Kyrkoböckernas dödsorsaker från 1830.

Församlingsböckerna lämna från rätt långt tillbaka upplysningar om orsaken till vars och ens död eller om den sjukdom, varav vederbörande före dödsfallet lidit och som förmodades ha medfört döden. De däri förekommande benämningarna på sjukdomar såsom dödsorsak äro väl icke alltid de rent folkliga – ibland ha prästerna haft andra åsikter om namnen och infört dessa eller också ha de ansett den uppgivna sjukdomen alltför ofarlig och i kolumnen för dödsorsak antecknat okänd eller ingenting alls – men vi vilja därur till belysande av vad folk dött eller ansetts dött av, här hämta några uppgifter.

Vanligast förekommande voro sjukdomar i bröstkorgen: Bröstfeber, lungsot och förkylning, därnäst magsjukdomar såsom kolik och diarré.

Äldre personer dogo merendels av "ålderdomsbräcklighet" eller närbesläktad åkomma.

Bland andra sjukdomar omtalas:
Trånsjuka, ett av pastor antaget folkligt namn på sockersjuka.
Tvinsot.
Frossa.
Slag (hjärtslag och beträffande barn tandslag).
Giktverk.
Feber.
Inslagen skabb.
Svullnad.
Blodstörtning.
Trosk.
Håll och stygn.

Vanligen förekommande smittosamma sjukdomar, som ibland härjade svårt voro:
Smittkoppor,
Vattensot,
Rödsot,
Kikhosta,
Mässling och
Nervfeber.

Kyrkoherde Bratt dog av "gulsot och matleda" den 13/12 1830.

Dryckenskap.

Den 13 maj 1846 dog efter "omåttligt förtärande av starka drycker" två personer, båda bärande namnet Gustaf och bosatta på Korsbacken i Bolum.

En hemmansägare från Tomten i Bjellum har ifråga om dödsorsak fått följande eftermäle i kyrkoboken: "död av för mycket supande".

Självmord.

Stina Carlsdotter, en gift, inhyses hustru i V. Bredeg, 59 år gammal begick 1848 självmord varom säges i dödsboken "med kniv avskuret strupen och på 10:de dygnet därefter ljutit döden". Kb.

Drunknade i Hornborgasjön.

1850 12/3 drunknade på Hornborga mad f.d. soldaten Johan Hälsing från Hälsingsgården, Sätuna, i en ålder av 76 år och 11 mån. Händelsen har bevarats i åminnelse genom den s.k. Sätunavisan, som man än i dag hör sjungas i den "Jan – i – seltorpska" versionen.

1837 23/4 drunknade i samma sjö soldaten Erik Rehn und Vässtorp i Bolum. Han begravdes i tysthet. Rehn, som även ägde hemmanet Backen var denna dag på Axvall för generalmönstring och tog hemvägen över sjön, som emellertid ej bar honom.

Offer.

I Håkantorp ett stycke från gränsen till Hornborga, fanns förr en rest påle. Där hade två små barn, lockade med smörgås, blivit levande begravda för hävande av pesten. / Mor i Träla f. 1854.

Äspingarört.

Äspingarört kallas ett gravröse bakom lägenheten Aspelund i Hornborga, liggande i gränsen mellan Hovslagaregårds och Lillegårdens vallskifte.

Namnet säges ha uppkommit genom att man här bildat spetsgård vid avrättandet av den soldat Äsping vid Vg. Ryttare, som i den s.k. Höksa äng (Höjens äng) i Håkantorp, belägen ett stycke härifrån vid tåget till Nordiska sjuårskriget, sköt en pojke. / Tomas på Vall 1944.

Soldaten och pojken begravdes sedan i samma grav. Där var ett stenröse uppkastat. / Lundström 1945. Galgen = Gattorp. Här bor Brodd.

Varsel.

När folk på hemvägen från kyrkan "skockar" sig eller gå många i följe, anses detta förebåda begravning. Sten J 1930.

Döden.

När någon dog lade man en psalmbok under hakan för att munnen ej skulle öppna sig och en stor kopparslant över vardera ögat så att dessa skulle hålla sig tillslutna./ A. P. 1926.

Likkistan förfärdigades i de flesta fall av socknens "kistemakare", någon snickarkunnig man, som helt eller delvis hade till yrke och levebröd att göra skrin och kistor. Nästan i varje by fanns en sådan yrkesman. Bland de sista utövarne av detta yrke nämnas i Bjellum Krut och i Bolum "Munars-Anners". / Sten 1930.

Kistan skulle alltid göras på dagen. Hinde ej den man först vände sig till, gick man merendels till någon annan. För att ej nödvändigtvis gå miste om förtjänsten var kistemakaren mån om att ha tillräckligt med upphyvlat virke på lager. / Sten 1930.

Så snart någon dött sändes bud till "kistemakarn". Detta tillkom i regel någon av husets manliga invånare, medan kvinnorna hade att dra försorg om den dödes svepning och likrummets iordningställande. Skulle snickaren släppa till kistvirke medförde budet mått av den dödes kroppslängd och snickaren tillverkade kistan hemma hos sig. Hade man återigen virke och utrymmet i den dödes hem så medgav, bad man snickaren att där göra kistan. För att vara säker om att snickaren ej skulle ha förfall var ej ovanligt att man i förväg tingade på honom till detta arbete.

När kistan var färdig skulle snickaren utom betalning ha två duktiga supar, såvida man icke i stället bjöd denne och hans hustru på efterkalaset. / Sten 1930.

Varsel.

Då man hade kistemakarn hos sig att göra kistan, gav man noga akt på varifrån ekot kom. Från det väderstrecket skulle man nästa gång bliva bjuden på begravning. / Ond 1929.

Om när snickaren uttog virket till kistan ett bräde mer än som behövdes råkade medfölja, ansågs detta som ett omen till att någon annan från samma ställe snart kom att dö. / Sten 1930.

Krut sade sig ha varsel om, när någon skulle dö och han fick göra kistan. Då packade det i hyvelbänken. / Sten 1930.

Likrummets väggar kläddes med vita lakan och i dess hörn sattes svartmålade kors av trä. Mitt på ena kortväggen, den mot vilken kistans framända ställdes, upphängdes en med religiöst bildmotiv försedd tavla. Golvet beströddes med hackat granris. / Sten 1930.

I stället för granris brukade somliga breda halm på golvet i likrummet. / Ond 1925.

Den döde "lads på strå"… halm lades i kistans botten och därpå liket. Därav de gängse talesätten att "ligga på stråt" om ett hemmastående lik och "likstråt" ("likståt") om en begravningsprocession. / H. J. 1930.

Inget av ylle fick användas till svepningen. "Våra di to på farfar ullstrumper å senn do far’, sa far", berättar en gammal fru, vars fäderneärvda åsikt är, att om de döda ej gåvos vad de skulle ha, så var detta till men för de efterlevande, som aldrig fingo skörda frukterna av slik snålhet eller dumhet. / Sten 1930.

Vid svepningen ikläddes de döda merendels strumpor och vantar – för att de ej skulle behöva frysa i graven. Mången förfärdigade sig själv dylika. Dessa gjordes alltid av vitt lingarn eller (senare) bomullsgarn. Plaggen ifråga kallades "jolastrumper å jolavanta". / Sten 1930.

Liket sveptes i vit väv, s.k. sockerduk, såvida vederbörande ej varit gift och brudsärken eller brudgumsskjortan fanns i förvar, då i stället denna användes. / Sten 1930.

Var den döde en äldre person målades kistan svart, annars hölls den i vit färg eller omålad.

Kring kistkanten sattes en rimsa av sockerduksväv. / Sten 1930.

Andersa-Lena var jordegumma – barnmorska och liksveperska – och anlitades i alla slika fall som kokerska.

Det var vanligt att dessa sysselsättningar voro sammanparade. Sådana kvinnor anlitades alltid i första rummet. / Sten 1930.

Man skulle ej säga om någon, att han blivit osalig, det var sådant ingen mänska visste.

Se sägnen om "Lôre hôpp", som nästan ordagrant berättas även av Sten 1930.

"När tia ä ute, då dör mäenska". / Sten 1930.

När någon låg sjuk och man väntade få döden till gäst, gick någon innevarande ut och vände på en av taktorvorna. Den döende troddes därigenom få en lätt dödskamp. / Ond 1926.

Gravseder.

Förningen.

Utom den egentliga förningen medfördes från varje hushåll:

2-4 kakor till huset.
1-2 till kokerskan och
1-2 till tvätterskan.

Till de båda sistnämnda gav man även penningar.

Vid middagen samlade man dessutom upp penningar till kyrkokassan. / Sten 1930.

En storslagen begravning se Sundbl. sid 227, d:o 176. Salig sid 157.

Sägen "En sa ente ta lik genvägar" /Far 1936.

Kransar och blommor voro ej vanliga vid begravningar förr i tiden. Kistan kläddes dock med blommor och grönt av den dödes anförvanter. Om vintern använde man sig härvid av vintergröna och myrten och om sommaren vilda blommor och grönt. I handen på kvinnor sattes en liten blombukett, särskilt unga kvinnors lik pryddes med blommor. / Sten 1930.

Till begravningen inbjöds i första rummet: den dödes närmaste släktingar, grannar och umgängesvänner samt de självskrivna, prästen och klockaren. sedan i mån av förmögenhet och utrymme fjärmare släktingar – släkt till släkt – familjens närboende umgängeskrets, kyrkvaktaren, grävarne och andra. / H. J. 1930.

Kistan med den döde bars alltid till kyrkan, hur lång väg dit man än hade. Ingen ville släppa till häst och fordon. Några vidskepliga motiv härför framhållas likväl ej – fast så ofta är sagt. Grunden till denna sedvänja var helt enkelt religiös. Kristus hade burits till graven och därför skulle även människorna bäras. / H. J. 1929.

Det berättas att hästar, med vilka man kört döda blivit förstörda, istadiga och modstulna. Så straffade Gud den som bröt mot hans bud.

Enligt i bygden gängse sägner skulle man fordom vid inträffade pestsjukdomar å kreatur såväl som människor ha använt sig av att som medel mot dessas fortsatta framfart "offra" något av det hemsökta slaget sålunda att detta begravdes levande.

Med tanke på i äldre tider gängse vidskepelse och rådlöshet ifråga sådana och andra sjukdomars botande var ju detta beträffande djur icke så märkvärdigt, men huru sådant beträffande människor kunnat gå för sig är mera svårförklarligt.

Likväl skulle detta enligt traditionen ha förekommit – bl.a. en gång i Bjellums by.

Sägnen härom är dock nu bleknad samt saknar närmare hållpunkter och tidsbestämning. Man endast omtalar, att när en svårartad pestepidemi en gång nått Bjellum och skördat sitt första offer, så överenskommo byamännen, att använda sig av det ohyggliga medlet, grepo till den ändan en ung, anförvantlös flicka, uppkastade i hennes åsyn en grav, sade henne sedan till vad ändamål och ville föra henne dit. Vild av skräck sökte och lyckades då flickan att slita sig ifrån männen, som emellertid förföljde och hann upp henne, sedan hon utmattad fallit omkull, till synes död, ehuru ej alldeles slocknad, lade henne i graven och grävde över.

Huruvida detta berodde på offret eller ej, behöver ej utsägas, Bjellum skonads därefter från den fruktade pesten, som dock svårt lär ha hemsökt övriga byar i orten.

"Ja, så berättade mor", säger sagesmannen, och det lät som om det sagda skulle ha inträffat för inte så värst länge sedan." / Ros - Aug 19

Tjuveri

Tjuvarna "sövde" husfolket.

I Borregården i Varnhem inträffade på 1860-talet, att tjuvar bröto sig in och ur en chiffonjé tillägnade sig ett skrin med handlingar och en obetydlig penningsumma. Detta skedde under natten och utan att de i huset inneboende hade märkt något. Icke förrän på morgonen, när man kom in för att äta frukost, visste någon om det skedda och det kan hända, att det dröjt om ytterligare om man icke då funnit en kniv sitta instucken i väggen.

Den anträffade kniven igenkändes såsom tillhörig en soldat Skarp i orten, vilken några dagar därförut vistats i gården i sin egenskap av gångeskomakare och icke hade det bästa rykte om sig.

Man hade sålunda sina misstankar och saken anmäldes för vederbörande länsman och skulle väl fått sitt rättsliga efterspel, om icke den misstänkte och uppenbarligen skyldige skomakaren försvunnit och ställt kosan till det stora äventyrarlandet och saken sålunda fått självdö.

Skrinet och handlingarna återfunnos sedermera utkastade i ett gärde men i stället för pengarna fick man nöja sig med den tillvaratagna kniven, som sedan länge förvarades och förevisades och som enligt vad man berättade haft till uppgift att "söva" husfolket eller förhindra att detta vaknade under besöket – förmodligen i förmåga av någon av inbrottstjuven känd besvärjelse.

En släkting till gårdsägaren, som väl kände till den ifrågavarande händelsen, varom förut berättats av annan ortsbo, meddelade dock dessutom, att detta för en tjuv gesvinta hjälpmedlet ej var effektivt i sådant fall, då i huset fanns ett nyfött, ännu odöpt barn. Eljest var det en inrotad, gängse folktro.

Tystande av grälsjuka

Ett med vid tjuvars sövande av husfolket å ett ställe analogt sätt, att tysta en med sig sammanboende person -–t ex hustrun, nota bene, om denna ej var förgjord – var att den för ovettet utsatte under tystnad i den andres åsyn brynade sin kniv samt sedan, fortfarande med sammanbitna tänder gick ut och hastigt "satte" denna i väggen, under uttalande av hotelsen :

" Longn i mina hus, annars river-a ner lum !"

Sedan kunde han om en liten stund gå in igen och behövde ej vara rädd för ett upprepande – naturligtvis om han ej själv drev det därhän.

Genom sitt handlingssätt ansågs vederbörande ha kallat husets vårdandar till sin hjälp

/ Ond 1949