1796 från Skövde. Han gifte rom sig med Britta Olofsdotter f 1809. Hans barn: Lars f 1828 och Per Johan vet vi inget om. I andra äktenskapet kommer Kruta Buss f1846 och sen Lisa som gifter sig med Jonasa Brodd.
En gång hade Falbon Kruta Buss såsom hjälp vid stenbrytning och då de båda männen kom fram till middag var maten ej i ordning och hustrun sågs stå nere på och prata med nåen annan kvinna. Då skickade Falbon ned Buss med en stol till henne. Såsom tack av henne för besväret fick Buss en hejdundrande örfil, att han från den dagen var döv på örat /Biljer.
