Kajsa-Visan.

Ett tag under 1860-1870-talet fanns i Sätuna en Kajsa på nästan varje ställe och detta föranledde en spjuver att dikta följande strof:

Kajsa Brannbärj,
Å Kajsa Dannjel,
Å Kajsa Kurs.
Å tjoalittan:/
Ta dum på fittan
um du törs.

Sätunarexan.

Hälsingsgårs Pär, ä fjälingsman här,
Svän på Tjurs Backe, märker te klär.
Liarn, han starva å,
Spänarn, han gravde på,
Stål, han hetta,
Ström, han tetta,
Troggesa, ho går å slinkar,
Feskarn, han går å dinkar.
På Lella Veka kokar li hop arter å kål,
Å smôrjar Stora-Vekapijes skabbie lår,
är på Vekajaert, han kokar tjära,
Lars på Stômmen har inget å jära,
Magnusôn, han jär onga,
Sälle, han lär lum sjonga.
Brôsse, han piskar upp snôrpsjuka,
Moäll tar brännevin fôr mjôlka.
Raskes di tar säk en tår på tann,
Parisarn åker te stan iblann,
Lövesa ho går mä prästapåsten,
Varmen slôr käringa si mä kåsten,
Hurssen, han har fått ena Kati-Mor,
Ve Stora Majes står pôjka å glor.
Hackars Lars upp te Marka dro’,
Åsvall, han lajar gamla sko’.
I Bärj, där köper li petäter,
Sum Tåa-Pära kokar å äter.
Anners på Luen, han åker ätter spån,
Å Pär på Nästegårn för sä-nte å gårn.

Sätunatrallen.

I Sätuna fôrsamling,
tjong falleralla la,
där drockna en gamling,
tjong falleralla la.
Han va le ente nöen,
här bôrt imälla bua
män fôrst han jeck te kroa,
å kände på dä goa.
Senn jeck’en ner te ma’r’a,
fôr att på isen fara.
Han bule ha gått broa,
i stället fôr på åa.
Feskarn slôt på pluret
å karen damp i hulet.
Där låg han uti natten,
å ropade sum katten.
Män ingen dä förnummet,
å snöpli’t han umkummit.
Ja, där låg han i vatten,
å vinka gjorde hatten.
Där fann man sedan krôppen,
å snart de togo opp’en.
Män fästemön därätter,
ho sörjde år å nätter.
För karl’n va över sjutti,
å fästemöa furtti.
Män karlar hänga ätter,
Tjong falleralla la,
å nu så ä ho gefter,
Tjong falleralla la,
1, I st f. "….vatten hatten",
"….Pösan……mössan".                Melodi : Och Udden han är later.

Sätunavisan.

1.
I Sätuna fôrsamling
i febberarimå’n,
då drockade en gamling
där nere umma ån.
Falleri, falleri, falleri’a, ja!
Falleri, falleri, falleri’a, ja!
Då drockna en gamling
där nere umma ån.

2.
Han va fäll ente nöen,
han levde tess han do!
Um majjemässe ble’en
vesst säx å sjuttio!
Falleri, falleri, falleri’a, ja!
Falleri, falleri, falleri’a, ja!
Han fall i, han fall i ! ’a sa!
Han va fäll ente nöen
ve säx- å sjuttio.

3.
Han sulle bôrt å sua
te Lelle-Jons Johan’,
sum bodde mälla bua
uppå dänn annra strann
Hôlleri, hôlleri, hôlleri’a, ja!
Hôlleri, hôlleri, hôlleri’a ja!
Han sulle bôrt å fria
Uppå dänn annra strann.

4.
Män fôrst han jeck te kloa
å dä va klart han sup.
Dä va fäll dätta goa,
sum vålla att han stup.
Hôlleri, hôlleri, hôlleri’a ja!
Falleri, falleri, falleri! ’a sa.
Dä va le dätta goa,
sum vålla att han stup.

5.
Senn jeck’en ner på ma’r’a,
Bann på sä sina kriskor,
Han kun’ fäll ej befara,
An’t isen hônum bor.
Hôlleri, hôlleri, hôlleri’a, ja!
Falleri, falleri, falleri’a, ja!
Han kun’ fäll ente ana
An’t än att isen bor.

6.
Män skam slô’t hul på pluret,
så att dä sto å skvatt,
å kären damp i hulet,
å drockna sum en katt.
Fallderi, fallderi, fallderi’a, ja!
Fallderi, fallderi, fallderi’a, ja!
Å kären damp i hulet,
å drockna sum en katt.

7.
Där låg han utfôr lanna,
han såg de stjärner glön,
å vink’ mä kalla hanna,
farväl te fästemön.
Hôlleri, hôlleri, hôlleri’a, ja!
Ja fall i, ja fall i, ja fall i’a, ja!
Å vinkade mä hanna,
Farväl te fästemön.

8.
Å fästemön däräfter,
ho sörj’ sä rakt te dön,
te däss att ho ble jefter
mä skomakarn i bun.
Hôlleri, hôlleri, hôlleri’a ja!
Hôlleri, hôlleri, hôlleri’a, sa.
Te däss att ho ble jefter
mä skomakarn i bun.

9.
Män akta er fôr krisko,
dä ä’na fulia don,
de ha taje livet å
en redier pärson.
Hôlleri, hôlleri, hôlleri’a, ja!
Fall ej i, han fall i, han fall i! ’a, sa.
Ja, krisko ta’t livet å
En redier pärson.